Lära eller träna, träna eller lära

Per-Ola Forsberg | 11/4 - 2019

Träna unghästar är en stor del i att föda upp och producera blivande tävlingshästar. Hela denna blogg går ut på att förklara att man inte kan göra både och med häst. Om man vill lära hästen saker kan man samtidigt inte ha i åtanke att träna den fysiskt och på samma sätt när man tränar hästen fysiskt undvika att lära den saker som inte har med den fysiska träningen att göra. Det senare kan som exempel gälla att hålla sig rak, koppla av, galoppera bakom häst, galoppera bredvid häst och kanske även trängas lite med annan häst. Hästar tycker om att göra fysisk träning i sällskap. Budskapet i denna blogg är att inlärning och trötthet inte är en bra kombination.

Jag vet att många skickliga ryttare vet att inlärning och egentlig ”träning” inte går hand i hand. Vid en Flyinge-clinic menade Carl Hester att man skulle göra de svåraste rörelserna mitt i ridpasset innan hästen blev trött. Sådana uttalanden gör mig alltid varm, för jag förstår att han förstår ”horsemanship” och att det är en lycka att vara hans hästar. Horsmanship är skickligheten att få hästen att göra det som krävs av den så smidigt och effektivt som möjligt, både för ryttare och för häst.

Unghästar försöker alltid leverera på vad de tror vi begär. För trettio års sedan köpte jag en instruktionsfilm utgiven på Irland för jockeylärlingar. Filmen hette ”Horses like winning!” Titeln stämmer väl för hästar vill vinna och filmen handlade mest om hur ryttaren kunde underlätta för hästen att vinna. Den som slår först på upploppet har oftast förlorat loppet. Inte alla kan vinna eller vara striden och då är konsten att göra så att hästen inte känner sig som en förlorare för ofta.

Det finns två sorters träning; den som bygger upp och den som bryter ned. De flesta tror att de som har störst framgång jobbar med det som bygger upp så mycket som möjligt. Så är det inte. De som har störst framgång är de som jobbar minst med det som bryter ned. Gör man bara rätt saker och slipper set-backs för att man gjort för mycket, så kommer hästarna av sig själva i träning och utvecklar sin potential.

George Morris kallar det ”train or untrain”, men i mina ögon speglar det inte hela bilden. Tanken att antingen gör du rätt eller så gör du fel i träningen anpassas inte till att det är ett djur man arbetar med. Har man gjort ”untrain” länge är det inte bara att byta till ”train”. Hästar är fantastiska och tåliga. Om ryttare konsekvent gör fel anpassar sig hästen för att leverera. Kanske inte på sin maxnivå, men ändå dugligt. Det värsta för en häst är en ryttare som ständigt ändrar. När man byter system måste man göra det varsamt så att hästen förstår och hinner följa med.

Jag tycker att George Morris säger många kloka saker, samtidigt tar jag denna bilden som exempel på ”Kejsarens nya kläder” som är frekvent förekommande inom ridsporten där man ”applåderar” ofta utan att se. Bilden gillas av massor på sociala medier, troligen beroende på texten. Men George Morris rider på ”standing martingal”, vilket man ofta gjorde på 60- och 70-tal och då även hoppade och tävlade med. Hur svårt är det att ha bra händer med en standing martingal på?! Ändå spänner han sina biceps och underarmar rätt rejält och martingalen är hårt intryckt i bogen. Ryttare som snabbt och direkt tar till sig från alla intryck och inte först begrundar och analyserar hur det passar med vad de själva gör och hur de kan modifiera sin ridning, skapar ett kaos för hästen.

Ofta läser man om träningstips att man skall göra så en vecka och så nästa vecka, man har ett veckoschema för vad man skall göra för att få hästen i form. Det har aldrig fungerat för mig, det sliter för mycket och man riskerar alldeles för mycket med en hel vecka. Istället kör jag 3-dagars-intervaller eller 2-i-veckan, helt beroende på vad jag skall åstadkomma. Jag har satt hästar i ordning på rätt dag, vilket är den stora konsten och jag har inte behandlat någon led på häst. Så jag känner mig trygg i att säga vad jag säger och så må andra tycka annorledes. Vill man sätta hästen i fysisk form jobbar man med 2-i-veckan-strategi, då jobbar hästen kanske 85% onsdag och lördag eller söndag. Däremellan har hästen lätt träning. Det är viktigt att den rids om än lite, inte vila. Varje gång den sadlas får inte betyda att nu är det arbete. När man jobbar med inlärning är det bra att jobba med tredagarscykler. Man kan fråga hästen mycket första dagen, går det bra blir dag 2 en tur i skogen eller annan rekreation och dag tre blir 70% av vad den fick göra dag 1. Går det dåligt dag 1, blir dag två en 60%-dag med samma arbete som dagen innan när det inte gick som tänkt. Man fokuserar på igenkänning och att hästen snabbt skall hitta lösningar på problemen man ställde dagen innan. Dag 2 blir på så vis en aha-upplevelse för hästen och så nöjer man sig med det. Dag 3 blir en tur i skogen. Viktigt att hästen inte vilar på rekreationsdagen eftersom processen att göras i ordning och sadlas innebär en stress om den inte varit riktigt nöjd med sig själv. Den måste få möjlighet att känna att iordningställande och ryttare på ryggen, inte alltid innebär arbete.

Så lite som möjligt men tillräckligt mycket; det är den stora konsten och det som skiljer stora tränare/ryttare från vanliga tränare/ryttare. De som kan detta kan verkligen läsa sina hästar och vet var de har dem, utan att behöva ställa den stora frågan för att få trygghet innan tävling.

Inte fråga hästar i träning är inte detsamma som att inte ställa frågor till hästen. När man tränar ställer man frågor till hästen kontinuerligt och man tränar på kommunikation och utförande. Vad jag menar är att när man tränat mot ett mål eller en tävling måste man känna sig trygg på att hästen är förberedd och förväntas leverera. Om man testar hästen i träning tappar den snabbt förtroendet samt viljan att leverera extra när det gäller. Hästar vill vara duktiga och leverera. Att både testa i träning och sedan begära på tävling är som att bränna ljuset i båda ändar.

Hästar vill vara bra och vinna. Därför går hela träningen ut på att få dem att tro att de är lika bra som träningskompisarna. Sedan i tävling får de visa vem som är bäst. Både ryttare och tränare vet det på förhand, men låter man hästen veta det i träning vinner de inte ens enkla tävlingar.

Ryttarkunskap är för mig konsten att lägga upp hur ett träningspass, ett träningsprogram och en tävlingssäsong rids och hur man agerar för att få ut det mesta ut av hästen på lång sikt. Det enda du kan göra är att se till att din häst gillar de saker du ber den om. Gör hästen det, får du kanske någon mindre set-back när du någon gång gjort för mycket, men inget större problem du inte kan hantera och reparera.

Vad du än gör så måste du följa ett system, unghästar och ja, alla hästar behöver känna igen sig i arbetet och vad som förväntas. De måste matchas med kunskapen att få den svagare att känna sig stark genom att som exempel få gå med huvudet före den andra hästen de tränar tillsammans med. Den starka hästen vet att ryttaren sitter med full hand och att den när som helst kan springa förbi sin träningskompis medan den sämre känner sig stark och kaxig genom att inte få grus sprutat i huvudet av en starkare träningskompis framför. Det kanske inte har med hoppning tycker du, men det har det. Varje gång din häst får en negativ upplevelse tar du något ifrån den. En positiv upplevelse sedan blir inte lika stark att lägga till. Hästar fungerar inte så, de blir tillfreds och nöjda men man lägger inte till. Därför är de skickligaste hästmänniskorna de som bryter ned så lite som möjligt. Att känna sig bra oftare kommer göra att hästen känner sig gladare, ger bra signaler och får mer kontinuerlig uppskattning från omgivningen.

Det är så här vi måste matcha våra djur, få dem att känna sig starka och bra. Då kommer möjligheten att de levererar på sin potential att öka betydligt! Även om det individuellt är på olika nivåer, blir man så oerhört tacksam mot sina hästar som levererar vad de kan. Horses like winning!

”Lära eller träna, träna eller lära” var temat för denna blogg. Jag vill skriva en till blogg om träning så nästa handlar om att man kan träna med kvalitet, men man kan inte träna kvalitet.

Vi hörs,

Per-Ola

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Matchnings-tänk del 2

Per-Ola Forsberg | 21/3 - 2019

I förra delen försökte jag visa att hopphästen är en hybrid och att det finns enskilda egenskaper från många hästar i härstamning. Man kan inte blanda en hopphärstamning likt man blendar whiskey! En egenskap puttar ut en annan egenskap. Är ni inte med på dessa mina tankar behöver ni först läsa del 1 av match-making för att förstå fortsättningen.

Det är beroende på ovanstående jag är så emot det jag på mitt lekmannasätt kallar kompensationsavel. Lyckade hingstval handlar om att finna en riktigt bra ”match-up”! Konsten är att hitta ett hästpar som passar varandra, inte kompenserar varandra! Jag kommer nedan att skriva mycket om en man som varit död länge nu, men uppnådde saker med sin uppfödning som gör att man måste reflektera över hans tankar. Han var ytterligt påläst och förberedd när han började avla. Misslyckades ändå, men reflekterade över bristerna och kom snabbt ut som ett avelsgeni. Jag kan inte efterlikna honom, för det är ingen som exakt vet hur han gjorde. Men man kan försöka förstå hans tankar och försöka applicera det i vår moderna hopphästavel. Om du tycker det är intressant, är det värt att läsa vidare även om texten är en aning rörig eftersom ingen exakt vet hur Federico Tesio gjorde. Jag tycker det är imponerande och stimulerande att se någon åstadkomma något som egentligen inte skall vara möjligt.

Jag vill i mina bloggar inte någon marknadsföra någon hingst, men jag måste ändå tillåta mig ta en hingst som exempel på vad jag menar, vilket jag gör nedan i Balstakko. För att utjämna det, visar jag en bild på en annan väldigt fin hingst från Bruksprovet i år. Det är Kintaro som uppfyller det mesta av vad jag beskrev i min ”rallycross-häst-blogg”. Foto: Kim C Lundin

Som jag tidigare sagt har jag jättesvårt för användningsråden som SWB ger ut för hingstar. Jag är tjatig och hänger kvar vid det. Det är för att när jag observerat och reflekterat över särskilt framgångsrika uppfödare får jag en förnimmelse av förstärkningsavel i motsats till kompensationsavel. Vid premieringen som 3-åring fick Balstakko användningsråden att han kan användas för hoppavel “till ston som inte är för långa och alltför mycket i framvikt. I hoppningen kan han tillföra kraft i avstampet, elasticitet i språnget, säker taxeringsförmåga, positiv försiktighet på hinder samt hoppvilja”. Om vi tar det första först. När det nu kom ryttare på honom som fyraåring och han blev bruksprovvinnare gick han lätt i en fantastisk bärig form med väldigt fina gångarter. Han var inte så lång att sitta på enligt testryttarna, kort framför ryttaren, så det stämde ju inte så väl med användningsrådet från 3-års premieringen. Han såg istället ut, om man vill kompensationsavla, som en hingst som gärna kunde ta emot ston som var lite långa och var i framvikt, för han var varken det ena eller det andra. Det nästa i användningsrådet från i fjol var att tillföra kraft i avstampet, elasticitet i språnget, säker taxeringsförmåga, positiv försiktighet på hinder samt hoppvilja. Detta borde ju vara överflödigt och istället vara kravet på samtliga numera nygodkända hopphingstar!

4-åriga Balstakko med Helena Torstensson. Foto Kim C. Lundin

Så det första användningsrådet från i fjol visade sig i mina ögon felaktigt och det andra i användningsrådet var helt onödigt; alla nygodkända hopphingstar skall ha dessa egenskaper inom hoppning! Jag använde Balstakko ifjol och väntar ett föl inom det närmaste. Stoet In Loco vill ha vad årets bruksprovdomare Jan-Ove Olsson (som jag har respekt för) såg i Balstakko:  ”…………………Balstakko är en riktigt Audi Quattro – han har motorn bak men kan driva på alla fyra och det är användbart.” Detta är inte kompensationsavel utan att man istället förhoppningsvis vrider mönstret riktigt vackert i kalejdoskopet. Jag försöker dubblera och förstärka egenskaper. Inte hitta något jag saknar. Utsagan från Jan-Ove Olsson innehåller också det viktigaste med avel, vilket jag återkommer mer om nedan; att ha förmågan att observera och sedan förmågan att reflektera över vad man observerat!

Den erkänt skickliga belgiska uppfödaren Luc Henry blev nyligen tillfrågad vad som var den viktigaste egenskapen hos en uppfödare. Han var först fundersam över frågan som han inte var beredd på, men svarade efter en stund ”att vara skicklig på att observera”.

En oöverträffad mästare på lyckade hingstval med riktigt bra ”match-up” var Federico Tesio (1869 -1954), italienare och fortfarande 150 år efter sin födelse historiens mest betydelsefulla fullblodsuppfödare. Han har kallats ”det enda geni någonsin att verka i avelsvärlden”. Tesio fick i snitt 12 föl per år och ändå lyckades han få världsrykte. År 1898 etablerade han och hans fru Lydia ett stuteri vars hästar har haft ett genomgripande inflytande i hela världen. De skulle komma att föda upp flera obesegrade mästare. Däribland Ribot, erkänd som den bästa kapplöpningshäst Europa hade sett och Nearco, fader till Nearctic som i sin tur är fader till Northern Dancer. Även idag är troligen Tesio svaret på frågorna om vem som har fött upp den finaste kapplöpningshingsten och vem som har fött upp den finaste kapplöpningshästen. På frågan vem som är tidernas mest framgångsrika fullblodsuppfödare är svaret fortfarande med säkerhet Federico Tesio!

Experter om Tesio: ”It is no easy matter to explain the secrets of his success beyond the observation that he was supremely gifted in every aspect of the art”.

Tesio hade ett anmärkningsvärt analytiskt sinne, var mycket intuitiv och även konstnärligt lagd. Allt detta tillämpade han i uppgiften att välja ut och förbättra hästen och hans framgång har aldrig motsvarats av någon annans. Tesio avslöjade aldrig riktigt hur han gick tillväga, men talade om arvsanlagen som en ”genetisk kopp” och det fanns bara en viss mängd utrymme i koppen. Ju mer man likartat kunde sammansmälta av modern och fadern, desto mer utrymme fanns det kvar för prestation. Exteriört lika individer, även i färg, härstamningar som skapade harmoni mm skulle paras. Ju mer lika två framstående individer var, desto större var möjligheten till ett framgångsrikt resultat. Ett till synes enkelt recept för framgång. I verkligheten baserade sig ”enkelheten” på omfattande undersökningar av Tesio för att lära sig ”mönster” för framgång och vilka blodslinjer som skulle kunna leda dit. Han hittade plusvarianterna och granskade noggrant egenskaperna, beteendet och exteriören hos enskilda fullblod, även via gamla arkiv, bilder och även målningar. Själv har jag tagit fasta på kopp-tänkandet i mitt avelsarbete och försöker fylla koppen så bra som möjligt utan att det rinner över med allt jag vill få med. Ett alternativt tänkande skulle kunna vara att man packar en resväska och vet att man måste kunna stänga den! Man kan inte tillåta sig för mycket. I år kommer jag för första gången till dels välja och försöka fördela hingstval utifrån stoets moder och stoets avkommor. Jag tror säkert att Tesio jobbade längre bakåt än så med att sammansmälta individer, men nöjer mig med att tänka vilken hingst som hade passat sto-modern och stoets avkommor. Jag försöker se förbi stoet och istället se på fler hästar när jag väljer egenskaper och hur jag vill förstärka.

