Silvertejp forever!

Marléne och Leonkungen | 12/4 - 2021

Snö ute, sol inne, sol i hjärta men snö i sinne.

Ungefär så har det de sista månaderna varit för oss, Leonkungen och mig. Ruskigt kallt periodvis, trasig ridutrustning, sol ena dagen och iskallt därefter. Gegga och för mycket spring i benen på en viss fyrbent herre. Inget blir riktigt bra, varken ditåt eller hitåt. Lite oturliga upplevelser och jag har mest haft lust att bara lägga ner! Inget fungerar längre! Paj kommunikation!

Och överallt på sociala medier vimlar det av bilder och filmer på ”lyckade träningar”, ”snart är det tävlingsdags igen”, och inte minst ” alla kan! Det är bara du som bestämmer dina mål! Vill du – så kan du!”

Bullshit – säger jag.

När man har nån envis idé om att klämma in en förlamad kropp i en ”artificiell ryttarkropp” – aka min korsett i sadeln – så är det banne mig inte lätt när både den förlamade kroppen och det tekniska plötsligt pajar & svajar och lösningen inte finns omedelbart runt hörnet. Lösningen äger jag inte ens själv – utan svaren ägs av ett system som är ovanför mitt huvud och som beslutar om mina hjälpmedel är värda att bekostas eller inte. Vi får väl se. Nu har vi hjälpligt, efter månader av envishet kombinerat med mentala breakdowns, hittat nån typ av ”silvertejpsnivå” – och hoppas grejorna håller ihop, för nästa gång det går sönder – då går det inte laga längre…

Under tiden har Leonkungen gottat sig friskt och sluppit jobba så seriöst under matte – han är bra snabb på att hitta vägar ut ur arbete när han märker matte inte helt är med där uppe. Det blir ju inget bra – mycket häst och krut i röven och ganska mycket fokus på precis allting annat än matte…Nån som känner igen sig? Eller är ni alla därute ”tävlingsklara”? 🙂

video_1_27e69f4886c2458697b5091ea803ea21

Jag följer en del pararyttare på instagram, och jag blev väldigt glad när Stinna Tanne (dansk paradressyrtjej, född utan underkropp, och en av världens bästa) för några månader sedan lade upp ett inlägg och beskrev  vilka utmaningar hon hade haft med sin nya häst, att hitta rätt, hitta kommunikation och säkerhet. Och så beskrev hon hur mycket hon hade tänkt på om hon skulle kunna ”våga” lägga ut något som inte var strålande sol och rosbuketter om hur fantastiskt det är och hur fint hästen går. Det tyckte jag var bra. Bakom varje lyckad ritt ligger en del mindre lyckade ritter. Det är väl det som är grejen. Och det borde verkligen inte vara svårt att prata om både det som är bra och det som går åt skogen!

Leons favoritsysselsättning. Går på tur med resten av flocken.

Så – ja, hur fin min Leonkung än är – egentligen – har det bara gått så värdelöst uruselt senaste månaderna att det är rent pinsamt! Nu snackar vi inte ” åh jag måste få öronen mer i rätt vinkel i min passagesluta” utan mer ”nu ska vi bara byta gångart från skritt till trav – TJOFADERITTANLAMBO!!!!

joined_video_ab6267c7708c49dc99124b8d82933b1c

Men – nu jäklar. Pepp från min tränare och bara att backa bandet och börja om från början.

För min Leonkung är världens bästa kung alltså.

Så hoppas vi på att silvertejpen håller ihop.

 

På återhörande!
M

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Leonkungen & Bananen

Marléne och Leonkungen | 22/2 - 2021

Det har verkligen varit några väldigt kalla och trista hästveckor. Jag lyckades klantskada mig och fick ridförbud några veckor, så Leon har hållits igång av andra och jag mest frusit mig igenom kvällarna i stallet. Men – idag var det ljusning! Nästan 9 grader på dagen och solsken! Det finns hopp!

Men eftersom det inte är nåt särskilt spännande som inträffat på hästfronten, så tänker jag att jag kunde intervjua Leonkungen och Bananen (Dan). Varje kung behöver ju en banan, det är sedan gammalt.

Så här gick det…

Heeeellloooo – welcome to our hoods!

Jag: Hej gubbarna! Hur är det med er?

Leon: Hej morsan! Soppa?

Dan: Ge mig! Ge mig! Jag med! Slicka hinken!

Danne slickar hink. Ett måste.

Jag: Okej, jag tänkte ni kunde presentera er själva kanske? Vilka är ni?

Leon: (-) (-) Jag måste bajsa.

Dan: (tuggar på nåt)

Jag: Ja, alltså….Kan ni inte presentera er?

Hellu du…..Hur är läääääääget?

Leon: Kolla! Jag bajsade i vattenhinken! Hehehehehehe

Dan: Hö hööhöööh (tugg tugg)

Jag: Alltså, ni är båda svenska halvblod, och Leon du är 20 år och Dan 21 år. Är ni i er bästa ålder?

Leon: Kolla min bajs i hinken! He heheeehee. Vi är bäst. Snyggast.

