Leonkungen – ABSOLUT LEONKUNG!

Marléne och Leonkungen | 10/5 - 2022

Hej!
Long time…..etc etc. Hela våren har sprungit iväg, och periodvis har det inte känts som om världsläget varit så entusiasmerande nog att vilja blogga.

Men, livet pågår ju ändå. Helt galet att vi knappt ”hann ur” coronan innan Putin ställer till det.

Dock, den som i alla fall ägnat våren åt något positivt är Leonkungen! Sakta men säkert har vi tagit oss ur dimman (främst ryttaren) och det har bara gått bättre och bättre.

Jag bara håller i och håller om och är glad för varje dag med min Leon – han går som tåget! Vi tränar så ofta vi bara kan få bästa tränaren Lena till oss, och lyfter oss tillbaka till den fina nivå vi varit i förr. Som vanligt handlar det mest om ryttaren som måste bli lite mer samlad och fokuserad, och när silvertejpen visade att den håller ihop ryttaren på plats, började vi sakta träna galoppfattningar igen. Det var så kul! Leon var helt förvånad efter en ganska lång period av ”icke-galopp” med matte. ”Va! Ska vi springa igen!?! Kul!!”

Det räcker inte med att Leon visat framhovarna på träningarna, han har sprungit lika fint med vagn när bästa stallägaren lånat honom för att träna dressyr för Axel Olin. Leon har varit iväg vid två tillfällen och visat att han är kungen också med vagnen bakom. Han får göra sådant han gillar allra mest utifrån hans form och vad han tycker är lagom!

Hej matte! (Leon på Flyinge)

Jag försöker så gott jag bara kan att lyssna på honom, vara lyhörd och följa hans dagsform. Ibland får han följa sin mattes och ställa upp på en extra promenad med en åkandes matte på ryggen när kroppen protesterar.

Inget som Leon har nåt emot – ett bra recept innan träning är att just göra nåt kul – nåt han gillar. Skritta ut en lång promenad, eller ta en tur med vagnen. Vi tränar aldrig för att träna…Så blir vi båda mer motiverade när det väl gäller.

På tur med Bananen. Bästa sysselsättningen, enligt gubbarna.

I helgen som var vi ute på nya äventyr igen. Äntligen fick vi till det och kunde delta på Skånes Ridsportsförbunds ”ungdomsdag” (DUS-dagen) på Flyinge, där vi visade upp oss under en dag fylld med många programpunkter. Bästa teamet runt mig ställde upp mangrant och såg till att Leon skrubbades fram som den skinande kung han är, knölade upp mig i sadeln (ingen lift här inte) och såg till att allt flöt.

 

Leon är bara så go. Han är HELSKÖN! Jag litar på honom till 100%. Vi har varit med så mycket ihop nu så han vet. Dels är han del trygga typ han alltid varit, men han är också helt med på noterna när matte är på ryggen. Det finns inte tvekan om att kliva in ensam i ett stort ridhus med röriga läktare, ta emot applåder eller vad som nu händer. Ballonger som viftar, barn som springer med käpphästar. Tvärtom – när vi var klara visade Leon att han visste vägen ut, och vart han skulle hän (till transporten). Ingen tid att stå stilla och bli fotograferad där inte!

Det var ganska varmt när värmde upp. Men det lugnade ju bara ner kungen lite..

Han är bara VÄRLDENS BÄSTA LEONKUNG!

”Nu är vi klara! Jag pallar inte stå stilla för foton” menar Leon

 

Marléne & Leon

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Som att besöka Spökhuset

Marléne och Leonkungen | 19/2 - 2022

Hej!

Leon är fäller som en gris just nu, men är också pigg som satans. Det är så kul, och lite mycket ibland. Men roligt att han är på hugget! Jag försöker komma ut så mycket jag kan, för våra skritt-turer i Leons tempo är bra träning både för honom och för mig – hela min kropp gungar runt där uppe när Leon skrittar igenom hela kroppen med eld i rumpen :-).

Idag beslöt vi oss för att en tur ute, trots att vindarna var rätt rejäla i efterdyningarna av Nora.

Det blev en tur a la ” besöka Spökhuset på Liseberg”. Så här var det:

(I stallet:)

Jag: Leon, vi skrittar ut idag va?

Leon:  ” OK”

(I ridhuset: )

Leon: Kolla, det är WE, ska vi göra det med? Jag måste glo lite.

Jag: Nä, inte denna gång. Vi ska ju ut.

(Utanför ridhuset: )

Leon stannar till:

Leon: Ska inte Bananen med?

Jag: Nä, inte idag. Idag kommer Sara med oss till fots så vi får sällskap.

Leon: Ok. (Börjar gå och frustar strax av nöje). Det blåååååser morsan!

Jag: Jaja, nu går vi.

(Vi skrittar några hundra meter)

Leon: MORSAN! Kolla därBOOORTA vad GÖR DOM!?!

(blåser upp sig och glor på nåt längre bort)

Jag: Ja, hm, jag vet inte. De släpar säckar på vägen. Gå nu Leon. Skit i det.

Leon: ihhhh dit måste vi gå!

(vi traskar vidare och Leon har stenkoll på gubben som drar säckar)

Jag; Oj, det verkar ha blåst en hoppställning och lagt sig på fältet.

( Vi svänger av, för vi tänkte gå vägen som passerar precis där).

Leon: IHHHHHHH VAD HÄNDER!! Shit vad SPÄNNANDE!!

(Blåser upp sig och blir tre gånger så stor. Det ligger ju nåt på fältet som INTE brukar vara där)

Leon: MORSAN! Vad händer! Jag måste bajsa!

