LEON vs TJUREN

Marléne och Leonkungen | 29/11 - 2020

 

Världens bästa Leonkung! Från gårdagens träning.

Det är första advent detta pandemins år.

Det gäller ta tillvara alla tillfällen på att tända ljus och hitta trevliga avbrott, eller hur!

För att lysa upp tillvaron ytterligare var det igår inplanerat en heldag med WE träning för Marika Lundh, WE domare och tränare. ”Halva stallet” var anmält, och nästan hela stallet engagerade sig att hjälpa till. (Coronasäkert – såklart. Endast två ekipage åt gången i vårt enorma ridhus och ingen trängsel nånstans.)

Leon & jag har ridit WE för Marika vid ett par tillfällen tidigare, ibland också när Marika särskilt bjudit in paraekipage. Jag och Leon tycker det är jätteroligt, och det är synd att vi inte kommit iväg de senaste åren pga massa konstiga anledningar   –  men nu när vår stallägarinna vill lägga fokus på WE är det ju perfekt det kan ske på hemmaplan!

För att liva upp den redan köldslagna morgonen ytterligare hade en TJUR tillverkats. Nästan i  LIVE storlek, väldigt stabil och respektingivande.

Leon var tillsammans med sin vapendragare Danne ( de delar ju sitt ”lilla stall” och är värda ett helt eget blogginlägg..) första ekipage ut.

Kungen & Bananen

Marika är toppenkul att rida för, och hade byggt en rolig bana med massa WE utmaningar (jag minns knappt hälften av allt de olika momenten heter 🙂 ). Banan kunde man ta i sin takt och göra mer eller mindre avancerad. Det är bra tycker jag.

Danne, aka Bananen, är snart inne på sitt 21a år, men av det märks INTET när hans husse levererat en STOR TJUR i ridhuset. Danne var först in och hade inte sin back-up Leon med sig, och det var ju tur matte Martina höll fast rejält i tyglarna  – annars hade vi haft ett bananrace utan dess like som uppvärmning 😉

Så kliver den stabila Leon in. Eller snarare; han Leonkungen som tar allt nytt med upphöjt lugn, rest nacke och med lite fnurrande näsborrar konstaterar att ” hepp – här inne var det kul grejor idag! Måste in och UNDERSÖKAS!”

LEon visar Danne att tjuren är helt ofarlig 🙂

För sån är han Leon. Finns inget läskigt som inte kan vara värt att luktas på, tuggas på eller möjligen välta (förutom skuggor i marken – DET är otäckt det).  Så när medhjälpare Denise ledde in Leon för att få titta lite på allt som var uppbyggt, inklusive tjuren, kliver Leon på, blåser lite med näsborrarna och tar sig an tjuren. Konstaterar den var rätt trist. Och med Leon nära vågar sig till sist Danne fram, och lukta han med. Så var det klart.

Leon är Dannes förtrupp i livet. Bara Leon är med och går först, så klarar Danne av allt. Ibland lite dansande bakom, men allra helst i svansen på kungen.

Instruktioner för team Leon & team Dan – å tjuren!

Morgonen var lite stressig och försenad, och jag råkade tyvärr justera min ryggvinkel på korsetten åt fel håll i brådskan. Just nu finlirar jag för fullt för att hitta min perfekta balans för att Leon ska kunna arbeta på allra bästa sätt – och jag märkte direkt när jag satt upp att jag hamnde istället i lite bakvikt än upprätt…Men det var bara att tugga i sig. Vi pratar 1,5 cm, men om ni förstår vilket utslag det ger för mig – även om det förmodligen inte syns från marken.

Leon var hyfsat schysst ändå och tog det med rutin (”vad GÖR hon där uppe nu då!”)

Alltså Leon. När vi väl var igång så var vi ju igång. Det var bara att hänga med. För Leon han letade upp vägarna själv, och tja….trav, halt, ryggning!

Rulla axlarna bakåt och hästen ryggar!
Hur gör ni? 🙂

Fantastiskt kul ridpass var det!

Till sist….