Dan: (tugg tugg) Åh kolla! Jag når nästan din höpåse Leon! (sträcker på halsen så långt han kan)

Jag: Kan ni fokusera lite? Känner ni er gamla?

Leon: BAH! Ålder är en siffra. Jag är kung. Jag är bäst.

Kolla in mig alltså! Undersåtarna ger mig kunglig massage

Dan: Va? Ålder? Nä, vad, titta jag kan äta fortfarande ju , det räknas väl som ungt?

Jag: Lite runda om magen är ni väl allt?

Min mun kräver morötter. NU.

Leon: WHAT? Har du nånsin hört talas om en kung utan mage? Du vet väl hur det går med sådana där skinny typer! Tappar slagen vid Poltava!

Dan: (tugg tugg)

Jag: Men alltså, så ni är såna där Gustav Vasa typer eller?

Dan: Leon, pratar hon om knäckebröd?!! Ge mig!!!!

Jag; Jaja, men i er ålder, då måste man ju vara ganska trygg & vis, eller hur?

We are on fire!

Leon: Självklart! Jag bangar inget.

Dan: Åh Leon, captain my captain. Du får går först. Det är bäst.

Leon: Höhöhöhö, du kan väl berätta om när du skulle tillbaka till tandläkaren, höhöhöhö.

Dan: (börjar snurra nervöst med ögonen) Va?? Tandläkare? När? Var? Igen?? (hoppar nervöst i boxen)

Leon: Äh, coola ner dig! Se – en morot!

Dan: (ser en morot i boxen) Åhhh!!!!! MAT!! (glömmer bort tandläkaren).

Jag: Okej, brukar ni umgås om dagarna eller hur är det?

Leon: (fiser) Nope. Jag är med Zebbe om dagarna och Bananen med Brille. Fast alla andra timmar är vi ihop.

Dan: (suckar, tugg tugg) Ja. Hehehehehe.

Leon: Hiihiiihiiii

Jag: Okej, Bananen, vad har du fått ditt smeknamn ifrån?

Dan: Va?

Leon: Jag är en kung. Jag bestämmer. Även när stallägaren försöker bestämma vart jag ska vara på morgonen. Hage? Vibben? Hage? Vibben? Heeheehee

Dan: Hihihihihi

Jag: Dan! Ditt smeknamn!

Dan: Kan jag få en morot? Inte ätit nåt på flera timmar.

Jag: Dan, kallas du Bananen för att du tycker bäst om att slingra dig hit och dit och skutta hit och dit?

Dan: JAG ÄR HUNGRIG

Leon: heheehee (fiser)

Jag: Okej, jag ger upp. Vad är bäst med varandra tycker ni då?

Leon: He follows me wherever I go

Dan: Åh – CAPTAIN MY CAPTAIN!

Jag: Hörrni, jag får nog avsluta den här intervjun. Någon sista hälsning?

Leon: Jag måste bajsa igen. Hehehehe. På väggen! Kolla! Hehehehehe. Soppapuss någon?

Dan: Hööhööhöööh, kul! (tugg tugg tugg)

 

Tja. Vad säger man? 🙂

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Parahästar – finns dom?

Marléne och Leonkungen | 30/1 - 2021

Jag har många gånger fått frågan om Leon, hur han var tränad för som parahäst, vad behövde kan kunna när jag fick honom, och, så den vanligaste frågan; Leon måste vara otroligt lugn och snäll!

Hehehehehehe.

Leon i ett nötskal – alltid vaken, alltid nyfiken!

Jag har till och med hört någon resonera om en gång att hen ville föda upp särskilda parahästar. Hur gör man det, liksom? Behoven hos en ryttare med en funktionsnedsättning är lika spretiga som det är att jämföra vilken ryttare som helst med en annan; så varför tror man att man kan boxa in pararyttare till en särskild sorts parahäst?

Det finns de som är ganska upptagna med etiketter både på sig själva och sina hästar, men själv tänker jag sällan på mig och Leon om parahäst och pararyttare. För allra mest så jag Marléne med min Leonkung 😊.

Jag visste inte helt var jag letade efter när jag fann Leon. Jag visste inte helt heller vad jag behövde. Det enda jag var säker på var att hästen måste kunna lära sig stå still vid en lift och acceptera att jag kom från luften. För det är liksom ett avgörande moment för mig att alls kunna rida.

Jag visste också att hästen inte skulle vara FÖR stor (ridskolehästen jag startat om på var över 180 cm, lite för hög för mig att borsta, lite jobbigt för de som sadlade med min sadel..) Men jag är ganska lång, så inte heller en för liten häst.

Det var också viktigt, om det gick, att hitta en häst som sett världen litegrann. Som inte skulle dö av skräck av en rullstol eller ljudet av rullstolsgrejor som far i golvet, gnissliga bromsar, en svärande matte pga jobbigt underlag – och annat sånt dagligvarande stök.

När jag fann Leon på annons (jag har berättat om hur jag fann honom ganska många gånger) så tog jag med mig det stora testkitet den gången vi träffade honom första gången. Mig själv, vår stora hund Trolle, min man (ganska oerfaren på hästar den gången) och min medhjälpare som testryttare.