(Leon tvärnitar och bajsar och blåser med näsborrarna. Gubben med säckarna kliver in i en bil)

Jag; Gå nu Leon ( klapp klapp på halsen)

(Leon trippar spänd som en fjäder och tycker det hela är såååå spännande)

Jag: Nu var du duktig Leon, nu kan du strunta i den gubben.

Leon; IHHHHH MEN KOLLA DÄR DET KOMMER EN NY GUBBE!!!

(det kommer en gubbe gåendes med stora säckar i händerna, uppsamling av förfluget skräp)

Leon; IHHHHHHHH vad SPÄNNNANDE!!!!

( Det blåser rejält och det susar i säven).

Leon: IHHHHH Jag måste skritta FORT NU!

Jag; Jaja, (klapp klapp.)

( Vi svänger upp på en ny väg i byn)

Jag: Leon, ser du de smattrande brevlådorna där framme.

Leon: Äsch, vaddå, trist, såna har jag sett tusen av. (Bryr sig inte)

(Leon sprattlar till rejält)

Jag: Men vad är det nu?

Leon: Åh, det kom en sådan läskig påse på mina hovar.

Jag: Men suck….

( Vi svänger av och går på grusvägar ett tag)

Jag: Leon, det kommer springades hästar här i hagen bredvid dig.

Leon: Jaha, tråkigt ( bryr sig inte ett skit)

(Det blåser rejält nu)

Vi lyckades stå still i nån sekund så det blev en bild – Mr Piggelinfriskus!

Leon: IHHHHH  VAD DET BLÅSER!!! JAG MÅSTE SKRITTA JÄÄÄÄÄÄTTTEEEFOOORT!

(stackars sällsskapet Sara hinner inte längre med, utan är ett stycke bakom)

Leon: MORSAN KAN VI INTE GALOPPERRRRA HÄR!!!

Jag: Nä, det ska vi inte. Du är svinpigg och kommer inte stanna.

( Det blåser tag rejält, fritt blås över fälten och Leon ruskar glatt på huvudet och fnorkar ännu mer)

Leon: MEN JOOOOOOOO Snälla!!!

(Leon skrittar så fort han kan utan att falla över i trav)

Jag: Nä, håll dig på mattan nu, du vet vad som gäller när matte är på ryggen.

Leon: (Flyger till och skuttar åt sidan) MORSAN SER DU!!! LÄSKIGA SAKER!!
(det visar sig att de drar plast över odlingar på gården vi passerar – i blåsten).

Jag; Nu måste vi göra halt och vänta in Sara.

Leon har alltså stenkoll på vad som händer över fälten 🙂

Leon; SUCK! Stå stilla! Vart är hon då??

(Vi vänder hemåt. Leon börjar fattat att det är hemväg nu och bromsar in lite.)

Hemma i stallet igen:

Leon: VAD KUL DET VAR! Hände massa spännande grejer ju morsan!

Jag; Ja, det är kul att du är så pigg. Modig du är som alltid går fram även när det är läskigt.

Leon: Jag är världens MODIGASTE häst!!

Modig pålle smaskar soppa innan det blev en stund i hagen igen.

 

Imorgon blir det åka av igen – fast mest för Leon. Då blir tömkörning med koner!

Marléne & Leon

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Pilutta 2022!

Marléne och Leonkungen | 9/1 - 2022

Ungefär så kändes det idag – på första träningen för bästa Lena Malmqvist detta året. Pilutta skrikande sadlar (man kan tro det är kapten Haddock som sitter i utrustningen och klagar), pilutta ständigt grådis, pilutta januarislasket och pilutta den konstanta Stephen Kingaktiga dimma som ofta ligger som en konstant över stallet och söderslätt.

Gulligaste och bästa mulen ever! (inte den med rosa mössa)

Pilutta allt för idag så hamnade vi rätt både jag och Leon, och det var SÅ kul! För oss blir det mycket ridhus den här årstiden, oftast för att man helt enkelt inte kan ta sig ut i vare sig mörker eller kompakt dimma. Inte är det särskilt kul heller när det regnar is och blåser nordanvind. Fast jag drog ändå med Bananen och hans matte på en kortare utepromenad i julhelgen – för att vi KUNDE. Det regnade på tvärs men jag peppade starkt Bananekipaget att lite frisk luft skadar ALDRIG! Jag och Leon var på hugget, var inte så säker på att den lilla Bananen tyckte detsamma, hahaha…!

Vi har haft corona hos min ledsagare, så julledigheten har räddats av fantastiska stallkamrater och en tapper husse som agerat sällskap aka räddningsvakt, så att jag kunnat komma upp en del i alla fall. Annars har husse och Leon utvecklat sin egen form av liberty träning – tja, jag vet inte helt eftersom jag inte får vara med. ” Han (Leon) går bara och ställer sig hos dig om du är med i ridhuset” klagar husse, så jag får vackert överlåta deras fria motion till dem själva. Men det har varit en räddare i nöden när hagarna har varit frusna, is ute och kyla inne. Lite rörelse har kungen fått i alla fall.

Kungen blir 21 år i år! Kan ni tänka er! I januari nu har han varit hos mig i 9 år – 9 år sedan vi körde ner honom från Bjärehalvön med målet att ”vi måste ju testa honom vid liften. Om han pallar. Annars blir det inget köp”. The rest is history…

Kan det nånsin blir för mycket bilder på sopphinken? *ASG!

