Tankar efter Paralympics

Marléne och Leonkungen | 13/9 - 2021

Det har definitivt varit mycket häst i sporten i sommar och starten på hösten.

OS (vilket hopp-OS!), Paralympics, EM i dressyr… och fler grenar.

Min bästa Leonkung. Här och nu!

Jag följde sändningarna från Paralympics dressyr så gott jag kunde. SVT sände ju mest de klasser där svenskar ingick, men jag lyckades sno min mans mobil med danskt abonnemang och kunde därmed även följa övriga klasser via DR TV. Faktum är att jag är mest intresserad av de lägsta graderna. Paradressyr klassas ju från grad 1-5, där grad 1-3 är rena skrittprogram eller skritt och trav med lite olika nivå på avancerade programdelar.

Det är ju i de lägre graderna jag själv kan identifiera mig och se och känna vilka utmaningar de flesta av ryttarna har, med kroppar som inte låter sig kontrolleras särskilt mycket, eller där hjälper inte finns (tex skänklar). Jag blir sjukt imponerad över både tex brittiske Lee Pearson i grad 2 eller danske Tobias Thorning Jörgensen i grad 3 – det är så mjukt, stillsamt och sådana glada ekipage.

En ryttare jag också beundrat mycket, danska Stinna Tange (tidigare grad 2 ryttare, född utan underkropp) kommenterade de danska sändningarna och var – på danskt vis – också ganska tydligt resonerande om paradressyrens ständiga dilemman mellan graderna och inom graderna. Förutsättningarna kan tyckas skilja sig enormt.

Lauren Barwick, en meriterad paradressyrryttare från Canada i grad 3, lade efter paralympics upp på FB en artikel, Scott Stinson: It takes a particular lack of shame to fake a disability at the Paralympics | Edmonton Journal om hur parasporten, likt mycket annat sport också blivit hårt ansatt i jakten på sponsorer och det där ” måste ta medaljer”. Artikeln beskriver hur paralympier (här var det bland annat simning) ansträngde sig ”lagom” vid sina klassificeringar för att medvetet bli lägre klassade och därmed ändå vara bland de mest funktionella i sin grad och därmed försöka nå en fördel i själva tävlingsmomentet. Lauren Barwick kommenterade sitt upplägg att detta även skedde inom ” the equestrian sport”. Det är hennes ord, men som artikeln säger: it takes av particular lack of shame to fake a disability…”. Det är ett hån mot dem, oss, som omöjligt kan variera den funktionsvariation man lever med – och gärna hade sluppit ha den.

Leon är dock inte den häst jag kommer rida nåt Paralympics med, ålderman som han är. Och – så här är det ju; OM jag nu hade varit kvalificerad till ett Paralympics som i Tokyo – hade jag inte kunnat åka i alla fall! Min höga ryggmärgsskada har gjort min temperaturmätare helt urballad, så att vara fysiskt aktiv i sådan värme hade inte fungerat. Väldigt simpelt, hur gärna min ”min hjärna” hade velat det, hade min kropp skickat in på mig sjukhus dag 1 för överhettning. Nä, paralympics blir målet den dagen det går i nåt kallt land, hahaha!

Leon och jag fortsätter att traggla oss igång ihop; jag har prövat att mentalt lägga om min ridning och min approach till oss som ekipage nu. Det är lätt att falla in i gamla mönster, bara för att man alltid ”har gjort samma saker”, om jag förenklar det lite. Nu gör vi helt tvärtom. Vi skrittar väldigt mycket, jag samlar honom och taggar honom i skritten, får ihop honom och börjar med ” svåra” grejor (för oss) direkt. För det funkar bäst! Helt tvärtemot all vetenskap kanske, men whatever works! Det tvingar både honom och mig till kvickare fokus och koncentration – och han landar på sin rumpa och det är styrketräning de luxe. Istället för att tro att ” trava igång” ska fungera – Leon sätter fart och speedar bara – enkel utväg när man är starkare än sin matte.

Slut för nu!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Fredagshälsning från herr piggelin

Marléne och Leonkungen | 27/8 - 2021

Hej!

Leonkungen här!

Matte bad mig berätta lite om läget, och jag tänkte, att okej, det kan jag väl!

Till min stora förtret så fick jag ägna större delen av sommaren i en liten mindre hage, anpassad för mig och med inget gräs att äta. Det tyckte jag var sjukt DÅLIGT, men min matte påstod att det var det bästa för att få mig att bli lite smalare. Och vila mitt ben. Jag blev ju lite trött i benen där i somras, och matte sa att nu måste vi plocka bort de delar som utlöste detta.

Det enda bra med den där trista hagen som mina människor fixade var att de byggde den i min och Zebbes egna hage, så jag kunde stå och hänga med Zebbe ändå. Då blev jag lite gladare. Sedan så fick Zebbe komma in till mig under sommaren korta stunder så vi kunde stå och KLIA varandra-vi saknade varandra jättemycket!

Jag gillar ju verkligen inte värmen, så jag har tycker det är jääääääätteskönt nu när det blivit svalare väder ute! Visserligen har jag börjat fälla för att kunna sätta vinterpäls – kvällarna har ju blivit kortare. Matte suckar lite, men lite hår får hon väl tåla.

Nåväl – jag har genomlidit sommaren i min lilla hage och nu är matte nöjd. Hon säger att även om hennes hjärta blödde när hon såg mig stå i min lilla hage (jag nyttjade också detta och såg liidande ut) så menar hon att det gjort mig gott – och ja – jag känner mig som en piggelinfriskus!