Jag har två döttrar till Alright By Me xx, e. Be My Chief, i avel. Affinity e. Clinton II och J’m’en Balance e. Clinton I. I år kommer dessa två ston betäckas utifrån vad som varit en bra match-up med deras moder Alright By Me, samt vad jag sett hos Affinitys fina avkommor. J’m’en Balance fölar sin första med Caroly i år och Affinity fölar sin femte med Grey Top.

Federico Teio var noggrann och metodisk i sina studier av härstamningar och statistik, samt undersökte egenskaperna, beteendet och exteriören hos enskilda individer noggrant innan han började avla. Han förberedde sig väl för sin avelsverksamhet, men det tog det inte lång tid innan förväntningarna istället blev till besvikelse för honom. Som han själv sa; hans eget recept för framgång var inte till någon nytta mot rivalernas ständiga framgångar! Han upptäckte i sin analys att trots allt han hade sett och läst, hade han ännu inte lärt sig att reflektera. Att reflektera på varför och hur. Som ung man red han steeplechaselopp, han reste över hela världen för hästupplevelser, han utforskade i Latin-Amerika Patagonien till häst och han jobbade till häst på Pampas. All denna erfarenhet kom till nytta när han insåg att han inte hade observerat tillräckligt bra och inte dragit rätt slutsatser när han reflekterat. Han var från start en riktig ”horseman”, men blev ganska snart när han fick bitarna att falla på plats en ”professor i horsemastership”. Han insåg att ”no trainer can win races with bloodlines alone” och blev passionerad på att observera karaktärer, förmåga och egenskaper för att skapa atleter. Urvalet av nya avelsston gjorde han främst genom att studera med vilken lätthet hans ungston rörde sig i hagen.

Avelsarbetet börjar med “try to find a good match-up” mellan sto och hingst, därefter kommer uppfödningsarbetet! Tesio köpte ston om han såg en avelsplan för dem och 1915 reste han till Newmarket i England bara för att köpa Nearcos mormor Catnip på auktion. Priset blev endast 75 pund, alltså ett föga uppseendeväckande och lite misslyckat sto.  Avelsstoet Catnip lämnade hos Tesio stoet Nogara som vann storlopp i Italien. Tesio var inte främmande för att sälja egna hästar i syfte att få pengar till höga språngavgifter på de bästa hingstarna i Europa, så planen var att Nogara skulle besöka Fairway i Frankrike som var en av de bästa avelshingstarna då. Trots namnet Tesio och stoet Nogaras tävlingsmeriter kunde han kunde inte få en nominering hos tilltänkta Faiway. Alternativet för Nogara blev Fairways helbror Pharos. Ganska fantastiskt hur man med den tidens logistik inte drog sig för att resa med ston från Italien till både England och Frankrike!

Nogara fick hingstfölet Nearco som kanske inte var exakt det föl Tesio ville ha, men omdirigeringen av Nogara till Pharos hade enorma följder för såväl fullblodsrasen som helhet som för Tesio. Nearco vann Italienska Derbyt och var obesegrad i 14 starter mellan 1000 och 3000 meter. Inom dagar efter Nearco´s seger på Longchamp i Grand Prix de Paris, sålde Tesio honom för 60 000 pund till England vilket var en oerhört stor summa pengar då. Som händelserna utvecklade sig i Nearcos avelskarriär under åren som följde, står det klart att Nearco är den viktigaste hästen som importerats till England sedan Godolphin Arabian importerades år 1730 och den egentliga fullblodsaveln startade!

Nearco hade under andra världskriget en egen skyddsbunker på stuteriet i England, så viktig var han!

Man kan bara se resultaten från Tesios erfarenhet och kunnande, men inte hur han konkluderade för att skapa resultaten. Allt detta satt i hans känsla efter att ha observerat och reflekterat över sina egna hästar och de bästa i Frankrike och England. För sin egen valfrihet hade han aldrig egna avelshingstar, förutom under andra världskriget när han inte kunde transportera ston. Den dagliga personliga observationen av sina hästar vid varje stadium av deras utveckling och träning, var en viktig faktor för Tesios framgångar. Tesio arbetade hårt och nära sina hästar från tidig morgon till sen kväll, både som uppfödare och galopptränare. Han flerdubblade möjligheterna till framgång med uppfödningen genom att verkligen lära känna sina hästar och reflektera över vad han observerade. Hans jockeys tog direkt order av honom och det sågs aldrig någon annan tränare, förman eller stallchef på hans stuteri eller träningsanläggning ända tills han dog 85 år gammal.

Två år före Tesios död föddes Ribot, kanske den finaste kapplöpningshäst som har funnits. Som ett-åring var Ribot en ganska liten häst och Tesio anmälde honom inte till Italienska Derbyt för 3-åringar, vilket man gör redan som åringar. På våren när Ribot var två år och strax före Tesios död hann Federico Tesio i träning se att han producerat något alldeles speciellt! Ribots moder Romanella var ett sto som Tesio tävlade framgångsrikt som 2-åring, men stoet tränade inte på bra som 3-åring och skickades till England för att betäckas med Tenerani. Tesio hade själv fött upp Tenerani och vunnit Italienska Derbyt med honom, men tyckte inte att det var en jättebra hingst och sålde honom till England. Dock såg han något i kombinationen mellan dessa två hästar och tog sig mödan att frakta stoet till England för betäckning med Tenerani. Den enda betäckning Tesio gjorde med Tenerani!

“But that solitary star was Ribot, whose three-season career produced 16 wins from as many starts, including the King George VI & Queen Elizabeth Stakes and two editions of the Prix de l’Arc de Triomphe.”

Tesio lyckades med sin match-making genom att välja rätt hingst till rätt sto genom att praktiskt tillämpa sina intryck av härstamning, storlek, exteriör, temperament, förmåga och individualitet som en helhet för varje häst. Han lyckades så många gånger och med så stor precision vrida kalejdoskopet rätt, att man kan konstatera en helt unik förmåga. Vill man tillåta sig göra sina egna misstag för att lära sig, är livet oftast för kort för att hinna lyckas.  Om man själv har ambitionen att åstadkomma viktiga saker med sin avel måste man observera och reflektera. Inte bara över hästar, men även över vad stora hästmänniskor har åstadkommit! Det finns ingen ”klipp-o-klistra-lösning” från Tesio, men själv får jag inspiration och känner ökad trygghet i de val jag gör med ett sådant rättesnöre.

Avla väl,

Per-Ola

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Match-making del 1!

Per-Ola Forsberg | 7/3 - 2019

Jag nämnde i sto-val-bloggen den svåra avgränsningen mellan vetenskapen och den praktiska erfarenheten. Nu när vi kommer in på ännu mer vetenskapliga ämnen blir det än svårare. Jag får därför börja med en svarsfriskrivning och kommer att försöka undvika ord som helt och hållet hör till vetenskapens språk. Annars hade mina tankar kanske blivit än mer övertygande. I stället vill jag bara att det skall uppfattas som trovärdiga observationer och något att ta till eftertanke för den som är nyfiken.

Många tror att snabba generationsväxlingar är vägen framåt. Om ni går in på Blup och andra söksajter och kollar på de bästa hästarna, även unghästar, kan ni se att föräldrarnas nu gemensamma ålder oftast är väldigt hög. Som exempel kan vi ta Flip´s Little Sparrow som bara är 13 år, hennes föräldrars gemensamma ålder är nu 55 år. Tror ni detta är ett undantag? Alls icke, det är så det oftast förhåller sig. Det som är bra nu, var bra för väldigt länge sedan också. Det finns genom avelsframgång procentuellt fler fina hästar nu, men vi avlar ju bara på de finaste från förr. Det är lättare att hitta och säkrare att använda hingstar med långt track-record.

Stephanie Holmén och Flip´s Little Sparrow,

Det finns en hel del avelsexperter, både på hobbynivå och avlönade som hävdar motsatsen. De har också en märklig förmåga att förutse vilka egenskaper som förs vidare. SWB´s användningsråd efter varje hingstpremiering är för mig lustig att läsa. Eller tragisk eller missledande. Eller helt rätt om ni tror på kompensationsavel, välj själv. En långryggad hingst passar till korta ston, ett dåligt benställ på en hingst kräver ett korrekt sto med mera med mera. Med min avelsåskådning bär det mig emot att läsa dessa kommentarer som avelsrådgivning, eftersom kompensationsavel är något av det som ger minst resultat enligt min mening. Man skall från start inte börja med ett sto man inte är nöjd med. Om man inte vill ha en häst på 176 cm skall man inte betäcka med en häst på 176 cm och vill man inte ha en häst på 162 cm skall man inte heller betäcka med en sådan hingst. Det enda man kan vara säker på med avel är att de dåliga egenskaperna eller de man hoppas slippa alltid följer med. Sedan kan man hoppas på att så många som möjligt av de positiva egenskaperna/karaktärerna återfinns i avkomman. Förmågan att få med så mycket positivt i avkomman som möjligt, det är konsten med avel!

Jag återkommer mycket till Federico Tesio (1869 -1954), italienare och en av historiens mest betydelsefulla fullblodsuppfödare. I Match-making del 2 skall jag prata mer om hans tankar. Tesio talar om “The law of blending or occupation”. I en hybrid ärvs varje del separat så det blir ”occupation”, medan en mer homogen population kan det tänkas att fler egenskaper ärvs gemensamt. I fullblodet som renavlats i över 250 år blir det mer likt ”blending” för det är en mycket mer homogen arvsmassa, även om Tesio själv  såg fullblodet som en hybrid. För de arabiska fullbloden som renavlats i mer än tusen år blir det kanske mer ”blending”. Arabhästen kommer alltid att ge en avkomma med rastypisk konkav nos, sitt öga, sitt kors, sin svansföring med mera. Vid hybriddjur som hopphästen är, även om de kan vara mycket noggrant utvalda, skickas de olika fysiska och icke-fysiska karaktärerna oberoende av varandra från varandra till varandra.

När egenskaper förvärvs separat är det som att varje gång skaka ett kalejdoskop, hoppas på turen och titta in på det finaste mönster man någonsin sett! På riktigt korrekt sätt är både engelskt fullblod och arabiskt fullblod fortfarande hybrider, men det räcker som jämförelse att de är mycket mer homogena än hopphästarna. Hade de varit helt homogena hade de inte haft individuella tecken, utan sett ut som pingviner som alla är lika eller någon annan fågel som inom rasen är helt lika på höger och vänster sida. Inte som hästar en kort eller lång vit strumpa om vartannat på olika ben, olika tecken i pannan och till och med olika färg!

Tänk att ni bara vill producera på en egenskap, för att göra det lätt tar vi färg. Ni vet inte bakgrunden i härstamningarna och vad som finns där, ni vet bara färgen på sto och hingst. Så är det ju faktiskt i verkligheten med de egenskaper ni eftersträvar till era avkommor. Ni vet att hingsten eller stoet har det ni söker, men ni vet inte med säkerhet hur det kommit dit. Fuxar är lätta att producera, det är bara en fux mot en fux. En brun häst tar det lite längre tid att producera, men det börjar med att ett brunt sto möter en brun hingst. Chansen att avkomman blir brun finns där, men blir det en fux får man avbryta och börja om. Någon av föräldrarna eller båda är en hybrid på färg och hur väljer ni då? Byter ni ut båda parter eller behåller ni ert sto och hoppas att det var hingsten som var en hybrid på denna egenskapen? Om man följer sannolikhetslära och andelen bruna hästar i populationen så är det säkert att ni inom en period av 50 år kommer att ha etablerat en ras med bara bruna hästar. Robin Z var sagd att bara lämna bruna, men jag fick en skimmel efter honom. På samma sätt är det svårt att etablera en ras med grå hästar. Ni betäcker en grå häst med en grå häst och varje gång ni får en fux eller brun får ni börja om. Med dessa metoder har man snabbt kunnat producera får med finare ull, kor med rätt mjölk- och fettmängd, grisar med efterfrågat kött. Ett eller två karaktärsdrag lyckas man ganska snabbt etablera i en ras. Svårigheten uppstår när man försöker producera och etablera en ras av atleter.

En hybrid ärver inte bara karaktärer från sina föräldrar men även från en mängd individer i härstamningen, 5 generationer är 62 individer. Den ärver från sto och hingst, men även från fyra mor- och farföräldrar och säkert en del från 16 hästar allt mellan farafarsfar och mormorsmor. Därför ger informationen om den direkta hingstlinjen eller den direkta mödernelinjen inte hela sanningen och hela bilden av de ärftliga möjligheterna. Glöm inte sedan att i en hybrid ärvs karaktärsdragen oberoende av varandra och att vissa kombinationer av individer i härstamningen kanske bildar speciella mönster i kalejdoskopet.

Eftersom hoppsporten avlar på en hybrid tror jag inte på linjeavel inom hoppsport. Istället tror jag på att en först slumpmässig framgång uppträder när vissa härstamningar korsas mot varandra. Andra uppfödare upptäcker framgången och kopierar ett mönster, även de får framgång och då blir det ett mode i att göra den korsningen som kallas ”golden-cross”. Med större grupp från den korsningen blir det möjlighet till evidens att den fungerar bättre än normalt och förväntat. Det finns vissa harmonier och det finns vissa disackord. Olja, vinäger och salt är en harmoni till sallad medan kaffe, salt och olja är motbjudande till sallad. Det kan vara liknande typ av element med harmoniska vibrationer som bestämmer den nästan konstanta framgången för två givna stammar i hästen.

Om man betäcker ett travsto med en fullblodshingst och sedan betäcker stoavkomman med en travare igen får man mer speed i travaren. Det var så man gjorde för många år sedan när man utvecklade den amerikanska travaren. Om man betäcker ett fullblodssto med en travhingst kommer inte någon avkomma på väldigt många generationer att kunna vinna ett galopplopp! Det blir som kaffe i salladsdressingen. Travaren var kaffe i salladen för galopphästen medan galopphästen bara blev havssalt istället för vanligt salt för travaren!

År 1788 importerades Messenger till USA, en engelsk fullblodshingst född år 1780 som hade haft stora framgångar inom galoppsporten i England. Messenger stod som avelshingst i 20 år innan han dog 1808, 28 år gammal. Hans sonson Hambletonian 10, född 1849 tog tronen som präglare av den amerikanska travaren.

Det kommer aldrig att vara möjligt att ärva avstamp, benteknik och styrka exklusivt, beroende på att dessa faktorer inte är separata och individuella karaktärer, men kombinationer av många separata karaktärer som skelett, muskler, nerv, inställning med mera och alltsammans i kombinationer som helt enkelt bestäms av slumpen.