När vi kom in i stallet backade de flesta hästar tillbaka av åsynen av oss allihop, utom en. Leon.

Leon flyttade till stan - här med husse och vår förra hund Trolle Leon ganska nyinflyttad till stan, i sällskap av vår tidigare hund Trolle

Leon hade aldrig stått vid en lift, han hade aldrig haft en sadel av min typ på ryggen, han hade aldrig gått med en ryttare utan ben som hjälper. Men, han hade sett en del av världen. I sitt spann hade han varit ute även internationellt, på stora tävlingsplatser, han var trygg med sig själv, otroligt välhanterad och han reagerade inte nämnvärt när min medhjälpare red med pisk som hjälper istället för ben. Det finns inte heller i hans kropp och själ, DNA,  att bocka eller stå på bakbenen, hur läskigt det än blir.  Och det viktigaste var nog när Tomas, som sålde honom, sa: ” Han är den enda av mina hästar som jag är trygg med att sälja till dig med de behov du beskriver du har”. Det betydde ju väldigt mycket.

HUsse och Leon har haft några år på sig att lära känna varandra- tillsammans har de snackat och gått många mil tillsammansHusse och Leon har traskat många mil ihop och haft många samtal på vägen

Vad vi INTE visste däremot var att det trots allt skulle ta lite tid innan Leon förstod vad jag menade upp på ryggen. Det var ett evigt springande första månaderna. Eller hur otroligt mycket power det är i honom när motorn snurrar igång. Det är lovligt mycket häst att bemästra när man bara har sina armar att prata med! Han kan också bli väldigt stark och tänker absolut inte arbeta eller gå i form om man inte jobbar för det. Men det har han säkert gemensamt med många hästar 😊.

Men, just det här faktumet att han var inkörd har hjälpt oss otroligt mycket. Särskilt när vi tränade honom vid liften. Han kan flytta sig centimetrar när vi frågar om det, för att få honom precis på plats. Han reagerar inte när saker i min sadel lossnar, gör ljud, när man drar i kardborreband och annat som kan upplevas läskigt. Är man van att springa i vagn är man van det låter hit och dit.

En dag, när Leon blir pensionär, är det tre saker jag kommer ta med mig när jag letar Leons kronprins.

  1. Att kunna gå tillbaka i hästens historia så långt det bara är möjligt för att förstå beteende och vad man kan förvänta sig ( i Leons fall har han inte haft så många ägare, och jag har varit i kontakt med hans uppfödare och hört om hur han var som ung och växte upp)
  2. Hästen ska vara inkörd – är den inte det, så blir det uppfostrings – och inkörningsanstalt ett par månader hos en duktig körmänniska
  3. Med facit i hand så kanske en häst som är lite lättare att jobba med i dressyren, och inte blir riktigt lika stark och så himla på ( som i Leons fall att man knappt kan skritta utan han bara vill FRAMÅT!!)

Kanske att dessa kriterier egentligen är vad väldigt många ryttare, oavsett etikett, önskar sig. En väldigt schysst  och kul kompis helt enkelt!
Leon har gett mig så många fina upplevelser, han gör det fortfarande, och även om vi just nu på grund av lite sadelproblem ( surprise va) har en liten uppförsbacke, så fortsätter jag lära mig av honom hela tiden.

Framförallt; han är min trygghet. Jag är helt trygg med honom. Efter dessa år känner vi varandra så väl, han vet precis vad han har mig och jag honom. Tillsammans klarar vi allt – överallt. En sån som han finns inte i dess like på hela jorden.

Leon han bär mig överallt - " det är framåt som gäller med morsan - oavset om nåt är läskigt" Vägen går alltid framåt. Hur läskigt det än må vara. Med morsan på ryggen går man bara på. Överallt. 

Leonkungen – mitt hjärta!

Kallt som tusan idag! Men lite mer kul WE träning var dagens januaritema! Bid: Kim C LundinDagens träning, lite mer WE med Bananen och tjuren!Foto: Kim C Lundin

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

SURKÅL

Marléne och Leonkungen | 13/1 - 2021

Surkål, gladpack, vetwrapp och silvertejp, kan det vara nåt?

I min okunnighet måste jag erkänna jag trodde min hovslagare först skojade när han sa ” skaffa en burk surkål och plastfolie”.

Leon står med misstänkt hovböld – såklart, typiskt och varför!? Nu har den stackarn fått ett fint omslag med surkål i hoven, och vi hoppas verkligen att några dagar med detta är tricket – för Leonkungen har ont i tassen ☹

Man hade ju önskat att årets första blogginlägg skulle spira av tro, hopp och massa roliga händelser; men nä. Avslutet av förra året blev till ett längre ofrivilligt rid – och stalluppehåll än planerat pga tråkiga omständigheter, nyheterna svämmar över av dåliga nyheter av utvecklingen av corona, och konsekvenserna av covid har krupit obehagligt & sorgligt nära. Det är B virus xxx dit och B virus zzz dit, och så till råga på allt så oroar man sig för sin fina lilla häst!

