Statistik, både egen och officiell, är viktig för att optimera sin avel och även för en långsiktigt framgångsrik strategi. Konsten med avel är känslan för vilka hästar som bär på vilka egenskaper. Att avla på ston med rätt egenskaper lönar sig i längden. Internationella värderingsindexet Blup (Best Linear Unbiased Prediction – BLUP) är ingen statistik i händerna på SWB, den inkluderar parametrar med handpåläggning för att med indexet försöka styra svensk hopphästavel som SWB eller representanter för SWB tror är bästa vägen till framgång. Skulle uppfödarna använda Blup inte främst för egen bekräftelse om siffran är bra, utan även för att styra sin avelsverksamhet, är Blup enligt min uppfattning numera rakt kontraproduktiv. Kanske har SWB-Blup redan spelat ut sin viktiga roll som rättesnöre beroende på ett-sto-licenserna och att andelen avelshingstar som någonsin får antal avkommor tillräckligt för SWB-Blup-index blir färre i Sverige med färre betäckningar på fler hingstar. Så jag skulle inte bry mig. Men jag bryr mig när jag utifrån mitt perspektiv tycker utfallet blir snett och Holland nu i veckan presenterade sin hingstranking som låter bäste man vinna.

Heartbreaker, född 1989, upprepar nu återigen sin position som championhingst i Holland.

För 10-15 år sedan tyckte jag Blup var fantastiskt bra att följa, men i nuvarande utformning för Sverige när vi kommit så mycket längre och man här åldersdiskrimenerar avelshingstar, är SWB-Blup enligt min mening kontraproduktiv. Enligt SWB leder avel till att hästarna blir bättre för varje generation. Hade ”förra generationens hästar varit likvärdiga med dagens generation vore avelsarbetet misslyckat” enligt SWB, så därför trycker man per automatik ned en hingst ju äldre den blir för att hjälpa till att visa detta. I Holland toppar Heartbreaker som föddes för 31 år sedan, så holländsk avel bör med svenska mått vara väldigt medioker. Heartbreaker är dessutom inte ensam gammal man på topplistan där; av de 60 högst rankade hingstarna i Holland är 44 födda under förra seklet och den yngsta bland de 60 högst placerade hingstarna är Baltic VDL med sina 14 år. Även i Tyskland ser åldersfördelningen på högt skattade hingstar liknande ut. Alla bör veta hur svårt det är för en bra hingst att reproducera sin egen nivå och hingsten gör det inte många gånger i livet hur framgångsrik han än är. Att som SWB anse att varje generation skall bli bättre än föräldrarna för annars är parningen misslyckad, är ledsamt att läsa och höra. Att komma nära toppföräldrars resultat är fantastiskt bra, ta bara Flip’s Little Sparrow som exempel. Inte är den hästen bättre än sin moder Butterfly Flip, men ändå en stor avelsframgång och inte ett misslyckande.

Butterfly Flip var en fantastisk tävlingshäst i högsta internationella klass redan från 8-års ålder och många år efter det, alltid konsistent.

Vi kan ju jämföra lite med mjölkdjursavel där man kommit mycket längre, samtidigt som SWB-Blup förespeglas vara en liknande framgångsingrediens för hoppavel. Hopphästavel har troligen avsevärt fler viktiga ingredienser för framgångsrik avkomma än inom mjölkbranschen och gör det därför ännu svårare med snabba avelsframsteg. Direkt vid födsel får kvigkalven en rad olika härstamningsvärden som baseras på ett genomsnitt av hennes föräldrars avelsvärden och avelsresultat, detta är att jämföra med Blup-värde. Inom mjölknäringen vet man att dessa värden har relativt låg säkerhet, eftersom man inte kan vara säker på vad kalven faktiskt har nedärvt. För att ta reda på kvigkalvarnas genetiska kapacitet tar man istället ett genomiskt test, vilket är ärftlig information kodad i den fullständiga DNA-sekvensen. Man tar provet i samband med öronmärkning för att ta reda på vad kalven kan förväntas dela med sig i framtida avel. Man analyserar kalvens DNA och tar fram genmarkörer för att ta ställning till vilka egenskaper behöver förbättras till kommande generationer. Kanske är det ändå så att kvigkalven trots fin stam bara skall producera mjölk framöver och inte lämna mjölkande avkommor, så därför bara alltså betäckas med köttras för att fortsatt mjölka men inte lämna framtida avkomma till mjölkbesättningen? Så jobbar mjölkbönder för bättre lönsamhet genom att höja den genetiska nivån för mer mjölk och mer hållbara kor i besättningen. Härstamningsvärdet kan inte styra detta, men man vet hur genomet för en framgångsrik mjölkko ser ut. Denna utgångspunkt är olik för hopphästen, där man inte ännu vet hur genomet för framgångsrik hopphäst ser ut. Troligen beroende på så många fler parametrar som med inbördes rätt relation kan skapa en framgångsrik hopphäst.

I mjölk-branschen vet man alltså att motsvarigheten till vårt Blup inte ger mer än ett härstamningsvärde. När sedan vårt Blup dessutom får handpåläggning från hur man centralt vill styra hoppaveln för man tror sig bäst kunna förbättringsarbetet, börjar det bli farligt. Blupvärdena på hingstar från 2019 överraskade mig mycket. Jag tror att just lägga in åldersfaktorn och tro att ju nyare avel desto bättre avel är riktigt farligt för framgång. Så farligt och kontraproduktivt att om uppfödare använder Blup i hopp om framgång med sitt avelsarbete, riskerar det leda till fler fel än rätt.

Stakkato, född 1993, en topphingst under långt mer än ett decennium och är fortfarande både själv och via flera söner på Tysklands topplista.

Jag har kollat lite och det verkar att det som kallas Avelsindex i SWB är det samma som Blup-värdet. En World Cup-hingst hade uppseende lågt Blup i fjol. De filmer jag sett av unghästar efter honom har varit väldigt fina. Jag trodde hingsten skulle komma högt men fick bara 134 vilket inte är i paritet med av mig förväntat. Är det för att han började i avel efter eller som det nu verkar mitt i karriären och åldern trycker ned honom i parametersättarnas ögon? Hans morfar är en av Tysklands absolut högst rankade hingstar Stakkato som bara är 25% fullblodsinslag. Men farfar är Laudanum xx, en avelsnestor i hoppning trots fullblodshingst, vilket gör att avelshingsten själv når upp till 44% fullblodsinslag och lättare för fler att avla med. Hade man kunnat göra ett genomiskt test på hoppegenskaper är min säkra gissning att många positiva saker skulle flyttat hingsten från plats 53 i Sverige (!) till i varje fall 25 platser upp! Irco Marco har varit lika betydelsefull för Sverige som Laudanum xx varit för Frankrike. När Sverige under 70-talet mest hade trakhener och avelsmässigt behövde ett jättesprång för att skapa en hopphäst var Irco Marco viktig. Att SWB-Blup fortfarande har Irco Marco bland topphingstar måste ha krävt mycket handpåläggning. Att ha honom i tredje led nu är säkert en styrka, men han har funnits tillgänglig på fryst även nu senare med väldigt lite eller noll intresse. En uppfödare satsade på ett par årgångar för några år sedan, men väl på marknaden som unghästar fanns det ringa kommersiellt intresse och avkommorna annonserades ut trots små pengar med trög handel. Uppfödare inser att tiden sprungit förbi.

Laudanum xx, född 1967 och fortfarande en hingst som uppskattas rejält i en härstamning.

Likaledes skulle man tycka att det vore intressant att avla på ett Calido-sto, högt skattat i Tyskland. Men en hopphästuppfödare som står inför denna möjlighet och rådfrågar SWB-Blup ser att Calido inte är bland de 100 bästa hingstarna i Sverige, så bäst är att vända åt annat håll så snabbt som möjligt. Jag kan lämna hur många exempel som helst på det som jag ser som tokigheter. Utländska hingstar borde ju ha sina hemlands avelsindex även i Sverige. Hur många tror att vi importerar de bättre avkommorna efter dessa bra utländska hingstar och att de därmed får ett rättvisande SWB-Blup? En topphingst internationellt som Cornet Obolensky ligger på en 19 plats i Sverige, gå gärna in och kolla svenska hingstar ovanför honom i listan och fundera sedan istället över var Cornet Obolensky i marknadens ögon ligger. Med så många svenska hingstar bättre än världshingstar borde utländska stoägare stå i kö för att beställa semin från Sverige! ….eller är Blup-parametrar ihopsatta för att styra hingstval mot det SWB själva tror är bäst för snabba positiva generationsväxlingar och därmed inte ger en objektiv kvalitetsbild? Utländska index har procentsatser för hur osäker siffran är, ju yngre hingst eller ju större spridning desto lägre procent. Så 150 med 70% säkerhet är kanske sämre val än 140 med 90% säkerhet. Blup visar inte procentsatser utan kallar det Hög eller Medel, om det beror på spridning bland avkommor eller få avkommor är inte lätt att veta.

Det är alltid viktigt att känna igen sig lite när man läser statistik för att sedan få aha-upplevelser när man blir överraskad. Blir överraskningarna för många blir det bara frågeställningar. När jag får för många; hur tänkte de här då? så funderar jag över hur de centralt skruvar på lite parametrar år från år med ålder, tävling kontra tester etc etc.

For Pleasure, född 1986, både en av världens bästa hopphästar och hopphingstar.

Återstår att SWB-Blup är ett så trubbigt instrument att det i mina ögon blir kontraproduktivt när visaren i många fall riskerar att peka åt fel håll. Semin från For Pleasure om tillgängligt, är nog väldigt eftertraktat på världsmarknaden. I Sverige är han rankad som hingst nr 70, så varken som blivande fader eller som fader till ett importsto för framtida avel, känns det riktigt attraktivt för de som sätter sin tilltro till nuvarande Blup! Så rensa all åldersdiskriminering och låt de bästa äldre hingstarna vara riktmärken för de yngre om de vill få succé!

Let the best man win!

Hälsningar

Per-Ola

Jag har egentligen aldrig gillat Leonard Cohens musik, men så hörde jag en konsert med honom och Martha Wainwright och saker ändrades. Jag började läsa hans musiktexter och hittade så många bra formuleringar. Många gångar passar dessa formuleringar in i arbetet med hästar och även i andra händelser. COVID-19 har ju verkligen gett världen andning, samtidigt som den ger ytterligt plågsam andning för de värst drabbade. Att det måste till en spricka för att man skall se nytt känns viktigt när rädslan kryper på. I jämförelse är hästar en trivial sak, men det är liknande i arbetet med dem. Det är när saker inte går som planerat eller hästar med potential inte utvecklar sig som förväntat, man sätter sig vid ritbordet och funderar och gör omtag. Jag har lärt mig  tåla motgångar bättre genom att tro att det kanske är denna sprickan som ger mig ljus att se nya vägar.

