Som en säck potatis.

Marléne och Leonkungen | 4/10 - 2020

Nutid: Ungefär samtidigt som jag var igång med den här bloggen – hösten fullt inplanerad med roliga äventyr  – så blev Leon halt. Typiskt, eller hur!? Alla hästmänniskor vet hur detta känns. Leon har varit fräsch som en nyponros de sista åren, och såklart skall han trampa snett nu. Men men. Så de senaste veckorna har bara varit sjukhage och skrittarbete vid hand, som vi sakta ökat i mängd. Leon är nu på hugget, likväl hans matte. I veckan skall vi på kontroll – håll tummarna för det går bra! I väntan på framtiden drar vi klockan tillbaka en sväng igen…

 

Leon på dagens tur på töm

 

En riktig häst ville jag sitta på!

Efter premiärturen på den lilla ponnyn fick jag nästa gång sitta på den då nästan största hästen i stallet. Kalif var en trygg herre som gått voltige och på honom började vi våra promenader. Oj så mycket vi promenerade. Jag höll i mig & åkte häst och ridlärarPia ledde. Och vi pratade. Pratade, höll i mig, pratade och höll i mig. Det var nog lika mycket terapi för kroppen som balsam för själen. Vi promenerade inomhus och vi      gick oändliga turer utomhus.

 

Jag och Kalif på Örestad, ht-06

 

Det kan vara bra kanske att förklara det här med vad min ryggmärgsskada gör för min kropp och min förmåga att kontrollera den. ”Jag har ingen balans” får jag förklara, men det är nog svårt att förstå.

” Du sitter ju upp?” brukar vara reaktionen när jag prövar visa var min förlamning börjar.

”Ja, men jag är som en säck potatis”, säger jag sedan.

”Om en potatis trillar åt sidan så påverkar det resten av säcken”. Så funkar jag.

Marlene med ridläraren Pia och hästen Kalif. Bild från Amelia.

 

Det här är en bra bild, som visar hur en förlamning kan se ut beroende på vilken nack, rygg eller ländkota som är trasig. Man brukar prata om tetraplegi (påverkan på fyra lemmar, dvs armar och ben) och paraplegi (påverkan på två lemmar, benen). Jag är en komplett paraplegiker, dvs en skada som inte kan bli bättre eller återställas. Min skadenivå är på gränsen mellan t2-t3. Som bilden visar är det precis så att jag behöll full styrka i mina armar. Men allting nedanför strecket t3 är ”borta” dvs helt utanför min kontroll.

 

Från ryggmärgsskada.se

Folk brukar ibland försöka vara snälla och ”hjälpa till” genom att plötsligt putta på mina axlar. Med resultatet att jag i princip trillar ur stolen. Finns inga muskler att hålla emot med! Och för den tränade kan man se att jag alltid balanserar mig på något sätt. Genom att hålla i mig med en hand, hålla en hand på bordet och liknande.

 

I stallet innebär det att jag alltid balanserar mig med en hand i rullstolen. Borstar med en hand, håller i mig med andra. Jag kan inte lyfta båda armar framför mig 90 grader, då trillar jag omkull. Man lär sig leva med det, men såklart ett praktiskt irritationsmoment!

Så det var ju självklart att något måste göras, för även om vi hade vansinnigt trevligt ändå på våra promenader jag och ridlärarPia, så ville jag ju kunna styra min häst själv. Och då behövde vi lösa min balans, så jag kunde sluta hålla i mig för att inte trilla av hästen.

Under tiden på Orup fick jag en Ridsport Special (ni minns väl dem?). I den var det en artikel med två olyckssystrar, två namne Annikor, som båda råkat ut för allvarliga ridolyckor. Båda var rullstolsburna, den ena tetraplegiker, den andra paraplegiker. Båda hade stannat i sporten på olika sätt, som aktiv ryttare eller som tränare. Vilken inspiration! Kunde Annikorna kunde väl jag! På vild måfå ringde jag upp tidningen Ridsport och bad om hjälp med kontaktuppgifter på den Annika, som likt mig var paraplegiker efter en fälttävlansolycka, och som fortsatt red. Med hjälp av en specialsadel.

Där började en vänskap som är lika viktig än idag, även om vi bor på olika håll i landet. Annika bjöd frikostigt hem mig och min man Peter till henne för att jag skulle få prova hennes häst och hennes utrustning.

Tidig vår – 07 satt jag för första gången på Annikas frieser Ylof. Och jag skrittade till sist själv.

Så gräts det lite till. Jag grät, Peter höll andan och det gräts på läktaren vid Botkyrka ridssällskap. Och vilka som grät och vad som hände sedan….kommer jag till!

På Annikas frieser Ylof vt – 07. Snart utan ledare!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.