Bra stallkompisar är guld värda! Särskilt de som tillhör ream DAn! Här är Bananens matte Martina framför gubbarna 🙂

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

LEONKUNGEN ROCKAR!

Marléne och Leonkungen | 17/11 - 2020

Nutid:

Innan träning! Taggade eller hur 🙂

Alltså denna nutid! Vad trött jag är på november, corona, restriktioner, hemarbete och denna ständiga försiktighet. Jodå, vi håller i och håller ut, men kul är det knappast.

Så som vi kämpade i början på året för att få rätt att kunna tävla…jaha, så kommer ett virus och ställer allt på ända. Ja, jag tillhör en riskgrupp, så nä, vi har fått ställa in. Och nu när tiderna bara blir bistrare så har jag bestämt mig att istället bara vara tacksam över varje dag med en glad Leon och varje pass som blir bättre och bättre, efter månader med teknikstrul, halt häst, och annat tjafs.

Idag tränade vi igen för bästa tränare Lena Malmqvist efter ett längre uppehåll!

Och SATANS VAD LEONKUNGEN KAN ROCKA! Det vet jag ju  – men vi har ju liksom bara glömt det i denna coronadimma!

”LEONKUNGEN går mot passage” hojtar Lena i öronen på mig ( vi tränar digitalt) och jag fattar ingenting. Denna häst som ägnat sin mesta tid åt att skutta runt i eget övertempo, hitta ursäkter för att slippa, leka expresståg…påstå att gammal vet bäst och matte borde bara fatta att livet går ut på att äta gräs och gå turer utomhus.

Sådant Leon hellre gör än träna. Stå och snacka kli med polaren Danne, aka Bananen. (Kräver ett eget inlägg en dag..)

Han var så fin! Vad gjorde vi? Konstaterade att vi måste undvika arbete på volten så mycket vi kan, på grund av hans tidigare hälta. Vad gör man då med en häst som gärna ser raksträckor som speedsträckor? Jo, såklart – övergångar övergångar övergångar.

Hos oss finns inget som att ”trava runt för att komma igång”  – vi gör massa övergångar för att komma igång. Kanske handlar bara om några meter trav, skritt, några steg trav igen, skritt..Ställa hit, ställa dit, använd långsidan för böjning, kontroll, skänkelvikning längs spåret. Använd väggen för att bromsa upp när benen börjar trumma för mycket.

Jag tror Leon vet när jag har Lena i öronen. Eller är det så att hans matte blir mer skärpt och tydligare i hjälperna.

Ibland behöver vi tid för att båda skall förstå vad den andra vill och vad den andra kan. Men när Leon fattar – då fattar han. Öch då rockar vi.¨

Min fantastiska häst, min Leonkung, han är BÄST!

Och dagens outfit? Ett sammelsurium av det som låt närmast till hands hemma. Tur man inte rider med kläderna!

Glad, men trött matte och nöjd Leon efter dagens superpass. Snygga va! 🙂 

Hur hittar man en häst som Leon? Det återkommer jag till…

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS!

Marléne och Leonkungen | 25/10 - 2020

Nutid:

Det är liksom den tiden på året när man försvinner in i grottkvarnen  – jobb jobb jobb och så stall efter det. Som ”kontorsjobbare” har jag jobbat hemifrån sedan coronan smällde till på grund av att jag är en riskgrupp. Evinnerligt trött på att öppna datorn utanför arbetstid  – men nu fick jag lite inspiration!

Leon gick stämpel ”godkänd” på uppföljande kontroll för några veckor sedan! Jehu! Så nu är vi en långsam igångsättning igen med skrittarbete. Inte så roligt att blogga om; ” idag skrittade vi. Igår skrittade vi också, Imorgon tänker vi skritta igen” men tror att ALLA som haft en häst under igångsättning känner igen sig…Men glada är vi – lite goofy tillsammans som bara jag & Leonkungen är.

Men nu måste jag berätta om ett känsligt kapitel i vårt gemensamma liv – sadeln.

