Tankar efter Paralympics

Marléne och Leonkungen | 13/9 - 2021

Det har definitivt varit mycket häst i sporten i sommar och starten på hösten.

OS (vilket hopp-OS!), Paralympics, EM i dressyr… och fler grenar.

Min bästa Leonkung. Här och nu!

Jag följde sändningarna från Paralympics dressyr så gott jag kunde. SVT sände ju mest de klasser där svenskar ingick, men jag lyckades sno min mans mobil med danskt abonnemang och kunde därmed även följa övriga klasser via DR TV. Faktum är att jag är mest intresserad av de lägsta graderna. Paradressyr klassas ju från grad 1-5, där grad 1-3 är rena skrittprogram eller skritt och trav med lite olika nivå på avancerade programdelar.

Det är ju i de lägre graderna jag själv kan identifiera mig och se och känna vilka utmaningar de flesta av ryttarna har, med kroppar som inte låter sig kontrolleras särskilt mycket, eller där hjälper inte finns (tex skänklar). Jag blir sjukt imponerad över både tex brittiske Lee Pearson i grad 2 eller danske Tobias Thorning Jörgensen i grad 3 – det är så mjukt, stillsamt och sådana glada ekipage.

En ryttare jag också beundrat mycket, danska Stinna Tange (tidigare grad 2 ryttare, född utan underkropp) kommenterade de danska sändningarna och var – på danskt vis – också ganska tydligt resonerande om paradressyrens ständiga dilemman mellan graderna och inom graderna. Förutsättningarna kan tyckas skilja sig enormt.

Lauren Barwick, en meriterad paradressyrryttare från Canada i grad 3, lade efter paralympics upp på FB en artikel, Scott Stinson: It takes a particular lack of shame to fake a disability at the Paralympics | Edmonton Journal om hur parasporten, likt mycket annat sport också blivit hårt ansatt i jakten på sponsorer och det där ” måste ta medaljer”. Artikeln beskriver hur paralympier (här var det bland annat simning) ansträngde sig ”lagom” vid sina klassificeringar för att medvetet bli lägre klassade och därmed ändå vara bland de mest funktionella i sin grad och därmed försöka nå en fördel i själva tävlingsmomentet. Lauren Barwick kommenterade sitt upplägg att detta även skedde inom ” the equestrian sport”. Det är hennes ord, men som artikeln säger: it takes av particular lack of shame to fake a disability…”. Det är ett hån mot dem, oss, som omöjligt kan variera den funktionsvariation man lever med – och gärna hade sluppit ha den.

Leon är dock inte den häst jag kommer rida nåt Paralympics med, ålderman som han är. Och – så här är det ju; OM jag nu hade varit kvalificerad till ett Paralympics som i Tokyo – hade jag inte kunnat åka i alla fall! Min höga ryggmärgsskada har gjort min temperaturmätare helt urballad, så att vara fysiskt aktiv i sådan värme hade inte fungerat. Väldigt simpelt, hur gärna min ”min hjärna” hade velat det, hade min kropp skickat in på mig sjukhus dag 1 för överhettning. Nä, paralympics blir målet den dagen det går i nåt kallt land, hahaha!

Leon och jag fortsätter att traggla oss igång ihop; jag har prövat att mentalt lägga om min ridning och min approach till oss som ekipage nu. Det är lätt att falla in i gamla mönster, bara för att man alltid ”har gjort samma saker”, om jag förenklar det lite. Nu gör vi helt tvärtom. Vi skrittar väldigt mycket, jag samlar honom och taggar honom i skritten, får ihop honom och börjar med ” svåra” grejor (för oss) direkt. För det funkar bäst! Helt tvärtemot all vetenskap kanske, men whatever works! Det tvingar både honom och mig till kvickare fokus och koncentration – och han landar på sin rumpa och det är styrketräning de luxe. Istället för att tro att ” trava igång” ska fungera – Leon sätter fart och speedar bara – enkel utväg när man är starkare än sin matte.

Slut för nu!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.