Nåväl. I dagens träning tränade vi mycket öppna och slutor, och tonvis av korta effektiva övergångar mellan halt – skritt, och skritt- trav. Målet är alltid att få Leon mjuk i bålen och att bära mig korrekt och bli kvar hos mig oavsett vad som pågår i övrigt. När han blir mjuk i sidorna kommer allt det andra per automatik. Jag vet inte hur ofta ni rider övergångar, men jag tror inte ni jobbar med dem så aktivt som jag. Fem steg hit, fem steg dit. Matte blir trött, hahaha!

Rida slutor med inte så mycket mer redskap än pisk och handkommunikation är fasen mig inte lätt. Som en stallkompis sa när jag beklagade mig lite efteråt; ” En joystick kanske hade varit nåt?” Ja tack! Innerhanden ska ställa inåt och vara eftergiven, innerpisk bakom skänkeln för drivande, ytterhanden ska visa vägen och ytterpisken på rumpen för att flytta rumpen innanför spåret.  Det begriper väl vem som helst att en spelkonsol hade varit på sin plats!

Vänster varv hade vi lättare för en höger, men det är bara att träna på! Jag vet ju att bara Leon fattar grejen så GÖR han det. Han KAN ju – han ska bara orka fatta vad matte är ute efter!

 

Vi red en WE träning innan jul. Där hade vi en övning med en 90 graders tvär sväng, som vi skulle rygga tillbaka i. Vi fick göra det några gånger, sedan gjorde Leon det helt perfekt nästan på egen hand. Sån är han!

Dags för middag här, och ser med tillförsikt fram till fler träningar, för det är så roligt!

Marléne & Leonkungen

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Hela havet stormar!

Marléne och Leonkungen | 18/11 - 2021

November är här. I Skåne än så länge inga minusgrader, men det är grått, grått, grått och grått.

Hösten har fladdrat förbi, i nån sorts post-pandemi koma, men nu börjar ju coronan härja igen – så tröttsamt…På jobbet har vi möjlighet att kombinera fortsatt hemarbete med att vara inne på kontoret, och det är bra. Inte trodde jag att det skulle vara så tröttsamt att umgås med folk hela dagarna 🙂 Tycka vad man vill om teams, men teamsmöten är nog här för att stanna. Det är ju en fantastisk möjlighet på det sättet att man enkelt man ”ses” med bekanta, kollegor och arbetsrelaterade träffar på andra orter än där man själv är. Aldrig mer jag kommer åka till Stockholm ”för ett möte”….

Leon och jag har kämpat på under hösten. Jag är glad för varje dag som en bra dag. Vissa dagar är vi topp båda två, vissa dagar vill vi nog helst krypa ner under täcket båda två. I Leons fall handlar det nog mer om att bara få gå ut och äta gräs istället för att jobba, alternativt mysa med husse :-).

Så mysigt hänga med husse!

Vi har jobbat på att få ner Leon lite i vikt, och tycker nog vi klarat det rätt fint hittills. Problemet är ju då att tex sadeln ligger annorlunda och därmed – ALLT som balanserar mig på plats blir PROBLEM- IGEN! Jag kan inte nog säga hur tröttsamt detta är – och ja – det är visst så att jag borde investera i ny sadel och ja; få till en ny rustning (den jag har är ju över 10 år alltså). Men det är många uppförsbackar i tillvaron just nu, så orken räcker inte till att kämpa på alla fronter. Så vi får jobba med det vi har just nu. Sadeln går att padda lite med så det funkar för hästen, men mina grejor är värre. Mycket silvertejp och ” ohhhh jag tappar baaaalaansen” blir det.

Som min tränare sa igår: ” Det är nästan bra man får se när du inte har support på hästryggen hur du faktiskt har det. Det är lätt att tro att det är enkelt och att du inte behöver så mycket stöd, när grejorna funkar. När de inte funkar ser man tydligt vilka utmaningar du har”.

Jag lägger upp en film från gårdagens träning – helt ocensurerad. Igår var det mycket lite stöd som fanns, och rörelsen i benen fortplantar sig upp i axlarna och det är jättesvårt att vara helt stadig. Jag har lite dålig support åt sidorna och bakåt, trots lite fix, så ibland faller axlarna bakåt och då tappar jag både mig själv och Leon är snabb på att ”släppa allt” och säga ” är vi klara!!!” 🙂

Det absolut läskigaste är när Leon inte använder kroppen helt i balans; kanske fuskar med att stoppa in ett bakben, släntrar lite när han ska vända, vrider ryggen åt olika håll för att glo på nåt. Då far jag åt alla håll, och det kanske inte ser ut som om att det händer nåt. Men jag märker ju.

Min kropp med lecakulor reagerar direkt när nån liten kula far åt nåt annat håll än tänkt. Sally Swift kanske några av er känner till, som gav ut en bok om ”centrerad ridning” för himla många år sedan. Hon beskriver ryttarens kropp som olika ”klossar” och man måste fokusera på att balansera dessa. Man översätta det till mig med. Bara att jag inte har några muskler som kan stötta och balansera dessa klossar, så de far runt hur de vill om de artificiella musklerna (mina hjälpmedel) inte fungerar.

Jag har helt skippat att galoppera under hela hösten, för jag sitter så dumt. Jag vågar helt enkelt inte. Men det bekymrar inte Leon. Han får busa i hagen, galopparbeta med sin Stinatant, och när han tömkörs.

Leon och hans polare Bananen. Härliga uteritter vi älskar allihop!

Så, ibland tänker jag att jag nog är rätt hård på mig själv. Men det blir man ju när man vet hur HIMLA BRA MAN SUTTIT i perioder. Men tänk så fint Leon ändå arbetade igår – hur han ändå lyssnar och har lärt sig sin mammas signaler genom åren. Han ger inget gratis den herren – tro inte det är nån autopilot i form på den hästen 🙂 Han är underbar. Min älskade Leonkung.