På Facebook lägger olika vänner ibland upp ”plattor” med budskap, ovanstående hittade jag  på annat håll. Jag brukar spara de jag gillar och är nu rätt nöjd med min samling! Så när COVID-19 nu härjar tänkte jag att ett axplock ur min samling kanske ger nya infallsvinklar, inspiration eller nya tankar för att skingra det centrerade nyhetsflödet som råder nu.

Det är alltid mörkast innan gryningen gillar jag som citat. Bilden ovan är jättebra, man vet att vara tacksam när allt rullar åt rätt håll. När man kör i diket är det bara upp banan igen med nya försök!

De personer jag är mest imponerad av, är de framgångsrika som kört i diket eller helt kraschat sitt verk och sedan efter några år är på banan igen med stor framgång. De ruskar av sig, planerar nytt och tar nya verksamheter eller sportkarriärer i mål. Trappor skall sopas från toppen är mitt mantra, men när någon högt upp trillat och ligger många trappsteg ned är det lätt för de (nya) på toppen att sopa undan personen för att sedan kunna dra ett streck över historien utan delaktighet och själva börja på rent blad.

Man måste våga. Jag brukar när det är kämpigt tänka själv och säga till de runt mig att fråga sig själv om de tror någon annan gjort det bättre än de just nu gör. Om svaret är nej så är det bara att köra på även om man känner sig ofullkomlig. Ett aningen liknande citat som ovan klippte jag ut och sparade, hittade det på ett mjölkpaket för drygt 30 år sedan. ”Bestäm dig för vad du vill göra och hitta sedan någon som vill betala dig för att göra det!” Jag tycker det är så bra. För att vara bra inom något måste man gilla det, sedan gäller det att hitta en uppdragsgivare eller arbetsgivare!

Är inte en ”true gentleman” en ”true rider”? Man måste se med stolthet på sin häst och hela tiden bygga upp den. Precis som i relationer där man måste bygga upp varandra. När det leder till självkänsla är det vackert!

När man har en knaglig häst som alltid försöker, är det så mycket mer värt än en oengagerad stänkare. Hästarna skall ridas ungefär 1000 gånger innan man vet vem som blev bäst och då vet man det ändå inte innan man ställer den stora frågan.

Att vi kommer ha ridtävlingar i framtiden är jag säker på, men om vi kommer har ridsport är jag mer osäker på. Redan nu finns en skiljelinje som klyver och kan man inte i framtiden ha ett rankingsystem som är objektivt korrekt bedömt för utförda prestationer i förhållande till varandra är vi på ett väldigt sluttande plan. Om världscupen, EM/VM mästerskap och OS inte längre är attraktivt jämfört penningstinna event med sämre motstånd, då har sporten förlorat mot tävlingscirkus. I framtiden kommer det finnas en vattendelare mellan de som värnar sportens integritet och de som värnar pengar och tävling, osämjan kommer bli tydlig likt Orwells citat ovan.

Ovanstående citat behöver inte så mycket kommentarer mer än att ibland säljs topphästar på ett ovärdigt sätt. Ovärdigt för hästens del. En ”perfect match” är inte en superhäst till en omogen ung ryttare eller pengastark ryttare. En superhäst förtjänar en ny superryttare. Många gånger läser man om topphästar som i den nya konstellationen inom ett år inte är i livet längre.

Så känner man sig själv ibland, men då föräldrar, hustru och barn alltid funnits nära till hans fångas man snabbt in och fokuserar åter på vad som förväntas. Efter en stund eller år tycker man det är riktigt ok med det de sa!

Vi människor skickar ut så många signaler. Vissa pratar dessutom med sina hästar som om de var i telefon, alltid osäker på om hästen verkligen gillar det. Själv använder jag få uttryck och ord, men använder just dessa ord ofta. Bra ryttare ger inte mycket signaler så hästarna är lyhörda och vet när de skall lyssna. Jag är helt säker på att hästar har förmåga till telepati och att läsa människor, både i sadel och till fots.

Detta citat är bara så rätt och ju längre man håller på med ridning desto mer rätt blir det. Dessutom passar det in i mycket annat här i livet; för framgång krävs alltid ett rejält fotarbete!

Så kom vi till slutet denna gång och egentligen är denna bilden det allting handlar om; i yrkeslivet, i relationen, i sadeln och nu i COVID-19 krisen. På något sätt möts vi på andra sidan av allt detta. Om det blir till midsommar, i Falsterbo eller först till hösten är det ingen som vet. Men när vi väl möts då vet jag att inte bara jag kommer med vältränade resultathungriga hästar, så det blir spännande att se vad alla plockar fram! Vissa hästar kommer säkert ha utvecklats enormt sedan de senast sågs på större event. Jag är nyfiken på era hästar och jag hoppas ni är nyfikna på mina!

Vi ses!

Per-Ola

”Pilotskolan” är ett välkänt begrepp bland aktie-entusiaster. Det innebär konkret att en vd som äger en betydande andel av aktierna i bolaget ökar incitamentet att skapa aktieägarvärde över tid. Det säger sig själv att en vd som har ett stort ägande kommer fokusera hårt på att få aktien att utvecklas bra. Man sitter i samma båt som övriga aktieägare, till ökade möjligheter för alla.

Den som inte själv satsar har svårt att skapa trovärdighet i sina uttalanden kring möjligheter och målsättningar samt har kanske mer fokus på att öka sin egen vinst eller sitt utrymme istället. Så är det i fullblodsindustrin också. Ett stuteri som har egen avelshingst måste stötta vara trogen mot den. Om man inte själv tror på hingsten; varför ska någon annan göra det? Det är ok för större stuterier med många hingstar att välja mellan, men för framgångsrika små stuterier har det ibland blivit spiken i kistan att skaffa egen avelshingst. Man kan ha haft stor framgång med sin uppfödning, men att supportera den egna hingsten riskerar om den inte är lyckosam, att stoppa upp verksamheten och ryktet i 3-4 år och kanske blir omstarten tung när de bästa åren gått för fina ston.

På hopphästsidan är det märkligt hur många stoägare som sluter upp runt kändishingstar i långt större utsträckning än ägarna själva gör. Det hade aldrig fungerat i fullblodsindustrin. Där är det ”Walk the talk” och inte tvärtom.

För alla fullblodshingstar är det tredje betäckningsåret det svåra och tuffa, hur populär hingsten ändå varit tidigare. Stoägarna är försiktiga, för när första årgången är på tävlingsbanan som 2-åringar skall de presentera sina åringar på höstens auktioner. Har då förstaårshingsten inte levererat hög vinnarprocent eller en riktigt bra häst som avkomma, är man mycket restriktiva på köpsidan.  Man bör begrunda detta även inom hopphästaveln och vara försiktiga med hingstar som i unga år fått stora årgångar och invänta resultat ifrån i varje fall 3-års-tester.

Jim Bolger som är mycket framgångsrik både uppfödare och tränare på Irland, trodde stenhårt på Galileo som avelshingst när denne var Champion 3-åring i Europa. Coolmore som ägde Galileo trodde mer på sin High Chaparral än Galileo som avelshingst. Världens största och mest framgångsrika  fullblodsuppfödare Coolmore kunde haft rätt, men de hade mycket fel. Jim Bolger gick hårt in för Galileo, även när betäckningspriset i början reducerades från € 60 000 till € 37 500; så hårt med många ston att han inte kunde betala betäckningarna. Coolmore kom när det var dags att betala som brukligt är för betäckningarna sista oktober, för att få en valfri åring mot skulden. De valde ingen Galileo-avkomma hos Jim Bolger utan en riktigt fin individ efter sin Rock of Gibraltar som även Jim tyckte var riktigt fin. Den senare kunde bara följa Jim Bolgers Teofilo tills det var 300 meter kvar till mål och kunde inte ens vinna ett hinderlopp i senare karriär.

Galileo däremot blev världens finaste och dyraste avelshingst med ”private fee”, gissningsvis + € 200 000, mycket tack vare att Jim Bolger stöttade honom när ägarna föredrog annan egen hingst och andra stoägare blev försiktiga. Mäktiga Coolmore medger öppet att saker och ting kunde blivit annorlunda om det inte hade varit för Jim Bolger som fanatiskt stöttade Galileo. Jim Bolger å sin sida var så förtjust i Galileo som hingstämne, att han stöttade med många ston över ekonomisk förmåga för sin egen verksamhets del. Detta för att Galileo skulle stanna på Irland och inte kanske säljas till Japan.

Nu närmar vi oss hingstvisningar och det presenteras under dessa evenemang och i annonser mycket som vederhäftig fakta, vilket istället ofta är ren reklam. Ibland har man nära associerade ”spokes persons” och ibland hyr man in kändisar i form av tränare, ledare etc. Sammanfattande för båda grupper är att det väldigt sällan deras utsagor kan uppfattas som objektiv konsumentfakta. Och därför kommer nu mitt verkliga och säsonganpassade budskap i denna blogg:

Du måste som uppfödare vara beredd att göra samma misstag flera gånger. Du måste ibland våga använda oprövade hingstar som du tror starkt på; du får inte vara rädd för att misslyckas. Och du måste våga göra det igen även när du gör felval. Det betyder inte att du är en envis person, det är istället en trossak! Om du tror att en avelshingst är vad du förväntar dig att den ska vara, måste du försöka att visa att det är så. Själv gör jag detta (fanatiskt) och har därför både rejäla ”upps and downs”.

Jag är även väldigt analytisk och rättfram mot vem jag lyssnar på och framförallt varför jag lyssnar på dessa personer. Mycket mer reflekterande än vad kanske omgivningen tror!

Lyssna på de som misslyckats om du inte vill misslyckas!

Lyssna på de som lyckats om du vill lyckas!

Lyssna på de som själva tagit betydande risk på det de säger och deras budskap!

Hoppas inte på tur utan gör val så att om du slipper otur, då kommer det gå bra!

Lägg inte vikt vid vad personer säger, som inte själva tagit ekonomisk risk på det de säger!

Om du väljer bland ”lyssningsalternativ” ovan kom då ihåg:

Duktiga och framgångsrika tenderar att mer betona sina misstag än sin succé när de pratar.

/Per-Ola

Förbundsorganisation och aktiva kan säga att utan uppfödare så dör industrin. Uppfödarna är jätteviktiga och har stor betydelse för sportens framgång! Men Schweiz har ingen uppfödning att tala om, trots detta gör de det ändå sportsligt väldigt bra. Nu är årstiden för hingstvisningar och nya drömmar, hingsthållarna vill få upp volymer och aktiva i sporten hejar på för ju större utbud desto fler toppar och desto lägre priser i skiktet under. Och där kan man också hitta fina hästar och göra bra pengar på.

