Nästa person som säger ”allt går om man bara vill!” kommer jag att slå hårt.

Det här är inget kul inlägg. Det är ett ledset, uppgivet, förbannat och ilsket inlägg.

Jag har i många, många år haft beviljad ledsagning för att kunna rida och vara i stallet, sköta min häst.

För att göra en lång historia kort, så har kommunen nu bestämt sig och gett avslag, då jag inte uppfyller kriterierna för hemtjänst. Kort och gott. Jag kan säga, att den lagstiftning jag haft beviljning under, Socialtjänstlagen, är en lag som kan tolkas fritt mellan kommunerna. Vad tänker man kring det? Hade jag bott i Göteborg….hade det inte varit några problem. Nu bor jag inte där.

Vad betyder det; att jag med min höga ryggmärgsskada är fullt förvärvsarbetande TACK vare den träning av en förlamad kropp ridningen ger? Inget, visar det säg. ” Gå på gym istället”; kan man läsa mellan raderna. ”Och inte med vår hjälp”.

Det här är en kamp som många för. Många med funktionsnedsättning på olika sätt som blir av med insatser som är avgörande för ett liv på lika villkor som alla andra. Det är såklart nån tycker att ”vadå, tänk så många som INTE har jobb, häst etc”.

Ja, det är möjligt. Men jag har ägnat så mycket tid åt att se allas olika behov, vara diplomatisk…Men nu är det MIN situation det gäller. MIN ilska. MIN frustration.

Kom inte och säg till mig att ” allt går bara man vill”. Eller ” jag har tydliga mål, jag går efter mina mål, jag klarar dem”. Spelar ingen roll. Det är kalla fakta att JAG KAN INTE på egen hand sadla, tränsa och komma upp på min häst. Det är en fysisk omöjlighet. Jag har ingen balans. Jag kan inte jobba med två händer från kroppen utan att hålla i mig med den andra. Jag trillar. Jag behöver hjälp. Jag vill, jag hade också mål,  – men när det system som finns omkring mig inte anser jag har rätten till den hjälp som krävs – så spelar det ingen roll.

Jag är trött på att kämpa, kämpa för att få  delta på lika villkor i ridsporten. ”Ridsporten är till för alla” – det är PYTT  – det gäller bara så länge du inte är faller utanför ramarna och kräver hjälp eller anpassning. Nu har kommunen bestämt att jag är för välfungerande och att ridningen är en lyx och jag borde gymma istället. Vi kan snacka om hästunderstödd terapi och pararidning hur mycket som helst, vissa av oss kommer ändå alltid vara uteslutna av delta på samma villkor. För man behöver hjälp.

Mitt hästliv är en del av mitt DNA. Men det är inte självklart det ska få fortsätta vara det.

Marléne