Min finaste Leonkung. Soppälskaren. Man får passa på att mysa när tillfälle ges 🙂

Nu tränar vi vidare!

Marléne och Leonkungen

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Tankar efter Paralympics

Marléne och Leonkungen | 13/9 - 2021

Det har definitivt varit mycket häst i sporten i sommar och starten på hösten.

OS (vilket hopp-OS!), Paralympics, EM i dressyr… och fler grenar.

Min bästa Leonkung. Här och nu!

Jag följde sändningarna från Paralympics dressyr så gott jag kunde. SVT sände ju mest de klasser där svenskar ingick, men jag lyckades sno min mans mobil med danskt abonnemang och kunde därmed även följa övriga klasser via DR TV. Faktum är att jag är mest intresserad av de lägsta graderna. Paradressyr klassas ju från grad 1-5, där grad 1-3 är rena skrittprogram eller skritt och trav med lite olika nivå på avancerade programdelar.

Det är ju i de lägre graderna jag själv kan identifiera mig och se och känna vilka utmaningar de flesta av ryttarna har, med kroppar som inte låter sig kontrolleras särskilt mycket, eller där hjälper inte finns (tex skänklar). Jag blir sjukt imponerad över både tex brittiske Lee Pearson i grad 2 eller danske Tobias Thorning Jörgensen i grad 3 – det är så mjukt, stillsamt och sådana glada ekipage.

En ryttare jag också beundrat mycket, danska Stinna Tange (tidigare grad 2 ryttare, född utan underkropp) kommenterade de danska sändningarna och var – på danskt vis – också ganska tydligt resonerande om paradressyrens ständiga dilemman mellan graderna och inom graderna. Förutsättningarna kan tyckas skilja sig enormt.

Lauren Barwick, en meriterad paradressyrryttare från Canada i grad 3, lade efter paralympics upp på FB en artikel, Scott Stinson: It takes a particular lack of shame to fake a disability at the Paralympics | Edmonton Journal om hur parasporten, likt mycket annat sport också blivit hårt ansatt i jakten på sponsorer och det där ” måste ta medaljer”. Artikeln beskriver hur paralympier (här var det bland annat simning) ansträngde sig ”lagom” vid sina klassificeringar för att medvetet bli lägre klassade och därmed ändå vara bland de mest funktionella i sin grad och därmed försöka nå en fördel i själva tävlingsmomentet. Lauren Barwick kommenterade sitt upplägg att detta även skedde inom ” the equestrian sport”. Det är hennes ord, men som artikeln säger: it takes av particular lack of shame to fake a disability…”. Det är ett hån mot dem, oss, som omöjligt kan variera den funktionsvariation man lever med – och gärna hade sluppit ha den.

Leon är dock inte den häst jag kommer rida nåt Paralympics med, ålderman som han är. Och – så här är det ju; OM jag nu hade varit kvalificerad till ett Paralympics som i Tokyo – hade jag inte kunnat åka i alla fall! Min höga ryggmärgsskada har gjort min temperaturmätare helt urballad, så att vara fysiskt aktiv i sådan värme hade inte fungerat. Väldigt simpelt, hur gärna min ”min hjärna” hade velat det, hade min kropp skickat in på mig sjukhus dag 1 för överhettning. Nä, paralympics blir målet den dagen det går i nåt kallt land, hahaha!

Leon och jag fortsätter att traggla oss igång ihop; jag har prövat att mentalt lägga om min ridning och min approach till oss som ekipage nu. Det är lätt att falla in i gamla mönster, bara för att man alltid ”har gjort samma saker”, om jag förenklar det lite. Nu gör vi helt tvärtom. Vi skrittar väldigt mycket, jag samlar honom och taggar honom i skritten, får ihop honom och börjar med ” svåra” grejor (för oss) direkt. För det funkar bäst! Helt tvärtemot all vetenskap kanske, men whatever works! Det tvingar både honom och mig till kvickare fokus och koncentration – och han landar på sin rumpa och det är styrketräning de luxe. Istället för att tro att ” trava igång” ska fungera – Leon sätter fart och speedar bara – enkel utväg när man är starkare än sin matte.

Slut för nu!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Fredagshälsning från herr piggelin

Marléne och Leonkungen | 27/8 - 2021

Hej!

Leonkungen här!

Matte bad mig berätta lite om läget, och jag tänkte, att okej, det kan jag väl!

Till min stora förtret så fick jag ägna större delen av sommaren i en liten mindre hage, anpassad för mig och med inget gräs att äta. Det tyckte jag var sjukt DÅLIGT, men min matte påstod att det var det bästa för att få mig att bli lite smalare. Och vila mitt ben. Jag blev ju lite trött i benen där i somras, och matte sa att nu måste vi plocka bort de delar som utlöste detta.

Det enda bra med den där trista hagen som mina människor fixade var att de byggde den i min och Zebbes egna hage, så jag kunde stå och hänga med Zebbe ändå. Då blev jag lite gladare. Sedan så fick Zebbe komma in till mig under sommaren korta stunder så vi kunde stå och KLIA varandra-vi saknade varandra jättemycket!

Jag gillar ju verkligen inte värmen, så jag har tycker det är jääääääätteskönt nu när det blivit svalare väder ute! Visserligen har jag börjat fälla för att kunna sätta vinterpäls – kvällarna har ju blivit kortare. Matte suckar lite, men lite hår får hon väl tåla.

Nåväl – jag har genomlidit sommaren i min lilla hage och nu är matte nöjd. Hon säger att även om hennes hjärta blödde när hon såg mig stå i min lilla hage (jag nyttjade också detta och såg liidande ut) så menar hon att det gjort mig gott – och ja – jag känner mig som en piggelinfriskus!