Jag & Leon grinar lika illa – eller lika glatt! Från i somras, innan vårt lilla oplanerade uppehåll. Nu är vi lika glada igen! Foto: Kim C Lundin

 Sist jag bloggade förklarade jag ju det där med sadeln och min skada. Allt som inte längre fungerar måste hanteras manuellt – det vill säga stabiliseras på andra sätt. Min kompis Annika och jag ju samma höga skada, så hennes erfarenheter med sadel och stöd spelade stor roll.

 

Jag rider äntligen själv! Eller snarare; Jag åkte häst utan ledare på Ylof och på läktaren satt Annika och hennes vän Lena Malmqvist och grät. Inte visste jag då att Lena skulle bli min tränare så småningom och vad hon skulle betyda för mig & Leon

 

Med kameran full av bilder åkte vi hem den gången från Stockholm, och lyckades efter lite jobb få remiss och kontakt med ortopedgubbarna på Aktiv ortopedteknik i Malmö och Olof Ingdam, på Ingdams. För en ridkorsett krävde ju en sadel förstås.

På den tiden skrittade jag fortfarande på Kalif, Örestads största häst, så han fick bli modell för hela rustningen. Det första ortopedgubbarna  – (eller, de heter faktiskt Tony & Johan, och hänger fortfarande kvar) sa var: ”okej, skall vi göra nåt måste du kunna komma loss. Ifall nåt händer”. Det har varit deras ledsnöre från dag 1. Vad de däremot – och inte jag heller – visste var hur kroppen beter sig på en häst i rörelse – en FÖRLAMAD kropp, alltså. De är ju anatomiker, det mesta de gör i form av större ortoser handlar ju om hjälpmedel för människor som inte rör sig så väldigt mycket I dem.

Alltså, detta var vår första variant. Ganska hög rygg och eh..hur tänkte vi?

 Man ser här ryggdelen som var alltför hög, fastsatt i ryggpinnen.(den kvarstår än idag)

 

Det vi kom fram till ganska tidigt var att rustningen behövde sättas i sadeln på ett stensäkert vis. Efter jag bestämt sadel, en Passier Optimum, skickades den till Passier i Tyskland och ryggpinnen, där min rygg är fastskruvad, monterades in i bommen, stensäkert. Ryggpinnen är av carbon. Helt obrytbar.

Vi tänkte att det borde räcka med ryggstöd och ett fyrpunktsbälte för att hålla mig på plats.

Och en kylig morgon var det dags. Hissen var paj hemma, det var snöstorm och alla odds var emot mig. Men snälla ridlärar- Pia väntade snällt tills alla små hinder var avklarade och så fick jag –  äntligen – RIDA SJÄLV!

Jag och Kalif – äntligen på egen hand! Å herregud vad det GUNGADE..

 

OMG – Rida själv? Jag var överlycklig förstås den där kalla decembermorgonen. Men rida var det ju inte så mycket av – snarare ett tivolibesök. FÖR JÄKLAR VAD DET SVAJADE! Hit och dit och fram och tillbaka och ridlärar- Pia blev sjösjuk bara av att titta på. Men Kalif gick snällt framåt och jag bara log. Men vi behövde fortsätta produktutveckla!

Nästa steg var att skapa nån sorts framplatta, som skulle hindra mig från att svaja hit och dit, särskilt framåt. Annika hade ju också en framplatta, bara fastspänd på lite annat sätt. Tony & Johan ville fortsatt arbeta med rallybältena som jag kunde lösa ut med ett snabbt enhandsgrepp.

Så nu kom perioden med FRAMPLATTAN & FISKARNA.

Det är väl bäst att tillägga att detta blogginlägg kortar en process som faktiskt tog några år och är ständigt, ständigt pågående…

Under tiden så blev Kalif ersatt med den fantastiska Jacques, även det en voltigehäst med meriter, som jag fick lov att under några år hyra på ÖRS ett par gånger i veckan för att rida. Med Jacques började jag igen lära mig rida igen ” på riktigt”.