Accolade (Chacco Blue – Germus R) som 4-åring med Addressee e. Messenger vid sidan

En som i Sverige ofta anses ha näsa för hästar säger sig alltid leta efter en bra affär. Det hade ju varit roligare att läsa att hen alltid letade efter en fin häst. Men så har det blivit i en utövning, som fortfarande kallas sport, där pengar styr (nästan) allt. Förr i världen sa man att ”Good horses find good riders” men så är det inte längre. Nu skulle man om man är snäll kunna skriva ”good horses generate good value” till dem som har kontakter. Det får väl vara det ursäktande i att man inte letar efter en fin häst, utan en fin affär.

Flera framstående svenska aktörer har verksamheter med 4-5 handutplockade unghästar i varje årgång. Någon har fler än så. Ändå tvingas de rekrytera externt när de vill nå toppresultat.  Det kan tyckas som en dålig out-put, men Leon Melchior som drev hela mäktiga Zangersheide-stuteriet var tvungen att köpa tävlingshästar till sin dotter Judy-Ann, så de är i gott sällskap. La Silla var i samma situation när de trots toppsatsning på avel, ytterst knapert kunde rekrytera internt till Rolf-Göran Bengtsson. Så visst finns det behov av stöd och hjälp från oss hästproducenter.

Hela definitionen på mig som uppfödare är felaktig och därför värderas jag och mina produkter fel. Till att börja med sysslar jag med R&D (research and development). Jag tar in så mycket omvärldsanalys som möjligt för att hamna rätt. Sedan sitter jag länge vid ritbordet innan jag gör prototyper och eftersom dessa inte är något beställningsarbete får jag själv ta kostnaden för de som inte är bra nog för att produceras. Det är vi uppfödare som driver utvecklingen, annars hade ryttarna haft samma hästar idag som för 20 år sedan. Ryttarna vill ta åt sig äran, men det är fel.

Sedan producerar uppfödarna hästarna i fyra år; från första besöket på seminstationen tills årsskiftet de fyller fyra år. Fyra år fyllda av arbete, omsorg och vånda som kan uppkomma i olika situationer på denna riskfyllda transportsträcka.

När hästarna sedan fyller fyra år börjar det egentliga produktutvecklingsarbetet och som alla vet är produktutveckling inget billigt kapitel. Det är heller inte utan risker, något projekt som sett bra ut når inte sin milstolpe och värdet rasar. I några projekt tar man in underkonsulter, ibland på deltid, ibland på heltid och ibland utomlands. Att produktutveckla en tävlingshäst till ålder och nivå då den är attraktiv för en duktig ryttare genom dennes hästägare, är lika kostsamt som att stoppa in McKinsey-konsulter i ett företag. För att det skall vara värt denna investering måste hästen ha svarat ja på all produktutveckling och den måste även ha tävlats utomlands för att visa upp sig för en större kundmassa. Gör man inte denna investeringen i produktutvecklingssteget, sitter man kvar med de ”som har näsa för affärer” som enda kundgrupp och man får svårt att ha en långsiktig lönsamhet i sin verksamhet.

Team Krafft har 25 hästmänniskor inom olika rid-gebit (utanför satsningen på trav- och galoppsport), som de sponsrar för att se hur fina hästarna blir av deras foder. De har ingen uppfödare bland dessa 25, så jag tänkte för ett år sedan att jag skulle kunna vara det! Men marknadschefen tyckte inte det var intressant. Vill tillägga att jag har jättebra samarbete med min representant från Krafft eftersom allt bulkfoder kommer från dem och vid några tillfällen på året pallar av annat foder. Jag är ingen Krafft-helkund men tänkte jag kunde bli det, om det funnits intresse högre i organisationen för att en uppfödare skulle vara med i teamet. Tolkningen blir att de inte säljer så mycket till uppfödare, alternativt att uppfödare som grupp inte är så intressanta som andra. Nu trivs jag istället med att handla där jag får mest valuta och oftast kompletterar jag Krafft bulk med Saracen och nån gång med Iform.

Om man ser på alla kostnader och den stora risk som uppfödarna tar i hästbranschen, samt dessutom ofta är den största trogna hästägargruppen, då är det märkligt att man för en så undanskymd tillvaro. Med dagens transparens i marknaden vet uppfödarna inte ens om man har någon egen kommande multipel på sin investering eller om man bara är ett bidrag till foderfirmor, försäkringsbolag, tävlingsverksamhet ja till hela industrin!

Vi hörs,

Per-Ola

Jag har alltid gillat det engelska uttrycket ”call it a day”. Det är ett sätt att uttrycka att man med respekt slutar efter en god och hedervärd insats; man har gjort ett rejält dagsverke så gott man kunnat. Det har jag nu bestämt mig för att göra med hopphästavel och inga ston betäcks till våren.

Våra tre unghästar födda 2018, här i somras som åringar. Längst till vänster Infinity efter Kétanou är en kopia av farfar Kalaska de Semilly, i mitten Jeanne Darc e. Kanndarco som nu ett halvår senare ser ut att bli lika fin individ som bröderna Uncle Blue och Career Diplomat och till höger Hoolabalou e. L.B. Casanova – Baloubet du Rouet.

2016 bestämde vi oss för att inte betäcka det året, så vi har inga nyblivna 3-åringar nu. Skälet var att vi såg att de hästar som då var 3 år, nu 6 år, var så jämna och bra att vi ville ge oss möjlighet att utveckla hästarna längre. Marknaden krävde mer producerade hästar och tydligt mindre risk om det skulle finnas möjlighet till ekonomisk balans, trots ett ökat risktagande för oss producenter. I slutet av 2017 sa vi sedan att unghästarna är så bra, så vi satsar vad vi kan de två kommande åren och så ser vi utvecklingen. Vi fick 6 föl 2019 och i år väntar vi 5 föl. Våra 6-åringar som då var 3 år är nu riktigt fina och de nu dräktiga stona är betäckta med hingstar som jag inte ångrar. Annars smyger sig ofta tanken på att man borde valt annorlunda till något sto, eftersom 8-10 månader in i dräktigheten har man mer info om både hingsten och stoets övriga avkommor.

Men nu avslutar vi avelssatsningen i denna skala. Två ston behålls, två tränas igång igen och går tillbaka till sporten för försäljning. Det femte av de dräktiga stona är 18 år nu och hade ett möjligt föl till, men nu blir nästa fölning vid 20 års ålder och som jag tidigare skrivit är det för mycket i min modell. De två ston som behålls betäcks 2021 om något radikalt ändrar sig.

Bonanza e. Clinton II – Bob Back xx, lämnade som 4-åring mycket fina Outlaw e. Untouchable. När vi skulle expandera var det klart att Bonanza skulle åter i avel från tävlingsbanan. På bilden dottern Puzzle e. Kanndarco, ett hingstval som jag ångrade vid denna tiden i fjol, men efter att fölet föddes och därefter har valet bara känts helrätt. Bonanza f.2010 är nu dräktig med Grey Top och tränas till hösten igång igen för försäljning.

Vi kommer säkert att ha föl igen, men inte som den satsning jag initierat och försökt driva. Även det året Uncle Blue föddes hade vi faktiskt 5 föl och vi hade 5 föl 2014. Vi kommer att ha tävlingshästar i många år framöver, riktigt fina hästar tror jag. De tre 5-åringarna som kommer i år är bra, våra fyra nyblivna 6-åringar har redan visat att det är riktigt fina hästar och 7-åriga Career Diplomat har i min värld inga begränsningar. Till detta kommer två roliga 4-åringar, tre 2-åringar, sex 1-åringar och förhoppningsvis fem fina föl om allt vill sig väl. Så visst har vi hästar minst 7-8 år framåt för att tampas på de finaste unghästtävlingarna!

Rapidsrock kommer att vare representerad på tävlingar som Falsterbo många år framöver! På långt håll syns Career Diplomat.

Själv tycker jag det är märkligt att sluta med något som jag under senare år tycker gett de avkommor och resultat som jag hoppats på.  Dock är det med en så otransparent och dysfunktionell marknad vårdslöst att satsa vidare. För många aktörer vill skära större kakbit till sig själva istället för att göra kakan större, vilket istället hade gynnat alla i längden. Med exporten av pengar från Sverige för både betäckningsavgifter, inköp av utländska auktionshästar och import av andra premiumhästar saknas det ett eko-system för den svenska hästnäringen.

6 jättefina årsföl hösten 2019 går i sin stora hage med branta backar.

Det är för långt till kontinenten för att tillräckligt många ryttare skall vända sina köpblickar hit. Få handlare eller ryttare vet nog hur mycket arbete, oro och omsorg blivande dräktigheter, fölningar och uppfödning kräver. Kan jag skära bort dessa bitar kan jag kanske i framtiden exponera mina kvarvarande produkter mer på kontinenten och istället se vad utfallet av det blir.

Vi har under denna tid fött upp fyra hästar till svår hoppning, men det är nog egentligen bara vår egen Tzigge som öppnat några dörrar för oss att dra nytta av. Det är ju ett ganska klent utfall av affärsutveckling och mer tecken på en ”cherry picking business”. Vi har aldrig haft bättre hästar och det gäller att modet och energin nu behålls för att toppa insatserna där möjligheterna finns för våra hästar!

På bilden rider jag Tzigge i svår hoppning, 3:a på Grevlunda.

David Will, 55 på världsrankingen, red vår Tzigge i 4-stjärnigt internationellt för flera år sedan när Tzigge var hos Dietmar Gugler under 4-5 månader. David får nu ned Accolade till Tyskland i februari för att i mars rida henne på Oliva-touren i Spanien. Vi får se utvecklingen och vilka besluts som tas efter det, men det är en möjlighet som måste nyttjas. Förhoppningsvis kan fler av våra hästar framöver ta vägen till David Will när de är mogna för större uppgifter.

Vi hörs,

Per-Ola

Vi hade lite julafton på Elmia, när vi äntligen fick titta lite mer på våra unghästpaket för att se vad de innehöll!

Födelsedagar är spännande. Man vet inte ens hur paketet ser ut, men när man får paketet får man öppna direkt! Julklapparna under granen är jobbigare att hantera, man får ta och känna men inte öppna. Det finns väl få barn som inte någon gång fuskat, när man inte alls haft någon aning om vad just det paketet kan innehålla. Jag har gjort det, jag var nog faktiskt rätt duktig på att undersöka julklappar utan att lämna spår efter mig!