Inavel innebär en större sannolikhet för att vissa önskade egenskaper kommer att vara ärftliga. Det säkraste sättet att erhålla detta resultat är att minska antalet olika hästar i stammen och därmed göra det lättare att fixera eller etablera deras karaktärer. Faktum är att den bästa formen av inavel från denna synvinkel är det mellan tvilling- bröder och systrar. Genom sterilitet kommer naturen att begränsa eller till och med eliminera människans försök till detta. För 10-20 år sedan föddes det hästar, ofta i Holstein med som exempel både Contender som fader och morfar. Inte långt bort nu att de snart gör detsamma med Casall så enkelspåriga som Holsteinerförbundet har blivit. Jag kan se Stakkato i andra och andra led, utan att det i mina ögon tillfört något positivt. Traditionell linjeavel är tredje och fjärde led på respektive sida.

I en hybrid hamnar egenskaperna/karaktärerna som ”ockupation”.  När vi parar ett sto med en hingst kommer karaktärer återfinnas i avkomman eller ligga latent, men de kommer aldrig att läggas tillsammans och dubblas. Som banalt exempel så kommer inte ett sto på 160 cm och en hingst på 170 cm inte att få en avkomma på 330 cm. På samma sätt om färgen lades tillsammans skulle alltid avkomman få mörkare färg än föräldrarna. Om ni jämför en parning mellan man och kvinna av olika färg där hud i människa är homogen, blir det ”blending” och en blandning av föräldrarnas färg. När en identisk karaktär, i detta fallet pigment, är med i en parning blir det ”blending”.

Jag tror ju mycket på naturen och att den styr. Vi kan bara försöka ”knuffa” i rätt riktning. Ibland tar naturen över helt och jag skall nu berätta om ett av dessa fall som blev historia!

Brigadier Gerard slår två champions Mill Reef och My Swallow i den första klassiska löpning för 3-åringar. 1600 meter rakbana och lite uppför. Båda saker extra krävande. Två kommentatorer, en för varje halva för att kunna se väl i kikaren!

1968 föddes Brigadier Gerard, en son till hingsten Queen’s Hussar och det icke-vinnande stoet La Paiva med stostam bakåt till det fantastiska stoet Pretty Polly i fjärde led. Brigadier Gerard toppade ratingen med 144, den näst högsta siffran som hade getts på den tiden, lika med Tudor Minstrel, men ett pund under Sea Bird. Han valdes som första häst någon gång enhälligt till Årets Häst av 40 elektorer. Brigadier Gerard gick i avel efter fyraårs-säsongen med 17 storsegrar på 18 starter. Han hade vunnit fler lopp än någon annan engelsk klassisk vinnare, bortsett från Bayardo vinnare i 22 av 25 starter och hans anmoder Pretty Polly med 22 vinster på 24 starter.

Brigadier Gerard´s fader Queens Hussar var ingen champion, men en fin kapplöpningshäst och bra nog för att stallas upp som avelshingst. Det fanns liten efterfrågan på hans tjänster och han stod i flera år mot en avgift på 250 pund. Stoet La Paiva hade inte visat något i lopp, men hon skulle betäckas med en namnkunnig avelshingst eftersom hon trots allt kom från en respektabel mödernelinje. Stuterierna låg tätt i Newmarket och La Paiva leddes av sin tränare till tänkt hingst några kilometer bort. Varje gång de passerade stuteriet där Queens Hussar stod uppstallad stannade La Paiva och gnäggade kraftfullt till Queens Hussar varje gång de gick förbi som besvarade brunstgnägget. Det var lite arbete att få stoet att gå förbi. La Paiva blev inte dräktig med tänkt hingst  och vid nästa brunst när det var dags att gå förbi Queens Hussar var det än värre. Stoet ville absolut inte. Tränaren som var lite trött på att hon varken ville springa fort i lopp och dessutom inte ens promenera till hingsten, gav upp och La Paiva fick besöka Queens Hussar med en avsevärt lägre taxa.

Betäckningsavgiften för Queens Hussar förändrades efter framgången med sonen Brigadier Gerard från 250 till 2000 pund. Även om Brigadier Gerard var den bästa galopphästen i England sedan 1947 blev han ingen framstående avelshingst. Han var av relativt enkel börd och det räckte inte till i avel, även om han beroende på sin suveränitet på tävlingsbanan säkerligen fick fina ston. En riktig hjälte är han dock fortfarande i folkminnet! Queens Hussar däremot fick större intresse och finare ston i samband med sonens framgång och avslutade avelskarriären hedervärt.

I denna blogg har jag velat prata om hopphästen som hybrid, med 5 generationer bakåt 62 hästar. Dessa 62 hästar blir vid en parning 124 hästar. Alla väldigt olika. Vid en parning blir fadern till stoet inte mer inflytelserik än stoet själv. Som avelshingst kunde han producera hundratals avkommor varje år. När han nu förpassas till morfar kan han precis som stoet bara producera en enda avkomma per år i denna nya roll i härstamningen! Värt att tänka på tycker jag. Så är det för alla hästarna i härstamningen. De får en mycket mer begränsad roll för varje generation bakåt, men de kan ändå även längre bak ha en betydelse för avkomman. Om kalejdoskopet skakas och vrids på bästa sätt kan även små bitar göra ett vackert mönster!

Jag lovar att del 2 av match-making inte skall bli lika lång, men det blir mycket att beskriva för att kunna ge en bild av samband och avelsfilosofi.

Vi ses!

Per-Ola

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Snart Bruksprov, hittar vi rallycross-hingstar där?

Per-Ola Forsberg | 13/2 - 2019

De nya fantastiska tävlingsunderlagen ställer helt nya krav på hopphästarna. De kan ridas fullt ut från start till mål. Så var det inte för 10 år sedan. Såväl utomhus som inomhus fick ryttarna balansera upp hästarna för att inte underlaget skulle släppa och det gav hästarna andningspauser på banan. I dag är det oftast fullt pådrag hela vägen runt, ungefär som en rallybil som körs hårt i svängar, full fart över krön och länga hopp med hård fjädring för att ta emot kraften i landningen. Rallybilar är nog inte roliga att köra i stadstrafik. Jättehård fjädring, kantig växling utan koppling där man kastar in växlarna och säkert en direktstyrning som för oss vanliga bilförare hade känts obehaglig.

Så måste det även vara med hästar ämnade för toppsport. Hård fjädring för att tåla högt tempo, fast kropp för att inte fladdra i tuffa svängar, stabil hjulupphängning för att inte kränga och starka drivknutar för att tåla kraftöverföringen.

Bruksprovet för hingstar i Sverige kommer nu i februari. Jag följer resultaten och speciellt exteriörbedömningen försöker jag förstå. Inte så lätt alla gånger. Det hade varit bra om premieringsnämnden skrev: På den positiva sidan ser vi detta detta och detta. På den negativa sidan ser vi detta och detta. Faktum är att jag ibland har svårt att förstå nämndens utlåtanden. Som exempel nämns korta skenor i samma andetag som man påtalar en brist på annat ställe. Korta skenor borde ju per automatik betyda lågt sittande framknän och det är bra och dessutom ger korta skenor mindre senproblem. Ibland lång hals, ibland kort hals, ibland lång välansatt hals, men ännu inte läst kort välansatt hals?! Det måste ju också finnas!

Jag tänkte därför bakifrån och framåt beskriva hur jag ser en fin häst. No hoof-no horse” är allmänt känt så hoppar över det. Även kotorna hoppar jag över. Skälet till det är att det hänger ihop med hur resten av konstitutionen ser ut. Om kotorna är symmetriska och väl bär leden från hoven har jag inget bekymmer. Man måste tydligt se att kotan lätt orkar bära allt som är ovanför den.

Det gladde mig att Jan Greve sa: “My own experience is that there are a lot of different types of horses that can jump. There are some basic things. They must have low hocks, and a long muscle there”. Hasorna måste sitta lågt precis som framknäna bör göra. Skälet är helt enkelt att musklerna slutar vid hasen och sedan är det bara senor och andra ligament.

Hasen skall sitta lågt och vara både bred och kvadratisk för styrka. En bra has är grunden för en bred skank och en bred skank är grunden för att det skall kunna byggas starka muskler hela vägen ned till hasen. Detta är en nybliven 4-åring som har allt rätt där. Någon kanske tycker att kotorna är veka. Det är de inte, bara oskodd och långhårig. Hon har en kort stark skena och ovanför hasen en stark trekant av skank och lår hela vägen upp till flanken. Detta är kraften. Korset är inte kraften och inte motorn. En häst som inte breddar låret rejält både mot flanken och mot svansen blir ingen quattro utan ett fint framhjulsdrivet fordon.

Hasen får varken vara rak eller krokig, den måste vara balanserat vinklad. Ju bredare hasen är desto starkare blir den och desto mer kan den använda sina senor och ligament och avlasta mot skelettet. Allt med hästens exteriör handlar egentligen om det man lärde sig i fysiken på gymnasiet. Ju större vinkel på draget, desto lättare att dra. Senor och ligament går ju mestadels runt/på utsidan av hasen, så en smalare has ger mer direktkraft på senor och ligament och de får mindre stöd av skelettet.

Infästningen mellan buk och baklår är oerhört viktig. På valacker är det sällan bekymmer, men ston kan vara väldigt öppna, nästan så man ser skapet. Är de öppna, får baklåret mycket mer att slita med. Helst vill jag att ston skall se ut som en valack i denna infästning mellan buk och baklår. Ston som är öppna och har en hög infästning har nästan alltid samtidigt ett smalt lår som varken utvecklar sig framåt eller bakåt. Kanske kan de dra ett plogblad, men det är nog allt, aldrig två eller tre plogblad.

Korset bryr jag mig inte så mycket om. Har hästen ett fint baklår så har ju detta en bredd och då har korset automatiskt en bra längd. Det viktiga är istället övergången från korset till ryggen. Om vi jämför med bilar är detta drivknuten. Som ”alla” vet kräver större motorer starkare drivknutar för att hålla när kraftöverföringen skall gå från motorn (bakbenen) till axeln mellan däcken (ryggen). Om man har en stark motor måste ryggen bakifrån börja en aning konvex för att tåla kraftöverföringen. Många av mina hästar ser ut så här. Accolade bland annat är likadan. Kanske är de lite stummare i början, men när kraften ökar jobbar de lättare igenom sig. Sakroiliakaleden var ju på modet att ha problem med på 90-talet sedan försvann det, men verkar som en populär diagnos nu igen. Återigen med fysikens lagar om ländpartiet istället sluttar nedåt mot ryggen och kraften från bakbenen pekar uppåt måste drivknuten vara överdimensionerad för att klara denna påfrestning och det är sällan detta ingår i standardutrustningen. Själva ländpartiet får inte slutta för snabbt nedåt på hästens sida, det måste finnas möjligheter för muskler att bygga sig starka här.

Ryggen är inte så viktig som folk tror, så den hoppar vi över. Avståndet mellan ländpartiet och manken är ju bara där sadeln ligger. Ryggen syns knappt när man rider och det finns idag fantastiska sadlar till hästar. Ett starkt ländparti och en bra lång manke ger automatiskt en stark bra rygg.

Manken skall vara lång och sluttande i båda ändar. Manken får inte avsluta i nedåtläge mot ryggen, om det blir lite konkavt och svaj nedåt där har vi samma problem som vi hade med ländpartiet. Det skall se ut som ryggen är en förlängning av manken. Man skall aldrig kunna stå bredvid hästen och säga ”om jag får ett problem så tror jag att jag får det där och så peka en ryggkota eller ett parti som är lägre eller inte i harmoni med linjen mellan manke och länd. En lång manke ger mycket utrymme till hjärta och lungor vilket är viktigt.

 

Någon tycker kanske att denna hästen har låg halsansättning. Jag vill inte ha en häst som sträcker sin graciösa hals i en vackert välvd form. Halsen är hästens balanspinne. Den skall hjälpa hästen i tuffa omhoppningar, den skall kunna hjälpa till när hästen behöver hoppa med sänkt rygg vilket är ett register en bra häst måste ha med sig att använda ibland. Halsen skall vara stark nog att bära huvudet i alla situationer och i alla farter. Därför vill jag hellre ha en ordentlig halsinfästning både upptill och nede på bogen. Det tar lång tid för en häst att bli stark i halsen och blir den bara stark i överdelen av halsen blir den aldrig stark nog. Förvånansvärt få vet var halskotpelaren går och det är ju runt halskotpelaren hästens hals skall vara stark.

Man ser många trötta hästar mot slutet av en hög hoppningsklass, även på WC-nivå. En häst måste ha mycket plats för lungor. En galopphäst drar uppemot 2000 liter luft till lungorna per minut. En fälttävlanshäst gissar jag 1600-1800 liter mot slutet av en terrängrunda och en hopphäst gissningsvis 1400-1500 liter per minut när de går i mål. På de WC-omhoppningar vi ser på TV blåser flankerna rejält. Det är oerhört viktigt att hästen i genomskärning har en äppelformad buk och inte en päronformad buk, päronet tänkt med smala änden nedåt. Man märker nästan första gången man sadlar hästen hur mycket sadelgjord den drar i förhållande till sin storlek och därmed vad det finns för möjligheter. Formen på buken tillsammans med hur mycket sadelgjord den drar, ger en mycket bra bild av hur stor lungkapaciteten och hur mycket plats det är för hjärtat! Dessa två saker är säkert 50% av turbon!

Jag har ingen bild på att hästen måste stå över mycket mark, men det är väldigt viktigt. Det måste finnas mycket utrymme i hästen! Både över hinder är detta viktigt med längd och det är viktigt för hästens möjligheter att ha många växlar. Som ryttare skall man behöva stoppa in hästen i ramen, den skall inte få plats där av sig själv!

Underarmen ovanför framknäet måste på samma sätt som skanken bak ge utrymme för rejäl muskelsättning. Jag är på samma sätt som för hasorna bak mån om ett lågt sittande framknä. Under framknäet finns bara senor och ligament, musklerna tar slut vid framknäet. Är hästen ”knipt” under framknäet vilket betyder smalare skena under framknäet än vid kotan, så försämrar detta hållbarheten påtagligt. Återigen fysikens lagar. På samma sätt fysikens lagar att ju högre upp på skenan en senskada sitter, desto bättre användbarhetsprognos. Utläkta blir de aldrig; en gång en sena alltid en sena.

Framknäet skall på samma sätt som hasen vara brett för att hållbart underlätta kraftöverföringen. Samma sak med kunskapen från fysiken i gymnasiet. Ju större vinkel desto lättare att dra. Senor och ligament går ju mestadels i ytterkant genom/förbi knät, så ett smalare framknä ger mer direktkraft på senor och ligament och mindre stöd av skelettet. Förutom fysik får vi blanda in matematik. Arean av knät tar ju upp belastningen. Vid samma vikt får ett framknä på 15×15 cm 56% lägre belastning per kvadratcentimeter än ett framknä på 12×12 cm. Ett framknä på 11×10 cm får dubbelt så hög belastning per kvadratcentimeter som ett framknä på 15×15 cm. Så här funkar det för alla leder. Har jag ett lågt sittande framknä får jag automatiskt en kortare skena med mindre risk för

Infästningen av underarmen mot bringan som egentligen är mot överarmen är mycket viktig för mig. Jag vet inte om man bygger och leker med sprattelgubbar nuförtiden, men om man har gjort det vet man att det krävs en vinkel för att ha något att dra tråden emot och få en rörelse. Annars sprattlar inte sprattelgubben! Därför vill jag att det skall vara rejält med utrymme framför underarmen för att hästen lätt skall kunna lyfta sina framben över hinder. Förr var jag väldigt mån om en väl liggande bog och trodde att det var viktigt för att hästen skulle ha vinklar nog att lätt lyfta hela frambenet nära kroppen över hinder. Numera ser jag att även hästar med brantare bogar klarar att lyfta frambenen väldigt väl, bara det finns utrymme framför underbenet att dra i. Bogen får bara inte bli så brant att manken blir kort. En stark och lång manke är fortfarande väldigt viktigt.