Jag har visat matte att jag faktiskt tappat lite vikt (men matte menar att det jobbet ska fortsätta, suck!) och jag har visat nu att jag inte har ont nånstans utan alla fyra benen fungerar precis som de gjorde innan. Matte säger hon är jätteglad att se hur fräck och glad jag är, – vadå, jag är väl allra oftast alltid glad!?!

Det bästa är nu ändå att matte har sagt att jag ska få lov att visa jag fixar att komma över i den stora hagen igen med Zebbe. Det finns knappt nåt kul att äta, men VILKEN lycka det är att få komma över igen och hänga med min kompis! Matte har nån tanke med schema, tider och intrappning, men jag har minsann lurat ut ungefär när människorna kommer in och släpper över mig, så då står jag och väntar vid grinden.

Det roligaste var när matte sa att nu kan hon rida lite på mig igen. Vi skrittar bara, inte hela pass, för matte säger jag måste träna på att bära henne igen och att vi inte sätter igång för snabbt. Jag fattar ingenting.  Jag tycker vi kan springa på som vanligt nu när jag är så piggelin. Jag gör allt för att visa henne det, powerskrittar, försöker gå i trav på eget manér…men matte säger ”NEJ – vänta”! Tyvärr pajade hennes lift visst, så nu är hon lite ledsen. Men jag är lika glad, för nu blir jag tömkörd lite extra mycket, och då kan jag bara inte hålla mig!! Jag bara MÅSTE gå upp i lite galopp av bara glädje och visa hur jag kan sträcka benen i trav. Matte både skrattar och ptroar på sidlinjen, och säger att jag måste ta det lugnt här med, att vi ska göra på samma sätt som vi gjort förr när jag haft vila och haft skada. Sakta men systematisk ökad belastning, lugn och ro. Suck! Jag hade kunnat galoppera en timme minst direkt. Matte påstår vi måste vara rädda om mig och mina ben och att jag inte är 15 år längre – alltså, vilket tjat om ålder!

Men jag har fått röra mig lite mer på töm och visat jag är ”ren i benen” som matte säger. Det där begriper jag inte – jag smutsar ju ner mig varje morgon??

Ja, så är läget hos mig. Varje dag är en ny dag med mat (alldeles för lite tycker jag), hänga mina stunder med Zebbe och vänta på att mina människor (särskilt husse) kommer för att hitta på nåt och ge mig soppa.

Matte och husse gav mig förresten en leksak i boxen. Jag fattar ingenting. De sa jag skulle bita i den i stället för Dannes nattmössor. De har aldrig bitit i Dannes nattmössa, det förstår jag. Den är SÅ ROLIG!

På återhörande,

Leonkungen

(PS! Matte hälsar liften är lagad….tjoho!)

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

I nöd och lust

Marléne och Leonkungen | 27/6 - 2021
Världens bästa Leonkung. Det går upp och det går ned, men han är bäst iallafall.

I nöd och lust, heter det ju.

För några veckor sedan var jag på väg att skriva ett inlägg här på bloggen om hur fantastiskt bra  det kändes med Leon, hur det verkligen lossnat igen för oss och hur vi hittat schwungen igen! Några härliga träningar för tränar- Lena, och flera inplanerade.

Lite nya trix och tips och Leon gick bara så himla, himla bra.

Men vi har med djur att göra, eller hur? Så hur eller hur, från det ena till det andra, och pang så ringde de från stallet och sa de funnit  Leon med misstänkt fångkänning. Det har ju aldrig funnits på vår karta under våra år tillsammans. Snabbt agerande stallpersonal bidrog med största säkerhet att det inte blev värre, och snabbt in med både vår husveterinär och hovslagare.

Men vad som är hönan eller ägget, och vad som utlöst det ena eller det andra, vad som är vad eller inte är;  det är aldrig svart eller vitt. Jag orkar inte riktigt redogöra allt här, men troligtvis är det hans ” gamla vänster fram” som börjat spöka igen, och ställt till det. Det är inte jättemycket, men tillräckligt för att uppmärksammas och hanteras. Så, efter sedvanlig ”isolering” och smärtstillande, beslöt jag och veterinären oss för att nu gäller det balansera på slak lina. Det som är bra för en sak är dåligt för en annan, och nu måste vi hålla Leon på gott humör, för en glad häst är bättre än en som tydligt efter två veckor på väldigt begränsad yta att röra sig, blev deprimerad! 🙁

Vi har dock behövt strypa allt det som Leon annars älskar; som att dagligen hänga med sin Zebbe och – äta gräs. Eftersom vi inte helt vet vad som är vad. Det känns ju i ”mammahjärtat” att inte ge honom allt utrymme han vill, eller allt tuggande han vill, men nu är det allvar. Utöver att få ordning på hans trassliga vänster fram, måste Leonkungen ner i vikt! Han har mått allt för bra – trots ingen särskild överfordring på något sätt! Lägg till ålder och så…tja. Kungen måste banta!

Så nu har vi byggt en ”bantarhage” i hans hage, så Zebbe går på den stora delen, och Leon på den kraftigt begränsade där det mestadels bara är grus och jord. Leon är nöjd med att ändå ha det ”ganska som vanligt” och kunna stå och tjabba med Zebbe lite över stängslet, och gå sin väg till hagen som han brukar. De är ju vanedjur- och ju äldre de blir, desto mer vill Leon i alla fall ha det på sitt sätt.

