Parahästar – finns dom?

Marléne och Leonkungen | 30/1 - 2021

Jag har många gånger fått frågan om Leon, hur han var tränad för som parahäst, vad behövde kan kunna när jag fick honom, och, så den vanligaste frågan; Leon måste vara otroligt lugn och snäll!

Hehehehehehe.

Leon i ett nötskal – alltid vaken, alltid nyfiken!

Jag har till och med hört någon resonera om en gång att hen ville föda upp särskilda parahästar. Hur gör man det, liksom? Behoven hos en ryttare med en funktionsnedsättning är lika spretiga som det är att jämföra vilken ryttare som helst med en annan; så varför tror man att man kan boxa in pararyttare till en särskild sorts parahäst?

Det finns de som är ganska upptagna med etiketter både på sig själva och sina hästar, men själv tänker jag sällan på mig och Leon om parahäst och pararyttare. För allra mest så jag Marléne med min Leonkung 😊.

Jag visste inte helt var jag letade efter när jag fann Leon. Jag visste inte helt heller vad jag behövde. Det enda jag var säker på var att hästen måste kunna lära sig stå still vid en lift och acceptera att jag kom från luften. För det är liksom ett avgörande moment för mig att alls kunna rida.

Jag visste också att hästen inte skulle vara FÖR stor (ridskolehästen jag startat om på var över 180 cm, lite för hög för mig att borsta, lite jobbigt för de som sadlade med min sadel..) Men jag är ganska lång, så inte heller en för liten häst.

Det var också viktigt, om det gick, att hitta en häst som sett världen litegrann. Som inte skulle dö av skräck av en rullstol eller ljudet av rullstolsgrejor som far i golvet, gnissliga bromsar, en svärande matte pga jobbigt underlag – och annat sånt dagligvarande stök.

När jag fann Leon på annons (jag har berättat om hur jag fann honom ganska många gånger) så tog jag med mig det stora testkitet den gången vi träffade honom första gången. Mig själv, vår stora hund Trolle, min man (ganska oerfaren på hästar den gången) och min medhjälpare som testryttare.

När vi kom in i stallet backade de flesta hästar tillbaka av åsynen av oss allihop, utom en. Leon.

Leon flyttade till stan - här med husse och vår förra hund Trolle Leon ganska nyinflyttad till stan, i sällskap av vår tidigare hund Trolle

Leon hade aldrig stått vid en lift, han hade aldrig haft en sadel av min typ på ryggen, han hade aldrig gått med en ryttare utan ben som hjälper. Men, han hade sett en del av världen. I sitt spann hade han varit ute även internationellt, på stora tävlingsplatser, han var trygg med sig själv, otroligt välhanterad och han reagerade inte nämnvärt när min medhjälpare red med pisk som hjälper istället för ben. Det finns inte heller i hans kropp och själ, DNA,  att bocka eller stå på bakbenen, hur läskigt det än blir.  Och det viktigaste var nog när Tomas, som sålde honom, sa: ” Han är den enda av mina hästar som jag är trygg med att sälja till dig med de behov du beskriver du har”. Det betydde ju väldigt mycket.

HUsse och Leon har haft några år på sig att lära känna varandra- tillsammans har de snackat och gått många mil tillsammansHusse och Leon har traskat många mil ihop och haft många samtal på vägen

Vad vi INTE visste däremot var att det trots allt skulle ta lite tid innan Leon förstod vad jag menade upp på ryggen. Det var ett evigt springande första månaderna. Eller hur otroligt mycket power det är i honom när motorn snurrar igång. Det är lovligt mycket häst att bemästra när man bara har sina armar att prata med! Han kan också bli väldigt stark och tänker absolut inte arbeta eller gå i form om man inte jobbar för det. Men det har han säkert gemensamt med många hästar 😊.

Men, just det här faktumet att han var inkörd har hjälpt oss otroligt mycket. Särskilt när vi tränade honom vid liften. Han kan flytta sig centimetrar när vi frågar om det, för att få honom precis på plats. Han reagerar inte när saker i min sadel lossnar, gör ljud, när man drar i kardborreband och annat som kan upplevas läskigt. Är man van att springa i vagn är man van det låter hit och dit.

En dag, när Leon blir pensionär, är det tre saker jag kommer ta med mig när jag letar Leons kronprins.

  1. Att kunna gå tillbaka i hästens historia så långt det bara är möjligt för att förstå beteende och vad man kan förvänta sig ( i Leons fall har han inte haft så många ägare, och jag har varit i kontakt med hans uppfödare och hört om hur han var som ung och växte upp)
  2. Hästen ska vara inkörd – är den inte det, så blir det uppfostrings – och inkörningsanstalt ett par månader hos en duktig körmänniska
  3. Med facit i hand så kanske en häst som är lite lättare att jobba med i dressyren, och inte blir riktigt lika stark och så himla på ( som i Leons fall att man knappt kan skritta utan han bara vill FRAMÅT!!)

Kanske att dessa kriterier egentligen är vad väldigt många ryttare, oavsett etikett, önskar sig. En väldigt schysst  och kul kompis helt enkelt!
Leon har gett mig så många fina upplevelser, han gör det fortfarande, och även om vi just nu på grund av lite sadelproblem ( surprise va) har en liten uppförsbacke, så fortsätter jag lära mig av honom hela tiden.

Framförallt; han är min trygghet. Jag är helt trygg med honom. Efter dessa år känner vi varandra så väl, han vet precis vad han har mig och jag honom. Tillsammans klarar vi allt – överallt. En sån som han finns inte i dess like på hela jorden.

Leon han bär mig överallt - " det är framåt som gäller med morsan - oavset om nåt är läskigt" Vägen går alltid framåt. Hur läskigt det än må vara. Med morsan på ryggen går man bara på. Överallt. 

Leonkungen – mitt hjärta!

Kallt som tusan idag! Men lite mer kul WE träning var dagens januaritema! Bid: Kim C LundinDagens träning, lite mer WE med Bananen och tjuren!Foto: Kim C Lundin

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.