Jag och Jacques med variant nr 5000 av rustningen  foto: Thomas Sandau

Jag är sits-expert. Alla år med min kropp som reagerar på minsta cm hit eller dit av felbalans, fel vinklar, en spänd häst, en sned häst, en sned Marléne…för att hitta rätt bland alla dessa centimetrar hade vi långa perioder av olika inlägg vi testade som vi tryckte ner framtill eller baktill, för att se hur det kändes i skritt eller trav. I bilden ovan ses en röd del av en FISK – under lång tid hade jag några mystiska fiskar i form av plyschkuddar som var i lite lagom storlek att stoppa ner. Men de flög rätt ofta upp igen.

Min och ridlärar- Pias vanligaste konversation den här tiden var:

Pia! Fisken hoppade ur!”

”Okej – jag ser den!”

Ungefär såna här fiskar…i plysch alltså…

Den värsta varianten vi prövade var när vi skulle testa en mindre variant av framplatta – som såg ut såhär:

 

Den här red jag bara med i fem minuter….               

Jag vet nog inte riktigt hur vi kom att tänka på en sådan vansinnig idé, det tog nog några bara några minuter på ridbanan förrän ridlärar- Pia fick springa efter en skruvmejsel och plocka bort den övre delen. Helt förfärligt! Och eftersom den del av framplattan som blev kvar var för låg, så slutade det nog med att vi tog mig av hästen den dagen. Så fick det bli en period med ny produktutveckling…

Så här blev det. En ny framplatta, lite som en Madonnakorsett ( jag menar henne artisten- som sagt Tony & Johan är ortopeder och anatomiker *lol*) och det är den plattan som hänger med även idag.

Vinklarna i ryggdelen i sadeln skruvar vi ständigt om. För saker händer, med sadel och ….HÄST?

För se här! Nu har Leon klivit in mitt liv!

Hur hände det?

Fortsättning följer…..

Jag och Leon våren 2013

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Som en säck potatis.

Marléne och Leonkungen | 4/10 - 2020

Nutid: Ungefär samtidigt som jag var igång med den här bloggen – hösten fullt inplanerad med roliga äventyr  – så blev Leon halt. Typiskt, eller hur!? Alla hästmänniskor vet hur detta känns. Leon har varit fräsch som en nyponros de sista åren, och såklart skall han trampa snett nu. Men men. Så de senaste veckorna har bara varit sjukhage och skrittarbete vid hand, som vi sakta ökat i mängd. Leon är nu på hugget, likväl hans matte. I veckan skall vi på kontroll – håll tummarna för det går bra! I väntan på framtiden drar vi klockan tillbaka en sväng igen…

 

Leon på dagens tur på töm

 

En riktig häst ville jag sitta på!

Efter premiärturen på den lilla ponnyn fick jag nästa gång sitta på den då nästan största hästen i stallet. Kalif var en trygg herre som gått voltige och på honom började vi våra promenader. Oj så mycket vi promenerade. Jag höll i mig & åkte häst och ridlärarPia ledde. Och vi pratade. Pratade, höll i mig, pratade och höll i mig. Det var nog lika mycket terapi för kroppen som balsam för själen. Vi promenerade inomhus och vi      gick oändliga turer utomhus.

 

Jag och Kalif på Örestad, ht-06

 

Det kan vara bra kanske att förklara det här med vad min ryggmärgsskada gör för min kropp och min förmåga att kontrollera den. ”Jag har ingen balans” får jag förklara, men det är nog svårt att förstå.

” Du sitter ju upp?” brukar vara reaktionen när jag prövar visa var min förlamning börjar.

”Ja, men jag är som en säck potatis”, säger jag sedan.

”Om en potatis trillar åt sidan så påverkar det resten av säcken”. Så funkar jag.

Marlene med ridläraren Pia och hästen Kalif. Bild från Amelia.

 

Det här är en bra bild, som visar hur en förlamning kan se ut beroende på vilken nack, rygg eller ländkota som är trasig. Man brukar prata om tetraplegi (påverkan på fyra lemmar, dvs armar och ben) och paraplegi (påverkan på två lemmar, benen). Jag är en komplett paraplegiker, dvs en skada som inte kan bli bättre eller återställas. Min skadenivå är på gränsen mellan t2-t3. Som bilden visar är det precis så att jag behöll full styrka i mina armar. Men allting nedanför strecket t3 är ”borta” dvs helt utanför min kontroll.

