Varför behöver vi försvara oss?

Louise Nyberg | 24/9 - 2021

Ofta undrar jag, om Ingemar Stenmark fick frågan:
”Varför åker du skidor varje dag?”
Han kan knappast ha fått frågan lika ofta som mig; där jag känner ett behov att förklara varför jag lägger så många timmar i sadeln och i stallet.

Varför står jag ofta med känslan, att jag förväntas förklara mig?
Ni vet den där middagen, det där minglet eller det där lära känna en ny person. Jag berättar vad mitt yrke och vad mitt stora intresse är. Jag möts sällan av svaret (eller jo, ibland gör jag det) ”vad häftig!” eller ”berätta mer, hur är det att jobba så som du gör?”

 

Istället möts jag av ”det måste vara jobbigt” eller ”hur mycket kostar det att ha häst”.

 

Det är inte ovanligt att jag får frågan av elevers föräldrar: ”vad är ditt riktiga jobb?”.
Kanske tänker några av mina bekanta att jag snart kommer byta karriär och hitta ett ”vettigare” jobb.
Det tänker däremot inte min familj, de har aldrig ifrågasatt mitt val av yrke. Men de har JÄTTESVÅRT att se skillnaden på vad som är min arbetstid och min fritid. Jag själv har inga problem att definiera de timmarna.

 

Jag möts ofta av ytterligare en fördom och det är att människor tror att det inte finns någon annat samtalsämne att dela med mig förutom hästar.
”Jag har ridit en häst på Skansen en gång när jag var liten.”
Oj, vad mycket vi har gemensamt nu.
Kan vi inte istället prata om genierna som skapat Sagan om ringen-trilogin, vilka av årets sommarpratare som var bäst eller vilka disc-golf banor i Stockholm som är roligast att spela på.

 

Jag tror vad som är viktigast att inse, är att jag offrar ingen tid på hästarna och stallet. Det är investerad tid. Jag har inget jag måste göra, utan många saker som jag väljer att göra. Hade inte viljan funnits hade jag valt bort att göra det.
Lediga dagar, anänder jag till hästar och ridning. För jag vill inte missa de timmarna.

 

Människor jag möter får ställa vilka frågor de vill och jag kanske svarar på frågorna också.

 

Jag vet inte om jag hörde rätt, för pappan och hans dotter befann sig snett bakom mig en bit bort.
Pappan frågade inte sin dotter med nyfikenhet, utan med en fnysning och en ifrågasättande underton hur hon kunde tycka det var så roligt att rida.
Hon visste inte vad hon skulle svara men gjorde så gott hon kunde.
Därefter berättade pappan att det där med hästar var inget för honom.

 

Hade jag varit 100% säker på vad jag hörde, så hade jag klivit in och stöttat dottern. Visat att här står en hästtjej, kanske en sådan som din dotter växer upp att bli.
Någon med starka åsikter, stort driv, ansvarstagande och arbetar målinriktat. Någon som hittar en gemenskap att alltid komma tillbaka till och får längs vägen många vänner under oväntade möten.

Barn ska inte behöva försvara vad de väljer att älska att göra. De ska inte behöva förklara sig eller behöva ifrågasättas.
De behöver känna sig trygga i vad de trivs med och de kan inte få för många förebilder.
Jag blir varm av att se våra yngsta elever se på våra 16-åriga elever som deras största idoler. Plötsligt har de en likadan ryktväska, putsar sadeln likadant och ryktar favoritponnyn lika länge….

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*