Jag har visat matte att jag faktiskt tappat lite vikt (men matte menar att det jobbet ska fortsätta, suck!) och jag har visat nu att jag inte har ont nånstans utan alla fyra benen fungerar precis som de gjorde innan. Matte säger hon är jätteglad att se hur fräck och glad jag är, – vadå, jag är väl allra oftast alltid glad!?!

Det bästa är nu ändå att matte har sagt att jag ska få lov att visa jag fixar att komma över i den stora hagen igen med Zebbe. Det finns knappt nåt kul att äta, men VILKEN lycka det är att få komma över igen och hänga med min kompis! Matte har nån tanke med schema, tider och intrappning, men jag har minsann lurat ut ungefär när människorna kommer in och släpper över mig, så då står jag och väntar vid grinden.

Det roligaste var när matte sa att nu kan hon rida lite på mig igen. Vi skrittar bara, inte hela pass, för matte säger jag måste träna på att bära henne igen och att vi inte sätter igång för snabbt. Jag fattar ingenting.  Jag tycker vi kan springa på som vanligt nu när jag är så piggelin. Jag gör allt för att visa henne det, powerskrittar, försöker gå i trav på eget manér…men matte säger ”NEJ – vänta”! Tyvärr pajade hennes lift visst, så nu är hon lite ledsen. Men jag är lika glad, för nu blir jag tömkörd lite extra mycket, och då kan jag bara inte hålla mig!! Jag bara MÅSTE gå upp i lite galopp av bara glädje och visa hur jag kan sträcka benen i trav. Matte både skrattar och ptroar på sidlinjen, och säger att jag måste ta det lugnt här med, att vi ska göra på samma sätt som vi gjort förr när jag haft vila och haft skada. Sakta men systematisk ökad belastning, lugn och ro. Suck! Jag hade kunnat galoppera en timme minst direkt. Matte påstår vi måste vara rädda om mig och mina ben och att jag inte är 15 år längre – alltså, vilket tjat om ålder!

Men jag har fått röra mig lite mer på töm och visat jag är ”ren i benen” som matte säger. Det där begriper jag inte – jag smutsar ju ner mig varje morgon??

Ja, så är läget hos mig. Varje dag är en ny dag med mat (alldeles för lite tycker jag), hänga mina stunder med Zebbe och vänta på att mina människor (särskilt husse) kommer för att hitta på nåt och ge mig soppa.

Matte och husse gav mig förresten en leksak i boxen. Jag fattar ingenting. De sa jag skulle bita i den i stället för Dannes nattmössor. De har aldrig bitit i Dannes nattmössa, det förstår jag. Den är SÅ ROLIG!

På återhörande,

Leonkungen

(PS! Matte hälsar liften är lagad….tjoho!)

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

I nöd och lust

Marléne och Leonkungen | 27/6 - 2021
Världens bästa Leonkung. Det går upp och det går ned, men han är bäst iallafall.

I nöd och lust, heter det ju.

För några veckor sedan var jag på väg att skriva ett inlägg här på bloggen om hur fantastiskt bra  det kändes med Leon, hur det verkligen lossnat igen för oss och hur vi hittat schwungen igen! Några härliga träningar för tränar- Lena, och flera inplanerade.

Lite nya trix och tips och Leon gick bara så himla, himla bra.

Men vi har med djur att göra, eller hur? Så hur eller hur, från det ena till det andra, och pang så ringde de från stallet och sa de funnit  Leon med misstänkt fångkänning. Det har ju aldrig funnits på vår karta under våra år tillsammans. Snabbt agerande stallpersonal bidrog med största säkerhet att det inte blev värre, och snabbt in med både vår husveterinär och hovslagare.

Men vad som är hönan eller ägget, och vad som utlöst det ena eller det andra, vad som är vad eller inte är;  det är aldrig svart eller vitt. Jag orkar inte riktigt redogöra allt här, men troligtvis är det hans ” gamla vänster fram” som börjat spöka igen, och ställt till det. Det är inte jättemycket, men tillräckligt för att uppmärksammas och hanteras. Så, efter sedvanlig ”isolering” och smärtstillande, beslöt jag och veterinären oss för att nu gäller det balansera på slak lina. Det som är bra för en sak är dåligt för en annan, och nu måste vi hålla Leon på gott humör, för en glad häst är bättre än en som tydligt efter två veckor på väldigt begränsad yta att röra sig, blev deprimerad! 🙁

Vi har dock behövt strypa allt det som Leon annars älskar; som att dagligen hänga med sin Zebbe och – äta gräs. Eftersom vi inte helt vet vad som är vad. Det känns ju i ”mammahjärtat” att inte ge honom allt utrymme han vill, eller allt tuggande han vill, men nu är det allvar. Utöver att få ordning på hans trassliga vänster fram, måste Leonkungen ner i vikt! Han har mått allt för bra – trots ingen särskild överfordring på något sätt! Lägg till ålder och så…tja. Kungen måste banta!

Så nu har vi byggt en ”bantarhage” i hans hage, så Zebbe går på den stora delen, och Leon på den kraftigt begränsade där det mestadels bara är grus och jord. Leon är nöjd med att ändå ha det ”ganska som vanligt” och kunna stå och tjabba med Zebbe lite över stängslet, och gå sin väg till hagen som han brukar. De är ju vanedjur- och ju äldre de blir, desto mer vill Leon i alla fall ha det på sitt sätt.