Career Diplomat 6 år e. Messenger u. Katie Robinzon – Robin Z – Royal Whip xx, är ett fantastiskt paket som med mycket integritet, energi och enorm kraft prövar mig både psykiskt och fysiskt. Han gjorde en riktigt fin andra-dag på Elmia. Fortfarande lite spänd i ländryggen, men det kommer med mer styrka. Jag bara vet hur bra han är och som ryttaren Jörgen Larsson säger; när han som 14-åring går sin Grand Prix nr 68 är det allt det som gör honom lite jobbig nu som samtidigt möjliggör att han gillar en lång tuff karriär.

Spår på julklappen lämnade jag efter mig när jag köpte min första 3-åring, själv 19 år gammal, en riktigt fin unghäst. Jag läste böcker om hur man fystränade och följde till punkt och pricka. När hästen var 5 år hade jag tränat på den en rejäl sena efter en helt onödig galopp på heden som ändade hans karriär. Likadant när jag ett par år senare köpte min första galopp-åring Doodle Dandy och ett år senare fick en sena även på honom. Inte lika alvarlig och eftersom jag tidigare köpt just galopphästar med skavanker fick jag ordning på honom och han vann två gånger som 3-åring på hösten. De senaste 20 åren har jag inte haft några ansträngningsskador på häst och inte heller behandlat någon led på alla de hästar som vi fött upp och tränat, flera upp till svår hoppning. Erfarenheten har lärt mig att vänta på paketen till rätt dag och rätt förutsättningar, detta trots att min nyfikenhet inte avklingat!

Sacrosanct 5 år har många stora kvaliteter. Härstamningen Untouchable – Indoctro – Nimmerdor – Lucky Boy xx, är härlig. Samtidigt som hon har så stor potential och galopp, är det också vad som gör henne aningen svår nu med för henne ”små” hinder trots fantastisk ridbarhet. Mina döttrar är uppväxta med att rida galopphästar och vet att om man drar sticker dom eller pullar sönder armarna, byter man tygeltag eller bara släpper av det minsta går det iväg. Måste vara två händer och två fötter hela vägen. I juli tänkte jag att Jenny nog är bästa ryttaren på Sacrosanct. När sedan Jenny och Sacrosanct slutade på andra plats i finalen är det ett minne för livet för alla inblandade. Ibland behöver inte den bästa jockeyn vara den bästa jockeyn för just den hästen. Jenny höll ihop det och ingen hade gjort det bättre.

Med hopphästar är det mer komplext än bara hållbarhet och friska ben om man skall ha framgång. Om man lyckas träna med kvalitet i arbetet där hästen upplever glädje av att lyckas med vad som förväntas, kommer den att visa sin kvalitet. ”The only thing you can do is to make sure your horse enjoys the things you ask of him”. Ju skickligare man är som ryttare och utbildare, desto oftare kommer den att visa sin bästa-nivå. Det är hästarna som sätter betyget på träningen och utbildningen, när man då får bra betyg från sina fyrbenta arbetskamrater är det något att riktigt glädjas åt.

Ungefär så är det producera hopphästar. Det är bara de som kan drömma, fantisera och verkligen tro att det man önskat finns i julklappen som kommer att lyckas producera en ung häst fullt ut till en framgångsrik tävlingshäst.

Accolades dotter 5-åriga Addressee e. Messenger – Chacco Blue har så mycket potential i sig att vi kallar henne Alice! Här har vi ännu inte öppnat paketet, bara fått klämma lite mer på det. Öppnas först nästa jul står det i julklappsrimmet!

De flesta vill nog helst ha en födelsedagspresent som de direkt kan öppna för att visa upp och få bekräftelse. Hela unghästsporten är uppbyggd så för att tillfredsställa med löshoppningar från 1 till 3 år, 3- och 4-årstester och seriösa allvarliga 4-årstävlingar. Många juniorer och young-riders köper en fin unghäst med denna tanke och tror det är en fin födelsedagspresent som de kan öppna direkt och sedan använda. Dessa ryttare har ju en tro på att deras träning och förädling skall ge dem den fantastiska hästen. De vill gärna väldigt snabbt starta processen och visa vilken fin present de har fått. Om de inte har en handfast mentor som själv gjort en massa misstag kommer de inte att lyckas.

5-åriga Épreuve d’Artiste e. Messenger – Clinton II – Be My Chief är nog en av de mest fantastiska individer jag kommit i kontakt med. Väldigt kraftfull och oerhört kärleksfull, mycket känslig och enormt tillgiven, ovanpå det en riktig estradör som vill visa upp sig. Jättekul julklapp när han själv fick ta mer ansvar, men ett nedslag från final vilket grämde honom mycket.

När man blev lite större önskade man sig istället kuvert med pengar när det var dags för jul eller födelsedag. Då försvann egentligen förmågan att fantisera, ställa frågor, ringa in möjligheter mm. Om man har kuvert med pengar kan ju det vara bra om man inser sin begränsning i hästutbildning, det senare är hedervärt. Om man inte inser sin begränsning utan kuverten är själva resursen, behöver man oftast fler kuvert än vad julafton och födelsedagar räcker till! Det kan vara ett systemfel i ridning/hästhållning/träning eller bristande självinsikt om hur högt över grantopparna man har lämplighet att sikta. Just i hästsport måste man sikta mot delmål och inte mot himlen direkt, man har en levande varelse med sig på resan som också måste ha förmågan och viljan att hänga med.

Outlaw 5 år e. Untouchable – Clinton II – Bob Back xx, är en väldigt godmodig häst som är alert i tanken och bara behöver ett språng för att se en uppgift och klara ut hur hon skall lösa det. Hon hoppar upp fantastiskt bra fram vilket gör att framdelen nästan alltid är i ett läge som gör det lätt för bakdelen att koncentrera sig på att trycka av från marken och inte samtidigt behöva lyfta. Eftersom hon hoppar upp så väl fram hinner hon ännu inte riktigt vinkla in och har ännu inget behov av det. När man hoppar henne känns det fantastiskt så det är ett paket som skall upplevas och inte bara beskådas! Hon trampade av en framsko i andra kvalet och var brydd av det vid nästa hinder och rev, ett nedslag hon hade med sig in i finalen och stoppade henne från omhoppning efter felfri finalrunda.

Det är egentligen bara de hästutvecklare som har tålamod att drömma och hoppas på sin julklapp ända från första advent fram till julafton, som kan ha bestående framgång med att producera hästar. Man måste hoppas, lita och tro på själva grundkvaliteten i paketet, mer än så kan man inte göra åt det. Paketet är ju redan där. Man måste bedöma sin julklapp på det mesta och bästa man tror den kan innehålla. Så lite som möjligt men tillräckligt mycket; det är den stora konsten och det som skiljer stora tränare/ryttare från vanliga tränare/ryttare. De som har detta kan verkligen läsa sina hästar och vet var de har dem, utan att behöva ställa den stora frågan för att få trygghet innan provet. Det är hästarna själva som sätter betyget genom vad de levererar, utbildaren kan endast läsa av vad betyget blev!

Fin advent och glad jul på er!

/Per-Ola

”Speed kills” heter det i galoppsporten. Går man fort med hästarna riskerar man mycket och risker skall sparas till tävling. I hoppsporten verkar det finnas två ”skolor”; de som vill att unghästarna skall göra mycket av hindren och de som vill att hästarna skall göra lite av hindren. Vill man träna för att hästarna skall göra mer av hindren med olika serier och byggnationer innebär det ansträngningar likt ”speed kills”. En förmögen person hade för 6-7 år sedan köpt en dyr 5-åring till sin ryttare. Jag tyckte den var fin och sa så till en duktig och erfaren hopphäst-person. Denne sa att han gillar inte när unghästar gör så mycket av hindren som den hästen gjorde. Det blev en riktig tankeställare för mig och visade sig i efterhand vara helt rätt analys. Hästen blev inget extra, klarade knappt kvala till årgångschampionat och väl där var den dålig.

Hopphästträning och unghästträning tycks delas i två läger. Jag läste om en världsryttare i Tyskland som hoppade långa kombinationer på unghästar för att de skulle lära sig komma ihåg bakbenen. Oftast ser man istället hoppning i serier med korta avstånd där hästarna slår ut med bakbenen för att kunna komma över. De tillåts bara begränsat använda galoppen och måste redan i unga år hoppa på kraft, ofta en kraft de inte hunnit få så det blir slitage. Bakbenen skall ”stå som två avgasrör” rakt ut för då är det fint säger man. När jag ser detta tänker jag på ”speed kills” för det är egentligen samma fenomen att hästen tvingas ta i vad den kan. Tvingar man hästen och speciellt unghästen att ta i vad den kan får senor, muskler, andra ligament och skelett en rejält ställd fråga oftast helt i onödan. Och då har vi inte alls nämnt den mentala biten med moderna hästar som hellre vill klara uppgiften än röra en bom. Olika ”ryttar-/tränarprofiler” bjuds kontinuerligt in i hästtidningar för att presentera deras favoritövningar. De verkar tävla om att få in flest hinder på en ridbana. Vissa går så långt att de även kallar det evighetsövningar. Jeroen Dubbeldam sa att han kan träna en häst till VM med 6 hinderstöd och 8 bommar och bevisligen vet han vad han pratar om!

Skicklighet är att på bästa sätt förädla det som man har budget för eller det som avelsstoet har lämnat till en. Man kan ha tur och komma över en väldigt fin häst och man kan få en häst som är ”value for money” och man kan även upptäcka att man köpt en häst som hade sin bästa dag på provridningen. Själva grundkvaliteten i hästen kan man inte göra så mycket åt. Men om man lyckas träna med kvalitet i arbetet utan långa pass och där hästen upplever glädje av att lyckas med vad som förväntas, kommer den oftare att visa sin kvalitet. ”The only thing you can do is to make sure your horse enjoys the things you ask of him”. Så vad är då att träna med kvalitet? Det är inte att göra rutinen om och om igen, nästan som om man misstänker hästen för att helst vilja göra fel. I hästsport handlar det om att be hästarna göra saker som ryttaren vill. Hästarna har ju väldigt sällan bett om att få göra det, men introduceras de rätt kan de finna nöje i det tillsammans med ryttaren. Ju kortare tid hästen upplever att den är i ”stress-zone” och ju längre tid den upplever sig vara i ”comfort-zone” desto mer kvalitet blir det i arbetet. Man måste bedöma sin häst på det bästa den gör och ju skickligare man är som ryttare, desto oftare kommer den att visa sin bästa-nivå. Sedan visar historien att har man förmågan att etablera hästen på en stabil plattform av sin bästa-nivå, så finns det hästar som visar sig ha mer kvalitet än någon kunde ana. Skickligheten i träning och tävling får hästen att slutligen visa hela sin inneboende kapacitet och hela sitt register.