Det ÄR allvarliga tider, och jag önskar så att alla verkligen begriper detta, att man respekterar varandra och hjälps åt och gör allt vad man kan för att trycka undan smittan. Det innebär begränsningar för var och envar – på riktigt!

Nåväl – min finaste Leonkung blir hela tjugo år i år! Inget man man direkt kan se på honom i dagsläget – en rund och go gubbe som, när han inte har ont i hoven, är en glad gamäng och nöjd om allt föregår ganska så vanligt varje dag.

Vi hann iallafall med ett roligt pass igen med working equitation precis när nyåret startade! Leonkungen och Bananen bildar ju ett radarpar, och vi skojade om att ”dagisgubbarna” gjorde entré på banan. Men mest var det nog ryttarna, i alla fall undertecknad, som var på dagisnivå och ständigt var förvirrad i dessa tunnor och slalompinnar och annat. Leon är rätt bra på att hitta runt själv bland pinnar och pålar, och det är väl det som är det svåra. När matte får för sig att styra en självstyrande bil 😊 går det ibland både i fel tempo och på fel volt för förhandlingen om just hur det ska utföras hinns inte alltid med….

Nu håller vi tummar för en snart frisk Leon, fortsatt frisk matte & husse och en fortsatt glad kompis i flocken; Lilla Annie!

På återhörande i dur!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

LEON vs TJUREN

Marléne och Leonkungen | 29/11 - 2020

 

Världens bästa Leonkung! Från gårdagens träning.

Det är första advent detta pandemins år.

Det gäller ta tillvara alla tillfällen på att tända ljus och hitta trevliga avbrott, eller hur!

För att lysa upp tillvaron ytterligare var det igår inplanerat en heldag med WE träning för Marika Lundh, WE domare och tränare. ”Halva stallet” var anmält, och nästan hela stallet engagerade sig att hjälpa till. (Coronasäkert – såklart. Endast två ekipage åt gången i vårt enorma ridhus och ingen trängsel nånstans.)

Leon & jag har ridit WE för Marika vid ett par tillfällen tidigare, ibland också när Marika särskilt bjudit in paraekipage. Jag och Leon tycker det är jätteroligt, och det är synd att vi inte kommit iväg de senaste åren pga massa konstiga anledningar   –  men nu när vår stallägarinna vill lägga fokus på WE är det ju perfekt det kan ske på hemmaplan!

För att liva upp den redan köldslagna morgonen ytterligare hade en TJUR tillverkats. Nästan i  LIVE storlek, väldigt stabil och respektingivande.

Leon var tillsammans med sin vapendragare Danne ( de delar ju sitt ”lilla stall” och är värda ett helt eget blogginlägg..) första ekipage ut.

Kungen & Bananen

Marika är toppenkul att rida för, och hade byggt en rolig bana med massa WE utmaningar (jag minns knappt hälften av allt de olika momenten heter 🙂 ). Banan kunde man ta i sin takt och göra mer eller mindre avancerad. Det är bra tycker jag.

Danne, aka Bananen, är snart inne på sitt 21a år, men av det märks INTET när hans husse levererat en STOR TJUR i ridhuset. Danne var först in och hade inte sin back-up Leon med sig, och det var ju tur matte Martina höll fast rejält i tyglarna  – annars hade vi haft ett bananrace utan dess like som uppvärmning 😉

Så kliver den stabila Leon in. Eller snarare; han Leonkungen som tar allt nytt med upphöjt lugn, rest nacke och med lite fnurrande näsborrar konstaterar att ” hepp – här inne var det kul grejor idag! Måste in och UNDERSÖKAS!”

LEon visar Danne att tjuren är helt ofarlig 🙂

För sån är han Leon. Finns inget läskigt som inte kan vara värt att luktas på, tuggas på eller möjligen välta (förutom skuggor i marken – DET är otäckt det).  Så när medhjälpare Denise ledde in Leon för att få titta lite på allt som var uppbyggt, inklusive tjuren, kliver Leon på, blåser lite med näsborrarna och tar sig an tjuren. Konstaterar den var rätt trist. Och med Leon nära vågar sig till sist Danne fram, och lukta han med. Så var det klart.

Leon är Dannes förtrupp i livet. Bara Leon är med och går först, så klarar Danne av allt. Ibland lite dansande bakom, men allra helst i svansen på kungen.

Instruktioner för team Leon & team Dan – å tjuren!

Morgonen var lite stressig och försenad, och jag råkade tyvärr justera min ryggvinkel på korsetten åt fel håll i brådskan. Just nu finlirar jag för fullt för att hitta min perfekta balans för att Leon ska kunna arbeta på allra bästa sätt – och jag märkte direkt när jag satt upp att jag hamnde istället i lite bakvikt än upprätt…Men det var bara att tugga i sig. Vi pratar 1,5 cm, men om ni förstår vilket utslag det ger för mig – även om det förmodligen inte syns från marken.

Leon var hyfsat schysst ändå och tog det med rutin (”vad GÖR hon där uppe nu då!”)

Alltså Leon. När vi väl var igång så var vi ju igång. Det var bara att hänga med. För Leon han letade upp vägarna själv, och tja….trav, halt, ryggning!