Vi har sakta börjat öka motionen igen, belasta lite mer, tömkör i skritt kortare stunder och ser hur det blir. När han ser husse lyser han upp och en kortare promenad med husse utanför gården, på över två veckor, gav en lycklig Leonkung som tyckte husse gick alltför sakta. I veckan ska jag få sitta upp lite igen, bara en kort, kort stund, och se hur han reagerar på det. Hittar vi ett bra läge nu där saker går framåt och inte bakåt, får det vara så över sommaren. Vi har tålamod och inte bråttom. Vi har ju kommit tillbaka förr när det spökat för oss. Han är min Leonkung och är värd det bästa vi kan göra för honom. Sysselsättning efter läge och massa kärlek – sockerfri 🙂

Trevlig sommar!

Marléne & Leon

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Leonkungen & tränar – Lena

Marléne och Leonkungen | 20/5 - 2021

Hej igen!

Nu äntligen börjar solen skina lite mer och första sprutan är i armen! Det är väldigt mycket om sprutor nu, eller hur?

Nån som är sprutande (sprudlande) glad det är i alla fall Leonkungen! Och jag! Vi har sakta tagit oss framåt från vår lite deppiga geggamoja, kommit tillrätta med våra tekniska problem så gott det går, och tagit rejält med stöd av vår tränare.

Min stora idol är Carl Hester. Om nån vill möjliggöra en träning med honom, tar jag gärna emot det! Men fram till dess….

Jag tar gärna inspiration av många duktiga ryttare och tränare, men efterhand har jag också lärt mig vad som fungerar för oss, och vilka grundmoment vi inte kan rucka på, för det helt enkelt rent tekniskt inte fungerar. Så, när jag nån gång tränar för andra (tex WE), så är det när det ändå finns en röd tråd som jag kan följa, en tråd som jag har i all min träning tillsammans med min huvudtränare.

Min huvudsakliga tränare är sedan många år Lena Malmqvist. För er som är aktiva i Skåne, så vet ni att hon sedan en del år bland annat är ordförande i Skånes ridsportförbund. Lena är C-tränare i dressyr med meriter och tagit hästar upp till Grand Prix. Bland mycket annat! För er som är nyfikna mer, kika gärna på www.lenam.se 

Lena & Leon. Lena har suttit upp på Leon många gånger under åren. För att lära känna honom, hjälpa mig där jag inte kommer åt, se hur han svarar så att vi kan klura ut hjälper tillsammans.

Lena träffade jag första gången jag red självständigt efter olyckan – vilket jag skrivit om tidigare – hos min väninna i Stockholm. För Lena och Annika är vänner, men inte visste jag då att Lena skulle flytta ner till Skåne och en dag börja träna mig! Lena är den bästa tränaren! Alltid tillgänglig för ett uppmuntrande eller peppande ord, trots att de geografiska avstånden ibland är långa och tiden är busy!

Här kommer en frågestund från mig och Leon tillsammans med Lena – håll till godo!

Marléne: Kommer du ihåg din första träning med oss?

Såklart jag gör! Du red på lånad ridskolehäst och jag var förstummad över hur duktig du var redan då och hur samspelta ni var fast han arbetade på ridskolan med många andra elever också.

På äventyr! En av mina favoritbilder. Leon är en spjuver -alltid med spetsade öron och pigg på nya grejor!

Marléne: Är det något särskilt som vi som ekipage måste träna på med tanke på mina förutsättningar?

Ja, men kanske inte unikt på något sätt. Jag tänker på att det är otroligt viktigt att du alltid jobbar med att vara mjuk och följsam med händerna. Du kommunicerar ju mycket med händerna, och det får inte bli så att du tar för mycket eller håller balansen där, men det gäller ju för alla ryttare. Sen är det ju extremt viktigt för dig att alltid kunna sakta av och stanna. Dessa övergångar är ur säkerhetsperspektiv det viktigaste. Sen får du på köpet en fin, lydig och stark häst i och med allt arbete med övergångarna.

Leon: Hej Lena, tycker du inte jag är den snyggaste gubben i världen?

Hej Leon, nja, rätt snygg men du har en konkurrent i min 4-bente pälskling Uno.

 Leon: Ser du att jag försöker fjäska för dig och se tjusig ut när du kommer?

Ha ha, ja det gör du faktiskt ibland. Fast mest brukar du blåsa upp dig och göra dig stilig när det är uppvisning av något slag, då är du riktigt tjusig och får du en applåd blir du nästan lite to much… :-D.

Ett av många äventyr och uppvisningar tillsammans. Lena försöker få Leon att tagga ner lite 🙂

Marléne: Vad är vår största utmaning?

Att du aldrig kan flytta din vikt, varken för att rätta dig i sadeln eller för att följa med rörelserna eller sitta emot dem.

Marléne: Finns det något du som tränare ser att mina förutsättningar kan ha en fördel – eller är det bara uppförsbacke?

Ha ha, nej uppförsbacke har jag aldrig tänkt överhuvudtaget! Du är mer motiverad än de flesta, det kan man ju inte annat än älska som tränare! Jag tror det är det viktigaste i det vi håller på med. Lära oss tekniken och öva in känslan, det tar tid och motivationen i ur och skur (ibland sol) är ett måste.