Vi har sakta börjat öka motionen igen, belasta lite mer, tömkör i skritt kortare stunder och ser hur det blir. När han ser husse lyser han upp och en kortare promenad med husse utanför gården, på över två veckor, gav en lycklig Leonkung som tyckte husse gick alltför sakta. I veckan ska jag få sitta upp lite igen, bara en kort, kort stund, och se hur han reagerar på det. Hittar vi ett bra läge nu där saker går framåt och inte bakåt, får det vara så över sommaren. Vi har tålamod och inte bråttom. Vi har ju kommit tillbaka förr när det spökat för oss. Han är min Leonkung och är värd det bästa vi kan göra för honom. Sysselsättning efter läge och massa kärlek – sockerfri 🙂

Trevlig sommar!

Marléne & Leon

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Leonkungen & tränar – Lena

Marléne och Leonkungen | 20/5 - 2021

Hej igen!

Nu äntligen börjar solen skina lite mer och första sprutan är i armen! Det är väldigt mycket om sprutor nu, eller hur?

Nån som är sprutande (sprudlande) glad det är i alla fall Leonkungen! Och jag! Vi har sakta tagit oss framåt från vår lite deppiga geggamoja, kommit tillrätta med våra tekniska problem så gott det går, och tagit rejält med stöd av vår tränare.

Min stora idol är Carl Hester. Om nån vill möjliggöra en träning med honom, tar jag gärna emot det! Men fram till dess….

Jag tar gärna inspiration av många duktiga ryttare och tränare, men efterhand har jag också lärt mig vad som fungerar för oss, och vilka grundmoment vi inte kan rucka på, för det helt enkelt rent tekniskt inte fungerar. Så, när jag nån gång tränar för andra (tex WE), så är det när det ändå finns en röd tråd som jag kan följa, en tråd som jag har i all min träning tillsammans med min huvudtränare.

Min huvudsakliga tränare är sedan många år Lena Malmqvist. För er som är aktiva i Skåne, så vet ni att hon sedan en del år bland annat är ordförande i Skånes ridsportförbund. Lena är C-tränare i dressyr med meriter och tagit hästar upp till Grand Prix. Bland mycket annat! För er som är nyfikna mer, kika gärna på www.lenam.se 

Lena & Leon. Lena har suttit upp på Leon många gånger under åren. För att lära känna honom, hjälpa mig där jag inte kommer åt, se hur han svarar så att vi kan klura ut hjälper tillsammans.

Lena träffade jag första gången jag red självständigt efter olyckan – vilket jag skrivit om tidigare – hos min väninna i Stockholm. För Lena och Annika är vänner, men inte visste jag då att Lena skulle flytta ner till Skåne och en dag börja träna mig! Lena är den bästa tränaren! Alltid tillgänglig för ett uppmuntrande eller peppande ord, trots att de geografiska avstånden ibland är långa och tiden är busy!

Här kommer en frågestund från mig och Leon tillsammans med Lena – håll till godo!

Marléne: Kommer du ihåg din första träning med oss?

Såklart jag gör! Du red på lånad ridskolehäst och jag var förstummad över hur duktig du var redan då och hur samspelta ni var fast han arbetade på ridskolan med många andra elever också.

På äventyr! En av mina favoritbilder. Leon är en spjuver -alltid med spetsade öron och pigg på nya grejor!

Marléne: Är det något särskilt som vi som ekipage måste träna på med tanke på mina förutsättningar?

Ja, men kanske inte unikt på något sätt. Jag tänker på att det är otroligt viktigt att du alltid jobbar med att vara mjuk och följsam med händerna. Du kommunicerar ju mycket med händerna, och det får inte bli så att du tar för mycket eller håller balansen där, men det gäller ju för alla ryttare. Sen är det ju extremt viktigt för dig att alltid kunna sakta av och stanna. Dessa övergångar är ur säkerhetsperspektiv det viktigaste. Sen får du på köpet en fin, lydig och stark häst i och med allt arbete med övergångarna.

Leon: Hej Lena, tycker du inte jag är den snyggaste gubben i världen?

Hej Leon, nja, rätt snygg men du har en konkurrent i min 4-bente pälskling Uno.

 Leon: Ser du att jag försöker fjäska för dig och se tjusig ut när du kommer?

Ha ha, ja det gör du faktiskt ibland. Fast mest brukar du blåsa upp dig och göra dig stilig när det är uppvisning av något slag, då är du riktigt tjusig och får du en applåd blir du nästan lite to much… :-D.

Ett av många äventyr och uppvisningar tillsammans. Lena försöker få Leon att tagga ner lite 🙂

Marléne: Vad är vår största utmaning?

Att du aldrig kan flytta din vikt, varken för att rätta dig i sadeln eller för att följa med rörelserna eller sitta emot dem.

Marléne: Finns det något du som tränare ser att mina förutsättningar kan ha en fördel – eller är det bara uppförsbacke?

Ha ha, nej uppförsbacke har jag aldrig tänkt överhuvudtaget! Du är mer motiverad än de flesta, det kan man ju inte annat än älska som tränare! Jag tror det är det viktigaste i det vi håller på med. Lära oss tekniken och öva in känslan, det tar tid och motivationen i ur och skur (ibland sol) är ett måste.

Du kan ju inte använda skänklarna. Fördelen med det är att du alltid måste ha Leon ”framför skänkeln”, dvs han måste alltid tänka framåt i alla lägen, annars skulle ni ju bara stå i mitten och öva på att vara polishäst 😊. Det är många ryttare som har en del att lära av det.

Leon: Varför måste jag hålla på och gå med kontrollerade steg för?

Därför att ska man vinna Let´s Dance så kan man inte hitta på egna steg hit och dit.