Rulla axlarna bakåt och hästen ryggar!
Hur gör ni? 🙂

Fantastiskt kul ridpass var det!

Till sist….

Bra stallkompisar är guld värda! Särskilt de som tillhör ream DAn! Här är Bananens matte Martina framför gubbarna 🙂

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

LEONKUNGEN ROCKAR!

Marléne och Leonkungen | 17/11 - 2020

Nutid:

Innan träning! Taggade eller hur 🙂

Alltså denna nutid! Vad trött jag är på november, corona, restriktioner, hemarbete och denna ständiga försiktighet. Jodå, vi håller i och håller ut, men kul är det knappast.

Så som vi kämpade i början på året för att få rätt att kunna tävla…jaha, så kommer ett virus och ställer allt på ända. Ja, jag tillhör en riskgrupp, så nä, vi har fått ställa in. Och nu när tiderna bara blir bistrare så har jag bestämt mig att istället bara vara tacksam över varje dag med en glad Leon och varje pass som blir bättre och bättre, efter månader med teknikstrul, halt häst, och annat tjafs.

Idag tränade vi igen för bästa tränare Lena Malmqvist efter ett längre uppehåll!

Och SATANS VAD LEONKUNGEN KAN ROCKA! Det vet jag ju  – men vi har ju liksom bara glömt det i denna coronadimma!

”LEONKUNGEN går mot passage” hojtar Lena i öronen på mig ( vi tränar digitalt) och jag fattar ingenting. Denna häst som ägnat sin mesta tid åt att skutta runt i eget övertempo, hitta ursäkter för att slippa, leka expresståg…påstå att gammal vet bäst och matte borde bara fatta att livet går ut på att äta gräs och gå turer utomhus.

Sådant Leon hellre gör än träna. Stå och snacka kli med polaren Danne, aka Bananen. (Kräver ett eget inlägg en dag..)

Han var så fin! Vad gjorde vi? Konstaterade att vi måste undvika arbete på volten så mycket vi kan, på grund av hans tidigare hälta. Vad gör man då med en häst som gärna ser raksträckor som speedsträckor? Jo, såklart – övergångar övergångar övergångar.

Hos oss finns inget som att ”trava runt för att komma igång”  – vi gör massa övergångar för att komma igång. Kanske handlar bara om några meter trav, skritt, några steg trav igen, skritt..Ställa hit, ställa dit, använd långsidan för böjning, kontroll, skänkelvikning längs spåret. Använd väggen för att bromsa upp när benen börjar trumma för mycket.

Jag tror Leon vet när jag har Lena i öronen. Eller är det så att hans matte blir mer skärpt och tydligare i hjälperna.

Ibland behöver vi tid för att båda skall förstå vad den andra vill och vad den andra kan. Men när Leon fattar – då fattar han. Öch då rockar vi.¨

Min fantastiska häst, min Leonkung, han är BÄST!

Och dagens outfit? Ett sammelsurium av det som låt närmast till hands hemma. Tur man inte rider med kläderna!

Glad, men trött matte och nöjd Leon efter dagens superpass. Snygga va! 🙂 

Hur hittar man en häst som Leon? Det återkommer jag till…

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS!

Marléne och Leonkungen | 25/10 - 2020

Nutid:

Det är liksom den tiden på året när man försvinner in i grottkvarnen  – jobb jobb jobb och så stall efter det. Som ”kontorsjobbare” har jag jobbat hemifrån sedan coronan smällde till på grund av att jag är en riskgrupp. Evinnerligt trött på att öppna datorn utanför arbetstid  – men nu fick jag lite inspiration!

Leon gick stämpel ”godkänd” på uppföljande kontroll för några veckor sedan! Jehu! Så nu är vi en långsam igångsättning igen med skrittarbete. Inte så roligt att blogga om; ” idag skrittade vi. Igår skrittade vi också, Imorgon tänker vi skritta igen” men tror att ALLA som haft en häst under igångsättning känner igen sig…Men glada är vi – lite goofy tillsammans som bara jag & Leonkungen är.

Men nu måste jag berätta om ett känsligt kapitel i vårt gemensamma liv – sadeln.

Jag & Leon grinar lika illa – eller lika glatt! Från i somras, innan vårt lilla oplanerade uppehåll. Nu är vi lika glada igen! Foto: Kim C Lundin

 Sist jag bloggade förklarade jag ju det där med sadeln och min skada. Allt som inte längre fungerar måste hanteras manuellt – det vill säga stabiliseras på andra sätt. Min kompis Annika och jag ju samma höga skada, så hennes erfarenheter med sadel och stöd spelade stor roll.

 

Jag rider äntligen själv! Eller snarare; Jag åkte häst utan ledare på Ylof och på läktaren satt Annika och hennes vän Lena Malmqvist och grät. Inte visste jag då att Lena skulle bli min tränare så småningom och vad hon skulle betyda för mig & Leon

 

Med kameran full av bilder åkte vi hem den gången från Stockholm, och lyckades efter lite jobb få remiss och kontakt med ortopedgubbarna på Aktiv ortopedteknik i Malmö och Olof Ingdam, på Ingdams. För en ridkorsett krävde ju en sadel förstås.

