Viljan att göra skillnad

Louise Nyberg | 12/5 - 2021

Varje vecka red Ebba sin lektion på ridskolan och spenderade då flera timmar där. Hon hade alltid minst en förälder med sig, ibland båda föräldrarna och ibland var även storebror med. Det var som att Ebbas ridlektion var veckans höjdpunkt för hela familjen.

 

Ebba hade stor respekt för hästarna. Hon valde hellre att sopa stallgång eller smörja träns än att rykta hästar. Hennes mamma lät det vara så; Ebba fick själv välja vad hon valde att göra med timmarna i stallet.

Cytella och Ebba.

 

Jag minns att jag, Ebba och hennes familj spenderade mycket tid ihop. Hängde med hästarna, pysslade i stallet, fikade och pratade om allt möjligt. Men jag skulle bli varse om att det också fanns mycket som vi inte pratade om.
Tillsammans med föräldrarna såg jag hur timmarna i stallet fick Ebba att växa. Hon blev tryggare med hästarna, tog sig an uppgifter med stort ansvar och log det bredaste leendet när hon lyckades våga galoppera.

 

Jag var Ebbas ridlärare och en dag reagerade jag. Under flera veckor hade Ebba varit ofokuserad på lektionerna och haft svårt att ta instruktionerna. Just den här dagen såg det ut som att hon var på väg att somna på hästryggen.

 

Medan Ebba var upptagen med sin ponny så vände jag mig till föräldrarna på läktaren och frågade om det hade hänt något.
”Ebba är sig inte lik”, sade jag.
I samma sekund jag sa det så var det något i deras blickar som sjönk. Ansiktsuttrycken ändrade sig.
”Det stämmer”, svarade de. ”Ebbas storebror mår inte så bra just nu och det påverkar henne.”

 

Ebbas storebror blev i tidig ålder diagnosticerad med cancer. Hela hans uppväxt har handlat om att spendera tid på sjukhus, fira högtider ihop med sjukhuspersonal och se andra familjer kämpa lika hårt som hans egen familj. En uppväxt som han inte har haft ett val att kunna välja bort.

 

Ebbas föräldrar har inte bara varit föräldrar för ett svårt sjukt barn; de har tvingats vara superhjältar. Hitta skrattet i vardagen, lyssna, trösta, finnas. Man skulle tro att det var tillräckligt att hitta detta för den egna familjen; men sanningen är att de har gjort precis samma sak för ett stort antal andra familjer.

 

I en familj på fyra där en är svårt sjuk och två föräldrar som jobbar för en tillvaro. Och så den fjärde personen; det friska barnet som tidigt lär sig att inte springa och skrika när man är på sjukhus. Den som blir bra på att lyssna, ge en kram och sitter i ett hörn ritandes teckningar när timmarna blir många på sjukhuset.

Ebba syntes på tv när TV4 Nyheterna uppmärksammade Internationella barncancerdagen, 15/2 2015.

 

Även i stallet tog Ebba samma roll. Hon lyssnade på hästarna, hittade sina uppgifter och tog inte plats bland andra. Men stallet var hennes zon; hennes tid varje vecka. För hennes mamma blev stallet en plats att få luft, en oas.
Kanske glömde jag fråga, hur Ebbas storebror mådde. Hur familjen mådde. Eller så var det precis det de ville ha av mig; en paus från den tuffa tillvaron.

Jag insåg vad stallet och hästarna betydde för Ebba. Hon var tio år gammal när jag frågade om hon ville följa med mig på hopptävling. Ebba trodde knappt det var sant. Hon kände sig viktig och utvald när hon på tävlingsplatsen bland annat fick hålla min häst.
Timmarna på tävlingsplatsen blev många. Ebba stod bredvid mig på läktaren när vi såg en ryttare falla av sin häst inne på banan. Hästen hoppade själv vidare varv efter varv; över varje hinder som stod i vägen. Till slut lyckades de fånga in hästen.

 

Efter den långa tävlingsdagen var vi äntligen på väg hem och Ebba kunde inte sluta prata om hur den lösa hästen hoppat hinder helt självmant. Jag ringde Ebbas mamma och berättade att vi var på väg hem; att jag inte alls kidnappat Ebba. När jag lade på så hade Ebba somnat i baksätet.

 

Jag kan inte göra någon frisk, men kanske kan jag bjuda in till denna värld med hästar och stall som jag lever i. Kanske kan jag göra skillnad på något sätt; ge något andrum eller upptäcka vad kontakten med hästar kan bli till något stort.

Jag och Ebbas familj överraskade henne stort när hon fyllde år med en privatlektion på Rexona.

 

Stallet kanske inte bara innebär att vi ska odla tävlingsryttare; vi kan odla medmänniskor och själva hela tiden bli bättre på det.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

3 kommentarer på “Viljan att göra skillnad

  1. Vilken härlig läsning!! Stallet o hästarna är fantastiska för att ge glädje o styrka. Men även distraktion när man har har det tufft på olika sätt vilket är skönt o bra o nog så viktigt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*