Du kan ju inte använda skänklarna. Fördelen med det är att du alltid måste ha Leon ”framför skänkeln”, dvs han måste alltid tänka framåt i alla lägen, annars skulle ni ju bara stå i mitten och öva på att vara polishäst 😊. Det är många ryttare som har en del att lära av det.

Leon: Varför måste jag hålla på och gå med kontrollerade steg för?

Därför att ska man vinna Let´s Dance så kan man inte hitta på egna steg hit och dit.

Marléne: Har du någon gång fått tänka annorlunda som tränare till oss jämfört med dina andra elever?

Tänka annorlunda får jag göra med alla ekipage. Alla har sina olika sätt att vara på och jag blir lite uppfinnare av olika övningar när jag är tränare. Jag får ju alltid försöka hitta på något som passar just det ekipaget just för stunden. Vad gäller er så får jag ju hela tiden tänka på hur du ska kommunicera med Leon utan vikthjälper och utan skänklar. För något år sedan hade ni svårt med skänkelvikning, men numera är det ju rätt enkelt. Allt går med lite övning och en bra kommunikation.

Leon: Jag tycker det är skitjobbigt att stoppa in en massa bakben hit och dit – kan du inte sluta tjata?

Såklart det är jobbigt, men du behöver muskler i baken för att vara tjusig!

Publik är det allra bästa Leon vet! Här i Kristianstad för några år sedan.

Leon: Tycker du jag borde vara snällare mot min matte ibland och inte vilja springa fort?

Jag tycker du har en underbar energi, men jag tycker du kan vara lite snällare och lyssna på henne med lite större öron ibland 😉.

Marléne: Vad är det absolut roligaste med att träna Leonkungen och mig?

Att ni båda är så ambitiösa! Positiva, jobbar tills ni är trötta eller helt slut, försöker själva hitta lösningar och att ni sen gör ”hemläxan”. Det är ju viktigt att du rider på samma sätt alla de passen jag inte står vid sidan. Det är ju då det hela befästs och jag blir överlycklig när ni är ett steg bättre nästa gång jag kommer!

Leon: Vad är det jag är allra bäst på?

Du är så fantastiskt snäll och omtänksam, det är du bäst på. Sen tycker jag du är fantastiskt bra på travökningar – när du har gått på gymmet och är stark i bakbenen och lyssnar på Marléne och inte bara kör på själv.

Leon: Om du hade velat ta mig i örat ibland (åh så skönt) vad är det jag gör då?

Ha ha, ta dig i örat och klia, det gör jag gärna!

Tänker du på ta dig i örat för att du busar, så är det nog när du har för bråttom och glömmer att det faktiskt är Marléne som bestämmer tempot när hon rider. Du får komma ihåg att hon bestämmer 1h per dygn och du får bestämma 23h…

Leon: Tycker du ändå inte att jag är helt ojämförbar?

Jo, det tycker jag att du är, precis som alla andra levande själar. Vi är unika och det är fantastiskt!

Lena hänger med oss i lina på Falsterbo för en del år sedan. ”ifall han skulle vilja hitta på nåt”. Men Leon tog bara det långa klivet mot banan där musiken var högst!

Leon: Tror du inte jag och min matte hade rockat på tävlingsbanorna om vi hade haft chansen och  kommit ut mer?

Jag tror att ni hade vunnit det mesta faktiskt. Skulle vi dessutom få publiken att applådera när ni är på väg in på banan, så hade nog 10orna stått givakt i protokollen!

Puss på mulen från din tränare och ett av dina största fan

/Lena

 

Pilutta på er!
Marléne & Leonkungen

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Silvertejp forever!

Marléne och Leonkungen | 12/4 - 2021

Snö ute, sol inne, sol i hjärta men snö i sinne.

Ungefär så har det de sista månaderna varit för oss, Leonkungen och mig. Ruskigt kallt periodvis, trasig ridutrustning, sol ena dagen och iskallt därefter. Gegga och för mycket spring i benen på en viss fyrbent herre. Inget blir riktigt bra, varken ditåt eller hitåt. Lite oturliga upplevelser och jag har mest haft lust att bara lägga ner! Inget fungerar längre! Paj kommunikation!

Och överallt på sociala medier vimlar det av bilder och filmer på ”lyckade träningar”, ”snart är det tävlingsdags igen”, och inte minst ” alla kan! Det är bara du som bestämmer dina mål! Vill du – så kan du!”

Bullshit – säger jag.

När man har nån envis idé om att klämma in en förlamad kropp i en ”artificiell ryttarkropp” – aka min korsett i sadeln – så är det banne mig inte lätt när både den förlamade kroppen och det tekniska plötsligt pajar & svajar och lösningen inte finns omedelbart runt hörnet. Lösningen äger jag inte ens själv – utan svaren ägs av ett system som är ovanför mitt huvud och som beslutar om mina hjälpmedel är värda att bekostas eller inte. Vi får väl se. Nu har vi hjälpligt, efter månader av envishet kombinerat med mentala breakdowns, hittat nån typ av ”silvertejpsnivå” – och hoppas grejorna håller ihop, för nästa gång det går sönder – då går det inte laga längre…