På den tiden skrittade jag fortfarande på Kalif, Örestads största häst, så han fick bli modell för hela rustningen. Det första ortopedgubbarna  – (eller, de heter faktiskt Tony & Johan, och hänger fortfarande kvar) sa var: ”okej, skall vi göra nåt måste du kunna komma loss. Ifall nåt händer”. Det har varit deras ledsnöre från dag 1. Vad de däremot – och inte jag heller – visste var hur kroppen beter sig på en häst i rörelse – en FÖRLAMAD kropp, alltså. De är ju anatomiker, det mesta de gör i form av större ortoser handlar ju om hjälpmedel för människor som inte rör sig så väldigt mycket I dem.

Alltså, detta var vår första variant. Ganska hög rygg och eh..hur tänkte vi?

 Man ser här ryggdelen som var alltför hög, fastsatt i ryggpinnen.(den kvarstår än idag)

 

Det vi kom fram till ganska tidigt var att rustningen behövde sättas i sadeln på ett stensäkert vis. Efter jag bestämt sadel, en Passier Optimum, skickades den till Passier i Tyskland och ryggpinnen, där min rygg är fastskruvad, monterades in i bommen, stensäkert. Ryggpinnen är av carbon. Helt obrytbar.

Vi tänkte att det borde räcka med ryggstöd och ett fyrpunktsbälte för att hålla mig på plats.

Och en kylig morgon var det dags. Hissen var paj hemma, det var snöstorm och alla odds var emot mig. Men snälla ridlärar- Pia väntade snällt tills alla små hinder var avklarade och så fick jag –  äntligen – RIDA SJÄLV!

Jag och Kalif – äntligen på egen hand! Å herregud vad det GUNGADE..

 

OMG – Rida själv? Jag var överlycklig förstås den där kalla decembermorgonen. Men rida var det ju inte så mycket av – snarare ett tivolibesök. FÖR JÄKLAR VAD DET SVAJADE! Hit och dit och fram och tillbaka och ridlärar- Pia blev sjösjuk bara av att titta på. Men Kalif gick snällt framåt och jag bara log. Men vi behövde fortsätta produktutveckla!

Nästa steg var att skapa nån sorts framplatta, som skulle hindra mig från att svaja hit och dit, särskilt framåt. Annika hade ju också en framplatta, bara fastspänd på lite annat sätt. Tony & Johan ville fortsatt arbeta med rallybältena som jag kunde lösa ut med ett snabbt enhandsgrepp.

Så nu kom perioden med FRAMPLATTAN & FISKARNA.

Det är väl bäst att tillägga att detta blogginlägg kortar en process som faktiskt tog några år och är ständigt, ständigt pågående…

Under tiden så blev Kalif ersatt med den fantastiska Jacques, även det en voltigehäst med meriter, som jag fick lov att under några år hyra på ÖRS ett par gånger i veckan för att rida. Med Jacques började jag igen lära mig rida igen ” på riktigt”.

Jag och Jacques med variant nr 5000 av rustningen  foto: Thomas Sandau

Jag är sits-expert. Alla år med min kropp som reagerar på minsta cm hit eller dit av felbalans, fel vinklar, en spänd häst, en sned häst, en sned Marléne…för att hitta rätt bland alla dessa centimetrar hade vi långa perioder av olika inlägg vi testade som vi tryckte ner framtill eller baktill, för att se hur det kändes i skritt eller trav. I bilden ovan ses en röd del av en FISK – under lång tid hade jag några mystiska fiskar i form av plyschkuddar som var i lite lagom storlek att stoppa ner. Men de flög rätt ofta upp igen.

Min och ridlärar- Pias vanligaste konversation den här tiden var:

Pia! Fisken hoppade ur!”

”Okej – jag ser den!”

Ungefär såna här fiskar…i plysch alltså…

Den värsta varianten vi prövade var när vi skulle testa en mindre variant av framplatta – som såg ut såhär:

 

Den här red jag bara med i fem minuter….               

Jag vet nog inte riktigt hur vi kom att tänka på en sådan vansinnig idé, det tog nog några bara några minuter på ridbanan förrän ridlärar- Pia fick springa efter en skruvmejsel och plocka bort den övre delen. Helt förfärligt! Och eftersom den del av framplattan som blev kvar var för låg, så slutade det nog med att vi tog mig av hästen den dagen. Så fick det bli en period med ny produktutveckling…

Så här blev det. En ny framplatta, lite som en Madonnakorsett ( jag menar henne artisten- som sagt Tony & Johan är ortopeder och anatomiker *lol*) och det är den plattan som hänger med även idag.

Vinklarna i ryggdelen i sadeln skruvar vi ständigt om. För saker händer, med sadel och ….HÄST?

För se här! Nu har Leon klivit in mitt liv!

Hur hände det?

Fortsättning följer…..

Jag och Leon våren 2013

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Som en säck potatis.

