What would John do?

Louise Nyberg | 1/10 - 2019

Jag började dagen med att morgonfodra Czardas och Ulmus, pappa skulle släppa ut dem senare. Jag skjutsade mamma till Sollentuna Ridklubb där hon var funktionär på deras dressyrtävlingar. Jag åkte vidare till jobbet på Hufvudsta.

 

”Vet du, Lollo, det är min födelsedag idag!”
En av mina elever på ridskolan strålade ett leende mot mig.
”Vad härligt att du får rida på din födelsedag!”
”Jag vet!” var svaret jag fick.
Under ridlektionen fick eleverna öva några galoppfattningar; de är på den nivån att de inte riktigt fått kläm på det ännu. Ibland blir det galopp och ibland inte, men innan höstterminen är slut så vet jag att det (med lite träning till hjälp) kommer sitta stadigt hos eleverna.
När de skrittade av såg jag hur födelsedagselevens underläpp darrade okontrollerat och tårarna var på väg att ramla nedför kinderna. Så stor var besvikelsen att alla galoppfattningar inte suttit perfekt, för eleven var det lika illa som jordens undergång. Plötsligt kändes det som jag förstört elevens födelsedag. Jag tröstade och sa att vi kommer öva mer på galoppfattningar.

 

Efter lektioner och lunch, fylldes ridskolan med närmare 150 personer som deltog i eftermiddagens clinic. Eamon Hickey och John Ricketts ägnade flera timmar åt att visa olika hästar och berätta om sitt arbete. Jag hann inte vara kvar under hela clinicen, utan åkte hem för att ta in och fodra hästar på gården.

 

På vägen hem reflekterade jag över det som John och Eamon pratat om och visat. Hur viktiga de dagliga rutinerna är, hur tydlighet löser problem, hur vi ska läsa hästen, hur vi ska minska säkerhetsrisker i hantering, kommunikation och hur vi ska bli bättre i vår tajming. Både John och Eamon sa att de lagt ned flera år och timmar på att öva och träna. De har haft sömnlösa nätter, varit frustrerade och besvikna över att inte alltid lyckas.

 

Jag parkerade bilen utanför mitt hus och styrde stegen mot stallet, fylld med inspiration. 36 hästar skulle ledas in i stallet; det vill säga 36 tillfällen för mig att öva. Läsa häst, lösa situationer och öva min timing.

 

Därefter skulle fyra av mina hästar promeneras som motion istället för ridning. Slippa sadel, ryttare och bett för en gångs skull men ändå byta underlag för lederna och röra muskulaturen. Jag valde att leda dem två och två.

 

Jag har mina senaste femton år varit inspirerad av John. Han har löst så många av mina problem i hästhantering, gett mig en självständig trygghet och förklarat så mycket jag inte förstått tidigare. Han har fått allt att bli så självklart för mig.

 

Jag har velat dela med mig av det här till andra och deras hästar. Jag har så gärna velat berätta att det finns lösningar; som jag prövat på mina hästar. Och det har fungerat!
Till svar har jag ibland fått; ”det är inte på grund av det du gjort, Lollo. Det är för att dina hästar råkar vara enkla. Min häst är mycket mer komplicerad än dina.”
Dessa tankar gick genom mitt huvud medan jag gick. I mörkret, det regnade och en häst i varje hand. Tillbaka till stallet igen och hämtade nästa två.

 

Ingen av de fyra hästarna jag promenerade försökte kliva på mig, skyggade för skuggor, drog iväg mig, släpades efter mig eller stannade plötsligt. Istället marscherade de med avspända steg och öronen framåt. Vi hade en tyst överenskommelse om att vi litade på varandra.

 

Istället för att berätta vad John lärt mig, kan jag berätta vad jag sett. Vilka skillnader jag sett.

 

Med Johns hjälp fick jag en bättre förståelse för Portos. När John första gången mötte oss fanns inget samspel, bara en stark missförståelse och en hög energi från två håll som försökte göra rätt men allt blev bara fel. John förvandlade oss. Portos kunde i slutet av vår resa följa minsta rörelse jag gjorde med axeln, jag behövde bara lägga en blick på hans bakhov för att han skulle flytta den.
Han kunde galoppera lös i ridhuset i full galopp, sänkte jag min ena axel tvärstannade han och vände sig om mot mig. Såg rakt in i mina ögon.

Jag och Portos

 

När Imma kom till oss var hon svår att fånga i boxen. Kände sig långt ifrån trygg i alla situationer, blev lätt spänd och reagerade starkt på förändring. Med sättet John lärt mig, kunde jag få Imma till att ”be soft and listen”.
Beviset fick jag på en framhoppning i ett stort ridhus då min 10-åriga elev red Imma. En ponny skickade av sin ryttare och satte av i sken mot utgången. Drog förbi Imma i högsta fart, snett bakom henne. Det naturliga för en häst i det läget är att fly, följa den som springer. Det gjorde inte Imma. Hon stannade och inväntade vad hennes ryttare ville att hon skulle göra.

Jag och Imma

 

I lördags var Czardas, 4år och 165cm hög, på sin första hopptävling. Min mamma ledde honom medan jag gick banan inne i ridhuset. Då hör jag hur en fyrhjuling drar förbi utanför ridhuset i full fart, med en tom vagn bakom som skapade ett väldigt oväsen på väg dit Czardas var.
Jag skyndade ut ur ridhuset ifall Czardas skulle bli skrämd, min mamma har svårigheter med sitt ena ben och är inte så snabb flytta sig om hästar skyggar.
Längre bort på stallplanen passerar fyrhjulingen förbi Czardas som mamma står och håller. Jag ser på hela Czardas uttryck; ”det här är en ny situation och jag vet inte hur jag ska reagera, men jag står still tills någon säger vad jag förväntas göra.”
Då kunde jag slappna av, han tänkte inte dra iväg med mamma.

I lördags var Czardas på sitt livs första tävling. Vi skuttade felfritt runt 60cm; största prövningen för dagen var att uppleva tävlingsplats, publik och framhoppning vilket han klarade bra.

 

Ibland ser jag inte utvecklingen av allt jobb jag lägger ned. Då känner jag mig trött, frustrerad och tårarna rinner av besvikelse. I de lägena har John kunnat hjälpa mig och bekräftat; det kommer inte bli 100% rätt varje gång jag övar men han ser förbättring hos min häst. Alltså är jag på rätt väg.

 

Jag har tackat John och sagt att de kunskaper jag fått med mig har gjort skillnad. Hans svar var:
”Kom ihåg att det är du som har lagt ned allt arbete. Jag har bara visat dig hur du ska göra. Det är du som gjort skillnaden.”

 

Oavsett om det är födelsedagseleven, jag själv, John eller någon annan; ibland känns våra försök otillräckliga. Men det är helt fantastiskt för varje gång vi får det att fungera; varje gång vi lyckas.

 

På jobbet, har mina kollegor ett uttryck som vi använder när vi stöter på motgångar med hästarna:
”What would John do?”

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1 kommentar på “What would John do?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*