 

Från ryggmärgsskada.se

Folk brukar ibland försöka vara snälla och ”hjälpa till” genom att plötsligt putta på mina axlar. Med resultatet att jag i princip trillar ur stolen. Finns inga muskler att hålla emot med! Och för den tränade kan man se att jag alltid balanserar mig på något sätt. Genom att hålla i mig med en hand, hålla en hand på bordet och liknande.

 

I stallet innebär det att jag alltid balanserar mig med en hand i rullstolen. Borstar med en hand, håller i mig med andra. Jag kan inte lyfta båda armar framför mig 90 grader, då trillar jag omkull. Man lär sig leva med det, men såklart ett praktiskt irritationsmoment!

Så det var ju självklart att något måste göras, för även om vi hade vansinnigt trevligt ändå på våra promenader jag och ridlärarPia, så ville jag ju kunna styra min häst själv. Och då behövde vi lösa min balans, så jag kunde sluta hålla i mig för att inte trilla av hästen.

Under tiden på Orup fick jag en Ridsport Special (ni minns väl dem?). I den var det en artikel med två olyckssystrar, två namne Annikor, som båda råkat ut för allvarliga ridolyckor. Båda var rullstolsburna, den ena tetraplegiker, den andra paraplegiker. Båda hade stannat i sporten på olika sätt, som aktiv ryttare eller som tränare. Vilken inspiration! Kunde Annikorna kunde väl jag! På vild måfå ringde jag upp tidningen Ridsport och bad om hjälp med kontaktuppgifter på den Annika, som likt mig var paraplegiker efter en fälttävlansolycka, och som fortsatt red. Med hjälp av en specialsadel.

Där började en vänskap som är lika viktig än idag, även om vi bor på olika håll i landet. Annika bjöd frikostigt hem mig och min man Peter till henne för att jag skulle få prova hennes häst och hennes utrustning.

Tidig vår – 07 satt jag för första gången på Annikas frieser Ylof. Och jag skrittade till sist själv.

Så gräts det lite till. Jag grät, Peter höll andan och det gräts på läktaren vid Botkyrka ridssällskap. Och vilka som grät och vad som hände sedan….kommer jag till!

På Annikas frieser Ylof vt – 07. Snart utan ledare!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

I begynnelsen – hålla i och hålla fast!

Marléne och Leonkungen | 15/9 - 2020

Alla resor har en början, även min & Leonkungens. Så jag börjar med att bjuda på en återblick.

Ungefär ett år efter min ridolycka fick jag lov att börja sitta på en hästrygg igen. Jag hade fått ett ganska komplicerat brott i bröstryggen och tillhörde de som läkarna ville skulle läka utan korsett, vilket också gjorde att rehabiliteringen tog lite längre tid.

Jag och fullblodet Berthram, för många år sedan. Den som kan sin hindersport vet vem Berthram var. Stall Kolgränna. (privat bild

Men då, ett år efter olyckan, var jag nästan uppe i full tjänst igen på min dåvarande arbetsplats och ägnade mycket tid åt att hänga i kompisars stall och klappa hästar. Längtan var STOR!

Min ”olyckshäst”, fina Bellfast hade jag sålt vidare under rehabtiden, då han aldrig skulle passat mina nya premisser.

Min absoluta fyrbenta lycka hade blivit min största gamechanger i livet.

Mitt fina fullblod Bellfast & jag, vårvintern 2005, Stall Kolgränna. (privat bild)

 

Om jag nånsin ångrat mig att jag hoppade den kvällen? Nä. Verkligen inte. Det som hände var extrem otur, varken hästens, träningens, eller tränarens fel. Bellfast var lätt i rumpen och jag råkade flyga av och slog i ryggen riktigt, riktigt illa.

