Vi rivstartar nya året!

Louise Nyberg | 5/1 - 2020

Medan jag skriver det här blogginlägget, årets första, så ger det mig samtidigt möjlighet att reflektera en del.

 

Den här veckan blev ju inte alls som jag tänkt mig.

 

Planen från början var;

Måndag till torsdag skulle hästarnas träning matchas inför helgen.

Fredag: dressyrträning bortaplan för Nina med Czardas. Genrep inför debuten på dressyrtävling.

Lördag: träning bortaplan för Victor med Monty (när det gäller Victor vet man ALDRIG i förväg om han planerar att ha dressyr-, markarbete-, hopp- eller terrängträning. Nej förresten, dressyr tycker han är trist så det är alltid bommar inblandade).

Söndag: lokal dressyrtävling ponny på Botkyrka med Julie/Tambor och ev Nellie/Silver. Hoppträning på kvällen för Quentin med troligen lånad häst.

Måndag (röd dag): lokal dressyrtävling storhäst för mig med Czardas och Ulmus.

Silver, Nellie, Tambor och Julie 

 

Att planen kom att ändra sig berodde på flera saker;

– På tisdagen var Czardas svullen i en muskel på insidan av bakbenet, han hade troligen sparkat sig själv. Jag tänkte att jag avvaktar med att rida på tills svullnaden gått ned så han promenerades istället. Jag ställde in mig på att istället ta Ulmus på träningen för Nina.

– Onsdag och Czardas fortfarande svullen. Jag började fundera över möjligheten till ett hästbyte inför måndagens dressyrtävling och göra Czardas start på Ballycar istället.

– Torsdag och jag får reda på att Botkyrkas dressyrtävlingar ställs in på grund av en häst med feber på anläggningen. Jag meddelar ponnyryttarna att det inte blir någon tävling och Czardas får omedelbart påbörja sin vintervila (vilket jag tänkt göra efter Botkyrkas dressyrtävling).

Jag inser att Livdragonerna har lokal storhästhoppning på söndagen och bestämmer mig för att efteranmäla mig till 90cm på Ballycar.

– Fredag och Monty har ont i ena framhoven. Vi konstaterar hovböld och han får vila i sjukhage över helgen.

– Lördag, träning för Victor. Monty kan inte följa med på grund av sin hovböld men jag ska ju ändå tävla Ballycar dagen efter så jag tar med honom istället på träningen. Kan ju vara bra att hinna träna lite innan man tävlar (jag har lagt fokus på Czardas under hösten medan andra hoppat Ballycar).

– Söndag och hopptävling på Livdragonerna. Ojdå, blev lite tajt med tid. Mamma checkar in i sekretariatet medan jag ska gå banan. Men jag kommer inte in på området. Tre killar i uniform vägrar låta mig gå till ridhuset; passerkorten hämtar ju mamma i sekretariatet. Tydligen hjälpte det inte att jag hade vita ridbyxor och charmigt leende.

 

På väg tillbaka till transporten ringer jag mamma.

”Har du gått banan?”

”Nä.”

”VA? Vad har du gjort, det är ju bråttom!”

”De släppte inte mig, jag hade ingen legitimation.”

Vad vi skrattade.

 

Men tydligen gick det bra;

Ballycar och jag red hem förstaplatsen.

 

Victors ord från dagen innan ekade i mitt huvud precis när jag fick startsignal.

”Låt Ballycar gå, då får du en häst som sträcker ut halsen mot hindren och spetsar öronen. Din häst kommunicerar med dig hela tiden medan du rider, varje gång han frågar så svarar du med att din skänkel finns där.”

I varje anridning frågade Ballycar vad jag ville och varje gång hade jag 0,5 sekunder på mig att svara. Missade jag den chansen skulle det innebära rivning.

För varje språng vi gjorde kände jag hur Ballycars självförtroende växte. Han har ofta trampat om på hinder med mig tidigare, nu tog han plötsligt bort galoppsprång och jag hängde med honom.

I omhoppningen räckte det med att vända blicken dit vi skulle; jag rörde inte tygeln. När vi passerade mållinjen satt jag med ett stort leende på en häst som frågade om vi skulle ta ett varv till.

Den bästa känsla som finns!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*