1995 var John Dunlop championtränare i England. Året efter  träffade jag honom under en dag. Jag var nyfiken, ambitiös och 35 år gammal, John Dunlop hade tränat galopphästar nästan lika länge. Hans verksamhet hade expanderat och gått från 50 till 200 hästar i träning. En läkarson som efter college och militärtjänstgöring absolut ville hålla på med kapplöpningshästar. Nästan alla hans hästar var tränade och förberedda på en 1400 meters svagt lutande ”all-weather gallop”. Hans hästar sprang endast på gräsbana när de åkte för att tävla. Han tränade på Castle Stables i Arundel nära galoppbanan Goodwood. Jag frågade honom vad som höll motivationen uppe att orka jaga vinnare och stora prispengar. Då berättade han att på våren fick 2-åringarna när de var mogna åka till Goodwood Racecourse och springa. Då såg man på det långa raka upploppet om det fanns någon speciell häst. Där på galoppbanan första gången såg man var det fanns kvalitet. Det var nyfikenheten på denna dag och vad som fanns bland 2-åringarna för framtiden som gav energi för hela årets aktiviteter. Sedan var John Dunlop en mästare på att göra det bästa av de resurser han hade. Han vann Derbyt två gånger och flera gånger andra klassiska löpningar, men jagade också stora prispotter över hela världen med sina bästa hästar. John Dunlop kunde träna med kvalitet, men visste att det inte går att träna fram kvalitet. En fjärdeplats för en två-åring som inte kunde mer men löpte ärligt, gjorde honom glad. Var det fanns kvalitet såg han vid ett enda tillfälle. Sedan försökte han förvalta denna förmåga så bra som överhuvudtaget möjligt.

Man säger ofta att det är ett väldigt nära mellan ett geni och en galen människa. På samma sätt är det väldigt nära mellan en ”försiktig” och en ”rädd” häst. Finns det bara en liten marginal i hästen mellan dessa parametrar krävs det en riktigt duktig hästperson för att balansera rätt.  Har hästen för lite hjärta är de kanske inte modiga nog att öppna upp och kniper istället, även om allt ändå egentligen finns i hästen av det som alla spekulanter vill se. Moderna hästar är mycket försiktiga, man måste behandla dem varligt som unghästar och inte ta hjärtat ut ur dem förrän de själva äger. Tror man att det finns kvalitet i hästen skall man inte be den visa det, utan vänta på att hästen visar det. När jag började med galopphästar blev det äldre hästar med mentala problem eller skadade hästar. Senare när jag började träna åringar frågade jag duktiga tränare om när man kunde börja gå fort med dem. Svaret blev: De kommer själva att berätta det för dig!

Trots allt detta är jag väldigt orädd att prova mina hästar när jag känner dem och har jag väl ridit upp mot ett hinder är det för att jag tror hästen är mogen att klara det. Om man får bekymmer är då inte det första man skall göra att sänka hindret. Man måste berätta för hästen att min bedömning är att vi borde klara detta och det är du min vän som äger hindret. Annars skulle vi ju aldrig försökt. En hjälp-häst som sedan hoppar framför eller infångare om hästen är ensam är en bättre lösning än att snabbt sänka hindret. Det handlar mindre om att få den över och mer om att få den att förstå vad den egentligen kan.

Det finns ett talesätt i Storbritannien som säger ”put yourself in the best company but your horse in the worst!” Själv skall man försöka ha så fina vänner som möjligt, men ens häst skall man placera i sällskap där den har så stor chans som möjligt att glänsa och vinna. Vidare finns det en historia om en tränare som vann en stor handikapp-löpning med riktigt mycket pengar. I vinnarcirkeln blev tränaren tillfrågad om vad som nu var planen? Svaret kom väldigt snabbt: ”This was the plan!”

Två som hela tiden ser ut att jobba så med sina hästar är Shane Carey och Linnea Ericsson-Carey.

De verkar oftast tävla sina hästar en klass under sin komfortabel-zon och två klasser under hästens max-zon. Det gör att deras hästar alltid gör sitt arbete ganska lätt och när det sedan gäller är de redo för att ”stöta” och kommer i ”angeläget ärende” som man förr sa när en häst var helt ”klar” för vinnarcirkeln. Jag vet inte hur de tränar och vad de i övrigt gör, vad jag ser är att de gör sina rutiner och åter sina rutiner, för att sedan stöta när det är dags.

Själv hade jag som jag nämnde under första bilden en galopphäst som hette Mr Minister. Vi köpte honom som åring 1998 på auktion i Newmarket för 2200 GBP. Det var ingen klasshäst, men en riktigt duglig häst. Alla har olika drivkrafter men för mig var drömmen att komma i historieböckerna, det vill säga stå med i Derby-programmet för att man vunnit ett storlopp denna dag.

Jag tyckte hästen var bra och debuten som 2-åring blev i Stockholm för jag ville ge honom gräs under hovarna första gången och slippa få grus i ansiktet. Han tackade och det blev en fin tredjeplats över 1500 meter där han löpte jämnt med de två framför och visade god förmåga. Under 3-årssäsongen när det gällde, visste jag att han inte hade nog klass att tillhöra de bästa samtidigt som jag ville ha en starthäst på Derbydagen. Han fick istället ett par snälla löpningar för att samla poäng och var idealiskt tvåa två gånger innan han vann. Han hade nu startpoäng nog att komma med i det näst största loppet för 3-åringar på derbydagen, nämligen Sofierolöpningen med 275.000:- till vinnaren. Så nu började den egentliga träningen. Han fick gå intervaller, vilket alltid är riskfyllt för stress och mentalitet. Två gånger i veckan i tre veckor och så lite mindre mot slutet. På tävlingsdagen fick vi på morgonen lura honom med ett litet jobb på morgonen på Jägersro och sedan stanna kvar där, för att han skulle tro dagen var över och kunna hålla sig lugn fram till start. Jag valde en duglig tillresande jockey som varken kände till motståendet eller min häst. Min ridorder var bara ”follow Magic Wind and when he shows signs of tiredness you go”. Vi vann till 31 gånger pengarna och på denna dag var Mr Minister ”a merit to his trainer”. Namnet på oss finns nu varje år i Derbyprogrammet. Jag hade bett honom om väldigt mycket och han levererade på max. Jag visste om detta, men tänkte ändå han skulle få en till start det året två månader senare där han stod väldigt rätt till i ett lopp. Men jag hade skördat vad som fanns i honom det året, det var väldigt tomt så han fick vara till nästa år efter detta. Totalt tävlade vi honom under sju säsonger med 539.140:- insprunget,  det var en fin familjehäst som gav mycket glädje.

Skillnaden är enorm mellan sporten idag och förr och skillnaden kommer bara att fortsätta växa. På samma sätt är det väldig skillnad på hästarna nu och då. Ändå tränar man ungefär som man alltid gjort när vi förr hade hästar som inte var ”hyperavlade” för hoppsport. Man tränar på samma sätt som förr när man var tvungen att lära en unghäst att hoppa och ryttaren skulle besluta. Behovet av ett nytt sätt att träna kommer bara fortsätta öka; en hopphäst måste vara intelligent, den måste tänka med ryttaren och fatta rätt beslut på en tiondels sekund. Detta är nödvändigt, för det finns alltid något som inte går som planerat. Den otroligt framgångsrika formel 1-föraren Niki Lauda hade ingraverat på sin ratt: ”Har du full kontroll kör du för långsamt!” När man ser dagens omhoppningar har nog de flesta toppryttarna detta tema klart för sig.

Ofta tänker jag och andra på agilityhundar som modellen för framtidens hopphästar. Jag vet bara väldigt lite om fågelhundträning, men kanske är det istället den känsligare hundtypen och den sortens träning som ligger närmre den moderna hopphästen och dess utbildning. Fågelhunden måste jobba självständigt över stora ytor, men ändå med kontakt med föraren, den måste ha väldigt stort tålamod trots att den är energisk, den får inte lära sig olater som att tjuvrusa efter fågel. En bra fågelhund behöver nog väldigt mycket kvalitet och man ser det ganska snabbt hur mycket talang som finns i unghunden, sedan är det upp till föraren att förvalta. En agilityhund kan man nog lära det mesta så länge den tycker uppgiften är kul och allt behöver inte ha blivit rätt från början, säkert går det att lära om. Våra moderna hopphästar har man inte alltid möjlighet att lära om. Ju mer kvalitet desto mer kvalitet och fingertoppskänsla krävs det i träningen för att inte nedbrytningsprocessen skall bli oåterkallelig.

Hälsningar

Per-Ola

Träna unghästar är en stor del i att föda upp och producera blivande tävlingshästar. Hela denna blogg går ut på att förklara att man inte kan göra både och med häst. Om man vill lära hästen saker kan man samtidigt inte ha i åtanke att träna den fysiskt och på samma sätt när man tränar hästen fysiskt undvika att lära den saker som inte har med den fysiska träningen att göra. Det senare kan som exempel gälla att hålla sig rak, koppla av, galoppera bakom häst, galoppera bredvid häst och kanske även trängas lite med annan häst. Hästar tycker om att göra fysisk träning i sällskap. Budskapet i denna blogg är att inlärning och trötthet inte är en bra kombination.

Jag vet att många skickliga ryttare vet att inlärning och egentlig ”träning” inte går hand i hand. Vid en Flyinge-clinic menade Carl Hester att man skulle göra de svåraste rörelserna mitt i ridpasset innan hästen blev trött. Sådana uttalanden gör mig alltid varm, för jag förstår att han förstår ”horsemanship” och att det är en lycka att vara hans hästar. Horsmanship är skickligheten att få hästen att göra det som krävs av den så smidigt och effektivt som möjligt, både för ryttare och för häst.

Unghästar försöker alltid leverera på vad de tror vi begär. För trettio års sedan köpte jag en instruktionsfilm utgiven på Irland för jockeylärlingar. Filmen hette ”Horses like winning!” Titeln stämmer väl för hästar vill vinna och filmen handlade mest om hur ryttaren kunde underlätta för hästen att vinna. Den som slår först på upploppet har oftast förlorat loppet. Inte alla kan vinna eller vara striden och då är konsten att göra så att hästen inte känner sig som en förlorare för ofta.

Det finns två sorters träning; den som bygger upp och den som bryter ned. De flesta tror att de som har störst framgång jobbar med det som bygger upp så mycket som möjligt. Så är det inte. De som har störst framgång är de som jobbar minst med det som bryter ned. Gör man bara rätt saker och slipper set-backs för att man gjort för mycket, så kommer hästarna av sig själva i träning och utvecklar sin potential.