Nåväl. Tillbaka till den stora ÅTERKOMSTEN – tillbaka på hästryggen! Mina första kontakter med ridsporten var skeptiska.

  • ” Oj då, det var en hög skada.”
  • ” Ingen balans alls sa du? Hur skall du då sitta kvar?”
  • ” Så höga skador är det ingen som rider med”
  • ”Nä, vi blir osäkra på om vi kan hjälpa dig”.

Men, det var en ridskola i stan som inte var fundersam och jag vill gärna ge 100% applåder till Örestads ridskola i Malmö. Där var det ingen tvekan; däremot ett ganska rakryggat och direkt besked.

”Vi hjälper dig gärna att sitta på hästryggen, men du måste förstå att inget kommer vara som innan. Det är som att börja om på nytt. Så du inte blir besviken”.

Så okej. Det förstod nog jag också. Av alla medicinska termer i journalen hade det varit några ord som stod fram tydligare än andra; Hög paraplegi, oåterkallelig.

Men nu!

Jag var såklart jättenervös och glad samtidigt. Jag hade köpt ny hjälm, nya ridbyxor och ny jacka. Alla mina gamla saker hade jag slängt, som en del i nån slags sorgearbete. Och en tanke om att en nystart kräver nya saker, ny utrustning att få nya minnen med. Så reagerade i alla fall jag.

På väg uppför rampen till lilla ridhuset vid Örestads ridskola, där liften fanns, hade jag alla känslor i kroppen. Tänk om jag skulle bli ledsen? Rädd? Plötsligt inte tycka det var roligt? Det där som varit en så stor del av mitt liv, en del av vem jag är – varit.

Nedanför liften hade ridläraren Pia placerat det säkraste de hade, en trygg ponny som hette Pluto. Han hade sadel med fårskinn och ett slags högt handtag framför sadeln som jag kunde hålla mig i.

Jag fick krångla mig upp i liften och hissa mig ner på Pluto.

Bara DET momentet var så gränsöverskridande. Hästen sitter man ju upp på genom att sätta foten i stigbygeln!

Så satt jag där. Och höll i mig med båda händer. Pia började leda Puto sakta, runt runt i ridhuset.

Och jag var SÅ lycklig. Det är nu 14 år sedan.

”Snälla Pia nästa gång, kan jag inte få sitta på en RIKTIG häst, en stor häst?” Tillbaka i stallet igen, hösten 2006. Örestads ridskola. Bild från Amelia.

 

 

Forts. följer

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Foto Kim C Lundin

En presentation som ingen ann, det är bara jag&Leonkungen som kan!

Marléne och Leonkungen | 1/9 - 2020

En gång när jag var ung,

önskade jag mig en häst som min Leonkung

Nä- det är inte riktigt sant!

För jag växte upp i en by i en tid när de flesta hette Sonny, Conny eller Ronny

Jag och min stora favorit Domino, Jönköpings fältrittklubb 1986

och det jag ville ha allra mest, det vara bara en ponny

Nog fick jag min beskärda del av ponnykult,

efter alla somrar jag spenderade på newforeststuteriet Smedhult.

Som litet yngre jag magister tog i kulturgeografi,

och kring planering och särskilt bostäder, där har jag min professionella mani.

Efter att ha blivit uppraggad av en dansk och utvecklat den typ av språk vi kallar svansk,

skulle det äntligen till en ny egen häst,

för det där med häst är bara bäst!

Men det som skulle bli en enda stor fest,

ändade snart i en helt annan typ av livsmanifest.

En bruten rygg,

det kan ju göra vem som helst skygg,

men med en dansk, vänner & familj, landade jag ändå ganska trygg.

Så tog jag upp en ny hästtråd,

kring att hitta en ny kompis jag fick många goda råd.

Jag honom i ett fyrspann fann – vilken tur jag hann!

En kung, alldeles lagom ”ung”!

Leon, han fattade i början noll, men tänkte nåväl

”jag minsann på det mesta har koll”,

till syvende och sist är det just det som spelar roll.

Välkomna att följa mig & Leonkungen här på Ridenews!

Jag & min Leonkung!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.