Under tiden har Leonkungen gottat sig friskt och sluppit jobba så seriöst under matte – han är bra snabb på att hitta vägar ut ur arbete när han märker matte inte helt är med där uppe. Det blir ju inget bra – mycket häst och krut i röven och ganska mycket fokus på precis allting annat än matte…Nån som känner igen sig? Eller är ni alla därute ”tävlingsklara”? 🙂

video_1_27e69f4886c2458697b5091ea803ea21

Jag följer en del pararyttare på instagram, och jag blev väldigt glad när Stinna Tanne (dansk paradressyrtjej, född utan underkropp, och en av världens bästa) för några månader sedan lade upp ett inlägg och beskrev  vilka utmaningar hon hade haft med sin nya häst, att hitta rätt, hitta kommunikation och säkerhet. Och så beskrev hon hur mycket hon hade tänkt på om hon skulle kunna ”våga” lägga ut något som inte var strålande sol och rosbuketter om hur fantastiskt det är och hur fint hästen går. Det tyckte jag var bra. Bakom varje lyckad ritt ligger en del mindre lyckade ritter. Det är väl det som är grejen. Och det borde verkligen inte vara svårt att prata om både det som är bra och det som går åt skogen!

Leons favoritsysselsättning. Går på tur med resten av flocken.

Så – ja, hur fin min Leonkung än är – egentligen – har det bara gått så värdelöst uruselt senaste månaderna att det är rent pinsamt! Nu snackar vi inte ” åh jag måste få öronen mer i rätt vinkel i min passagesluta” utan mer ”nu ska vi bara byta gångart från skritt till trav – TJOFADERITTANLAMBO!!!!

joined_video_ab6267c7708c49dc99124b8d82933b1c

Men – nu jäklar. Pepp från min tränare och bara att backa bandet och börja om från början.

För min Leonkung är världens bästa kung alltså.

Så hoppas vi på att silvertejpen håller ihop.

 

På återhörande!
M

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Leonkungen & Bananen

Marléne och Leonkungen | 22/2 - 2021

Det har verkligen varit några väldigt kalla och trista hästveckor. Jag lyckades klantskada mig och fick ridförbud några veckor, så Leon har hållits igång av andra och jag mest frusit mig igenom kvällarna i stallet. Men – idag var det ljusning! Nästan 9 grader på dagen och solsken! Det finns hopp!

Men eftersom det inte är nåt särskilt spännande som inträffat på hästfronten, så tänker jag att jag kunde intervjua Leonkungen och Bananen (Dan). Varje kung behöver ju en banan, det är sedan gammalt.

Så här gick det…

Heeeellloooo – welcome to our hoods!

Jag: Hej gubbarna! Hur är det med er?

Leon: Hej morsan! Soppa?

Dan: Ge mig! Ge mig! Jag med! Slicka hinken!

Danne slickar hink. Ett måste.

Jag: Okej, jag tänkte ni kunde presentera er själva kanske? Vilka är ni?

Leon: (-) (-) Jag måste bajsa.

Dan: (tuggar på nåt)

Jag: Ja, alltså….Kan ni inte presentera er?

Hellu du…..Hur är läääääääget?

Leon: Kolla! Jag bajsade i vattenhinken! Hehehehehehe

Dan: Hö hööhöööh (tugg tugg)

Jag: Alltså, ni är båda svenska halvblod, och Leon du är 20 år och Dan 21 år. Är ni i er bästa ålder?

Leon: Kolla min bajs i hinken! He heheeehee. Vi är bäst. Snyggast.

Dan: (tugg tugg) Åh kolla! Jag når nästan din höpåse Leon! (sträcker på halsen så långt han kan)

Jag: Kan ni fokusera lite? Känner ni er gamla?

Leon: BAH! Ålder är en siffra. Jag är kung. Jag är bäst.

Kolla in mig alltså! Undersåtarna ger mig kunglig massage

Dan: Va? Ålder? Nä, vad, titta jag kan äta fortfarande ju , det räknas väl som ungt?

Jag: Lite runda om magen är ni väl allt?

Min mun kräver morötter. NU.

Leon: WHAT? Har du nånsin hört talas om en kung utan mage? Du vet väl hur det går med sådana där skinny typer! Tappar slagen vid Poltava!

Dan: (tugg tugg)

Jag: Men alltså, så ni är såna där Gustav Vasa typer eller?

Dan: Leon, pratar hon om knäckebröd?!! Ge mig!!!!

Jag; Jaja, men i er ålder, då måste man ju vara ganska trygg & vis, eller hur?

We are on fire!

Leon: Självklart! Jag bangar inget.

Dan: Åh Leon, captain my captain. Du får går först. Det är bäst.

Leon: Höhöhöhö, du kan väl berätta om när du skulle tillbaka till tandläkaren, höhöhöhö.

Dan: (börjar snurra nervöst med ögonen) Va?? Tandläkare? När? Var? Igen?? (hoppar nervöst i boxen)

Leon: Äh, coola ner dig! Se – en morot!

Dan: (ser en morot i boxen) Åhhh!!!!! MAT!! (glömmer bort tandläkaren).

Jag: Okej, brukar ni umgås om dagarna eller hur är det?

Leon: (fiser) Nope. Jag är med Zebbe om dagarna och Bananen med Brille. Fast alla andra timmar är vi ihop.

Dan: (suckar, tugg tugg) Ja. Hehehehehe.

Leon: Hiihiiihiiii

Jag: Okej, Bananen, vad har du fått ditt smeknamn ifrån?

Dan: Va?

Leon: Jag är en kung. Jag bestämmer. Även när stallägaren försöker bestämma vart jag ska vara på morgonen. Hage? Vibben? Hage? Vibben? Heeheehee

Dan: Hihihihihi

Jag: Dan! Ditt smeknamn!