Marléne och Leonkungen | 4/10 - 2020

Nutid: Ungefär samtidigt som jag var igång med den här bloggen – hösten fullt inplanerad med roliga äventyr  – så blev Leon halt. Typiskt, eller hur!? Alla hästmänniskor vet hur detta känns. Leon har varit fräsch som en nyponros de sista åren, och såklart skall han trampa snett nu. Men men. Så de senaste veckorna har bara varit sjukhage och skrittarbete vid hand, som vi sakta ökat i mängd. Leon är nu på hugget, likväl hans matte. I veckan skall vi på kontroll – håll tummarna för det går bra! I väntan på framtiden drar vi klockan tillbaka en sväng igen…

 

Leon på dagens tur på töm

 

En riktig häst ville jag sitta på!

Efter premiärturen på den lilla ponnyn fick jag nästa gång sitta på den då nästan största hästen i stallet. Kalif var en trygg herre som gått voltige och på honom började vi våra promenader. Oj så mycket vi promenerade. Jag höll i mig & åkte häst och ridlärarPia ledde. Och vi pratade. Pratade, höll i mig, pratade och höll i mig. Det var nog lika mycket terapi för kroppen som balsam för själen. Vi promenerade inomhus och vi      gick oändliga turer utomhus.

 

Jag och Kalif på Örestad, ht-06

 

Det kan vara bra kanske att förklara det här med vad min ryggmärgsskada gör för min kropp och min förmåga att kontrollera den. ”Jag har ingen balans” får jag förklara, men det är nog svårt att förstå.

” Du sitter ju upp?” brukar vara reaktionen när jag prövar visa var min förlamning börjar.

”Ja, men jag är som en säck potatis”, säger jag sedan.

”Om en potatis trillar åt sidan så påverkar det resten av säcken”. Så funkar jag.

Marlene med ridläraren Pia och hästen Kalif. Bild från Amelia.

 

Det här är en bra bild, som visar hur en förlamning kan se ut beroende på vilken nack, rygg eller ländkota som är trasig. Man brukar prata om tetraplegi (påverkan på fyra lemmar, dvs armar och ben) och paraplegi (påverkan på två lemmar, benen). Jag är en komplett paraplegiker, dvs en skada som inte kan bli bättre eller återställas. Min skadenivå är på gränsen mellan t2-t3. Som bilden visar är det precis så att jag behöll full styrka i mina armar. Men allting nedanför strecket t3 är ”borta” dvs helt utanför min kontroll.

 

Från ryggmärgsskada.se

Folk brukar ibland försöka vara snälla och ”hjälpa till” genom att plötsligt putta på mina axlar. Med resultatet att jag i princip trillar ur stolen. Finns inga muskler att hålla emot med! Och för den tränade kan man se att jag alltid balanserar mig på något sätt. Genom att hålla i mig med en hand, hålla en hand på bordet och liknande.

 

I stallet innebär det att jag alltid balanserar mig med en hand i rullstolen. Borstar med en hand, håller i mig med andra. Jag kan inte lyfta båda armar framför mig 90 grader, då trillar jag omkull. Man lär sig leva med det, men såklart ett praktiskt irritationsmoment!

Så det var ju självklart att något måste göras, för även om vi hade vansinnigt trevligt ändå på våra promenader jag och ridlärarPia, så ville jag ju kunna styra min häst själv. Och då behövde vi lösa min balans, så jag kunde sluta hålla i mig för att inte trilla av hästen.

Under tiden på Orup fick jag en Ridsport Special (ni minns väl dem?). I den var det en artikel med två olyckssystrar, två namne Annikor, som båda råkat ut för allvarliga ridolyckor. Båda var rullstolsburna, den ena tetraplegiker, den andra paraplegiker. Båda hade stannat i sporten på olika sätt, som aktiv ryttare eller som tränare. Vilken inspiration! Kunde Annikorna kunde väl jag! På vild måfå ringde jag upp tidningen Ridsport och bad om hjälp med kontaktuppgifter på den Annika, som likt mig var paraplegiker efter en fälttävlansolycka, och som fortsatt red. Med hjälp av en specialsadel.

Där började en vänskap som är lika viktig än idag, även om vi bor på olika håll i landet. Annika bjöd frikostigt hem mig och min man Peter till henne för att jag skulle få prova hennes häst och hennes utrustning.

Tidig vår – 07 satt jag för första gången på Annikas frieser Ylof. Och jag skrittade till sist själv.

Så gräts det lite till. Jag grät, Peter höll andan och det gräts på läktaren vid Botkyrka ridssällskap. Och vilka som grät och vad som hände sedan….kommer jag till!

På Annikas frieser Ylof vt – 07. Snart utan ledare!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

I begynnelsen – hålla i och hålla fast!

Marléne och Leonkungen | 15/9 - 2020

Alla resor har en början, även min & Leonkungens. Så jag börjar med att bjuda på en återblick.

Ungefär ett år efter min ridolycka fick jag lov att börja sitta på en hästrygg igen. Jag hade fått ett ganska komplicerat brott i bröstryggen och tillhörde de som läkarna ville skulle läka utan korsett, vilket också gjorde att rehabiliteringen tog lite längre tid.