George Morris kallar det ”train or untrain”, men i mina ögon speglar det inte hela bilden. Tanken att antingen gör du rätt eller så gör du fel i träningen anpassas inte till att det är ett djur man arbetar med. Har man gjort ”untrain” länge är det inte bara att byta till ”train”. Hästar är fantastiska och tåliga. Om ryttare konsekvent gör fel anpassar sig hästen för att leverera. Kanske inte på sin maxnivå, men ändå dugligt. Det värsta för en häst är en ryttare som ständigt ändrar. När man byter system måste man göra det varsamt så att hästen förstår och hinner följa med.

Jag tycker att George Morris säger många kloka saker, samtidigt tar jag denna bilden som exempel på ”Kejsarens nya kläder” som är frekvent förekommande inom ridsporten där man ”applåderar” ofta utan att se. Bilden gillas av massor på sociala medier, troligen beroende på texten. Men George Morris rider på ”standing martingal”, vilket man ofta gjorde på 60- och 70-tal och då även hoppade och tävlade med. Hur svårt är det att ha bra händer med en standing martingal på?! Ändå spänner han sina biceps och underarmar rätt rejält och martingalen är hårt intryckt i bogen. Ryttare som snabbt och direkt tar till sig från alla intryck och inte först begrundar och analyserar hur det passar med vad de själva gör och hur de kan modifiera sin ridning, skapar ett kaos för hästen.

Ofta läser man om träningstips att man skall göra så en vecka och så nästa vecka, man har ett veckoschema för vad man skall göra för att få hästen i form. Det har aldrig fungerat för mig, det sliter för mycket och man riskerar alldeles för mycket med en hel vecka. Istället kör jag 3-dagars-intervaller eller 2-i-veckan, helt beroende på vad jag skall åstadkomma. Jag har satt hästar i ordning på rätt dag, vilket är den stora konsten och jag har inte behandlat någon led på häst. Så jag känner mig trygg i att säga vad jag säger och så må andra tycka annorledes. Vill man sätta hästen i fysisk form jobbar man med 2-i-veckan-strategi, då jobbar hästen kanske 85% onsdag och lördag eller söndag. Däremellan har hästen lätt träning. Det är viktigt att den rids om än lite, inte vila. Varje gång den sadlas får inte betyda att nu är det arbete. När man jobbar med inlärning är det bra att jobba med tredagarscykler. Man kan fråga hästen mycket första dagen, går det bra blir dag 2 en tur i skogen eller annan rekreation och dag tre blir 70% av vad den fick göra dag 1. Går det dåligt dag 1, blir dag två en 60%-dag med samma arbete som dagen innan när det inte gick som tänkt. Man fokuserar på igenkänning och att hästen snabbt skall hitta lösningar på problemen man ställde dagen innan. Dag 2 blir på så vis en aha-upplevelse för hästen och så nöjer man sig med det. Dag 3 blir en tur i skogen. Viktigt att hästen inte vilar på rekreationsdagen eftersom processen att göras i ordning och sadlas innebär en stress om den inte varit riktigt nöjd med sig själv. Den måste få möjlighet att känna att iordningställande och ryttare på ryggen, inte alltid innebär arbete.

Så lite som möjligt men tillräckligt mycket; det är den stora konsten och det som skiljer stora tränare/ryttare från vanliga tränare/ryttare. De som kan detta kan verkligen läsa sina hästar och vet var de har dem, utan att behöva ställa den stora frågan för att få trygghet innan tävling.

Inte fråga hästar i träning är inte detsamma som att inte ställa frågor till hästen. När man tränar ställer man frågor till hästen kontinuerligt och man tränar på kommunikation och utförande. Vad jag menar är att när man tränat mot ett mål eller en tävling måste man känna sig trygg på att hästen är förberedd och förväntas leverera. Om man testar hästen i träning tappar den snabbt förtroendet samt viljan att leverera extra när det gäller. Hästar vill vara duktiga och leverera. Att både testa i träning och sedan begära på tävling är som att bränna ljuset i båda ändar.

Hästar vill vara bra och vinna. Därför går hela träningen ut på att få dem att tro att de är lika bra som träningskompisarna. Sedan i tävling får de visa vem som är bäst. Både ryttare och tränare vet det på förhand, men låter man hästen veta det i träning vinner de inte ens enkla tävlingar.

Ryttarkunskap är för mig konsten att lägga upp hur ett träningspass, ett träningsprogram och en tävlingssäsong rids och hur man agerar för att få ut det mesta ut av hästen på lång sikt. Det enda du kan göra är att se till att din häst gillar de saker du ber den om. Gör hästen det, får du kanske någon mindre set-back när du någon gång gjort för mycket, men inget större problem du inte kan hantera och reparera.

Vad du än gör så måste du följa ett system, unghästar och ja, alla hästar behöver känna igen sig i arbetet och vad som förväntas. De måste matchas med kunskapen att få den svagare att känna sig stark genom att som exempel få gå med huvudet före den andra hästen de tränar tillsammans med. Den starka hästen vet att ryttaren sitter med full hand och att den när som helst kan springa förbi sin träningskompis medan den sämre känner sig stark och kaxig genom att inte få grus sprutat i huvudet av en starkare träningskompis framför. Det kanske inte har med hoppning tycker du, men det har det. Varje gång din häst får en negativ upplevelse tar du något ifrån den. En positiv upplevelse sedan blir inte lika stark att lägga till. Hästar fungerar inte så, de blir tillfreds och nöjda men man lägger inte till. Därför är de skickligaste hästmänniskorna de som bryter ned så lite som möjligt. Att känna sig bra oftare kommer göra att hästen känner sig gladare, ger bra signaler och får mer kontinuerlig uppskattning från omgivningen.

Det är så här vi måste matcha våra djur, få dem att känna sig starka och bra. Då kommer möjligheten att de levererar på sin potential att öka betydligt! Även om det individuellt är på olika nivåer, blir man så oerhört tacksam mot sina hästar som levererar vad de kan. Horses like winning!

”Lära eller träna, träna eller lära” var temat för denna blogg. Jag vill skriva en till blogg om träning så nästa handlar om att man kan träna med kvalitet, men man kan inte träna kvalitet.

Vi hörs,

Per-Ola

I förra delen försökte jag visa att hopphästen är en hybrid och att det finns enskilda egenskaper från många hästar i härstamning. Man kan inte blanda en hopphärstamning likt man blendar whiskey! En egenskap puttar ut en annan egenskap. Är ni inte med på dessa mina tankar behöver ni först läsa del 1 av match-making för att förstå fortsättningen.

Det är beroende på ovanstående jag är så emot det jag på mitt lekmannasätt kallar kompensationsavel. Lyckade hingstval handlar om att finna en riktigt bra ”match-up”! Konsten är att hitta ett hästpar som passar varandra, inte kompenserar varandra! Jag kommer nedan att skriva mycket om en man som varit död länge nu, men uppnådde saker med sin uppfödning som gör att man måste reflektera över hans tankar. Han var ytterligt påläst och förberedd när han började avla. Misslyckades ändå, men reflekterade över bristerna och kom snabbt ut som ett avelsgeni. Jag kan inte efterlikna honom, för det är ingen som exakt vet hur han gjorde. Men man kan försöka förstå hans tankar och försöka applicera det i vår moderna hopphästavel. Om du tycker det är intressant, är det värt att läsa vidare även om texten är en aning rörig eftersom ingen exakt vet hur Federico Tesio gjorde. Jag tycker det är imponerande och stimulerande att se någon åstadkomma något som egentligen inte skall vara möjligt.

Jag vill i mina bloggar inte någon marknadsföra någon hingst, men jag måste ändå tillåta mig ta en hingst som exempel på vad jag menar, vilket jag gör nedan i Balstakko. För att utjämna det, visar jag en bild på en annan väldigt fin hingst från Bruksprovet i år. Det är Kintaro som uppfyller det mesta av vad jag beskrev i min ”rallycross-häst-blogg”. Foto: Kim C Lundin

Som jag tidigare sagt har jag jättesvårt för användningsråden som SWB ger ut för hingstar. Jag är tjatig och hänger kvar vid det. Det är för att när jag observerat och reflekterat över särskilt framgångsrika uppfödare får jag en förnimmelse av förstärkningsavel i motsats till kompensationsavel. Vid premieringen som 3-åring fick Balstakko användningsråden att han kan användas för hoppavel ”till ston som inte är för långa och alltför mycket i framvikt. I hoppningen kan han tillföra kraft i avstampet, elasticitet i språnget, säker taxeringsförmåga, positiv försiktighet på hinder samt hoppvilja”. Om vi tar det första först. När det nu kom ryttare på honom som fyraåring och han blev bruksprovvinnare gick han lätt i en fantastisk bärig form med väldigt fina gångarter. Han var inte så lång att sitta på enligt testryttarna, kort framför ryttaren, så det stämde ju inte så väl med användningsrådet från 3-års premieringen. Han såg istället ut, om man vill kompensationsavla, som en hingst som gärna kunde ta emot ston som var lite långa och var i framvikt, för han var varken det ena eller det andra. Det nästa i användningsrådet från i fjol var att tillföra kraft i avstampet, elasticitet i språnget, säker taxeringsförmåga, positiv försiktighet på hinder samt hoppvilja. Detta borde ju vara överflödigt och istället vara kravet på samtliga numera nygodkända hopphingstar!

Så det första användningsrådet från i fjol visade sig i mina ögon felaktigt och det andra i användningsrådet var helt onödigt; alla nygodkända hopphingstar skall ha dessa egenskaper inom hoppning! Jag använde Balstakko ifjol och väntar ett föl inom det närmaste. Stoet In Loco vill ha vad årets bruksprovdomare Jan-Ove Olsson (som jag har respekt för) såg i Balstakko:  ”…………………Balstakko är en riktigt Audi Quattro – han har motorn bak men kan driva på alla fyra och det är användbart.” Detta är inte kompensationsavel utan att man istället förhoppningsvis vrider mönstret riktigt vackert i kalejdoskopet. Jag försöker dubblera och förstärka egenskaper. Inte hitta något jag saknar. Utsagan från Jan-Ove Olsson innehåller också det viktigaste med avel, vilket jag återkommer mer om nedan; att ha förmågan att observera och sedan förmågan att reflektera över vad man observerat!

En oöverträffad mästare på lyckade hingstval med riktigt bra ”match-up” var Federico Tesio (1869 -1954), italienare och fortfarande 150 år efter sin födelse historiens mest betydelsefulla fullblodsuppfödare. Han har kallats ”det enda geni någonsin att verka i avelsvärlden”. Tesio fick i snitt 12 föl per år och ändå lyckades han få världsrykte. År 1898 etablerade han och hans fru Lydia ett stuteri vars hästar har haft ett genomgripande inflytande i hela världen. De skulle komma att föda upp flera obesegrade mästare. Däribland Ribot, erkänd som den bästa kapplöpningshäst Europa hade sett och Nearco, fader till Nearctic som i sin tur är fader till Northern Dancer. Även idag är troligen Tesio svaret på frågorna om vem som har fött upp den finaste kapplöpningshingsten och vem som har fött upp den finaste kapplöpningshästen. På frågan vem som är tidernas mest framgångsrika fullblodsuppfödare är svaret fortfarande med säkerhet Federico Tesio!