Dan: Kan jag få en morot? Inte ätit nåt på flera timmar.

Jag: Dan, kallas du Bananen för att du tycker bäst om att slingra dig hit och dit och skutta hit och dit?

Dan: JAG ÄR HUNGRIG

Leon: heheehee (fiser)

Jag: Okej, jag ger upp. Vad är bäst med varandra tycker ni då?

Leon: He follows me wherever I go

Dan: Åh – CAPTAIN MY CAPTAIN!

Jag: Hörrni, jag får nog avsluta den här intervjun. Någon sista hälsning?

Leon: Jag måste bajsa igen. Hehehehe. På väggen! Kolla! Hehehehehe. Soppapuss någon?

Dan: Hööhööhöööh, kul! (tugg tugg tugg)

 

Tja. Vad säger man? 🙂

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Parahästar – finns dom?

Marléne och Leonkungen | 30/1 - 2021

Jag har många gånger fått frågan om Leon, hur han var tränad för som parahäst, vad behövde kan kunna när jag fick honom, och, så den vanligaste frågan; Leon måste vara otroligt lugn och snäll!

Hehehehehehe.

Leon i ett nötskal – alltid vaken, alltid nyfiken!

Jag har till och med hört någon resonera om en gång att hen ville föda upp särskilda parahästar. Hur gör man det, liksom? Behoven hos en ryttare med en funktionsnedsättning är lika spretiga som det är att jämföra vilken ryttare som helst med en annan; så varför tror man att man kan boxa in pararyttare till en särskild sorts parahäst?

Det finns de som är ganska upptagna med etiketter både på sig själva och sina hästar, men själv tänker jag sällan på mig och Leon om parahäst och pararyttare. För allra mest så jag Marléne med min Leonkung 😊.

Jag visste inte helt var jag letade efter när jag fann Leon. Jag visste inte helt heller vad jag behövde. Det enda jag var säker på var att hästen måste kunna lära sig stå still vid en lift och acceptera att jag kom från luften. För det är liksom ett avgörande moment för mig att alls kunna rida.

Jag visste också att hästen inte skulle vara FÖR stor (ridskolehästen jag startat om på var över 180 cm, lite för hög för mig att borsta, lite jobbigt för de som sadlade med min sadel..) Men jag är ganska lång, så inte heller en för liten häst.

Det var också viktigt, om det gick, att hitta en häst som sett världen litegrann. Som inte skulle dö av skräck av en rullstol eller ljudet av rullstolsgrejor som far i golvet, gnissliga bromsar, en svärande matte pga jobbigt underlag – och annat sånt dagligvarande stök.

När jag fann Leon på annons (jag har berättat om hur jag fann honom ganska många gånger) så tog jag med mig det stora testkitet den gången vi träffade honom första gången. Mig själv, vår stora hund Trolle, min man (ganska oerfaren på hästar den gången) och min medhjälpare som testryttare.

När vi kom in i stallet backade de flesta hästar tillbaka av åsynen av oss allihop, utom en. Leon.

Leon flyttade till stan - här med husse och vår förra hund Trolle Leon ganska nyinflyttad till stan, i sällskap av vår tidigare hund Trolle

Leon hade aldrig stått vid en lift, han hade aldrig haft en sadel av min typ på ryggen, han hade aldrig gått med en ryttare utan ben som hjälper. Men, han hade sett en del av världen. I sitt spann hade han varit ute även internationellt, på stora tävlingsplatser, han var trygg med sig själv, otroligt välhanterad och han reagerade inte nämnvärt när min medhjälpare red med pisk som hjälper istället för ben. Det finns inte heller i hans kropp och själ, DNA,  att bocka eller stå på bakbenen, hur läskigt det än blir.  Och det viktigaste var nog när Tomas, som sålde honom, sa: ” Han är den enda av mina hästar som jag är trygg med att sälja till dig med de behov du beskriver du har”. Det betydde ju väldigt mycket.

HUsse och Leon har haft några år på sig att lära känna varandra- tillsammans har de snackat och gått många mil tillsammansHusse och Leon har traskat många mil ihop och haft många samtal på vägen

Vad vi INTE visste däremot var att det trots allt skulle ta lite tid innan Leon förstod vad jag menade upp på ryggen. Det var ett evigt springande första månaderna. Eller hur otroligt mycket power det är i honom när motorn snurrar igång. Det är lovligt mycket häst att bemästra när man bara har sina armar att prata med! Han kan också bli väldigt stark och tänker absolut inte arbeta eller gå i form om man inte jobbar för det. Men det har han säkert gemensamt med många hästar 😊.

Men, just det här faktumet att han var inkörd har hjälpt oss otroligt mycket. Särskilt när vi tränade honom vid liften. Han kan flytta sig centimetrar när vi frågar om det, för att få honom precis på plats. Han reagerar inte när saker i min sadel lossnar, gör ljud, när man drar i kardborreband och annat som kan upplevas läskigt. Är man van att springa i vagn är man van det låter hit och dit.

En dag, när Leon blir pensionär, är det tre saker jag kommer ta med mig när jag letar Leons kronprins.

