Vänta, vem ska ha betalt egentligen?

Louise Nyberg | 14/9 - 2022

 

Det diskuterades vad som var ett rimligt pris att vinna på tävling. Ryttarna tyckte att endast anmälningsavgiften tillbaka var för snålt och såg gärna att premierna skulle vara högre. Orimligt var att inte få tillbaka en krona när ryttaren vunnit eller placerat sig.

 

Jag förstår och håller med; det är dyrt att tävla. Det finns ingen som sponsrar mitt tävlande och jag väljer helst att inte räkna på vad tävlandet kostar mig. Eller hur mycket jag ”sparar” på att inte tävla.
Kanske skulle ett par tusenlappar, eller åtminstone anmälningsavgiften åter, när jag placerar mig bidra till att minska mina kostnader. Men utgifterna täcks inte av det.

 

Kostnaderna ökar i takt med att vi förväntar oss högre och bättre kvalitet.

 

Senaste tävlingen stod vi i spöregn i 40 minuter för att vänta på prisutdelningen. Ingenstans fanns att kunna gå undan från regnet.
Tanken slog mig där och då; är det vi tävlande som ska ha slantar för tävlandet?
Låt säga att vi har en påse pengar; hur ska den fördelas? För det finns flera kandidater att välja på.

 

När jag stod där på tävlingsplatsen såg jag arrangör med funktionärer springa runt och plocka ned hinder, dressyrstaket samt grilla hamburgare. Trots att regnet skoningslöst vräkte ned.
Arrangören har engagerat sin mamma, pappa, syskon med flera utan att tävla själv.
De gör det för att det är kul. För att de gillar sporten.

En av tävlingens hjältar, som grillade hamburgare i spöregn så Jossan fick i sig middag. 

 

Så många veckor av förberedelse som arrangörerna lagt ned, för vår skull.
Jag har förstört deras fredagskväll genom att smsa och vilja byta klass.
80% av de startande i en klass har önskat sen starttid (gissa hur många av dem som blev nöjda) då de tycker resvägen till tävlingen är lång.
Någon ringer på tävlingsmorgonen och ber om ändringar i startlistan på grund av att en bil havererat på väg till tävlingen (jag har varit den personen en gång…).
Ryttare har ifrågasatt ofullständiga banskisser.
Den bokade dressyrdomaren har ringt sig sjuk på tävlingsdagen och en ny måste trollas fram.
Det har räknats fel på antalet hamburgare så de tar slut innan lunchtid.
Internetuppkopplingen slutar fungera och tävlingen tvingas pausa.
En förälder protesterar över ovanligt dåliga hederspriser.

 

Det här är bara några av många saker som en arrangör bara förväntas ordna.

 

De får ingen timlön. De pengar som tävlingen genererar går till omkostnader samt till förbättringar inför nästa års tävlingar. Varje år görs små, nya, blygsamma investeringar som i det långa loppet får arrangemanget att växa.

 

De stora rosetterna och de fina hederspriserna lockar fler ryttare att komma tillbaka till nästa års tävling. Men kostnaderna för priserna minskar möjligheten i att öka förbättringspotentialen.

 

När tävlingen är slut, åker de några få eldsjälar som arrangerat tävlingen hem. De känner sig nästan utslagna av trötthet.
Men det hinner inte ens gå en vecka innan de är igång att planera nästa tävling.

Grennan Silver och Sara

 

Vad kom först, hönan eller ägget? Behöver vi ryttare prispengar för att fortsatt motivera vårt tävlande eller behövs de till  arrangörernas överlevnad?

 

Att allt blir dyrare (bränsle, råvaror, foder, el osv) skrämmer mig inte. Jag känner mig lugn inför det faktumet trots att jag inte är rik. Det som skrämmer mig är sitsen jag är i som hästföretagare; att branschen är skör.
Det som skrämmer mig är att jag måste vara ekonomiskt förberedd om en av mina hästar bryter ett ben i hagen eller får tarmvred. För inte nog med att det kostar när en häst utsätts för de lägena; jag förväntas att på kort tid införskaffa en ny häst med likvärdig utbildning.

 

Jag vet att alla hästföretagare befinner sig i samma sits.

 

Vilka behöver påsen med pengar?
Vi som tävlar?
De domare och andra funktionärer som tillägnar sina helger med att stå på tävling?
Arrangörerna, så vi kan fortsätta tävla?
Uppfödarna, så vi har hästar att rida på?
Bönderna, som förser våra hästar med strö och foder?
Stallen, där våra hästar ska bo och smittskyddas?
Hovslagarna och veterinärerna, som riskerar att bli skadade när de hanterar våra hästar i utsatta situationer?
Eller tränarna? De lägger tidiga morgnar, långa dagar, sena kvällar och jämt är tillgängliga på telefon för vårt fritidsintresses skull?

 

Det enda jag vet, är att vi kan inte ta vår älskade sport för givet.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*