Tesio hade ett anmärkningsvärt analytiskt sinne, var mycket intuitiv och även konstnärligt lagd. Allt detta tillämpade han i uppgiften att välja ut och förbättra hästen och hans framgång har aldrig motsvarats av någon annans. Tesio avslöjade aldrig riktigt hur han gick tillväga, men talade om arvsanlagen som en ”genetisk kopp” och det fanns bara en viss mängd utrymme i koppen. Ju mer man likartat kunde sammansmälta av modern och fadern, desto mer utrymme fanns det kvar för prestation. Exteriört lika individer, även i färg, härstamningar som skapade harmoni mm skulle paras. Ju mer lika två framstående individer var, desto större var möjligheten till ett framgångsrikt resultat. Ett till synes enkelt recept för framgång. I verkligheten baserade sig ”enkelheten” på omfattande undersökningar av Tesio för att lära sig ”mönster” för framgång och vilka blodslinjer som skulle kunna leda dit. Han hittade plusvarianterna och granskade noggrant egenskaperna, beteendet och exteriören hos enskilda fullblod, även via gamla arkiv, bilder och även målningar. Själv har jag tagit fasta på kopp-tänkandet i mitt avelsarbete och försöker fylla koppen så bra som möjligt utan att det rinner över med allt jag vill få med. Ett alternativt tänkande skulle kunna vara att man packar en resväska och vet att man måste kunna stänga den! Man kan inte tillåta sig för mycket. I år kommer jag för första gången till dels välja och försöka fördela hingstval utifrån stoets moder och stoets avkommor. Jag tror säkert att Tesio jobbade längre bakåt än så med att sammansmälta individer, men nöjer mig med att tänka vilken hingst som hade passat sto-modern och stoets avkommor. Jag försöker se förbi stoet och istället se på fler hästar när jag väljer egenskaper och hur jag vill förstärka.

Federico Teio var noggrann och metodisk i sina studier av härstamningar och statistik, samt undersökte egenskaperna, beteendet och exteriören hos enskilda individer noggrant innan han började avla. Han förberedde sig väl för sin avelsverksamhet, men det tog det inte lång tid innan förväntningarna istället blev till besvikelse för honom. Som han själv sa; hans eget recept för framgång var inte till någon nytta mot rivalernas ständiga framgångar! Han upptäckte i sin analys att trots allt han hade sett och läst, hade han ännu inte lärt sig att reflektera. Att reflektera på varför och hur. Som ung man red han steeplechaselopp, han reste över hela världen för hästupplevelser, han utforskade i Latin-Amerika Patagonien till häst och han jobbade till häst på Pampas. All denna erfarenhet kom till nytta när han insåg att han inte hade observerat tillräckligt bra och inte dragit rätt slutsatser när han reflekterat. Han var från start en riktig ”horseman”, men blev ganska snart när han fick bitarna att falla på plats en ”professor i horsemastership”. Han insåg att ”no trainer can win races with bloodlines alone” och blev passionerad på att observera karaktärer, förmåga och egenskaper för att skapa atleter. Urvalet av nya avelsston gjorde han främst genom att studera med vilken lätthet hans ungston rörde sig i hagen.

Avelsarbetet börjar med “try to find a good match-up” mellan sto och hingst, därefter kommer uppfödningsarbetet! Tesio köpte ston om han såg en avelsplan för dem och 1915 reste han till Newmarket i England bara för att köpa Nearcos mormor Catnip på auktion. Priset blev endast 75 pund, alltså ett föga uppseendeväckande och lite misslyckat sto.  Avelsstoet Catnip lämnade hos Tesio stoet Nogara som vann storlopp i Italien. Tesio var inte främmande för att sälja egna hästar i syfte att få pengar till höga språngavgifter på de bästa hingstarna i Europa, så planen var att Nogara skulle besöka Fairway i Frankrike som var en av de bästa avelshingstarna då. Trots namnet Tesio och stoet Nogaras tävlingsmeriter kunde han kunde inte få en nominering hos tilltänkta Faiway. Alternativet för Nogara blev Fairways helbror Pharos. Ganska fantastiskt hur man med den tidens logistik inte drog sig för att resa med ston från Italien till både England och Frankrike!

Nogara fick hingstfölet Nearco som kanske inte var exakt det föl Tesio ville ha, men omdirigeringen av Nogara till Pharos hade enorma följder för såväl fullblodsrasen som helhet som för Tesio. Nearco vann Italienska Derbyt och var obesegrad i 14 starter mellan 1000 och 3000 meter. Inom dagar efter Nearco´s seger på Longchamp i Grand Prix de Paris, sålde Tesio honom för 60 000 pund till England vilket var en oerhört stor summa pengar då. Som händelserna utvecklade sig i Nearcos avelskarriär under åren som följde, står det klart att Nearco är den viktigaste hästen som importerats till England sedan Godolphin Arabian importerades år 1730 och den egentliga fullblodsaveln startade!

Man kan bara se resultaten från Tesios erfarenhet och kunnande, men inte hur han konkluderade för att skapa resultaten. Allt detta satt i hans känsla efter att ha observerat och reflekterat över sina egna hästar och de bästa i Frankrike och England. För sin egen valfrihet hade han aldrig egna avelshingstar, förutom under andra världskriget när han inte kunde transportera ston. Den dagliga personliga observationen av sina hästar vid varje stadium av deras utveckling och träning, var en viktig faktor för Tesios framgångar. Tesio arbetade hårt och nära sina hästar från tidig morgon till sen kväll, både som uppfödare och galopptränare. Han flerdubblade möjligheterna till framgång med uppfödningen genom att verkligen lära känna sina hästar och reflektera över vad han observerade. Hans jockeys tog direkt order av honom och det sågs aldrig någon annan tränare, förman eller stallchef på hans stuteri eller träningsanläggning ända tills han dog 85 år gammal.

Två år före Tesios död föddes Ribot, kanske den finaste kapplöpningshäst som har funnits. Som ett-åring var Ribot en ganska liten häst och Tesio anmälde honom inte till Italienska Derbyt för 3-åringar, vilket man gör redan som åringar. På våren när Ribot var två år och strax före Tesios död hann Federico Tesio i träning se att han producerat något alldeles speciellt! Ribots moder Romanella var ett sto som Tesio tävlade framgångsrikt som 2-åring, men stoet tränade inte på bra som 3-åring och skickades till England för att betäckas med Tenerani. Tesio hade själv fött upp Tenerani och vunnit Italienska Derbyt med honom, men tyckte inte att det var en jättebra hingst och sålde honom till England. Dock såg han något i kombinationen mellan dessa två hästar och tog sig mödan att frakta stoet till England för betäckning med Tenerani. Den enda betäckning Tesio gjorde med Tenerani!

Tesio lyckades med sin match-making genom att välja rätt hingst till rätt sto genom att praktiskt tillämpa sina intryck av härstamning, storlek, exteriör, temperament, förmåga och individualitet som en helhet för varje häst. Han lyckades så många gånger och med så stor precision vrida kalejdoskopet rätt, att man kan konstatera en helt unik förmåga. Vill man tillåta sig göra sina egna misstag för att lära sig, är livet oftast för kort för att hinna lyckas.  Om man själv har ambitionen att åstadkomma viktiga saker med sin avel måste man observera och reflektera. Inte bara över hästar, men även över vad stora hästmänniskor har åstadkommit! Det finns ingen ”klipp-o-klistra-lösning” från Tesio, men själv får jag inspiration och känner ökad trygghet i de val jag gör med ett sådant rättesnöre.

Avla väl,

Per-Ola

Jag nämnde i sto-val-bloggen den svåra avgränsningen mellan vetenskapen och den praktiska erfarenheten. Nu när vi kommer in på ännu mer vetenskapliga ämnen blir det än svårare. Jag får därför börja med en svarsfriskrivning och kommer att försöka undvika ord som helt och hållet hör till vetenskapens språk. Annars hade mina tankar kanske blivit än mer övertygande. I stället vill jag bara att det skall uppfattas som trovärdiga observationer och något att ta till eftertanke för den som är nyfiken.

Många tror att snabba generationsväxlingar är vägen framåt. Om ni går in på Blup och andra söksajter och kollar på de bästa hästarna, även unghästar, kan ni se att föräldrarnas nu gemensamma ålder oftast är väldigt hög. Som exempel kan vi ta Flip´s Little Sparrow som bara är 13 år, hennes föräldrars gemensamma ålder är nu 55 år. Tror ni detta är ett undantag? Alls icke, det är så det oftast förhåller sig. Det som är bra nu, var bra för väldigt länge sedan också. Det finns genom avelsframgång procentuellt fler fina hästar nu, men vi avlar ju bara på de finaste från förr. Det är lättare att hitta och säkrare att använda hingstar med långt track-record.

Det finns en hel del avelsexperter, både på hobbynivå och avlönade som hävdar motsatsen. De har också en märklig förmåga att förutse vilka egenskaper som förs vidare. SWB´s användningsråd efter varje hingstpremiering är för mig lustig att läsa. Eller tragisk eller missledande. Eller helt rätt om ni tror på kompensationsavel, välj själv. En långryggad hingst passar till korta ston, ett dåligt benställ på en hingst kräver ett korrekt sto med mera med mera. Med min avelsåskådning bär det mig emot att läsa dessa kommentarer som avelsrådgivning, eftersom kompensationsavel är något av det som ger minst resultat enligt min mening. Man skall från start inte börja med ett sto man inte är nöjd med. Om man inte vill ha en häst på 176 cm skall man inte betäcka med en häst på 176 cm och vill man inte ha en häst på 162 cm skall man inte heller betäcka med en sådan hingst. Det enda man kan vara säker på med avel är att de dåliga egenskaperna eller de man hoppas slippa alltid följer med. Sedan kan man hoppas på att så många som möjligt av de positiva egenskaperna/karaktärerna återfinns i avkomman. Förmågan att få med så mycket positivt i avkomman som möjligt, det är konsten med avel!

