Vem tar dig under sina vingar?

Louise Nyberg | 14/11 - 2021

I helgen fick jag frågan; väldigt rakt, ärligt och av ren nyfikenhet från någon som inte är aktiv inom ridsport.

Vad är det som gör ridsporten svårtillgänglig att utöva?

 

Kan det vara så att den största andelen utövare, är ryttare som är barn till föräldrar som själva varit hästintresserade? Att hästintresset finns inom familjen, går i generationer eller tillhör den kultur man växer upp i.

För att bli ryttare, så behöver man hitta till stallet.

Det finns de som hittar vägen till att tävla i ridsport och får med sig sina föräldrar in i den. Föräldrar utan tidigare hästerfarenhet som trots det finner en nyfikenhet i att dela barnens intresse. Innan de vet ordet av så är sovmorgon på lördagar som bortblåst, de tar utökat körkort för att kunna dra hästsläp och de står på en framhoppning för att höja hinder. Samma förälder som två år tidigare var livrädd för hästar; de hade ingen aning om att de skulle bli en ponnymamma eller ponnypappa.

 

För det är en betydligt större cirkus att ge sig ut på hästtävling än att hänga med på en fotbollsmatch. Oavsett om ryttaren är barn eller vuxen, så krävs en uppbackning. Omkostnaderna är stora, intresset tidskrävande och den effektiva tiden som vi utövar vår sport är liten.

Vare sig om målet är litet eller stort, så behövs ett team runt den som tävlar.

Jag tänker på vilka otroliga eldsjälar det finns i vår sport. Ridskolechefer som lånar ut sina hästar ryttare som vill tävla, ridlärare som på sina lediga dagar följer med elever på tävling, tränare som helgkvällar finns som telefonsupport till sina adepter och rutinerade tävlingsryttare som tar sig tid att stötta mindre rutinerade på en framridning. Domare, överdomare, banbyggare och funktionärer som arbetar hårt många helger per år för att ge oss möjlighet att tävla.

 

Fälttävlan är om möjligt än mer tidskrävande än dressyr- och hoppsporten. Den kräver också mycket kunskap för att ens kunna börja utövandet; hatten av till er ridlärare som gör det möjligt för ridskoleryttare och nyblivna hästägare att prova på denna fantastiska tävlingsgren.

 

För någon månad sedan, konstaterade pappa att jag har ett kontaktnät runt omkring mig. Personer att rådfråga, bollplank att ringa och källor där jag kan hitta kunskap. Men det har ju inte alltid varit självklart att ha det där kontaktnätet; det har tagit tid att bygga upp och varit svårt att veta var det finns.

 

Alla stigar och vägskäl man möter i ridsporten; det har varit svårt att veta i förväg vad som kommer fungera eller inte. Vilka tränare som matchar vilket ekipage, vilken häst som tar ryttaren längst eller vad bäst förutsättningar innebär.

 

Jag tror på att bolla med sin ridlärare/tränare; vad behöver jag i min utveckling? Jag kan se vad mina elever behöver för att komma vidare, men jag behöver mina tränare för att kunna se vad jag själv behöver.

 

Men om man är ny i sporten; hur gör man? Var tar man vägen? Hur bygger man sitt team?

Oavsett nivå, ambition eller förutsättningar så är svaret; lägg ned tid. Visa intresse; syns du så finns du. Det handlar inte om att ha vassast armbågar; engagemang syns.

Var i stallet, umgås med hästen, sitt på läktaren, gå på clinics och investera i träning istället för tjusigast saker.

 

Jag vill inget hellre än att hjälpa andra i sina ambitioner. Jag är ointresserad av vem som är bäst eller inte. Det är enkelt att säga hur ambitiös man är, men det är långt ifrån alla som lägger tiden som krävs.

Vi står alla med olika förutsättningar, men vad som räknas är hur vi använder dem. Ibland kan det se ut som att andra står högst upp på stegen utan att ha behövt klättra dit, men det stämmer inte.

 

Elever säger ibland till mig att de känner att de står still i utvecklingen eller brottas med motgångar. Om de bara visste, att så känner jag med. Men vi måste börja där vi står.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*