  1. Att kunna gå tillbaka i hästens historia så långt det bara är möjligt för att förstå beteende och vad man kan förvänta sig ( i Leons fall har han inte haft så många ägare, och jag har varit i kontakt med hans uppfödare och hört om hur han var som ung och växte upp)
  2. Hästen ska vara inkörd – är den inte det, så blir det uppfostrings – och inkörningsanstalt ett par månader hos en duktig körmänniska
  3. Med facit i hand så kanske en häst som är lite lättare att jobba med i dressyren, och inte blir riktigt lika stark och så himla på ( som i Leons fall att man knappt kan skritta utan han bara vill FRAMÅT!!)

Kanske att dessa kriterier egentligen är vad väldigt många ryttare, oavsett etikett, önskar sig. En väldigt schysst  och kul kompis helt enkelt!
Leon har gett mig så många fina upplevelser, han gör det fortfarande, och även om vi just nu på grund av lite sadelproblem ( surprise va) har en liten uppförsbacke, så fortsätter jag lära mig av honom hela tiden.

Framförallt; han är min trygghet. Jag är helt trygg med honom. Efter dessa år känner vi varandra så väl, han vet precis vad han har mig och jag honom. Tillsammans klarar vi allt – överallt. En sån som han finns inte i dess like på hela jorden.

Leon han bär mig överallt - " det är framåt som gäller med morsan - oavset om nåt är läskigt" Vägen går alltid framåt. Hur läskigt det än må vara. Med morsan på ryggen går man bara på. Överallt. 

Leonkungen – mitt hjärta!

Kallt som tusan idag! Men lite mer kul WE träning var dagens januaritema! Bid: Kim C LundinDagens träning, lite mer WE med Bananen och tjuren!Foto: Kim C Lundin

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

SURKÅL

Marléne och Leonkungen | 13/1 - 2021

Surkål, gladpack, vetwrapp och silvertejp, kan det vara nåt?

I min okunnighet måste jag erkänna jag trodde min hovslagare först skojade när han sa ” skaffa en burk surkål och plastfolie”.

Leon står med misstänkt hovböld – såklart, typiskt och varför!? Nu har den stackarn fått ett fint omslag med surkål i hoven, och vi hoppas verkligen att några dagar med detta är tricket – för Leonkungen har ont i tassen ☹

Man hade ju önskat att årets första blogginlägg skulle spira av tro, hopp och massa roliga händelser; men nä. Avslutet av förra året blev till ett längre ofrivilligt rid – och stalluppehåll än planerat pga tråkiga omständigheter, nyheterna svämmar över av dåliga nyheter av utvecklingen av corona, och konsekvenserna av covid har krupit obehagligt & sorgligt nära. Det är B virus xxx dit och B virus zzz dit, och så till råga på allt så oroar man sig för sin fina lilla häst!

Det ÄR allvarliga tider, och jag önskar så att alla verkligen begriper detta, att man respekterar varandra och hjälps åt och gör allt vad man kan för att trycka undan smittan. Det innebär begränsningar för var och envar – på riktigt!

Nåväl – min finaste Leonkung blir hela tjugo år i år! Inget man man direkt kan se på honom i dagsläget – en rund och go gubbe som, när han inte har ont i hoven, är en glad gamäng och nöjd om allt föregår ganska så vanligt varje dag.

Vi hann iallafall med ett roligt pass igen med working equitation precis när nyåret startade! Leonkungen och Bananen bildar ju ett radarpar, och vi skojade om att ”dagisgubbarna” gjorde entré på banan. Men mest var det nog ryttarna, i alla fall undertecknad, som var på dagisnivå och ständigt var förvirrad i dessa tunnor och slalompinnar och annat. Leon är rätt bra på att hitta runt själv bland pinnar och pålar, och det är väl det som är det svåra. När matte får för sig att styra en självstyrande bil 😊 går det ibland både i fel tempo och på fel volt för förhandlingen om just hur det ska utföras hinns inte alltid med….

Nu håller vi tummar för en snart frisk Leon, fortsatt frisk matte & husse och en fortsatt glad kompis i flocken; Lilla Annie!

På återhörande i dur!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

LEON vs TJUREN

Marléne och Leonkungen | 29/11 - 2020

 

Världens bästa Leonkung! Från gårdagens träning.

Det är första advent detta pandemins år.

Det gäller ta tillvara alla tillfällen på att tända ljus och hitta trevliga avbrott, eller hur!

För att lysa upp tillvaron ytterligare var det igår inplanerat en heldag med WE träning för Marika Lundh, WE domare och tränare. ”Halva stallet” var anmält, och nästan hela stallet engagerade sig att hjälpa till. (Coronasäkert – såklart. Endast två ekipage åt gången i vårt enorma ridhus och ingen trängsel nånstans.)

Leon & jag har ridit WE för Marika vid ett par tillfällen tidigare, ibland också när Marika särskilt bjudit in paraekipage. Jag och Leon tycker det är jätteroligt, och det är synd att vi inte kommit iväg de senaste åren pga massa konstiga anledningar   –  men nu när vår stallägarinna vill lägga fokus på WE är det ju perfekt det kan ske på hemmaplan!

För att liva upp den redan köldslagna morgonen ytterligare hade en TJUR tillverkats. Nästan i  LIVE storlek, väldigt stabil och respektingivande.

Leon var tillsammans med sin vapendragare Danne ( de delar ju sitt ”lilla stall” och är värda ett helt eget blogginlägg..) första ekipage ut.

Kungen & Bananen

Marika är toppenkul att rida för, och hade byggt en rolig bana med massa WE utmaningar (jag minns knappt hälften av allt de olika momenten heter 🙂 ). Banan kunde man ta i sin takt och göra mer eller mindre avancerad. Det är bra tycker jag.