Långa öron på ston är en plusfaktor, faktiskt på alla hästar. Riktiga champions har ofta långa öron. Travstona Queen L och Ina Scot som båda vann Prix d’Amerique hade enorma öron. En valack eller hingst med kattöron skall man vände sig ifrån och gå så fort man kan, helst springa! Man får aldrig genuin glädje av en häst med kattöron. De kommer att vara opålitliga, otrygga, vara på sin kant livet ut.

Andningsvägarna är oerhört viktiga. Jag har ovan nämnt hur många liter luft som skall cirkulera fram och tillbaka i hästens närmare 2 meter långa luftvägar. Längden på luftvägarna gör det ju än mer komplicerat om det är trångt. Jämför med tryckfall i en trädgårdsslang vid bevattning eller om man bevattnar för hand av underlag; på smal lång slang är det inte mycket tryck kvar. En häst som vid full ansträngning inte får luft, lider och mår dåligt. Jag har storlek 10,5 i handskar och jag skall få plats med fyra fingrar mellan ganascherna, de flesta bör kunna trycka in hela handflatan där. Får ni bara in tre fingrar vilket inte är ovanligt, finns det ett potentiellt bekymmer. Kanske kommer inte hästen att ansträngas på högsta nivå och då gör det inte så mycket, det viktigaste är för hästens välmående att inga ljud hörs när den jobbar.

Om hästarna har muskler i pannan snett ovanför ögonen gör det mig extra glad. De bra hästar jag har haft, har haft muskler i pannan, ston lite mindre än valacker, men ändå synliga!

Som sagt vill jag ha långa avslappnade öron på valacker, men minst lika viktigt är ett rejält huvud på alla hästar. Dels underlättar det andningsvägar, men det ger också en härlig stabilitet vid ridning istället för ett litet näpet huvud som sitter änden av halsen och av premieringsnämnden oftast kallas för ”ett uttrycksfullt huvud”. #positivt#kommersiellt#hjärtahjärta#kärlekkärlek#söttsött#


Min sista runda på Uncle Blue tidigt i juni som 4-åring innan han såldes. Han var byggd för större höjder och större farter och då blir det lite stummare och lite hårdare i lägre farter på lägre höjder. Jag visste hela tiden vad han hade för kvaliteter och njöt fullt ut på framhoppningen denna dag. Ett minne.

Sen är det en sista sak jag vill nämna som gör mig glad och det är om hästen är lite platt bakom nackstycket på tränset. Dels tror jag det underlättar med bredd för andningsvägarna och dels tror jag på samma sätt som för ländpartiet att övergången mellan hals och huvud blir starkare och att hästen i allt det vi gör och begär, får lättare att balansera och bära sitt huvud.

Nästa blogg skall handla om match-making, men om mina bloggar hittills redan blivit långa, så hade den blivit ultralång och får därför delas i två!

Hoppas ni läser,

Per-Ola

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Hur väljer vi ut avelsston

Per-Ola Forsberg | 1/2 - 2019

Olika har olika filosofier om hur att välja ut avelsston. Olika har olika framgång.

Det finns olika filosofier om hur man väljer ut bra avelsston. Några vill ha ston som visat stora framgångar på tävlingsbanan, några vill ha snabba kvicka ston i 130-135 cm hoppning som de sedan vill lägga kapacitet och förmåga på via hingsten och några slutligen vill ta stona direkt i avel.

Vår In Loco betäcktes första gången som 9-åring, här i 135 som 7 åring där det blev en fjärdeplats

Jag har inget äldre super-tävlingssto i avel, men jag har fyra ston med mycket goda resultat i 130-135 och två ston som gått direkt i avel. Hittills är mina två ston som direkt gått i avel mina bästa, men saker kan ändra sig! Jag har vänner som har fantastiska tävlingsston som på sin ålders höst är i avel och eftersom man skall avla på prestation och hållbarhet bör det vara helrätt. Jag säger inte här vad som är rätt, utan vill bara belysa min erfarenhet och min informationsinhämtning. En hel del av detta kommer att vara på engelska eftersom för att skydda mig själv lite och för att inte bli osams bland vänner, så knuffar fram den skickliga veterinären, hästkarlen och uppfödaren i Holland nämligen Jan Greve. Han får stå för ståndpunkterna, men jag instämmer tillfullo och tycker det är intressant hur han kopierat ”stud management” från framgångsrik fullblodsavel. Jan Greve är alltid färgstark i intervjuer och säger vad han tycker. När jag läser honom känns det som en tvillingsjäl som lite burdus, eftertänksam och att han förändrar i takt med ny information. Att han dessutom är en av världens skickligaste uppfödare gör att man lyssnar extra.

På bilden Jan Greve som har fött upp många riktigt fina hästar. Kanske kommer Maria Gretzers Fecybelle som nu tävlas väldigt framgångsrikt av Shane Carey visa sig vara en av dessa världshästar!

“To breed international showjumping performers, to go to the top. It is very important to know your mare, that’s the most important thing.” När Jan Greve säger detta är det knappast kontroversiellt, bara viktigt. Jag tror inte man lär känna sitt sto innan tredje fölet, så innan dess kan man bara vara en sökare. Har man haft modern och mormodern är det självfallet något helt annat. Bra ston präglar bra både genetiskt, biologiskt och i beteende.

 “The problem with the modern breeding world is that there is too much fashion, everybody runs everywhere, and that means nobody arrives somewhere. They run from here to there. Five years ago I was talking to a breeder at a stallion show, and he said ‘it’s funny near me there is a man who always has good horses. In the past he only went to his next door neighbour, who is a stallion owner, and this man always had the best horses. Now he is running all around the world, ordering semen everywhere, but it is still the same breeder who has the best horses, the others can’t compete with him because their mares are not good enough. You can in-breed to a donkey if you want – but you still have a donkey. You need the power of a good mare. That is the part that people forget, you need the power of a family. If you don’t have much money you are better to buy not such a good mare from a good family than buy a good mare from a shit family – she will never breed, she doesn’t have the genes to breed.”

När Jan Greve säger så här är det fortfarande relativt enkelt. Jan Greve tycker inte alls det är intressant utifrån sitt perspektiv att välja högt eftertraktade hingstar. Ofta har han plockat upp hingstar som andra misslyckats med bara för att han haft uppfattningen av att det var en fin hingst, men att den varit felanvänd. Sedan tror jag kanske att på kontinenten har man närmre till stora fina hingststall än vad vi har i Sverige. Så vi bör vara lite förlåtna att beställa semin från längre håll, även om vi även Sverige säkerligen har högkvalitativa hingstar som kan användas på nära håll. Sedan börjar det spetsa till sig. Ofta är det systrar till framgångsrika tävlingshästar som blivit fina avelsston, det kan till och med vara så att mormodern har en annan dotter som skapat en bättre avelsgren än dottern som blev fin tävlingshäst.

Vidare när man följer Jan Greves urvalsfilosofi börjar det bli än mer känsligt och skönt för mig att inte ensam framhärda dessa tankar.  “What I used to do with the 3 year olds, is breed one or two foals, then try the mare as a sport horse. I don’t do that anymore. Now I will have 10/15 three year olds, and I pick 2 or 3 that I like and that free jump well. They go straight into the broodmare band, they don’t do anything else. Don’t try to do everything with them, it doesn’t work. With the thoroughbreds, they did tests on thousands of foals, and the foals from the mare aged 6 to 10/11 were the best.” Själv läste jag för ett tiotal år sedan en stor utredning som visade att fullblodsston från 13 års ålder och därefter producerade i fallande skala. Självfallet finns det undantag, troligen beroende på specifikt lyckade hingstval i de enskilda fallen, men trenden i populationen var fallande. Jag är säker på att det är likartat inom hopphästavel, men förskjutet framåt ett par år. Själv kommer jag aldrig att föla ett sto som är äldre än 20 år om inte min plan är att ta en stoavkomma direkt i avel.

Det är mycket intressant att Federico Tesio (1869 -1954), italienare och en av historiens mest betydelsefulla fullblodsuppfödare och kallad ”det enda geni någonsin att verka i avelsvärlden” plockade ut sina ungston att användas i avel på samma sätt som Jan Greve. Federico Tesio fick i snitt bara 12 föl per år och ändå lyckades han få världsrykte. Jag kommer framöver att återkomma till Federico Tesio eftersom hans matchnings-tänk mellan hingst och sto var speciellt.

“I’m not sure why this happens but it seems to me that you cannot use the animal’s body twice – to have it a showjumper until it is 14 or 15 and then into the breeding, it hardly ever works. It’s funny but everybody has a certain age when you produce the best, with a milking cow, it is the third to the fifth calf that gives more milk. I cannot explain why it happens with horses but it does seem that you can’t use the body double, to be a good sporthorse and then to be a good mother.” Inom galoppen var det tidigare uppseendeväckande om ett riktigt bra 3-årigt tävlingssto skulle fortsätta tävla som 4-åring. Det har ändrat sig lite och på senare tid har ston som fortsatt tävla under 4-årssäsongen senare producerat väldigt bra när de fölat som 6-åringar. Superston som tävlats till 6-7 års ålder producerar sedan sällan bra i avel och det har spekulerats mycket om varför, men inget som fört kunskapen framåt vad jag känner till.

Leena köptes som 6-åring 1998 till Markus Beerbaum och han hade ytterligt stor framgång med henne tills hon pensionerades 16 år gammal och sattes i avel. I höstas träffade jag Meredith Michaels Beerbaum och passade på att fråga om de hade avkommor undan henne. Det hade de inte längre, det hade inte blivit några märkvärdiga hästar, den bästa var såld till någon i Finland.

Throughout her career Leena went on to win numerous grand prix events, world cup qualifiers and other prestigious classes, continuously amazing people with her tremendous will and speed. One of the highlights for Markus was when he and Leena finished third in the World Cup final in Las Vegas in 2007. “If I designed a perfect horse for me, it would be Leena,“ Markus exclaimed.  On 25th October, 2008, Leena was retired from international sport after winning the Championat in Hannover at age sixteen. She gave birth to her first foal in 2010.

Naturen behöver ibland en generation av vila! Allt liv är baserat på energiförbrukning för att få styrka, sedan bygga och sedan vila för att återställa den energin. Jag är helt övertygad om att om man har ett gammalt riktigt bra tävlingssto i klass med Leena eller annat, skall man ta en stoavkomma och sätta den direkt i avel. På så sätt kan dessa gamla tävlingsston göra fantastisk nytta i avel och ge uppfödare framgång i nästa led. Många gånger blir det som nu med Leena att de inte var bra i avel, men det kanske de kunde varit. De var bara dels för gamla för att biologiskt vara en bra fölfabrik, dels hade de förbrukat sin energi på tävlingsbanan och kunde inte ladda en ny tävlingshäst. Givet att nästa generation fick vila och bara producera borde allt det positiva ha en god möjlighet at följa med. Jag hoppas på en ömsesidig förståelse och ibland uppskattning mellan vetenskap och hästkarlar/kvinnor. Mitt ovan sagda är ovetenskapligt, men ändå i mina ögon högst trovärdigt. Jag tror både på vetenskapliga fakta, men också på duktiga framgångsrika hästmänniskors observationer. Ibland har vetenskapsmannen en tendens att se ner på dem som inte är kunniga i vetenskapens språk. Å andra sidan de vars erfarenhet är enbart praktiskt, har en benägenhet att akta sig för sådant som ändå är obegripligt för lekmannen. Jag tycker om att ta kunskap från båda hållen och se om jag ser ett mönster i verkligheten.

När man väljer avelsston tror jag man skall göra det som Jan Greve säger: ”If you don’t have much money you are better to buy not such a good mare from a good family than buy a good mare from a shit family – she will never breed, she doesn’t have the genes to breed.” Så då är frågan var hittar man dessa bra ston? Själv fick jag avsluta och börja om min hopphästavel för hästarna saknade viljan och modet att jobba. Varje dag vi ledde ut unghästar frustade de för soptunnan, antingen kände de samma lukt fast olika varje gång eller så var de bara för dumma för att komma ihåg att soptunnan stått där dagen innan också. Jag insåg att dessa ston inte var min väg framåt.

Det absolut viktigaste egenskapen hos en häst är viljan att arbeta och styrkan att kunna göra det, för då blir arbetet aldrig slitsamt.  Jan Greve säger: “My own experience is that there are a lot of different types of horses that can jump. There are some basic things. They must have low hocks (låga hasor), and a long muscle there. They should be correct and sound horses, but the main secret is inside – it is the muscles and the suppleness of the body, and the strength of the body that makes a really good jumper, and the intelligence of the horse. It is much more related to the internal qualities, which we cannot measure, than the anatomy or the big or the small horse.”

Precis så är det enligt min mening och man får då leta efter ston med positiv och rätt inställning som vill göra rätt och försöker, även om de är rädda. År 2006 såg jag i ledvolten på Jägersro 2-åringen Solid Snake e Golden Snake som var efter Danzig, fadern var enkel men farfar fin. Jag kommer inte ihåg alla hästar jag sett, men hon fäste sig på näthinnan som ett tappert litet sto. Hon var ostartad och köpt i England för väldigt små pengar, 2000 pund tror jag.  Det var ett litet positivt sto, lite kvadratisk och spenslig, med brösta för hon hade nog inte mage för att inte sadeln skulle glida. Hon såg inte riktigt färdig ut, men leddes runt med en blick som sa; vad är detta men okej då! Solid Snake fick springa vad hon tålde i 1,5 år med 20 starter, en enkel seger och 240 tsek insprunget. Insprungna pengar var riktigt bra och hon gick ofta i lite för bra lopp för att få en bättre matpeng. Att möta för bra hästar knäcker ofta hästar, men inte lilla Solid Snake. Som avelssto blev hon väldigt bra, hittills 6 avkommor i startbar ålder som i snitt tjänat 641 tsek och alla har varit bra. 11 år gammal fölade hon år 2015 Snake Lake, som efter att ha vunnit SM och Magic Million som 2-åring även varit en klart lysande stjärna i år med seger i Breeders Trophy Classic och totalt en otroligt stabil säsong. Han har sprungit in drygt 2,9 MSEK och valds till årets 3 åring 2018, förra året blev han årets 2 åring.

Snake Lake med Martin Rodriguez i sadeln efter seger i Jockeyklubben Magic Million 2017.

