Det går att träna med kvalitet, men det går inte att träna fram kvalitet

Per-Ola Forsberg | 9/5 - 2019

”Speed kills” heter det i galoppsporten. Går man fort med hästarna riskerar man mycket och risker skall sparas till tävling. I hoppsporten verkar det finnas två ”skolor”; de som vill att unghästarna skall göra mycket av hindren och de som vill att hästarna skall göra lite av hindren. Vill man träna för att hästarna skall göra mer av hindren med olika serier och byggnationer innebär det ansträngningar likt ”speed kills”. En förmögen person hade för 6-7 år sedan köpt en dyr 5-åring till sin ryttare. Jag tyckte den var fin och sa så till en duktig och erfaren hopphäst-person. Denne sa att han gillar inte när unghästar gör så mycket av hindren som den hästen gjorde. Det blev en riktig tankeställare för mig och visade sig i efterhand vara helt rätt analys. Hästen blev inget extra, klarade knappt kvala till årgångschampionat och väl där var den dålig.

Mr Minister var ingen klasshäst, men duglig. År 2000 vann han ändå storlopp för oss på Derby-dagen. I racing vet man ”When the flag drops, the bullshit stops!” Tro det eller ej, detta gäller även i hoppsporten! Sedan är det så att form alltid slår klass. Klass/kvalitet kan man inte göra mycket åt, men formen är helt beroende på tränaren.

Hopphästträning och unghästträning tycks delas i två läger. Jag läste om en världsryttare i Tyskland som hoppade långa kombinationer på unghästar för att de skulle lära sig komma ihåg bakbenen. Oftast ser man istället hoppning i serier med korta avstånd där hästarna slår ut med bakbenen för att kunna komma över. De tillåts bara begränsat använda galoppen och måste redan i unga år hoppa på kraft, ofta en kraft de inte hunnit få så det blir slitage. Bakbenen skall ”stå som två avgasrör” rakt ut för då är det fint säger man. När jag ser detta tänker jag på ”speed kills” för det är egentligen samma fenomen att hästen tvingas ta i vad den kan. Tvingar man hästen och speciellt unghästen att ta i vad den kan får senor, muskler, andra ligament och skelett en rejält ställd fråga oftast helt i onödan. Och då har vi inte alls nämnt den mentala biten med moderna hästar som hellre vill klara uppgiften än röra en bom. Olika ”ryttar-/tränarprofiler” bjuds kontinuerligt in i hästtidningar för att presentera deras favoritövningar. De verkar tävla om att få in flest hinder på en ridbana. Vissa går så långt att de även kallar det evighetsövningar. Jeroen Dubbeldam sa att han kan träna en häst till VM med 6 hinderstöd och 8 bommar och bevisligen vet han vad han pratar om!

Två härliga galopphästar med mycket kvalitet går en ”morning gallop” i Chantilly utanför Paris.

Skicklighet är att på bästa sätt förädla det som man har budget för eller det som avelsstoet har lämnat till en. Man kan ha tur och komma över en väldigt fin häst och man kan få en häst som är ”value for money” och man kan även upptäcka att man köpt en häst som hade sin bästa dag på provridningen. Själva grundkvaliteten i hästen kan man inte göra så mycket åt. Men om man lyckas träna med kvalitet i arbetet utan långa pass och där hästen upplever glädje av att lyckas med vad som förväntas, kommer den oftare att visa sin kvalitet. ”The only thing you can do is to make sure your horse enjoys the things you ask of him”. Så vad är då att träna med kvalitet? Det är inte att göra rutinen om och om igen, nästan som om man misstänker hästen för att helst vilja göra fel. I hästsport handlar det om att be hästarna göra saker som ryttaren vill. Hästarna har ju väldigt sällan bett om att få göra det, men introduceras de rätt kan de finna nöje i det tillsammans med ryttaren. Ju kortare tid hästen upplever att den är i ”stress-zone” och ju längre tid den upplever sig vara i ”comfort-zone” desto mer kvalitet blir det i arbetet. Man måste bedöma sin häst på det bästa den gör och ju skickligare man är som ryttare, desto oftare kommer den att visa sin bästa-nivå. Sedan visar historien att har man förmågan att etablera hästen på en stabil plattform av sin bästa-nivå, så finns det hästar som visar sig ha mer kvalitet än någon kunde ana. Skickligheten i träning och tävling får hästen att slutligen visa hela sin inneboende kapacitet och hela sitt register.