Danne, aka Bananen, är snart inne på sitt 21a år, men av det märks INTET när hans husse levererat en STOR TJUR i ridhuset. Danne var först in och hade inte sin back-up Leon med sig, och det var ju tur matte Martina höll fast rejält i tyglarna  – annars hade vi haft ett bananrace utan dess like som uppvärmning 😉

Så kliver den stabila Leon in. Eller snarare; han Leonkungen som tar allt nytt med upphöjt lugn, rest nacke och med lite fnurrande näsborrar konstaterar att ” hepp – här inne var det kul grejor idag! Måste in och UNDERSÖKAS!”

LEon visar Danne att tjuren är helt ofarlig 🙂

För sån är han Leon. Finns inget läskigt som inte kan vara värt att luktas på, tuggas på eller möjligen välta (förutom skuggor i marken – DET är otäckt det).  Så när medhjälpare Denise ledde in Leon för att få titta lite på allt som var uppbyggt, inklusive tjuren, kliver Leon på, blåser lite med näsborrarna och tar sig an tjuren. Konstaterar den var rätt trist. Och med Leon nära vågar sig till sist Danne fram, och lukta han med. Så var det klart.

Leon är Dannes förtrupp i livet. Bara Leon är med och går först, så klarar Danne av allt. Ibland lite dansande bakom, men allra helst i svansen på kungen.

Instruktioner för team Leon & team Dan – å tjuren!

Morgonen var lite stressig och försenad, och jag råkade tyvärr justera min ryggvinkel på korsetten åt fel håll i brådskan. Just nu finlirar jag för fullt för att hitta min perfekta balans för att Leon ska kunna arbeta på allra bästa sätt – och jag märkte direkt när jag satt upp att jag hamnde istället i lite bakvikt än upprätt…Men det var bara att tugga i sig. Vi pratar 1,5 cm, men om ni förstår vilket utslag det ger för mig – även om det förmodligen inte syns från marken.

Leon var hyfsat schysst ändå och tog det med rutin (”vad GÖR hon där uppe nu då!”)

Alltså Leon. När vi väl var igång så var vi ju igång. Det var bara att hänga med. För Leon han letade upp vägarna själv, och tja….trav, halt, ryggning!

Rulla axlarna bakåt och hästen ryggar!
Hur gör ni? 🙂

Fantastiskt kul ridpass var det!

Till sist….

Bra stallkompisar är guld värda! Särskilt de som tillhör ream DAn! Här är Bananens matte Martina framför gubbarna 🙂

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

LEONKUNGEN ROCKAR!

Marléne och Leonkungen | 17/11 - 2020

Nutid:

Innan träning! Taggade eller hur 🙂

Alltså denna nutid! Vad trött jag är på november, corona, restriktioner, hemarbete och denna ständiga försiktighet. Jodå, vi håller i och håller ut, men kul är det knappast.

Så som vi kämpade i början på året för att få rätt att kunna tävla…jaha, så kommer ett virus och ställer allt på ända. Ja, jag tillhör en riskgrupp, så nä, vi har fått ställa in. Och nu när tiderna bara blir bistrare så har jag bestämt mig att istället bara vara tacksam över varje dag med en glad Leon och varje pass som blir bättre och bättre, efter månader med teknikstrul, halt häst, och annat tjafs.

Idag tränade vi igen för bästa tränare Lena Malmqvist efter ett längre uppehåll!

Och SATANS VAD LEONKUNGEN KAN ROCKA! Det vet jag ju  – men vi har ju liksom bara glömt det i denna coronadimma!

”LEONKUNGEN går mot passage” hojtar Lena i öronen på mig ( vi tränar digitalt) och jag fattar ingenting. Denna häst som ägnat sin mesta tid åt att skutta runt i eget övertempo, hitta ursäkter för att slippa, leka expresståg…påstå att gammal vet bäst och matte borde bara fatta att livet går ut på att äta gräs och gå turer utomhus.

Sådant Leon hellre gör än träna. Stå och snacka kli med polaren Danne, aka Bananen. (Kräver ett eget inlägg en dag..)

Han var så fin! Vad gjorde vi? Konstaterade att vi måste undvika arbete på volten så mycket vi kan, på grund av hans tidigare hälta. Vad gör man då med en häst som gärna ser raksträckor som speedsträckor? Jo, såklart – övergångar övergångar övergångar.

Hos oss finns inget som att ”trava runt för att komma igång”  – vi gör massa övergångar för att komma igång. Kanske handlar bara om några meter trav, skritt, några steg trav igen, skritt..Ställa hit, ställa dit, använd långsidan för böjning, kontroll, skänkelvikning längs spåret. Använd väggen för att bromsa upp när benen börjar trumma för mycket.

Jag tror Leon vet när jag har Lena i öronen. Eller är det så att hans matte blir mer skärpt och tydligare i hjälperna.

Ibland behöver vi tid för att båda skall förstå vad den andra vill och vad den andra kan. Men när Leon fattar – då fattar han. Öch då rockar vi.¨

Min fantastiska häst, min Leonkung, han är BÄST!

Och dagens outfit? Ett sammelsurium av det som låt närmast till hands hemma. Tur man inte rider med kläderna!

Glad, men trött matte och nöjd Leon efter dagens superpass. Snygga va! 🙂 

Hur hittar man en häst som Leon? Det återkommer jag till…

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.