Ryttarens utbildningsstege

Louise Nyberg | 13/8 - 2019

 

Varför börjar man att rida? Alltså inte ”återvändare” till ridsporten utan de som faktiskt börjar rida.

Några av de exempel jag hört;
”Jag såg en ryttare galoppera i skogen och det såg så härligt ut att jag kände mig inspirerad att börja.”
”Jag har alltid gillat djur.”
”Mamma tvingade mig.”
”Varje gång mitt barn såg en häst kastade hon sig ur barnvagnen mot den, så jag lät mitt barn börja på ridskola.”
”Jag ville träffa mycket tjejer och i stallet var det gott om dem.”
”Jag tror det är bra med individuell idrott för barn.” (En förälder som inte insett att ridsport är lagsport på högsta nivå.)

Nu när du kommit fram till att du vill börja rida, oavsett orsak: grattis! Välkommen till min absoluta favoritsport som du kan hålla på med i all oändlighet.

Många som börjar med ridningen ser bara slutresultatet (eller, det förväntade slutresultatet) framför sig:
– Peder Fredricsson
– Tinne Vilhelmsson
– Sara Algotsson Ostholt
– Egen häst
– Eget tävlingsstall
– En plats i ridskolans specialdressyr
– Allsvenskan
– En veckas äventyrsritt på Las Pampas

Emilia och DJ Tambor 

 

Det de många gånger (oftast inte) ser är den långa utbildningsstege som väntar.

Steg 1: Våga klappa hästen. Om du tycker hästarna är stora, så får du inse att hästarna alltid kommer vara större än du. Annars kommer du inte kunna rida på dem.

Steg 2: kunna leda hästen. Det är en förutsättning om du ska kunna ta den från stallet till dit du ska rida. Nej, räkna inte med att privat hästskötare ingår i priset när du bokar ridlektion.

Steg 3: för att kunna rida så behöver du kunna sitta upp och sitta av från hästen. Helst utan att ge hästen en dålig upplevelse eller äventyra din egen säkerhet. Fallskärm eller säkerhetsbälte har du inte tillgång till i sadeln.

Steg 4: du tycker det är sjukt svårt att hålla koll på styrning, start och stoppknapp när du rider. Grattis kompis, glöm inte alla remmar och utrustning som du samtidigt ska lära dig att ta på och av i samband med ridlektion.

Steg 5: du börjar få kläm på det här med start, stopp och styra. Men det är bara för att du ridit samma häst de senaste fem gångerna. Snart blir du varse att olika hästar kan svara olika på samma signaler.

Steg 6: du ska inte bara kontrollera din häst utan också dig själv. Eller som en av mina vuxna elever sa till mig; ”alltså Lollo, du FATTAR INTE hur svårt det är att lära sig rida lätt. Det är det SVÅRASTE med ridning!” Vänta du bara, tänkte jag.

Steg 7: äntligen fungerar lättridningen. Men då ska du inte rida lätt i traven längre. Helst utan att ramla av.

Steg 8: det ställs krav på att du ska kunna ridvägarna på ridbanan. Nej, du får inte ha med dig karta och kompass.

Steg 9: galoppfattning. ÄNTLIGEN tänker du, det ser ju så härligt ut! Efter 300 försök så sitter du med skräckblandad förtjusning, fjärilar i magen och ett leende från öra till öra av att ha lyckats få till två galoppsprång.

Steg 10: skritta i skogen. Det närmaste du någonsin kommit uteritt, du är nästan som Zeb Macahan. Du förstår inte varför ridläraren har onödigt lång säkhetsgenomgång och överdrivet säkerhetstänk för skogspromenaden. Tills du får känna på att du sitter på ett flyktdjur som reagerar för minsta fågel.

Steg 11: du förstår inte ett dugg när ridläraren börjar förklara tempoväxling. Aha-upplevelsen inträffar när du inser vilken tävlingscykel av högsta klass hästen du sitter på är. Möjligheten till att antalet växlar är gränslös. Om du lyckas hitta dem och behärska det.

Jag trodde att det här inlägget skulle räcka till att visa alla stegen på ryttarens utbildningsstege fram till tävling. Nu inser jag att det inte gör det; ni kan alltså vänta er uppföljning framöver. Utbildningsstege till dressyrryttare, hoppryttare och fälttävlansryttaren.

Hur lång tid det tar för dig att nå ditt förväntningade resultat är beroende på din talang och vilja att lägga ned tid och träning. Det underlättar om du gillar själva resan du gör till ditt mål: det vill säga spendera tid i sadeln, tid med din häst och tid med andra som fastnat för det här intresset.

Ett uttryck jag fått med mig när jag lärde mig rida; ju mer du kan desto mer inser du hur lite du kan.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*