Silvertejp forever!

Marléne och Leonkungen | 12/4 - 2021

Snö ute, sol inne, sol i hjärta men snö i sinne.

Ungefär så har det de sista månaderna varit för oss, Leonkungen och mig. Ruskigt kallt periodvis, trasig ridutrustning, sol ena dagen och iskallt därefter. Gegga och för mycket spring i benen på en viss fyrbent herre. Inget blir riktigt bra, varken ditåt eller hitåt. Lite oturliga upplevelser och jag har mest haft lust att bara lägga ner! Inget fungerar längre! Paj kommunikation!

Och överallt på sociala medier vimlar det av bilder och filmer på ”lyckade träningar”, ”snart är det tävlingsdags igen”, och inte minst ” alla kan! Det är bara du som bestämmer dina mål! Vill du – så kan du!”

Bullshit – säger jag.

När man har nån envis idé om att klämma in en förlamad kropp i en ”artificiell ryttarkropp” – aka min korsett i sadeln – så är det banne mig inte lätt när både den förlamade kroppen och det tekniska plötsligt pajar & svajar och lösningen inte finns omedelbart runt hörnet. Lösningen äger jag inte ens själv – utan svaren ägs av ett system som är ovanför mitt huvud och som beslutar om mina hjälpmedel är värda att bekostas eller inte. Vi får väl se. Nu har vi hjälpligt, efter månader av envishet kombinerat med mentala breakdowns, hittat nån typ av ”silvertejpsnivå” – och hoppas grejorna håller ihop, för nästa gång det går sönder – då går det inte laga längre…

Under tiden har Leonkungen gottat sig friskt och sluppit jobba så seriöst under matte – han är bra snabb på att hitta vägar ut ur arbete när han märker matte inte helt är med där uppe. Det blir ju inget bra – mycket häst och krut i röven och ganska mycket fokus på precis allting annat än matte…Nån som känner igen sig? Eller är ni alla därute ”tävlingsklara”? 🙂

video_1_27e69f4886c2458697b5091ea803ea21

Jag följer en del pararyttare på instagram, och jag blev väldigt glad när Stinna Tanne (dansk paradressyrtjej, född utan underkropp, och en av världens bästa) för några månader sedan lade upp ett inlägg och beskrev  vilka utmaningar hon hade haft med sin nya häst, att hitta rätt, hitta kommunikation och säkerhet. Och så beskrev hon hur mycket hon hade tänkt på om hon skulle kunna ”våga” lägga ut något som inte var strålande sol och rosbuketter om hur fantastiskt det är och hur fint hästen går. Det tyckte jag var bra. Bakom varje lyckad ritt ligger en del mindre lyckade ritter. Det är väl det som är grejen. Och det borde verkligen inte vara svårt att prata om både det som är bra och det som går åt skogen!

Leons favoritsysselsättning. Går på tur med resten av flocken.

Så – ja, hur fin min Leonkung än är – egentligen – har det bara gått så värdelöst uruselt senaste månaderna att det är rent pinsamt! Nu snackar vi inte ” åh jag måste få öronen mer i rätt vinkel i min passagesluta” utan mer ”nu ska vi bara byta gångart från skritt till trav – TJOFADERITTANLAMBO!!!!

joined_video_ab6267c7708c49dc99124b8d82933b1c

Men – nu jäklar. Pepp från min tränare och bara att backa bandet och börja om från början.

För min Leonkung är världens bästa kung alltså.

Så hoppas vi på att silvertejpen håller ihop.

 

På återhörande!
M

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.