Marléne: Har du någon gång fått tänka annorlunda som tränare till oss jämfört med dina andra elever?

Tänka annorlunda får jag göra med alla ekipage. Alla har sina olika sätt att vara på och jag blir lite uppfinnare av olika övningar när jag är tränare. Jag får ju alltid försöka hitta på något som passar just det ekipaget just för stunden. Vad gäller er så får jag ju hela tiden tänka på hur du ska kommunicera med Leon utan vikthjälper och utan skänklar. För något år sedan hade ni svårt med skänkelvikning, men numera är det ju rätt enkelt. Allt går med lite övning och en bra kommunikation.

Leon: Jag tycker det är skitjobbigt att stoppa in en massa bakben hit och dit – kan du inte sluta tjata?

Såklart det är jobbigt, men du behöver muskler i baken för att vara tjusig!

Publik är det allra bästa Leon vet! Här i Kristianstad för några år sedan.

Leon: Tycker du jag borde vara snällare mot min matte ibland och inte vilja springa fort?

Jag tycker du har en underbar energi, men jag tycker du kan vara lite snällare och lyssna på henne med lite större öron ibland 😉.

Marléne: Vad är det absolut roligaste med att träna Leonkungen och mig?

Att ni båda är så ambitiösa! Positiva, jobbar tills ni är trötta eller helt slut, försöker själva hitta lösningar och att ni sen gör ”hemläxan”. Det är ju viktigt att du rider på samma sätt alla de passen jag inte står vid sidan. Det är ju då det hela befästs och jag blir överlycklig när ni är ett steg bättre nästa gång jag kommer!

Leon: Vad är det jag är allra bäst på?

Du är så fantastiskt snäll och omtänksam, det är du bäst på. Sen tycker jag du är fantastiskt bra på travökningar – när du har gått på gymmet och är stark i bakbenen och lyssnar på Marléne och inte bara kör på själv.

Leon: Om du hade velat ta mig i örat ibland (åh så skönt) vad är det jag gör då?

Ha ha, ta dig i örat och klia, det gör jag gärna!

Tänker du på ta dig i örat för att du busar, så är det nog när du har för bråttom och glömmer att det faktiskt är Marléne som bestämmer tempot när hon rider. Du får komma ihåg att hon bestämmer 1h per dygn och du får bestämma 23h…

Leon: Tycker du ändå inte att jag är helt ojämförbar?

Jo, det tycker jag att du är, precis som alla andra levande själar. Vi är unika och det är fantastiskt!

Lena hänger med oss i lina på Falsterbo för en del år sedan. ”ifall han skulle vilja hitta på nåt”. Men Leon tog bara det långa klivet mot banan där musiken var högst!

Leon: Tror du inte jag och min matte hade rockat på tävlingsbanorna om vi hade haft chansen och  kommit ut mer?

Jag tror att ni hade vunnit det mesta faktiskt. Skulle vi dessutom få publiken att applådera när ni är på väg in på banan, så hade nog 10orna stått givakt i protokollen!

Puss på mulen från din tränare och ett av dina största fan

/Lena

 

Pilutta på er!
Marléne & Leonkungen

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Silvertejp forever!

Marléne och Leonkungen | 12/4 - 2021

Snö ute, sol inne, sol i hjärta men snö i sinne.

Ungefär så har det de sista månaderna varit för oss, Leonkungen och mig. Ruskigt kallt periodvis, trasig ridutrustning, sol ena dagen och iskallt därefter. Gegga och för mycket spring i benen på en viss fyrbent herre. Inget blir riktigt bra, varken ditåt eller hitåt. Lite oturliga upplevelser och jag har mest haft lust att bara lägga ner! Inget fungerar längre! Paj kommunikation!

Och överallt på sociala medier vimlar det av bilder och filmer på ”lyckade träningar”, ”snart är det tävlingsdags igen”, och inte minst ” alla kan! Det är bara du som bestämmer dina mål! Vill du – så kan du!”

Bullshit – säger jag.

När man har nån envis idé om att klämma in en förlamad kropp i en ”artificiell ryttarkropp” – aka min korsett i sadeln – så är det banne mig inte lätt när både den förlamade kroppen och det tekniska plötsligt pajar & svajar och lösningen inte finns omedelbart runt hörnet. Lösningen äger jag inte ens själv – utan svaren ägs av ett system som är ovanför mitt huvud och som beslutar om mina hjälpmedel är värda att bekostas eller inte. Vi får väl se. Nu har vi hjälpligt, efter månader av envishet kombinerat med mentala breakdowns, hittat nån typ av ”silvertejpsnivå” – och hoppas grejorna håller ihop, för nästa gång det går sönder – då går det inte laga längre…

Under tiden har Leonkungen gottat sig friskt och sluppit jobba så seriöst under matte – han är bra snabb på att hitta vägar ut ur arbete när han märker matte inte helt är med där uppe. Det blir ju inget bra – mycket häst och krut i röven och ganska mycket fokus på precis allting annat än matte…Nån som känner igen sig? Eller är ni alla därute ”tävlingsklara”? 🙂

video_1_27e69f4886c2458697b5091ea803ea21

Jag följer en del pararyttare på instagram, och jag blev väldigt glad när Stinna Tanne (dansk paradressyrtjej, född utan underkropp, och en av världens bästa) för några månader sedan lade upp ett inlägg och beskrev  vilka utmaningar hon hade haft med sin nya häst, att hitta rätt, hitta kommunikation och säkerhet. Och så beskrev hon hur mycket hon hade tänkt på om hon skulle kunna ”våga” lägga ut något som inte var strålande sol och rosbuketter om hur fantastiskt det är och hur fint hästen går. Det tyckte jag var bra. Bakom varje lyckad ritt ligger en del mindre lyckade ritter. Det är väl det som är grejen. Och det borde verkligen inte vara svårt att prata om både det som är bra och det som går åt skogen!

