KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS!

Nutid:

Det är liksom den tiden på året när man försvinner in i grottkvarnen  – jobb jobb jobb och så stall efter det. Som ”kontorsjobbare” har jag jobbat hemifrån sedan coronan smällde till på grund av att jag är en riskgrupp. Evinnerligt trött på att öppna datorn utanför arbetstid  – men nu fick jag lite inspiration!

Leon gick stämpel ”godkänd” på uppföljande kontroll för några veckor sedan! Jehu! Så nu är vi en långsam igångsättning igen med skrittarbete. Inte så roligt att blogga om; ” idag skrittade vi. Igår skrittade vi också, Imorgon tänker vi skritta igen” men tror att ALLA som haft en häst under igångsättning känner igen sig…Men glada är vi – lite goofy tillsammans som bara jag & Leonkungen är.

Men nu måste jag berätta om ett känsligt kapitel i vårt gemensamma liv – sadeln.

Jag & Leon grinar lika illa – eller lika glatt! Från i somras, innan vårt lilla oplanerade uppehåll. Nu är vi lika glada igen! Foto: Kim C Lundin

 Sist jag bloggade förklarade jag ju det där med sadeln och min skada. Allt som inte längre fungerar måste hanteras manuellt – det vill säga stabiliseras på andra sätt. Min kompis Annika och jag ju samma höga skada, så hennes erfarenheter med sadel och stöd spelade stor roll.

Jag rider äntligen själv! Eller snarare; Jag åkte häst utan ledare på Ylof och på läktaren satt Annika och hennes vän Lena Malmqvist och grät. Inte visste jag då att Lena skulle bli min tränare så småningom och vad hon skulle betyda för mig & Leon

Med kameran full av bilder åkte vi hem den gången från Stockholm, och lyckades efter lite jobb få remiss och kontakt med ortopedgubbarna på Aktiv ortopedteknik i Malmö och Olof Ingdam, på Ingdams. För en ridkorsett krävde ju en sadel förstås.

På den tiden skrittade jag fortfarande på Kalif, Örestads största häst, så han fick bli modell för hela rustningen. Det första ortopedgubbarna  – (eller, de heter faktiskt Tony & Johan, och hänger fortfarande kvar) sa var: ”okej, skall vi göra nåt måste du kunna komma loss. Ifall nåt händer”. Det har varit deras ledsnöre från dag 1. Vad de däremot – och inte jag heller – visste var hur kroppen beter sig på en häst i rörelse – en FÖRLAMAD kropp, alltså. De är ju anatomiker, det mesta de gör i form av större ortoser handlar ju om hjälpmedel för människor som inte rör sig så väldigt mycket I dem.

Alltså, detta var vår första variant. Ganska hög rygg och eh..hur tänkte vi?

 Man ser här ryggdelen som var alltför hög, fastsatt i ryggpinnen.(den kvarstår än idag)

Det vi kom fram till ganska tidigt var att rustningen behövde sättas i sadeln på ett stensäkert vis. Efter jag bestämt sadel, en Passier Optimum, skickades den till Passier i Tyskland och ryggpinnen, där min rygg är fastskruvad, monterades in i bommen, stensäkert. Ryggpinnen är av carbon. Helt obrytbar.

Vi tänkte att det borde räcka med ryggstöd och ett fyrpunktsbälte för att hålla mig på plats.

Och en kylig morgon var det dags. Hissen var paj hemma, det var snöstorm och alla odds var emot mig. Men snälla ridlärar- Pia väntade snällt tills alla små hinder var avklarade och så fick jag –  äntligen – RIDA SJÄLV!

Jag och Kalif – äntligen på egen hand! Å herregud vad det GUNGADE..

OMG – Rida själv? Jag var överlycklig förstås den där kalla decembermorgonen. Men rida var det ju inte så mycket av – snarare ett tivolibesök. FÖR JÄKLAR VAD DET SVAJADE! Hit och dit och fram och tillbaka och ridlärar- Pia blev sjösjuk bara av att titta på. Men Kalif gick snällt framåt och jag bara log. Men vi behövde fortsätta produktutveckla!

Nästa steg var att skapa nån sorts framplatta, som skulle hindra mig från att svaja hit och dit, särskilt framåt. Annika hade ju också en framplatta, bara fastspänd på lite annat sätt. Tony & Johan ville fortsatt arbeta med rallybältena som jag kunde lösa ut med ett snabbt enhandsgrepp.

Så nu kom perioden med FRAMPLATTAN & FISKARNA.

Det är väl bäst att tillägga att detta blogginlägg kortar en process som faktiskt tog några år och är ständigt, ständigt pågående…

Under tiden så blev Kalif ersatt med den fantastiska Jacques, även det en voltigehäst med meriter, som jag fick lov att under några år hyra på ÖRS ett par gånger i veckan för att rida. Med Jacques började jag igen lära mig rida igen ” på riktigt”.

Jag och Jacques med variant nr 5000 av rustningen  foto: Thomas Sandau

Jag är sits-expert. Alla år med min kropp som reagerar på minsta cm hit eller dit av felbalans, fel vinklar, en spänd häst, en sned häst, en sned Marléne…för att hitta rätt bland alla dessa centimetrar hade vi långa perioder av olika inlägg vi testade som vi tryckte ner framtill eller baktill, för att se hur det kändes i skritt eller trav. I bilden ovan ses en röd del av en FISK – under lång tid hade jag några mystiska fiskar i form av plyschkuddar som var i lite lagom storlek att stoppa ner. Men de flög rätt ofta upp igen.

Min och ridlärar- Pias vanligaste konversation den här tiden var:

” Pia! Fisken hoppade ur!”

”Okej – jag ser den!”

Ungefär såna här fiskar…i plysch alltså…

Den värsta varianten vi prövade var när vi skulle testa en mindre variant av framplatta – som såg ut såhär:

Den här red jag bara med i fem minuter….               

Jag vet nog inte riktigt hur vi kom att tänka på en sådan vansinnig idé, det tog nog några bara några minuter på ridbanan förrän ridlärar- Pia fick springa efter en skruvmejsel och plocka bort den övre delen. Helt förfärligt! Och eftersom den del av framplattan som blev kvar var för låg, så slutade det nog med att vi tog mig av hästen den dagen. Så fick det bli en period med ny produktutveckling…

Så här blev det. En ny framplatta, lite som en Madonnakorsett ( jag menar henne artisten- som sagt Tony & Johan är ortopeder och anatomiker *lol*) och det är den plattan som hänger med även idag.

Vinklarna i ryggdelen i sadeln skruvar vi ständigt om. För saker händer, med sadel och ….HÄST?

För se här! Nu har Leon klivit in mitt liv!

Hur hände det?

Fortsättning följer…..

Jag och Leon våren 2013