Likaledes kan man söka efter ston från familjer som borde vara bra, men där något gått snett. Stoet jag skall berätta om nu är lika mycket berättelsen om hur viktigt själva uppfödararbetet är. I inackorderingsstall där det är stor framgång för ston i avel, skall den som är ansvarig för gården ha en stor del i det som benämns ”uppfödare”. Äras den som äras bör! År 1997 föddes Final Appereance-dottern Amusement hos ett duktigt uppfödarpar i Danmark. Hon köptes på åringsauktion till en skånsk hästägare. Amusement blev väldigt framgångsrik på kapplöpningsbanan med seger i Danskt Oaks och andraplats i Danskt Derby, vilket är starkt för ett sto. Ägaren hade egen fullblodsuppfödning där det mesta han hade löpt sattes i avel. Mitt under uppfödarkarriären gick det egentligen bra och något år med högst intjäning på avkommor och därmed uppfödarchampion. Amusement kom till stuteriet när det var alldeles för mycket hästar där, alldeles för lite mat till alla hästar och alldeles för många hästar i hagarna. Hon borde ha varit ett fint avelssto, men lämnade på 6 avkommor totalt bara 3 segrar och 25 tsek i snitt insprunget per avkomma. Det var riktigt mediokert resultat. Det gick överstyr hos uppfödaren, så allt skulle bort.  Amusement köptes tillbaka av sitt danska uppfödarpar 2006 9 år gammal för 10 tsek. Åter i en bra uppfödningsmiljö lämnade Amusement fina hästar på rad, bland annat Breeders’ Trophy Stayer-vinnaren Stradivarius. Precis som man kunde förvänta sig när hon först gick i avel!

På liknande sätt som Amusement ovan, tror jag att jag har ett möjligt fint avelssto e. Baloubet du Rouet. I varje fall är hon för fin för att inte försöka. Hon är i kategorin 130-häst. Stofamiljen har hållit till i södra Tyskland och jag inbillar mig att både hingstval och sport ser lite annorlunda ut där när jag följer på Horsetelex. Jag såg lite försäljningsannonser från uppfödaren när jag googlade och inbillar mig att det finns en förbättringspotential.  Så jag köpte henne och hon betäcktes 9 år gammal med första föl 2018. Hon är bara 160 cm, men har en helbror som modern fick ett par år tidigare som är 170 cm samt placerad 140 internationellt. Mitt sto kom till världen när modern var 19 år. Eftersom modern också fick föl som 21 åring, då e. Quality är jag säker på att modern var på retur redan när min föddes, då Quality-fölet som vuxen bara nådde 156 cm. Mitt första föl undan detta sto är jag tillfreds med och det har bra storlek, ser ut som en kraftfull riddarhäst än så länge med väldigt fint skelett. Stoet är dräktigt på nytt och betäckningsplaner för i år är någorlunda klara, så hon stannar en stund till! Nedan på bild med sin förstfödda!

Fölningar är nervösa, men härliga när fölet efter en timme som på bild är i full verksamhet. Om en dryg månad är det dags igen med den första.

Take care,

Per-Ola

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

“You can only sell one thing – the showjumper who jumps the best”

Per-Ola Forsberg | 17/1 - 2019

En marknad är ju ett system där säljare och köpare möts och priset på varor bestäms av ett prissystem satt genom utbud och efterfrågan. På en grönsaksmarknad kan säljarna kolla runt bland andra säljare och hamna på rätt prissättning så de slipper bära hem allt igen. Eller så kan de tycka priserna är för låga och låta bli att komma nästa lördag, med potatisen kvar i jorden hemma. Då blir det färre säljare på marknaden och priserna kan stiga lite. Grunden för en marknad är ju att köparna vet vad det kostar och säljarna vet var marknadspriset ligger. För att en marknad skall fungera måste det vara full transparens så både köpare och säljare kan ta rätt beslut. Skillnaden på ”kan tänkas sälja” och ”vill sälja” är kanske 50% i slutpris och därför är man försiktig med att bjuda ut hästar till försäljning så att de är ”på marknaden”. Köparna vet inte alla gånger vad den egentliga säljaren får. Priset är vad du betalar som slutkund, medan värdet är vad du får hem till stallet.

Många säger att en häst bara är värd vad någon är beredd att betala. Så kanske det är om säljaren har likviditetsproblem och måste avyttra. I annat fall är det faktiskt inte så. Om vi gör en enkel jämförelse med aktiebörsen så fungerar den annorlunda. Banker, ekonomi-tidningar och finansinstitut med flera, lägger ned stora resurser på aktieanalyser som man sedan publicerar för sina kunder. Man kan komma fram till riktvärden som är avsevärt högre än befintlig börskurs och på samma sätt en lägre värdering. Aktien handlas upp eller ned av investerare, ofta så att den närmar sig riktkursen. Hela tiden sker det en värdering av bolaget i framtiden utifrån utveckling, förmåga att följa planer samt kassaflöde. På samma sätt förbehåller jag mig rätten att värdera min häst utifrån min analys och min information. Utan att vara hemmablind. Kassaflödet för hästen känner jag väl, så det är mer hästens förmåga att följa planer som avgör om värdet dubblas eller halveras. En dubblering är 100% upp medan en halvering bara är 50% ned, vilket är något att trösta sig med när utvecklingen inte går åt rätt håll!

Aktieanalyser, informationsgivning och olika förväntningar skapar uppfattning om att en aktie är felprissatt, vilket gör att någon köper eller säljer och på så vis påverkas börskursen. Hästmarknaden är ungefär likadan, bara att den saknar transparens och därför i egentlig mening inte är en marknad.

De som ropar mest att vi måste betäcka mer för att det kommer att saknas hästar, är samtidigt ofta de som säger att uppfödare måste kunna producera billigare och pressar ned priserna. Köparna vill ju ha ett större utbud vilket automatiskt ger ett säljtryck. Själv tyckte jag vi producerade fina hästar, men blev så trött på att allt skulle vara billigare i ett redan pressat läge. Istället borde det funnits ”key-opinion-leaders” som sa att vi skall skapa värde i hästverksamhet! Även via riksanläggningarna eller företrädare för dem, spreds detta budskap och deras egen prisnivå när de köpte in skolhästar där deras budget kanske var 25-30 % av vad kravprofilen på hästen angav. Ganska uppseendeväckande när dessa samtidigt utbildar ungdomar som förväntas ha intjäning, levebröd och sin verksamhet i hästbranschen. För egen del gjorde jag 2016 analysen att det inte var bra att betäcka något sto det året och så här i efterhand var det helrätt.  Genom att inte fylla på i pipe-line trycktes vi inte längre och längre ned i gruvan för att hacka kol. Istället frigjorde vi resurser för att kunna producera våra bra hästar längre.

På galopphästsidan har man globalt ett system med auktioner. Det är auktioner för avelsmaterial, föl, åringar och äldre tävlingshästar. På sommaren innan åringsauktionerna besöker auktionsfirmorna alla uppfödarna och försöker placera åringarna efter deras granskning på olika auktioner så att det ger mest tillbaka till ägaren. Det finns flera auktioner för åringar, alla med inbördes olika medelpriser där de fina börjar i september och de billigare slutar i början av november. Ibland är det inte bäst att vara en medel-åring på de finaste auktionerna utan en toppindivid på en något lägre klass av auktion. Det blir en väldig symbios mellan auktionsfirmorna och uppfödarna där det dels finns fler auktionsfirmor att välja mellan och dessa tävlar inbördes om uppfödarnas gunst och att avkommor säljs via dem. För att ha en stark leverantörskedja är förtroendet för varandras kunskap ”going business” helt avgörande mellan säljare och auktionshusen.

I denna korta film får ni inblick och lite tips om vad som är viktigt när man bedömer värde av ett kapplöpningsprospekt. Man fokuserar hela tiden på att hästarna måste vara atleter och som jag nämnde i förra bloggen är ”stallion line” viktig. På denna sortens auktioner är köparna/agenterna helskärpta och champagnen väntar till länge efteråt! Hästarna handlas sedan gammalt i guineas som är 1,05 GBP vilket gör att säljaren få beloppet i GBP och provisionen täcks in av dessa extra 5%.

Jag har de senaste 4-5 åren talat om att marknaden är som en pyramid som blir spetsigare och spetsigare för varje år. Det senaste året har jag övergått till att istället beskriva att hästmarknaden ur en säljaspekt är som Eiffeltornet! Kanske känner köparna detsamma! Det finns egentligen ingen större bredd på marknaden även om man är på ett lägre våningsplan. För om hästarna är på ett lägre våningsplan ställs än högre krav på dem för att de skall fungera för en bredare krets av ryttare. Hästar avlas för en målgrupp, men de flesta hästar måste hitta köpare i en annan målgrupp. Allt skall vara ”customized” och nyckelfärdigt. En bra 120-häst kostar idag nästan detsamma som för 20 år sedan, medan hundvalpar och annat kanske blivit tre gånger dyrare. 140-hästarna måste vara väldigt okomplicerade och kunna ridas av ”vem som helst”. Jag har hört föräldrar prata om ”140-träsket” för de vill ha de sina upp i svår hoppning. Allt detta gör att det ställs större och större krav på hästarna för att passa in. Och för de hästar som inte passar in är det en nästan osynlig marknad, lika osynlig som fundamentet under Eiffeltornet.

Idag är det väldigt sällan någon köper en häst för att äga den, men de gånger det händer är det alltid lika roligt. De flesta köper en häst för att på kortare eller längre sikt själva sälja den vidare. Detta gäller hela vägen från elitryttare ned till ungdomar som efter gymnasiet eller hästutbildning startar hästverksamheter. Förr hade de flesta ett vanligt jobb med 3-4 hästar vid sidan som de tränade och tävlade på fritiden. Såg de en häst som de verkligen gillade, bytte de ned bilen och fick pengar till hästen! Idag finns det så många fler som håller på med sporten på heltid och deras intjäning är hästförädling och hästförsäljning som betalar räkningarna eller något mer ekonomiskt riskfritt men med mindre uppsida, att man har andras hästar för utveckling och försäljning.

Eftersom planen hela tiden är att kunna sälja det man köper, tänker man sig in i kundens målbild och förväntning. Hästen måste ge kunden känslan av att hen känner sig duktig i sadeln. Att kunden skall känna sig duktig förklär vi i ord som ridbarhet, lagom motor, rädd om sig och så vidare. Men egentligen betyder det bara att gas och broms, höger och vänster skall fungera på ett lagom mjukt sätt så den tåler lite oprecisa tygeltag och inte världens bästa hand, samt att när den hoppar inte vägrar eller river men känns flashig så att andra för att öka egot kan tänkas säga wow! Funkar allt detta tycker ryttaren att hen är jätteduktig och att hästen passer hen väl. Vi anpassar och utvecklar våra hästar så att de skall få en större målgrupp. Hästarna måste nästan redan från starten vara liksidiga för att inte kräva för mycket av ryttaren. Så när duktiga ryttare provrider, gör de det ofta på lite lösa tyglar och ibland avvaktande för att se hur skulle hästen reagera för en något sämre kund med stor plånbok. Hästen måste behålla lugnet trots några sämre ridna distanser och söka sig mot hinder utan att bli hetsig. Allt måste fungera ganska direkt och väldigt få vill köpa en häst att jobba med.

Tztargazer f. 2006 e. Alcatraz – Robin Z – Cosmos xx, sålde vi efter 5-års Falsterbo. Han åkte till Irland för att produceras i två-tre år för att sedan säljas i USA. Han nådde på Irland upp till 150-nivå.

I industrin jobbar man med sina leverantörer, för man vet att man aldrig är bättre än sina leverantörer. Om ens leverantörer inte levererar kvalitetssäkrade bra produkter, kan man inte själv göra det. Där är hästsporten inte alls. Hoppsporten är kvar på stenåldern och jaktsamhället, eller cherry-picking där man plockar vad man vill ha och lämnar allt annat. Detta är möjligt eftersom uppfödarna i Sverige är små, det är ofta privatpersoner med ett eller två ston men ofta fina sådana. För några uppfödare räcker det med att bara se möjligheten till en Falsterbo-start för att rabattera. En kändis kan lätt köpa för avsevärt lägre än egentligt marknadspris med löfte om framtida reklam och drömmar i rampljuset för uppfödaren. Saken är bara den att eftersom hästverksamhet är ett jakt-samhälle alternativt bara cherry-picking, är en affär just en affär och inget mer.  Man har inte ens kommit till jordbrukssamhället, där man sår och vårdar och skördar för att återupprepa nästa år. I Sverige ställer uppfödare och ibland producenter upp på detta. Utomlands där det är större transparens, fler aktörer och närmre till marknaden säljs de bättre hästarna till rätt värde och de vanliga hästarna till ett alldagligt värde.

När jag hade galopphästar och man såg på anmälningslistorna att en häst startade med stor chans, så ringde de bästa jockeyerna och frågade om ritten för alla jagade vinnare för procentpengar och championatpinnar. Jag kunde säga ja men bara om du rider den sämre hästen i ett annat lopp också. Så trodde jag det skulle kunna fungera i hoppsporten också när jag började här. Att man kunde bygga upp marknadskanaler och få hjälp att placera de fina men alldagliga hästarna också, om man släppte väg en premiumprodukt. Det är ok att leva på stenålders-sätt med jakt och byte om man då bara får ut det riktiga värdet av vad den verkligt fina hästen är värd. Sedan kan man utan större ansträngning enkelt själv kan sälja iväg de vanliga hästarna undervärderade för mindre pengar och ändå blir totalsumman rätt.

Väl i USA såldes Tztargazer och en junior hade stor framgång med honom.

Falsterbo och andra större unghästtävlingar i Sverige har minskat som marknadsfönster. Skälet är att alla agenter letar de bästa i varje årgång och dessa få är redan är inringade före de större evenemangen. För de bra hästarna under de absolut bästa hästarna finns det idag färre intressenter än för 4-5 år sedan. Svenska marknaden är inte lika stark längre som när det tidigare fanns en bra inhemsk efterfrågan och en Falsterbo-häst tydligare innebar den kvalitetsstämpel som man sökte. Utländska handlare och agenter kommer inte längre i flock till evenemangen, utan det är ofta svenska agenter för utländska handlare. Skälet är att både agenter och handlare tidigare under flera år frågat ” for sale?” på fina men inte topphästar och fått svaret nej. Det har gjort det rätt meningslöst för utlänningar att åka till större tävlingar i Sverige för att leta häst. Det tar för många dagar och för få av de hästar de är intresserade av är till salu. Detta drabbar tyvärr hela kollektivet av hästproducenter som ser dessa tävlingar som skyltfönster och vill visa upp och sälja sina produkter.

Istället har det utvecklats ”smörgåsbord” i Sverige, där olika agenter letar och följer hästar och sedan arrangerar visningar på olika ställen. Kunderna här är oftast handlare eller hästutvecklare. Hästproducenter kan åka ganska långt för att få visa upp sin häst och det kan det visas 20-30 hästar under någon eller några dagar. Sedan kan man läsa om förståsigpåare som säger att utomlands kan man se 20 hästar på ett ställe, precis som om inte det även sker i Sverige och då här dessutom handplockade. För handlare är det inte alltid de bästa hästarna som är de mest intressanta, utan de hästar som snabbt kan generera ekonomiskt flest multiplar. Det viktigaste är affärsmöjligheten och att snabbt vända affären med väldigt låg risk. Utomlands har man många fler segment av köpare än vad vi kan komma i kontakt med i Sverige.