Leons favoritsysselsättning. Går på tur med resten av flocken.

Så – ja, hur fin min Leonkung än är – egentligen – har det bara gått så värdelöst uruselt senaste månaderna att det är rent pinsamt! Nu snackar vi inte ” åh jag måste få öronen mer i rätt vinkel i min passagesluta” utan mer ”nu ska vi bara byta gångart från skritt till trav – TJOFADERITTANLAMBO!!!!

joined_video_ab6267c7708c49dc99124b8d82933b1c

Men – nu jäklar. Pepp från min tränare och bara att backa bandet och börja om från början.

För min Leonkung är världens bästa kung alltså.

Så hoppas vi på att silvertejpen håller ihop.

 

På återhörande!
M

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Leonkungen & Bananen

Marléne och Leonkungen | 22/2 - 2021

Det har verkligen varit några väldigt kalla och trista hästveckor. Jag lyckades klantskada mig och fick ridförbud några veckor, så Leon har hållits igång av andra och jag mest frusit mig igenom kvällarna i stallet. Men – idag var det ljusning! Nästan 9 grader på dagen och solsken! Det finns hopp!

Men eftersom det inte är nåt särskilt spännande som inträffat på hästfronten, så tänker jag att jag kunde intervjua Leonkungen och Bananen (Dan). Varje kung behöver ju en banan, det är sedan gammalt.

Så här gick det…

Heeeellloooo – welcome to our hoods!

Jag: Hej gubbarna! Hur är det med er?

Leon: Hej morsan! Soppa?

Dan: Ge mig! Ge mig! Jag med! Slicka hinken!

Danne slickar hink. Ett måste.

Jag: Okej, jag tänkte ni kunde presentera er själva kanske? Vilka är ni?

Leon: (-) (-) Jag måste bajsa.

Dan: (tuggar på nåt)

Jag: Ja, alltså….Kan ni inte presentera er?

Hellu du…..Hur är läääääääget?

Leon: Kolla! Jag bajsade i vattenhinken! Hehehehehehe

Dan: Hö hööhöööh (tugg tugg)

Jag: Alltså, ni är båda svenska halvblod, och Leon du är 20 år och Dan 21 år. Är ni i er bästa ålder?

Leon: Kolla min bajs i hinken! He heheeehee. Vi är bäst. Snyggast.

Dan: (tugg tugg) Åh kolla! Jag når nästan din höpåse Leon! (sträcker på halsen så långt han kan)

Jag: Kan ni fokusera lite? Känner ni er gamla?

Leon: BAH! Ålder är en siffra. Jag är kung. Jag är bäst.

Kolla in mig alltså! Undersåtarna ger mig kunglig massage

Dan: Va? Ålder? Nä, vad, titta jag kan äta fortfarande ju , det räknas väl som ungt?

Jag: Lite runda om magen är ni väl allt?

Min mun kräver morötter. NU.

Leon: WHAT? Har du nånsin hört talas om en kung utan mage? Du vet väl hur det går med sådana där skinny typer! Tappar slagen vid Poltava!

Dan: (tugg tugg)

Jag: Men alltså, så ni är såna där Gustav Vasa typer eller?

Dan: Leon, pratar hon om knäckebröd?!! Ge mig!!!!

Jag; Jaja, men i er ålder, då måste man ju vara ganska trygg & vis, eller hur?

We are on fire!

Leon: Självklart! Jag bangar inget.

Dan: Åh Leon, captain my captain. Du får går först. Det är bäst.

Leon: Höhöhöhö, du kan väl berätta om när du skulle tillbaka till tandläkaren, höhöhöhö.

Dan: (börjar snurra nervöst med ögonen) Va?? Tandläkare? När? Var? Igen?? (hoppar nervöst i boxen)

Leon: Äh, coola ner dig! Se – en morot!

Dan: (ser en morot i boxen) Åhhh!!!!! MAT!! (glömmer bort tandläkaren).

Jag: Okej, brukar ni umgås om dagarna eller hur är det?

Leon: (fiser) Nope. Jag är med Zebbe om dagarna och Bananen med Brille. Fast alla andra timmar är vi ihop.

Dan: (suckar, tugg tugg) Ja. Hehehehehe.

Leon: Hiihiiihiiii

Jag: Okej, Bananen, vad har du fått ditt smeknamn ifrån?

Dan: Va?

Leon: Jag är en kung. Jag bestämmer. Även när stallägaren försöker bestämma vart jag ska vara på morgonen. Hage? Vibben? Hage? Vibben? Heeheehee

Dan: Hihihihihi

Jag: Dan! Ditt smeknamn!

Dan: Kan jag få en morot? Inte ätit nåt på flera timmar.

Jag: Dan, kallas du Bananen för att du tycker bäst om att slingra dig hit och dit och skutta hit och dit?

Dan: JAG ÄR HUNGRIG

Leon: heheehee (fiser)

Jag: Okej, jag ger upp. Vad är bäst med varandra tycker ni då?

Leon: He follows me wherever I go

Dan: Åh – CAPTAIN MY CAPTAIN!

Jag: Hörrni, jag får nog avsluta den här intervjun. Någon sista hälsning?

Leon: Jag måste bajsa igen. Hehehehe. På väggen! Kolla! Hehehehehe. Soppapuss någon?

Dan: Hööhööhöööh, kul! (tugg tugg tugg)

 

Tja. Vad säger man? 🙂

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.