Jag återkommer mycket till Federico Tesio (1869 -1954), italienare och en av historiens mest betydelsefulla fullblodsuppfödare. I Match-making del 2 skall jag prata mer om hans tankar. Tesio talar om “The law of blending or occupation”. I en hybrid ärvs varje del separat så det blir ”occupation”, medan en mer homogen population kan det tänkas att fler egenskaper ärvs gemensamt. I fullblodet som renavlats i över 250 år blir det mer likt ”blending” för det är en mycket mer homogen arvsmassa, även om Tesio själv  såg fullblodet som en hybrid. För de arabiska fullbloden som renavlats i mer än tusen år blir det kanske mer ”blending”. Arabhästen kommer alltid att ge en avkomma med rastypisk konkav nos, sitt öga, sitt kors, sin svansföring med mera. Vid hybriddjur som hopphästen är, även om de kan vara mycket noggrant utvalda, skickas de olika fysiska och icke-fysiska karaktärerna oberoende av varandra från varandra till varandra.

När egenskaper förvärvs separat är det som att varje gång skaka ett kalejdoskop, hoppas på turen och titta in på det finaste mönster man någonsin sett! På riktigt korrekt sätt är både engelskt fullblod och arabiskt fullblod fortfarande hybrider, men det räcker som jämförelse att de är mycket mer homogena än hopphästarna. Hade de varit helt homogena hade de inte haft individuella tecken, utan sett ut som pingviner som alla är lika eller någon annan fågel som inom rasen är helt lika på höger och vänster sida. Inte som hästar en kort eller lång vit strumpa om vartannat på olika ben, olika tecken i pannan och till och med olika färg!

Tänk att ni bara vill producera på en egenskap, för att göra det lätt tar vi färg. Ni vet inte bakgrunden i härstamningarna och vad som finns där, ni vet bara färgen på sto och hingst. Så är det ju faktiskt i verkligheten med de egenskaper ni eftersträvar till era avkommor. Ni vet att hingsten eller stoet har det ni söker, men ni vet inte med säkerhet hur det kommit dit. Fuxar är lätta att producera, det är bara en fux mot en fux. En brun häst tar det lite längre tid att producera, men det börjar med att ett brunt sto möter en brun hingst. Chansen att avkomman blir brun finns där, men blir det en fux får man avbryta och börja om. Någon av föräldrarna eller båda är en hybrid på färg och hur väljer ni då? Byter ni ut båda parter eller behåller ni ert sto och hoppas att det var hingsten som var en hybrid på denna egenskapen? Om man följer sannolikhetslära och andelen bruna hästar i populationen så är det säkert att ni inom en period av 50 år kommer att ha etablerat en ras med bara bruna hästar. Robin Z var sagd att bara lämna bruna, men jag fick en skimmel efter honom. På samma sätt är det svårt att etablera en ras med grå hästar. Ni betäcker en grå häst med en grå häst och varje gång ni får en fux eller brun får ni börja om. Med dessa metoder har man snabbt kunnat producera får med finare ull, kor med rätt mjölk- och fettmängd, grisar med efterfrågat kött. Ett eller två karaktärsdrag lyckas man ganska snabbt etablera i en ras. Svårigheten uppstår när man försöker producera och etablera en ras av atleter.

En hybrid ärver inte bara karaktärer från sina föräldrar men även från en mängd individer i härstamningen, 5 generationer är 62 individer. Den ärver från sto och hingst, men även från fyra mor- och farföräldrar och säkert en del från 16 hästar allt mellan farafarsfar och mormorsmor. Därför ger informationen om den direkta hingstlinjen eller den direkta mödernelinjen inte hela sanningen och hela bilden av de ärftliga möjligheterna. Glöm inte sedan att i en hybrid ärvs karaktärsdragen oberoende av varandra och att vissa kombinationer av individer i härstamningen kanske bildar speciella mönster i kalejdoskopet.

Eftersom hoppsporten avlar på en hybrid tror jag inte på linjeavel inom hoppsport. Istället tror jag på att en först slumpmässig framgång uppträder när vissa härstamningar korsas mot varandra. Andra uppfödare upptäcker framgången och kopierar ett mönster, även de får framgång och då blir det ett mode i att göra den korsningen som kallas ”golden-cross”. Med större grupp från den korsningen blir det möjlighet till evidens att den fungerar bättre än normalt och förväntat. Det finns vissa harmonier och det finns vissa disackord. Olja, vinäger och salt är en harmoni till sallad medan kaffe, salt och olja är motbjudande till sallad. Det kan vara liknande typ av element med harmoniska vibrationer som bestämmer den nästan konstanta framgången för två givna stammar i hästen.

Om man betäcker ett travsto med en fullblodshingst och sedan betäcker stoavkomman med en travare igen får man mer speed i travaren. Det var så man gjorde för många år sedan när man utvecklade den amerikanska travaren. Om man betäcker ett fullblodssto med en travhingst kommer inte någon avkomma på väldigt många generationer att kunna vinna ett galopplopp! Det blir som kaffe i salladsdressingen. Travaren var kaffe i salladen för galopphästen medan galopphästen bara blev havssalt istället för vanligt salt för travaren!

År 1788 importerades Messenger till USA, en engelsk fullblodshingst född år 1780 som hade haft stora framgångar inom galoppsporten i England. Messenger stod som avelshingst i 20 år innan han dog 1808, 28 år gammal. Hans sonson Hambletonian 10, född 1849 tog tronen som präglare av den amerikanska travaren.

Det kommer aldrig att vara möjligt att ärva avstamp, benteknik och styrka exklusivt, beroende på att dessa faktorer inte är separata och individuella karaktärer, men kombinationer av många separata karaktärer som skelett, muskler, nerv, inställning med mera och alltsammans i kombinationer som helt enkelt bestäms av slumpen.

Inavel innebär en större sannolikhet för att vissa önskade egenskaper kommer att vara ärftliga. Det säkraste sättet att erhålla detta resultat är att minska antalet olika hästar i stammen och därmed göra det lättare att fixera eller etablera deras karaktärer. Faktum är att den bästa formen av inavel från denna synvinkel är det mellan tvilling- bröder och systrar. Genom sterilitet kommer naturen att begränsa eller till och med eliminera människans försök till detta. För 10-20 år sedan föddes det hästar, ofta i Holstein med som exempel både Contender som fader och morfar. Inte långt bort nu att de snart gör detsamma med Casall så enkelspåriga som Holsteinerförbundet har blivit. Jag kan se Stakkato i andra och andra led, utan att det i mina ögon tillfört något positivt. Traditionell linjeavel är tredje och fjärde led på respektive sida.

I en hybrid hamnar egenskaperna/karaktärerna som ”ockupation”.  När vi parar ett sto med en hingst kommer karaktärer återfinnas i avkomman eller ligga latent, men de kommer aldrig att läggas tillsammans och dubblas. Som banalt exempel så kommer inte ett sto på 160 cm och en hingst på 170 cm inte att få en avkomma på 330 cm. På samma sätt om färgen lades tillsammans skulle alltid avkomman få mörkare färg än föräldrarna. Om ni jämför en parning mellan man och kvinna av olika färg där hud i människa är homogen, blir det ”blending” och en blandning av föräldrarnas färg. När en identisk karaktär, i detta fallet pigment, är med i en parning blir det ”blending”.

Jag tror ju mycket på naturen och att den styr. Vi kan bara försöka ”knuffa” i rätt riktning. Ibland tar naturen över helt och jag skall nu berätta om ett av dessa fall som blev historia!

Brigadier Gerard slår två champions Mill Reef och My Swallow i den första klassiska löpning för 3-åringar. 1600 meter rakbana och lite uppför. Båda saker extra krävande. Två kommentatorer, en för varje halva för att kunna se väl i kikaren!

1968 föddes Brigadier Gerard, en son till hingsten Queen’s Hussar och det icke-vinnande stoet La Paiva med stostam bakåt till det fantastiska stoet Pretty Polly i fjärde led. Brigadier Gerard toppade ratingen med 144, den näst högsta siffran som hade getts på den tiden, lika med Tudor Minstrel, men ett pund under Sea Bird. Han valdes som första häst någon gång enhälligt till Årets Häst av 40 elektorer. Brigadier Gerard gick i avel efter fyraårs-säsongen med 17 storsegrar på 18 starter. Han hade vunnit fler lopp än någon annan engelsk klassisk vinnare, bortsett från Bayardo vinnare i 22 av 25 starter och hans anmoder Pretty Polly med 22 vinster på 24 starter.

Brigadier Gerard´s fader Queens Hussar var ingen champion, men en fin kapplöpningshäst och bra nog för att stallas upp som avelshingst. Det fanns liten efterfrågan på hans tjänster och han stod i flera år mot en avgift på 250 pund. Stoet La Paiva hade inte visat något i lopp, men hon skulle betäckas med en namnkunnig avelshingst eftersom hon trots allt kom från en respektabel mödernelinje. Stuterierna låg tätt i Newmarket och La Paiva leddes av sin tränare till tänkt hingst några kilometer bort. Varje gång de passerade stuteriet där Queens Hussar stod uppstallad stannade La Paiva och gnäggade kraftfullt till Queens Hussar varje gång de gick förbi som besvarade brunstgnägget. Det var lite arbete att få stoet att gå förbi. La Paiva blev inte dräktig med tänkt hingst  och vid nästa brunst när det var dags att gå förbi Queens Hussar var det än värre. Stoet ville absolut inte. Tränaren som var lite trött på att hon varken ville springa fort i lopp och dessutom inte ens promenera till hingsten, gav upp och La Paiva fick besöka Queens Hussar med en avsevärt lägre taxa.

Betäckningsavgiften för Queens Hussar förändrades efter framgången med sonen Brigadier Gerard från 250 till 2000 pund. Även om Brigadier Gerard var den bästa galopphästen i England sedan 1947 blev han ingen framstående avelshingst. Han var av relativt enkel börd och det räckte inte till i avel, även om han beroende på sin suveränitet på tävlingsbanan säkerligen fick fina ston. En riktig hjälte är han dock fortfarande i folkminnet! Queens Hussar däremot fick större intresse och finare ston i samband med sonens framgång och avslutade avelskarriären hedervärt.

I denna blogg har jag velat prata om hopphästen som hybrid, med 5 generationer bakåt 62 hästar. Dessa 62 hästar blir vid en parning 124 hästar. Alla väldigt olika. Vid en parning blir fadern till stoet inte mer inflytelserik än stoet själv. Som avelshingst kunde han producera hundratals avkommor varje år. När han nu förpassas till morfar kan han precis som stoet bara producera en enda avkomma per år i denna nya roll i härstamningen! Värt att tänka på tycker jag. Så är det för alla hästarna i härstamningen. De får en mycket mer begränsad roll för varje generation bakåt, men de kan ändå även längre bak ha en betydelse för avkomman. Om kalejdoskopet skakas och vrids på bästa sätt kan även små bitar göra ett vackert mönster!

Jag lovar att del 2 av match-making inte skall bli lika lång, men det blir mycket att beskriva för att kunna ge en bild av samband och avelsfilosofi.

Vi ses!

Per-Ola