Hästutvecklare letar bättre unghästar. Inte alltid de bästa, men kraven är höga för att hästen skall kunna säljas med stor förtjänst. I princip vill de helst köpa en unghäst med möjlighet att kunna sälja inom 12-18 månader för många gånger inköpet. De måste känna sig ganska säkra på att om hästen inte blir bra nog måste den som plan B kunna säljas för inköp plus träningskostnader om 12 månader så att de i varje fall får tillbaka sina kostnader, så budgeten blir anpassad. Dessa köpare är väldigt sparsmakade; storlek, ridbarhet, att hästen är tilltalande samt självfallet hoppförmåga är helt avgörande för hästutvecklarnas lönsamhet. Totalt sett måste det vara en väldigt kommersiell individ.

“Tztargazer and Chloe White jumped to the grand junior hunter championship title at Devon”. Photo by Mollie Bailey. Tztargazer fick en hel sida i The Cronicle of the Horse när han som tredje karriär blev en mycket framgångsrik hunterhäst!

Sedan i udda fall är det ryttare som har en sponsor alternativt en tränare som kommer med elever. Då är det inte lika priskänsligt. Provisionen blir ju större ju dyrare hästen är, självfallet inom rimliga gränser. Sponsor-ryttaren får kanske en del i hästen, så vad hästen kostar är mer ointressant, bara den ryms inom budget. Ganska stor andel av denna handel går oss vanliga förbi. Både tränaren som tar med sig elev och ryttaren som skall handla åt en sponsor riskerar mindre om man åker till ett välkänt handelsstall eller kändisstall, dessutom i efterhand mycket roligare att säga att man varit där! Även ute i Europa är det så. Det är därför även de stora handelsstallen utomlands ofta har en ganska stor tävlingsverksamhet på högsta nivå. Det legitimerar och är en kvalitetsstämpel att berätta om att man handlade där eller där. Dessa stora handelsstall kan även hantera inbyten av kvalitativa hopphästar som är i en svacka. Väl i ordning kan dessa hästar sedan även leasas ut där årskostnaden är en förvånansvärt stor del av försäljningsvärdet, men risken är obefintlig för mer än leasingkostnaden för leasingtagaren. Troligen är det rätt värden utifrån den internationella marknaden och det bara visar att vi svenska hästproducenter måste ha ett nytt sätt att ta våra premiumprodukter till den internationella marknaden.

Eftersom provisioner är en så betydande del med flera led eller deltagare i affären, blir auktionshusens säljprovisioner på 3-5% ibland tiodubblade i hopphästbranschen. Möjligheten för detta finns ju endast på en icke transparant marknad. Alla med minsta akademiska ekonomiska skolning vet att en sådan marknad endast kan betecknas som ”icke fungerande” och att både slutkund och säljare frekvent gör fel beroende på bristande pris-information.  Priset är vad du betalar som slutkund medan värdet är vad du får. Ibland kan nog dessa skilja sig en hel del!

Själv har jag alltid tänkt att när jag har en riktigt fin häst i 7-8 års ålder lastar jag hellre den och transporterar till presumtiv kund. I höstas var jag med en sådan premieprodukt i Tyskland där världsryttaren efter att ha sett filmer ville prova hästen och betala min resa. Det var stora pengar och även om affären inte blev av visade det att det var en möjlighet och jag kommer säkerligen att göra det igen. Ett alternativ är samarbeten med ryttare som tävlar på kontinenten så att hästen exponeras för rätt marknad direkt. Senaste tiden har det börjat ringa från utlandet direkt till mig, men hästarna har inte varit redo att lämna. Jag vet att när hästarna lämnar kommer kraven på dem och de måste vara redo att leverera för framtida positiva affärer och inte bara one-off.

Den som gett sig in I leken får leken tåla! Men man behöver kanske inte vara med i alla lekar, så själv sitter jag på staketet just nu och försöker lära mig så mycket som möjligt om marknadens drivkrafter och om hur olika beslutsvägar egentligen hänger ihop. Jag spanar runt på ”torget” för att se vem som handlar var och för hur mycket. När det sedan är läge kommer jag försöka ta rätt produkt till rätt torg!

Nästa gång tänkte jag skriva om urvalet av avelsston!

Väl mött!

Per-Ola

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

”Sire of sires”…………

Per-Ola Forsberg | 1/1 - 2019

Det är inte ofta en hingst lämnar en avkomma som är lika bra som honom själv. Självfallet beror det även på stona, men inte bara.  Hingsten kan både ha en belastning och en styrka i sin härstamning och det är inte alltid samma viktning emellan belastningen och styrkan om det gäller som tävlingshingst eller avelshingst. Att välja hingst till ett sto är inte en investering i en betäckning utan oftast i ett framtida försäljningsprospekt och då kan beloppen i slutändan bli stora samt hingstvalen helt avgörande.

För att lyckas med hingstval tror jag man måste vara mycket principfast. Man får sätta upp ett antal dogmer, ”detta gör jag, men detta gör jag inte”. Dogm som ord betecknar en bindande formulering i en verksamhetsförklaring, inriktning eller koncept. Vid hingstval är dogmer helt avgörande eftersom det är så lätt att imponeras av alla dessa fantastiska hingstar som visas och alltid i toppskick. Själv charmas jag just nu av hingsten Hotspot i Holland, eftersom jag var nyfiken på hingstar efter Hors la Loi och fann honom med mödernet Nabab de Reve – For Pleasure. Så kommer det hela tiden att vara; man ser otroligt fina hingstar både i Sverige och utomlands och för att inte trilla dit måste man först köra hingsten igenom sina urvalskriterier och se att den klarade dessa kriterier. Först därefter kan man tillåta sig fundera. Jag har gjort hingstval jag ångrat, men de jag verkligen ångrat är de där jag avvikit från mina urvalskriterier bara för att jag för stunden imponerats. Detta händer inte längre, jag är fullt vaccinerad och resistent mot snedsteg!

Cornet Obolensky är exempel på en ”sire of sires”

”Sire of sires” är ett mycket viktigt begrepp i fullblodsaveln eftersom man till stor del tävlar för ett framtida högt avelsvärde. Det finns otaliga hingstar i avel som inte förmått lämna avelshingstar efter sig. Att ha en hingstproducent som fader ökar värdet avsevärt för en ung hingst. Fantastiska Coolmore Stud som är världens största avelsverksamhet för fullblod startade på Irland på en gård som de flesta gör. De hade enligt min minnesbild tre kriterier för att en avelshingst skulle få stå där. Den skulle ha vunnit på 1200 m som tvååring för att visa speed, den skulle ha vunnit grupp 1 lopp vilket är högsta klassen och fadern skulle vara ”sire of sires”. Saddlers Wells som i mer än 20 år var deras flaggskepp redan från starten av sin avelskarriär och kostade +2 MSEK att betäcka med, hade en ett år yngre helbror som hette Fairy King. Även om Fairy King ägdes av Coolmore ställdes Fairy King på ett mindre stuteri eftersom han inte uppnådde Coolmores egna kvalitetskrav. När sedan Fairy King själv ganska omedelbart lämnade vinnare av hög klass omprövades hingsten och fick komma tillbaka till Coolmore samt verka där som avelshingst. Fairy King lämnade sedan själv världsklasshingstar och blev en fin hingst på egna avelsmeriter. Det är så man når stor framgång genom att hålla på sina principer. Bra hästar kommer alltid att komma från alla håll, men som uppfödare måste man minska sin risk genom att följa den smala stig som ens erfarenhet och kunskap bestämt.

Coolmore är världens största och mest framgångsrika verksamhet inom fullblodsavel. Grundat på Irland, men finns även i USA och Australien. Kolla gärna www.coolmore.com

Chacco Blue har jag haft stor framgång med som fadershingst i min avelsverksamhet, men jag har ännu inte vågat använda honom som hingstfader. Jag har skärskådat många, men deras unga avkommor på bland annat 2,5 års hingstvisningar har inte visat vad jag hoppats. Eftersom Chacco Blue nu är överlägset bäst och mest populär som fadershingst i sporten, tåler han att jag skärskådar honom för att exemplifiera. Jag behöver dessutom överhuvudtaget inte ha rätt i min analys. För min egen del behöver jag ändå karva fram en förklaringsmodell för komma vidare med att tro mig veta var den svaga länken är. Chacco Blues fader Chambertin som själv bara hoppade 135 har Cor de la Bryère på mödernet i andra och på fädernet i tredje ledet och även oturligt Caletto I och inte Caletto II som farfar. Cor de la Bryère lämnade extremt försiktiga hästar och de saknade lite räckvidd ibland för att de inte var så bra i ryggen, allt enligt den kunnige och mycket framgångsrika uppfödaren Jan Greeve. Experten Dirk Willem Rosie beskriver Cor de la Bryère-hästarna som superförsiktiga. Chacco Blues moder hoppade 150 och var e. Contender (med Ramiro på mödernet) och sedan en fullblodshingst. Som jämförelse får Cornet Obolensky-söner tre ”sire of sires” i rad med Cornet Obolensky – Clinton – Corrado I. Detta påbrå verkar ha gjort många Cornet Obolensky-söner framgångsrika i avel. Jag väntar på en Chacco Blue-hingst som vitaliseras via sitt möderne och kanske extra tillsammans med Chacco Blue´s eget möderne.

Ramiro gjorde fina hästar, men han gjorde också några vanliga hästar, väldigt vanliga hästar. Även om jag är lite rädd för att dubbla Ramiro, hade kanske Uncle Blue med moder e. Robin Z (Ramiro) och därefter fullblod skapat en genetiskt lämplig kombination Chacco Blue´s möderne. Det kanske kunde tillsatt kraften och blandat kvaliteten från Cor de la Bryère som det gjort för Chacco Blue själv och att man då fått rätt blandning. Eller är kanske Chacco Blue en morfarshingst i framtiden? Stakkariealla såldes nu som 6-åring för 2,4M€ och hon är efter hingsten Stakkato med morfar Chacco-Blue. Om vi vänder på härstamningen finns båda 160-hingstarna Chacco Chacco och Chaccato (båda Chacco Blue – Stakkato). Kanske är detta lösningen och en golden cross som väl passar mot mitt resonemang ovan. Man drar nytta av Cor de la Bryère, men låter honom inte styra. Framförallt Chacco Chacco har jag gillat i ett par år.

Uncle Blue med 59 % fullblodsinslag e. Chacco Blue – Robin Z – Royal Whip xx, visades på rådgivande som 2,5 åring med positiva kommentarer och blev ombedd att invänta ett år, men jag hittade ingen bra plan för hingsthållning och hästen kastrerades. Foto Kim C Lundin

I ridhästaveln är det många avelshingstar man gärna vill hitta på mödernet, men helst inte på fädernet. Om man funderar på att välja en yngre hingst som ännu inte hunnit producera, bör man vara säker på att fadern tidigare producerat avelshingstar eller om hingsten är yngre att den i varje fall producerat fina hopphästar och att då farfar och farfarsfar var riktiga hingstproducenter. Morfar eller mormorfar bör i ett sådant fall vara hingstar man gärna hittar på ett möderne. Att Grannus är bra på möderne är välkänt och att man helst bara vill hitta Chin Chin på mödernet har jag fått lära mig av kunniga avelexperten Jac Remijnse. Så är det med många andra hingstar också som bara producerar bra ston, ett välkänt exempel här i Sverige är Robin Z.

En ”dålig” hingst kan stänga en mödernelinje från fortsatt framgång. I halvblodsaveln tror man att man springa förbi den hingsten i härstamningen och avla ifrån den och på så sätt vitalisera en stostam som slutat leverera. Det fanns en mycket berömd svensk fullblods-stostam som hette Manina-linjen, Manina var född 1946. Den stolinjen stängdes till hälften av Moderne på 60-talet och sedan resolut på 80- och 90-talet av dåliga importhingstar som Bold Irish, Record Token, Radetzky och Tanaos för att nämna några. Manina-linjen fick därmed inte längre framgång och man kunde inte heller få till framgång senare via döttrar. Colombian Friend var en duglig hingst och han hade turen att möta en dotter-dotter till Manina med morfar Carnoustie och som mormor Oaksvinnaren och dottern till Manina nämligen Mata Hari. Resultatet blev att 1980 föddes Mandarin som var en fin sprinter med max handikapp 83, vilket är nedre klassen av en riktigt bra galopphäst. Mandarin slapp dåliga hingstar i härstamningen och blev en duglig ättling i Manina-linjen. I övrigt var de flesta avkommor i stolinjen från 1980 och framåt under 70 i handikapp gärna mot 60-nivån för att sedan förlora intresse och helt försvinna. Det finns ingen anledning att tro att det är annorlunda för hopphästaveln än inom galopphästaveln, skillnaden är bara att galopphästarna testas fullt ut och man får det svart på vitt.

1964 vinner Manoustie undan Manina Svenskt Galoppderby och tränare Thorwald Nordquist är glad och lättad!

I fullblodsindustrin säger man att bakom andra generationen är allt bara reklam. För att det skall skapas stora värden och stort intresse måste avelsframgången eller den sportsliga framgången ligga i första eller andra led. Jag tror man kan använda generation 3-5 för att förstå en hästs genetik och hur man bäst vitaliserar det som är bra, men faktum är ju att generation 1 och 2 måste vara bra för annars spelar det ändå ingen roll. Alldeles för många hopphästuppfödare har fått en skolning som härstamnings-arkeologer och tror att det viktigaste finns i det förgångna. Stona har en ytterligt stor betydelse i fullblodsindustrin och det är just för att man begränsar sig till att titta på moder eller mormor när man bedömer avels- eller sportsmöjligheter. Dessa två ston får därmed lika stor betydelse som fadern för avkommans kommersiella värde och dessa ston blir därmed vid framgång lika kända och betydelsefulla. Först när man gör så även i hopphästaveln kommer stona att få den uppmärksamhet alla ropar efter. Betydelse för hopphästaveln har dessa bra ston redan, om än mer anonymt när man nu hellre rabblar hingstnamn massor av led bakåt.

Hästarkeologi applicerat på härstamningar och genetik, är vanligt förekommande  bland hopphästuppfödare i syfte att skapa tro och hopp om egen framgång.

Många tror att det temperament man ser på tävling är det som gäller för hingsten. Eftersom hormonerna tar över vett och sans, är det istället i sin hemmiljö man kan värdera temperamentet på en hingst. När vi hälsade på i hingststallet i Celle var det väldigt lugnt trots öppen planlösning och gallerdel mellan hingstarna för att de skulle kunna hälsa på varandra. Gallerdelen mellan hingstarna hade de fått sätta i efterhand just för att hingstarna skulle kunna kommunicera med grannen och hålla sig lugna. När vi gått några avdelningar ned i stallet blev det ett väldigt bråk i hingststallet. Det var en praktikant som råkat sätta en hingst i fel box och det skapade fullt krig bland de hingstar som stod i närheten. I närmiljön har de koll på vem som är störst, bäst och vackrast. Kommer det in någon ny skall allt omprövas Jag kommer att återkomma i senare bloggar till att enligt min mening är biologin lika viktig som genetiken. Naturen är vis och vet vilka hingstar som bäst för stammen framåt. De snälla ”valackhingstarna” som inte fylls av hormoner när de ser nya hästar, hade aldrig fått en flock med ston i naturen som burit deras gener vidare. Kanske en överbliven ensling, men inga stora flockar. Jag har aldrig sett en hingst som inte blivit bättre sporthäst som valack och jag har full respekt för dem som orkar hålla på med hingstar i tävlingsverksamhet. Vad jag vill säga med detta är att en stökig hingst på en tävlingsplats kan till och med vara positivt, givet att han sedan koncentrerar sig när startsignalen går och han är i själva tävlingsmomentet.

