Vad har Yogi, Wanning och Pam gemensamt?

Louise Nyberg | 19/3 - 2022

Jo, mer än vad man tror faktiskt.

 

Förra veckan åkte jag och syrran till Skåne på ridlärarutbildning. Yogi Breisner höll i kursen. Förmiddagen ägnades till föreläsning.
Yogi gav goda råd kring upplägg för tävling, utbildning, vad som bygger upp hästarna och fallgropar man bör undvika. Han delade också generöst med sig av tankar kring att coacha elever och hur han genom åren utvecklat sin ledarroll. Hur vårt ansvar som tränare inte bara är att skapa en god träningsmiljö för hästarna utan också för ryttarna.

 

Det var skönt att höra att jag inte är ensam om att i slutet av dagen reflektera. Fattade jag rätt beslut? Levererade jag budskapet på ett bra sätt? Kände sig alla sedda? Vad borde jag göra annorlunda?

 

I dagens samhälle ställs många krav på att vi ska prestera. Skola, arbete, idrottsligt, socialt och även på fritiden. Hur ska våra ungdomar i allt det orka? Hur skapar vi en god träningsmiljö i ridsporten?

 

Detta frågade jag Yogi som delade med sig hur han mötte sina yngre elever när de gick i mål på ett mästerskap utan att vara felfria. Han sade till eleven bra jobbat, att de där felen inte gjorde något för resultatet.
Eleven svarade att den mest var orolig för att göra sina föräldrar besvikna. Eleven var fullt medveten om hur mycket föräldrarna investerat i tid och pengar för den satsningen.
”Då går jag alltid tillbaka till att fråga om varför vi gör det här” sade Yogi. ”Och svaret slutar alltid i att vi tycker det är roligt.”

En vecka senare sitter jag på en föreläsning med Lotta Wanning på ridskolan. Temat är mental träning och målsättning.
Lotta ritar upp cirklar på tavlan. Först en cirkel som får heta komfortzon. Runt den en cirkel döps till riskzon. Därefter ytterligare en cirkel runt de första två som heter panikzon.
Hon berättar hur vi för att utvecklas ska våga oss ut till riskzonen, men tar vi för stora steg hamnar vi i panikzonen och där upplever vi så stor stress att det blir svårt att utvecklas.

 

Jag börjar reflektera över mina cirklar och inser att min komfortzon innefattar nog väldigt mycket, jag tror att den är stor. Sedan har jag min riskzon, men den cirkeln är väldigt tunn så för mig balanserar den nästan på gränsen till panikzonen.
Jag har nog ett större behov av kontroll än vad jag tror.

 

Riskzonen skrämmer mig lite, den ligger ju så pass nära panikzonen. Samtidigt är det riskzonen jag behöver för att bidra till min egen utveckling.
Någon i rummet ställer en fråga till Lotta om tvivel. Hur vet man vad man verkligen vill.
”Gå tillbaka till ditt varför. Har du ditt varför så har du svaret.”

Foto Reed Alveheim

 

Jag inser då att jag kan ju välja bort riskzonen. Men det vill jag ju inte. Det är ju den zonen som ger mig mest glädje samtidigt som jag får alldeles för mycket pirr i magen.

 

De senaste dagarna har jag lyssnat på ”Kodnamn PAM – Mod Rädsla Sårbarhet” av Petra Malm. Jag tror att jag lyssnade klart på två dagar; jag avverkar ganska många poddar och ljudböcker varje månad.

 

Pam berättar i boken om sina två personligheter; Petra och Pam. Petra har sina tvivel och vågar inte åka berg-och-dalbana med sin dotter. Pam är orädd, tvekar aldrig och kan springa rakt ned för en 60-meter hög, brant bergsvägg. Petra fattar beslut som är ”safe” och Pam tar risker.

 

I sin bok berättar hon hur hennes livsresa sett ut och vilka beslut hon tagit.
”Viktigast av allt är mitt varför. Bara när jag har mitt varför så når jag min fulla potential.”

 

Plötsligt inser jag vad jag behöver för att våga befinna mig i den där riskzonen. Jag behöver också två egna jag; en egen Petra och en egen Pam. Jag vet dock inte vad de ska heta.

 

Men jag vet mitt varför. Hästarna och ridsporten är min glädje och mitt syre.


Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*