Var nyfiken på dressyr

Louise Nyberg | 15/5 - 2020

Jag upplever många gånger att dressyr är negativt laddat ord för vissa. För några så är inte dressyr ett dugg upphetsande men för somliga är det extremt mycket ”laddning” i ordet.

 

Tråkigt – inget händer, ryttarna rider bara runt, runt.
Tvång – för mycket disciplin, sporrar, skarpa bett, ryttarna ska få hästen att lyda.
Diffust – vad är det ryttarna överhuvudtaget gör? Vad tittar domarna på?
Måste – det finns med i ekipagets veckoplanering vare sig de vill eller inte.
Inriktning – dressyrhästar som inte får allsidig träning, både fysiskt och psykiskt, är ett problem enligt många tränare.
Korrekthet – antingen är det rätt eller fel, minst antal fel ger högst poäng.

 

Vad ska man kalla det? Jag upplever att de som känner negativ laddning inför ordet dressyr har ett behov att kalla det för något helt annat; antalet varianter är obeskrivligt många men innefattar sällan själva ordet dressyr.

 

För mig ska inte dressyr vara tråkigt: jag vill få ryttare och häst att leka fram kommunikation. Båda ska vara nyfikna.
Det handlar inte om att tvinga någon; istället våga prova, fråga hästen om ibland mer och ibland mindre.

Det ska inte vara diffust. Som Björn Svensson säger i träningen av unghäst; som ryttare ska du göra det omöjligt för hästen att missförstå vad du menar. I rollen som ridlärare behöver jag stötta ryttaren i hur de ska nå det lättare.
Jag tycker inte dressyr är ett måste utan ett kommunikationssätt; som vi använder även i all hantering, hoppning, uteritt och så vidare.

 

Vad gäller varierad träning, så är det viktigare för mina hästars välbefinnande än vad jag själv för stunden känner för att göra. För ridskolehästarna gör vi vårt bästa att ge dem så mycket variation i deras veckor vi bara kan.
Jag försöker att så ofta jag kan ”think outside the box”. För att det i slutändan ska bli korrekt, kanske den häst jag sitter på behöver en helt annan typ av ridning/övning just nu. Ibland behöver jag gå mer på känsla än ridhandboken.

Bonmahon Melanie har inte läst dressyrhandboken. Därför är det min uppgift som ryttare att ha högläsning för henne.

 

Något jag lärt mig, är att en ryttare som inte sitter korrekt kan ändå vara tio gånger mer effektiv i sin ridning än en som gör det. Ibland måste kanske kommunikationen med hästen fungera bättre, innan ryttaren kan arbeta på att få en mer korrekt sits.
Ingenting är svart eller vitt.

 

Jag tänker på dressyr som massage för hästen; genom olika övningar och variation kan jag påverka hästens olika delar och muskler. Precis som man lägger upp ett pass på gymmet.
Min uppgift som ryttare är att sträva efter bättre egen balans, bli snabbare, bli mjukare, bli följsammare och mer lyhörd. Resultatet jag letar efter är att hästen slappnar av i muskulatur, blir lugnare, frustar nöjt, frågar vad mer den kan göra för mig, följer mig.

 

Igen, så har John Ricketts gett mig kloka ord på vägen. Om jag kan, på varje häst jag sitter på, flytta den hästens olika delar så kan jag alltid få den att göra det jag vill. Bakdelen, framdelen. Framåt, vända, åt sidan, bakåt, stopp.
”Tänk inte efter så mycket, bara gör. Känn efter.”
Helt plötsligt blir skänkelvikningar, fattningar och framdelsvändningar korrekta. I samspel med min häst.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*