Hingststallet i Adelheidsdorf där de flesta av Landgestüt Celle-hingstarna står.

All bakgrundsinformation får man läsa och lyssna sig till. De som anser att avelsindex och avelsstatistik bara berättar vad du redan visste och det ända det tillför är att det nu är nedskrivet alternativt att det är fel, de uppfödarna kommer oftare själva att ha fel än de har rätt med sin avelsverksamhet. Intervjuer med kända avelsprofiler ger alltid något nytt att tänka på. Som exempel när kunniga Dirk Willem Rosie sa att Nimmerdor-hästar hade svag bakdel/länd och oftast inte stannade länge i toppsport gav det mig en rejäl tankeställare. Jag hade ju läst om Nimmerdor som förra århundradets hingst i Holland och blev tagen på sängen. Det innebar att vårt avelssto e. Indoctro – Nimmerdor omedelbart fick nytt hingstfokus där stark rygg och kraft bak prioriterades framför allt. Hon besökte därefter först Untouchable, sedan Qualdandro e. Quick Star (tänk Big Star e. Quick Star – Nimmerdor) och nu senast Balstakko e. Baloubet du Rouet – Stakkato. De två förstnämnda vet jag blev riktigt bra och nu hoppas jag även så på den i fosterlivet.

Någon gång framöver skall jag återkomma till mina egna hingstval och hur jag tänkt, även om jag snuddat vid det i denna blogg. Syftet med denna bloggen har varit att uppmana till att man bör sätta upp kriterier för hur man väljer ut en hingst och sedan konsekvent hålla sig till dessa kriterier. Alltså först sorterar man bort hingstar man inte gillar eller hingstar man absolut inte vill se i sin egen uppfödnings härstamning. Därefter prövar man de avelshingstar man gillar mot sina egna urvalskriterier. Ibland berömmer uppfödare sig själva bara för att man sorterat bort de man ändå inte gillar! Konsten är urvalet av de hingstar man gillar. Urvalskriterierna kan vara prestation, härstamning, ålder, mödernets prestation, ja de kriterier som är viktigast enligt eget tycke och smak. Man kan inte få allt, så prioriteringar behövs i nästa steg för det egna stoet. Vill man producera med extra fokus på ridbarhet och temperament som blir allt viktigare egenskaper, är det kanske fem-till sjuårshingstar man skall leta bland, då de lättast kan bedömas för ridbarhet och temperament när de tävlats som fyra- till sexåringar och då måste visa mest av just dessa egenskaper.

Hotspot f. 2012 e. Hors la Loi II – Nabab de Reve – For Pleasure

Vill man sälja föl, är det bara ”name-dropping”-hingstar som gäller, de mest lysande tävlingshästarna eller avelshingstarna. Förväntansvärdet och kundens ego att en lång tid framöver kunna nämna en kändishingst i samband med sin egen häst överskuggar allt annat. Tänker man bara tävlingshäst på hög nivå för framtiden är man hänvisad till alla fantastiska hopphingstar i den översta tävlingscirkusen, kanske man kan chansa på fantastisk 4-årig hingst som just börjat hoppa under ryttare. Själv har jag lättare att gå till en oslipad diamant som det klart och tydligt syns att den både är oslipad samt diamant, än till en polerad sex- till sjuårig hingst där jag inte ser mycket mer än fantastisk ridbarhet och fin hoppning. Så är det nu med Hotspot som jag nämnde inledningsvis, 7 år 2019 och charmant på alla vis, men bättre att nu vänta två år till och se vad som händer. Samma sak gällde för Take A Chance On Me e. Taloubet Z – Aldatus för två år sedan när jag tvekade, men han har nu som 9-åring verkligen tagit klivet in i den högsta sporten. Kanske är han då inte tillgänglig i avel ett par år framåt och detta är ju den svåra avvägning en uppfödare måste göra mellan risk och möjlighet genom att chansa i tidigare skede.

Take a Chance on Me e. Taloubet – Aldatus

Jag skulle kunna hålla på så här i evinnerlighet, men måste sätta punkt. Det finns hur många vinklingar som helst att fundera över. Har man inte obegränsat med ston, måste man för att öka chanserna i avelsverksamheten leta efter förklaringen till lyckosamma kombinationer. I slutändan styr naturen. Om man vill jobba på ett sätt så det räcker med att slippa otur och man inte absolut behöver turen för att lyckas, kräver det mycket tankar och studier!

Nu har jag skrivit ur hingstperspektiv så nästa blogg skulle bli med synvinkel på stona, men jag blev ombedd att skriva om min syn på marknaden så det skall jag istället göra härnäst!

Hälsningar

Per-Ola

 

 

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Varumärken som Scan, SWB, Pripps och Swedehorse…………

Per-Ola Forsberg | 16/12 - 2018

Det finns inte längre ett svenskt varmblod/halvblod, bara svenskfödda hästar!

För att vara ett avelsförbund eller avelsförening krävs i mitt tycke ett antal saker som leder och påverkar aveln aktivt åt det håll man önskar. Ett avelsförbund måste ha en aktiv roll i både sto- och hingstlinjer annars är det mest en registreringsinstans. Det finns registreringsförbund som Zangersheide och AES. Även i Tyskland har det debatterats att lägga ned avelsförbunden och säga att man i stället har en tysk häst. För vissa tyska förbund hade det kanske inte gjort så stor skillnad, men för både Hannoveraner och Holsteinerförbundet hade det gjort stor skillnad, samtidigt som det är stor skillnad på dessa förbunds strategiska och taktiska tänk.

Varumärken

Jag tror man ska vara väldigt rädd om alla bra varumärken, det har kostat mycket pengar och arbete att bygga upp dem. Se på Scan som köpte upp konkurrenter inom smörgåspålägg med mera och döpte om märkena till Scan. Med fler varumärken hade Scan fått fler hyllmeter i affärerna och större exponering för kunder och således sålt mer. Nu betalade man mycket för framgångsrika konkurrenter och sedan lade man ned dem! På sin tid köpte statliga Pripps upp konkurrenter och trodde alla ville dricka Pripps Blå.  Carlsberg som köpte Pripps visste att varumärken var viktiga och många gamla ölmärken återupplivades. Jag nämner sådana här saker för att belysa att strategiska och taktiska beslut ofta tas utan att man har kunskap och erfarenhet från området, eller så beror dåliga beslut mest på högmod. Detta gäller även beslut i hästbranschen.

Första gången Uncle Blue gjorde oss riktigt stolta var när han vann 5-års-Breeders med Stephanie Holmén

När jag kom ut på ett försäljningsbolag som ung ekonom, tittade jag igenom kundlistan och jämförde med försäljningen och fann att flera inte handlat på två år eller längre tid. Rationell som man är, ville jag städa kundregistret och ta bort de som inte handlade. Stopp stopp sa äldre säljare; en kund är alltid en kund och alla utskick mm ska de ha så de vet vad vi erbjuder nu, vi ska ha deras uppgifter för framtida besök. Jag tar denna jämförelse för att belysa att när Swedehorse stängde Breeders för svenskfödda hästar registrerade i andra förbund, så skar man bort en bit av sina framtida möjligheter. Hade man istället åtminstone sagt att alla svenska uppfödare är presumtiva kunder till SWB, så låt oss omfamna dem och bjuda in genom att säga att 5 år framåt kan alla svenskfödda hästar tävla i Breeders, men därefter kommer hästarna att behöva vara primär-SWB-registrerade för anmälan. Resultatet hade blivit att avståndstagande hade uteblivit. SWB/Breeders hade inte hamnat i sin ringhörna och därmed gett en straffspark åt andra arrangörer. Beslutet försvagade samtidigt kraftigt det kommersiella exponeringsfönstret för SWB´s egna medlemmar, då ett krympande evenemang alltid får ett krympande intresse från både in- och utland.

Hingsttankar

För mig som medlem i SWB är det viktigt med SWB och dess roll i uppfödarsverige. När ett-sto-licenserna planerades våren 2012 var jag säker på att det begreppet skulle innefatta godkända hingstar i KWPN, Hannover och Holstein, samtliga erkänt framgångsrika avelsförbund. Jag hade sett och fattat tycke för Messenger som var godkänd i Oldenburg, men skulle visas för Hannover under senvintern.

När Messenger blivit premiehingst i Hannover beställde jag semin tidigt på våren innan jag kände till finala ett-sto-licensregler. Senare visade det sig att Messenger hade en lös benbit och inte fick tillstånd i SWB. Jag blev ju besviken och blev istället medlem i Oldenburger Springverband och registrerade om mina ston där i två år med 8 avkommor som resultat, nu födda 2013-2014. Jag är säker på att flera av dessa svenskfödda hästar kommer att tillföra Oldenburger Springverband poäng på världsrankingen. För mina svenska hästar registrerade i OS blir jag tvungen att hitta nya exponeringsfönster eftersom Breeders är stängt.

Attraktiva arenor

Jag provade i år Elmia och blev positivt överraskad att se de stora möjligheterna som finns där. Jag tror på en stor tillväxt både i sport och intresse för detta evenemang om organisationen orkar dra det vidare. Likaså tror jag att Falsterbo Horse Show kommer att åter bli mer attraktivt för unghästarna, då arrangören gör förändringar nästa år. Den som vill sälja mest glass på stranden måste ha kiosken mitt på stranden, inte placera den i utkanten. Och är det några som vill ett stort kundunderlag, så är det organisationerna bakom Falsterbo och Elmia. SWB och Swedehorse har inte gemensamma huvudmän och Swedehorse på sin sida kunde främjat svenskfött, vilket hade varit det bästa i det långa loppet för både SWB och Breeders enligt min mening.


Året efter i 6-års-Breeders kvalade Uncle Blue till Lövsta Future-finalerna i Scandinavium. Väl där var han fyra gånger inne på banan och alla gånger felfritt.

Ett avelsförbund måste aktivt jobba och kunna påverka aveln med sina stolinjer och hingstlinjer, annars är det i mina ögon en intresseförening, medlemsförening eller registreringsförening. SWB har inte uppdaterat stolinjer på minst 15 år och när de nu börjar med tre fullblodsston (!) födda 1950, 1964 och 1977 är det nog för sent. Detta eftersom det övervägande är nytt blod på hoppsidan. SWB har numera via sin egna urvalsprocess inget inflytande eller delaktighet i beslut för de hingstar som nu betäcker mest i Sverige.

Det svenska hingstprovet blir överflödigt när man hellre provar sin hingst utomlands och automatiskt glider in i Sverige. Alternativt om resultaten inte var bra nog utomlands tacksamt för SWB, får in hingsten på ett-sto licens vilket starkt gynnar SWB ekonomiskt. Förr betäckte bruksprovvinnarna mest och SWB hade därigenom ett stort inflytande på svensk avel, medan man numera sitter på läktaren i det operativa avelsvalet.

Jag har inget svenskt varmblod i någon av mina hästar, ändå är det Swedish Warmblood-hästar. Hingstarna på bruksprovet för sällan svenska linjer vidare. De som betäcker mest är både ett-stolicens-hingstar samt hingstar som är primärgodkända i andra förbund.

Utlandsregistreras

Jag ser många fina härstamningar på nätet som föds hos uppfödare i Sverige med fäder som inte är godkända av SWB och därmed får sin primärregistrering utomlands och därmed gynnar dessa förbund istället. Som exempel, den Chacco Blue-hingst som alla ropar mest om just nu utomlands, verkar vara Chaccon Blue och han kan inte användas i SWB. Det gör kanske inte så mycket med registrering och avelsförbund så länge vi producerar fina hästar i Sverige och de marknadsförs som svenskfödda hästar. Jag såg för ett år sedan en irländare på Facebook som hyllade Swedish Warmblood, men hästen han köpt i Sverige var en KWPN. Det skapar reklam för att andra kunder vill åka hit! SWB själva slog stort på trumman att swb-är-bäst-i-världen för häst såld till Cian O´Connor där anknytningen är att den är avlad, född och registrerad i Sverige Zilenzia (SWB born 2013 by Zorro out of Dura vd Zuuthoeve by Dokkum de Rialfo-Nimmerdor,#SWBgate #SWBsåklart #jumping #SWBbesthorsesintheworld. Det längsta jag sträcker mig till att medge, är att Zilenzia är en svenskfödd andra generationens invandrare med alla de möjligheter, skyldigheter och rättigheter det innebär.

Under slutet av 8-årssäsongen fick Uncle Blue följa med Peder Fredricson på många fina tävlingar och året avslutades med Masters-hoppningen på Horse of the Year Show i London. Ovan film är från den första 5-stjärniga klassen med Peder under German Masters.

När SWB talar om den nuvarande svenska varmblodiga hästen, så talar man om att ursprunget till vårt nuvarande varmblod kan härledas tillbaka till när Sverige var en stormakt och kungarna behövde snabba och uthålliga hästar i krigen runt om i Europa. Istället verkar SWB i nutiden för egentligt svenskt varmblod ur ett homeopatiskt perspektiv.

Homeopati är en läkekonst från slutet av 1700-talet som innebär att man utgår från en ett aktivt ämne och successivt späder detta enligt en fastställd process. Homeopatiska preparat är så utspädda att andelen verksam substans är svår att mäta, så pass att den med största sannolikhet inte innehåller en enda molekyl av det aktiva ämnet.

Vissa tror på homeopati och att så länge det finns en enda molekyl från det ursprungliga i spädningen så styr det ursprungliga allt! Andra tror inte på detta utan vill se en viss form av koncentration för att få utslag. Det senare gäller för mig och det är därför jag anser att det idag inte finns svenskt varmblod längre, bara svenskfödda hästar och de flesta är registrerade i SWB. Som service-organisation har jag alltid tyckt att SWB utifrån sina resurser varit väldigt bra. Nuförtiden skapar de nya försäljningsmöjligheter och aktiviteter som är bra, men vad gäller själva kärnverksamheten avel sitter de på läktaren. Hästvärlden är numera som en enda storstad, allt blandas med allt.

Analysfel

Kan inte blup som är graderingsinstrumentet, riktvärdet och rådatan i urvalsprocessen hantera utländska resultat för SWB-hästar och är parametrarna för värdering inte ständigt uppdaterade blir det fel slutsatser i analysen. Värderas en Breeders-seger för 5-åringar på samma sätt som en vanlig regional 120-hoppning i databasen och kan man inte få med premieringspoängen för avelsstona som SWB själva utfört under exteriörbedömningen på blup, är det ganska dåligt. I och med att SWB tror på snabba avelsframsteg graderas äldre hingstar ned systematiskt, inte för att de bevisligen blivit sämre.