Jag och fullblodet Berthram, för många år sedan. Den som kan sin hindersport vet vem Berthram var. Stall Kolgränna. (privat bild

Men då, ett år efter olyckan, var jag nästan uppe i full tjänst igen på min dåvarande arbetsplats och ägnade mycket tid åt att hänga i kompisars stall och klappa hästar. Längtan var STOR!

Min ”olyckshäst”, fina Bellfast hade jag sålt vidare under rehabtiden, då han aldrig skulle passat mina nya premisser.

Min absoluta fyrbenta lycka hade blivit min största gamechanger i livet.

Mitt fina fullblod Bellfast & jag, vårvintern 2005, Stall Kolgränna. (privat bild)

 

Om jag nånsin ångrat mig att jag hoppade den kvällen? Nä. Verkligen inte. Det som hände var extrem otur, varken hästens, träningens, eller tränarens fel. Bellfast var lätt i rumpen och jag råkade flyga av och slog i ryggen riktigt, riktigt illa.

Nåväl. Tillbaka till den stora ÅTERKOMSTEN – tillbaka på hästryggen! Mina första kontakter med ridsporten var skeptiska.

  • ” Oj då, det var en hög skada.”
  • ” Ingen balans alls sa du? Hur skall du då sitta kvar?”
  • ” Så höga skador är det ingen som rider med”
  • ”Nä, vi blir osäkra på om vi kan hjälpa dig”.

Men, det var en ridskola i stan som inte var fundersam och jag vill gärna ge 100% applåder till Örestads ridskola i Malmö. Där var det ingen tvekan; däremot ett ganska rakryggat och direkt besked.

”Vi hjälper dig gärna att sitta på hästryggen, men du måste förstå att inget kommer vara som innan. Det är som att börja om på nytt. Så du inte blir besviken”.

Så okej. Det förstod nog jag också. Av alla medicinska termer i journalen hade det varit några ord som stod fram tydligare än andra; Hög paraplegi, oåterkallelig.

Men nu!

Jag var såklart jättenervös och glad samtidigt. Jag hade köpt ny hjälm, nya ridbyxor och ny jacka. Alla mina gamla saker hade jag slängt, som en del i nån slags sorgearbete. Och en tanke om att en nystart kräver nya saker, ny utrustning att få nya minnen med. Så reagerade i alla fall jag.

På väg uppför rampen till lilla ridhuset vid Örestads ridskola, där liften fanns, hade jag alla känslor i kroppen. Tänk om jag skulle bli ledsen? Rädd? Plötsligt inte tycka det var roligt? Det där som varit en så stor del av mitt liv, en del av vem jag är – varit.

Nedanför liften hade ridläraren Pia placerat det säkraste de hade, en trygg ponny som hette Pluto. Han hade sadel med fårskinn och ett slags högt handtag framför sadeln som jag kunde hålla mig i.

Jag fick krångla mig upp i liften och hissa mig ner på Pluto.

Bara DET momentet var så gränsöverskridande. Hästen sitter man ju upp på genom att sätta foten i stigbygeln!

Så satt jag där. Och höll i mig med båda händer. Pia började leda Puto sakta, runt runt i ridhuset.

Och jag var SÅ lycklig. Det är nu 14 år sedan.

”Snälla Pia nästa gång, kan jag inte få sitta på en RIKTIG häst, en stor häst?” Tillbaka i stallet igen, hösten 2006. Örestads ridskola. Bild från Amelia.

 

 

Forts. följer

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Foto Kim C Lundin

En presentation som ingen ann, det är bara jag&Leonkungen som kan!

Marléne och Leonkungen | 1/9 - 2020

En gång när jag var ung,

önskade jag mig en häst som min Leonkung

Nä- det är inte riktigt sant!

För jag växte upp i en by i en tid när de flesta hette Sonny, Conny eller Ronny

Jag och min stora favorit Domino, Jönköpings fältrittklubb 1986

och det jag ville ha allra mest, det vara bara en ponny

Nog fick jag min beskärda del av ponnykult,

efter alla somrar jag spenderade på newforeststuteriet Smedhult.

Som litet yngre jag magister tog i kulturgeografi,

och kring planering och särskilt bostäder, där har jag min professionella mani.

Efter att ha blivit uppraggad av en dansk och utvecklat den typ av språk vi kallar svansk,

skulle det äntligen till en ny egen häst,

för det där med häst är bara bäst!

Men det som skulle bli en enda stor fest,

ändade snart i en helt annan typ av livsmanifest.

En bruten rygg,

det kan ju göra vem som helst skygg,

men med en dansk, vänner & familj, landade jag ändå ganska trygg.

Så tog jag upp en ny hästtråd,

kring att hitta en ny kompis jag fick många goda råd.

Jag honom i ett fyrspann fann – vilken tur jag hann!

En kung, alldeles lagom ”ung”!

Leon, han fattade i början noll, men tänkte nåväl

”jag minsann på det mesta har koll”,

till syvende och sist är det just det som spelar roll.

Välkomna att följa mig & Leonkungen här på Ridenews!

Jag & min Leonkung!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.