Idag får hästen om den inte visats på tre- eller fyraårstest, exteriörpoängen i Blup från hur man statistiskt tror den ser ut. Jag har som exempel ett elitsto med höga 48 poäng på premiering och 9 för typ på exteriört. På Blup har 9 på typ blivit klart under medel, 8 på ben ävenså under medel och så håller det på med usel galopp även om de aldrig sett hästen galoppera. Konstigt också eftersom hon är undan ett fullblodssto, man undrar ju hur ställer de parametrarna i blup-systemet då för galopp? Stoet visades inte på treårstest eftersom hon var i Tyskland som dåtidens hingstreglemente krävde när hon besökte Chacco Blue. Avkomman Uncle Blue får SWB både i ranking och reklam stor glädje av som Breedersvinnare och sedermera 5*-160-häst. Dock tyckte jag det var viktigt att visa henne på premiering senare, men det var ju trots utmärkta resultat rätt meningslöst.

SWB är jättebra som varumärke för den svenskfödda hästen och det är detta som bör utvecklas. De som bedriver avel är individualister med mycket ork, så mer nöjaktig information och färre pekpinnar är SWBs bästa roll i framtiden. Förändringar bör ske så att svenskfött räcker för gemenskap, då breddar vi basen och blir tillsammans starka nog i konkurrensen!

För 7-8 år sedan hörde jag talas om ”open source” som affärsmodell inom it, patent med mera. Som mänskligt är drog jag öronen bakåt och sa att det inte kan fungera. För de som nu får detta att fungera, ser jag att det skapar mervärden. Det konstiga är att även om vi nu lever i ett mer individualistiskt samhälle, så är det de som får till att dela som är vinnarna. Protektionism och ägande är inte vägen framåt i det moderna samhället. En liten tanke om hur SWB borde dela med sig till alla svenskfödda hästar genom att bara sätta en bokstav efter registreringsnumret som säger att det inte är SWB ”art claims of originality”. Endast en ”look-alike” SWB-häst och om hästen är framgångsrik, hjälper SWB på världsrankingen och innan dess även ökar intresset för Swedehorse´s Breeders.

Nästa blogg skulle handla om några avelsförbund. Det blir för jobbigt efter detta, men en uppfödarblogg var tvunget att få ett inlägg som handlade om min syn på avelsföreningen. Nu är jag färdigskriven om SWB. Hingstval är upphetsande och stimulerande, så det får det bli nästa gång!

God jul och gott slut på er!

Per-Ola

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Hästar är som snöflingor …………

Per-Ola Forsberg | 4/12 - 2018

Hästar är som snöflingor; de ser lika ut men är ändå helt unika.

En dikt passar in:

Genom beröm för anpassning och bestraffning för självständighet

Formades vi för att bli som andra

Och alla blev vi lika

Olika oss själva

Så är det med hästar eftersom de i grunden är omgjorda för att göra nytta för människan. Dessutom kan inte människor och hästar naturligt kommunicera, detta eftersom människor är höga och hästar är långa. När en häst markerar bak viftar den på svansen, vrider korset kastar med halsen lite och blänger bakåt med huvudet. Hästen har huvud, hals, bog, rygg, kors och svans att kommunicera med, alltså 6 delar. Att försöka kommunicera med en av dessa delar funkar inte, man måste göra sig lång och kommunicera med åtminstone 3 av hästens delar. I hästflocken går hästarna alltid emot tryck, de försvarar sig med att trycka emot eller luta sig mot en annan. Den absolut största kommunikationsförändringen och skiftet för en häst är att lära sig gå undan för tryck. I den dagliga hanteringen kan man ha 6o cm av grimskaftet hängande utanför handen så man blir nästan 2 meter lång om man sträcker ut armarna och snurrar med änden på grimskaftet . I boxen kan man lugnt och stilla flytta runt hästen i sidled med en plastgrep. Det är viktigt att vi kommunicerar på hästarnas språk och det är viktigt att de förstår att vi inte är hästar, utan att de för framgång måste kunna reagera annorlunda än vad som ligger i deras gener.

Den här hingsten var glad och fin, men brydde sig inte om att räta upp sig. Säkert jättefin på många sätt, men trots att jag gillade blodet vill jag ha lite mer integritet

Den här hingsten var en fin individ, men nog en lite svårpåverkbar glad pojke,  för även om vi hade kontakt så höll han sig på sin sida  

Man kan lära sig så mycket om en häst genom att gå in i boxen och ge sig tid att försöka prata med den. Ställer den sig med huvudet åt motsatt håll i hörnet som ung saknar den mod. Om jag skall fråga om en hingst och be att få titta så svarar de alltid om jag vill att de skall ta ut den. Jag svarar att det behöver de inte, jag vill bara vara lite i boxen med den för att känna och se vad det är för sorts individ. Kanske gör jag ibland fel i mina bedömningar, men det gjorde jag inte när jag hälsade på Dobels Cento! Han tittade ned på mig med en värdighet som om han var påven själv! Det var en otroligt stark känsla att vara med en häst på sin ålders höst, som ändå visste att han var en riktig superstar. I år hälsade jag på Balstakko, som är en unghingst och inte en superstar, för att känna av om han skulle få träff med In Loco.

Här hade jag hoppats aningen mer på exteriören, men mentalt kommunicerade han direkt. Det är Kétanou e. Kalaska de Semilly – Corrado I – Alcatraz, 52% fullblod. Vi har ett föl efter honom i år och han finns med på listan för våra ston som har lågt fullblodsinslag

När man jobbar i boxen med plastgrepen och hästen märker man ganska snabbt vad det är för sorts individ man fått. Blir de arga, blir de rädda, är de introverta, tåler de lite tryck och fattar direkt och är det lika lätt åt båda hållen? In Loco var en väldigt tuff och hård tävlingshäst, så när vi letade hingst till henne i Tyskland ville jag ha en med ”gute Manieren“ alltså bra uppförande. I efterhand hade jag inte behövt detta för In Loco visade sig vara en fantastisk mamma, hon tog väl hand om och präglade sina föl på bästa sätt. Genom att arbeta lite med fölet i boxen när det var avvant förstod vi att hennes första föl var väldigt positiv och läraktig. Det fanns redan en ny i magen på In Loco där fadern även där hade ”gute Manieren“. Framöver behövde vi dock inte oroa oss för den parametern på samma sätt och vi fick ett svar på det ganska tidigt och kunde använda vassare hingstar. Man märker om fölet är lite introvert, vill fly eller inte kommer ihåg dag 2 hur den lyckades eller misslyckades dagen innan. Genom att göra småsaker kan man snabbare förstå vad ett sto tenderar lämna och i tidiga årgångar ta hänsyn till det vid nya hingstval.

Fölet efter Kétanou uppförde sig exemplariskt när vi nyss tränade lite. Det stärkte intresset att använda samma hingst igen. Temperament blir en allt viktigare faktor, delvis beroende på att hästkunskapen på kundsidan minskar.

Ett annat föl som inte uppförde sig lika exemplariskt var från en förstföderska, så jag vet inte om det beror på sto eller hingst. Tills stoet fått ett nytt föl att bedöma avvaktar jag att åter använda samma hingst, även om jag tror hingsten är bra för fler av mina ston ston och jag i övrigt är mycket nöjd med fölet.

Lite oskarpa kvicka bilder här för det händer direkt. Fölet agerar med instinkt som häst mot häst. Vänder rumpan emot och hotar lite skrämt.

Fölet förstår efter en stund att det är han som skall agera.

Efter lite arbete har polletten trillat ned.

Dagen efter kom han ihåg arbetet och var aningen upprörd när jag gick in i boxen för att hälsa (utan grep). Han har förstått att vi är människor och att vi kommunicerar lite annorlunda än honom, men är ännu inte riktigt tillfreds med det. Samma läge kommer vi att hamna i vid alla nya situationer som inridning, lastning mm framöver. Ju tidigare man lär känna sina hästar desto mer underlättar det hur man anpassar framtida arbete. Motsatt om fölet uppför sig exemplariskt vid dessa övningar, så vet man att framtida kommunikationsproblem eller oregerlighet beror på missförstånd eller att den har ont. Hästar är som människor; personligheten kan poleras, men den ändras inte mycket över tid!

Nästa blogg få nog handla om varför det inte finns något svenskt halvblod längre, även om man skriver det på engelska som Swedish Warmblood!

Väl mött!

Per-Ola

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Selekterad Aladdin-ask eller en näve Gott & Blandat……..?

Per-Ola Forsberg | 23/11 - 2018

”Hoppsporten kräva dessa blandraser”……eftersom kravspecifikationen på den moderna hopphästen är så komplex! De flesta förbund verkar ha övergett sina raser och skapar nya blandraser som de kallar egna. Det gäller då att man kan Alladin-asken väl så man plockar rätt redan vid första valet annars blir kanske det bättre valet en näve ”Gott & Blandat” för att säkra! Bakgrunden ligger i historiken, så låt mig förklara!

Vi människor är just människor och olika nationaliteter har sina karakteristika genom arv och tradition. Länder och kulturer bedömer nytta och framgång med olika parametrar. Hästen har länge varit central i samhället och därför präglas även hästarna av dessa värderingar. eftersom man ofta har varit duktiga i sitt avelsurval.  Låt mig ge några exempel!

Holländarna är sedan gammalt ett kustnära handelsfolk duktiga på språk. Det absolut viktigaste för holländarna är att de kan sälja sina produkter. Tills för inte så länge sedan producerade de 70% hopphästar och 30% dressyrhästar. När boomen med dressyrhästar tog fart och man framförallt kunde sälja unga dressyrhästar för bra pengar ändrades det väldigt snabbt till 70% dressyruppfödning och bara 30% hopphästar, vet inte hur det ser ut just nu. Min egen In Loco (Indoctro-Nimmerdor) har en mormor med utmärkelsen ”ster pref prest” inom hoppning, men även detta sto Pirouette hamnade i dressyraveln. För holländarna är hästen en handelsprodukt och den måste vara trevlig, sund och kommersiell även på låg nivå, för allt ska kunna säljas. Det gör att hästarna ser trevliga ut, inte mycket som sticker ut, de gör ganska mycket av hindren som unghästar så att spekulanter intresseras. De inser själva att de missar spekulanterna i de högsta divisionerna och plockar in lite värstinghästar från andra förbund i härstamningarna. Exempelvis fina ”holländska” Montender har en hingstlinje med Holstein-Holstein-Selle Français!

Fransmännen i sin tur tyckte/tycker att rider och tävlar gör man bäst efter en god lunch med åtminstone vin men helst med champagne! Luncherna kan dra ut på tiden och glasen bli flera. Min högst privata analys är att de behövde hästar som hade en något trubbig mun så att ryttaren kunde hålla sig fast i tyglarna, samtidigt som hästarna var tvungna att kunna hoppa stora språng då ryttarens promille ibland gjorde avsprångspunkten osäker! Egentligen inte så mycket handel och spridning av deras avel, mest varit med enstaka hästar. Man har hållit sig inom landet eftersom Frankrike är fulländat! Det fantastiska är att hingstar som inte alls gjort avtryck i Frankrike lyckats exceptionellt i andra länder. Exempelvis Cor de la Bryere (66% fullblodsinslag) är i Frankrike osynlig från när han stod där sin före export till Holstein, medan han i Holstein ofta är fundamentet i mycket framgångsrika härstamningar. Fransmännen har numera plockat in blod från andra förbund och holsteinerhingsten Carthago som exempel fick en liten renässans när han användes där, med framgångsrika både tävlingshästar och avelshingstar som resultat. Carthago var vek bak och kanske var det de starka franska hästarna som hjälpte honom, eventuellt med extrastöd av Alme´-blodet som passade väl och är frekvent i Frankrike.  Fransk hoppsport dömde egentligen själv ut sin egen avel för 20 år sedan, men det har visat sig helt fel slutsats och att de istället har producerat mycket fina hästar som med en gnutta inblandning har haft massor att tillföra.

Tyskarna är ett mycket hierarkiskt folk. Där lyder och gör man vad man blir tillsagd och detsamma förväntas i ännu högre grad av hästarna! Hästarna skall inte ta egna initiativ, istället lyda fullt ut och prestera väl med underkastelse. Holstein har varit föregångare i detta och ryttare som på 70-talet eller tidigt 80-tal fick sitta på en holsteinare och känna skillnaden mot vad vi hade att tillgå i Sverige, blev för evigt frälsta. Bra då, men synd nu när sporten ändrats och tiden sprungit ifrån dem. Jag återkommer i senare blogg med min egen analys av Holsteinerförbundet.

Belgien hade lite tur med sin geografi. De låg inklämda och kom dessutom senare igång med prestationsavel. Ofta är det kommersiellt bäst att inte vara först, utan istället se vad som går bäst, plagiera och modifiera en aning själva. Ikea är ett bra exempel på det! Belgien ligger som ett litet land inklämt mellan hästnationerna Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Belgien har gjort det fantastiskt bra med sin blandrasavel och är kanske modellen för den moderna hopphästaveln.

Själv är jag granskande försiktig till den framtida belgiska hopphästprodukten. Jag ser massor av fina hästar, men min högst subjektiva bedömning är att de får svårare med nästa steg, vad funkar med vad? Zangersheide gjorde samma fantastiska avelsframsteg om än något annorlunda då det grundade sig på de bästa G-stona i Hannover samt Alme´och Ramiro-blod på fädernet. Zangersheide försökte på många sätt själva vitalisera när de kört fast genom att para eget mot eget för länge utan att lyckas förbättra. Deras stambok är numera en komplett blandras vilket var deras enda väg framåt för att komma igång igen när det de provat det mesta internt inklusive till slut travare som en gnutta externt. Det skall bli spännande att följa de belgiska hästarna framöver. Eftersom man initialt avlat på kapacitet och scoop var det en del tunga hästar och kommer det fram igen nu när man korsar dessa avkommor med varandra eller hur går man vidare? Jag var på 3-stjärnig tävling i norra Frankrike där det var mycket belgiska hästar. Överlag var de en aning stora och tunga, inte alls som de belgiska premieprodukter vi ser i världscupen. Dock är säkerligen de bästa belgiska hingstarna väldigt bra för svensk blandrasavel.


Vår Career Diplomat, 5 år e. Messenger u. Katie Robinzon-Robin Z – Royal Whip xx. Hannoveranerhingsten Messenger är en riktig blandras! Efter holländska Montender e. holsteinerhingsten Contender och med holsteinerhingsten Burggraf som morfar. Messengers moder var westphaler e. Celle français-hingsten Baloubet du Rouet och mormoder var hannoveranerstoet Samsara som är helsyster till Stakkato.

Eftersom kravspecifikationen på den moderna hopphästen är så komplex, måste man för att hinna producera och leverera, göra sin egen blandning eller ta en färdigblandning man tror på från något avelsförbund. När jag läser resultatlistor från internationella tävlingar står det för mig helt klart att det finns massor av lyckade avelsmodeller, dock är de flesta riktiga blandraser. Olika förbund har hanterat detta olika samt varit olika framgångsrika. Det får någon senare blogg handla om.

Kanske finns det en stor fördel av möjligheten att i första steget komponera sin egen blandras och att det egentligen är grunden till nuvarande avelsframsteg i Sverige?!

Nästa blogg ska handla om kommunikation med hästen, eftersom det är viktigt att tidigt förstå avkommans temperament inför stoets nästa parning.

Hoppas ni finner intresse i detta och orkar hänga med!

Per-Ola

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.