1995 var John Dunlop championtränare i England. Året efter  träffade jag honom under en dag. Jag var nyfiken, ambitiös och 35 år gammal, John Dunlop hade tränat galopphästar nästan lika länge. Hans verksamhet hade expanderat och gått från 50 till 200 hästar i träning. En läkarson som efter college och militärtjänstgöring absolut ville hålla på med kapplöpningshästar. Nästan alla hans hästar var tränade och förberedda på en 1400 meters svagt lutande ”all-weather gallop”. Hans hästar sprang endast på gräsbana när de åkte för att tävla. Han tränade på Castle Stables i Arundel nära galoppbanan Goodwood. Jag frågade honom vad som höll motivationen uppe att orka jaga vinnare och stora prispengar. Då berättade han att på våren fick 2-åringarna när de var mogna åka till Goodwood Racecourse och springa. Då såg man på det långa raka upploppet om det fanns någon speciell häst. Där på galoppbanan första gången såg man var det fanns kvalitet. Det var nyfikenheten på denna dag och vad som fanns bland 2-åringarna för framtiden som gav energi för hela årets aktiviteter. Sedan var John Dunlop en mästare på att göra det bästa av de resurser han hade. Han vann Derbyt två gånger och flera gånger andra klassiska löpningar, men jagade också stora prispotter över hela världen med sina bästa hästar. John Dunlop kunde träna med kvalitet, men visste att det inte går att träna fram kvalitet. En fjärdeplats för en två-åring som inte kunde mer men löpte ärligt, gjorde honom glad. Var det fanns kvalitet såg han vid ett enda tillfälle. Sedan försökte han förvalta denna förmåga så bra som överhuvudtaget möjligt.

John Dunlop klappar om en av sina bättre hästar efter att den vunnit ett lopp

Man säger ofta att det är ett väldigt nära mellan ett geni och en galen människa. På samma sätt är det väldigt nära mellan en ”försiktig” och en ”rädd” häst. Finns det bara en liten marginal i hästen mellan dessa parametrar krävs det en riktigt duktig hästperson för att balansera rätt.  Har hästen för lite hjärta är de kanske inte modiga nog att öppna upp och kniper istället, även om allt ändå egentligen finns i hästen av det som alla spekulanter vill se. Moderna hästar är mycket försiktiga, man måste behandla dem varligt som unghästar och inte ta hjärtat ut ur dem förrän de själva äger. Tror man att det finns kvalitet i hästen skall man inte be den visa det, utan vänta på att hästen visar det. När jag började med galopphästar blev det äldre hästar med mentala problem eller skadade hästar. Senare när jag började träna åringar frågade jag duktiga tränare om när man kunde börja gå fort med dem. Svaret blev: De kommer själva att berätta det för dig!

Trots allt detta är jag väldigt orädd att prova mina hästar när jag känner dem och har jag väl ridit upp mot ett hinder är det för att jag tror hästen är mogen att klara det. Om man får bekymmer är då inte det första man skall göra att sänka hindret. Man måste berätta för hästen att min bedömning är att vi borde klara detta och det är du min vän som äger hindret. Annars skulle vi ju aldrig försökt. En hjälp-häst som sedan hoppar framför eller infångare om hästen är ensam är en bättre lösning än att snabbt sänka hindret. Det handlar mindre om att få den över och mer om att få den att förstå vad den egentligen kan.

Det finns ett talesätt i Storbritannien som säger ”put yourself in the best company but your horse in the worst!” Själv skall man försöka ha så fina vänner som möjligt, men ens häst skall man placera i sällskap där den har så stor chans som möjligt att glänsa och vinna. Vidare finns det en historia om en tränare som vann en stor handikapp-löpning med riktigt mycket pengar. I vinnarcirkeln blev tränaren tillfrågad om vad som nu var planen? Svaret kom väldigt snabbt: ”This was the plan!”

Två som hela tiden ser ut att jobba så med sina hästar är Shane Carey och Linnea Ericsson-Carey.

De verkar oftast tävla sina hästar en klass under sin komfortabel-zon och två klasser under hästens max-zon. Det gör att deras hästar alltid gör sitt arbete ganska lätt och när det sedan gäller är de redo för att ”stöta” och kommer i ”angeläget ärende” som man förr sa när en häst var helt ”klar” för vinnarcirkeln. Jag vet inte hur de tränar och vad de i övrigt gör, vad jag ser är att de gör sina rutiner och åter sina rutiner, för att sedan stöta när det är dags.

Själv hade jag som jag nämnde under första bilden en galopphäst som hette Mr Minister. Vi köpte honom som åring 1998 på auktion i Newmarket för 2200 GBP. Det var ingen klasshäst, men en riktigt duglig häst. Alla har olika drivkrafter men för mig var drömmen att komma i historieböckerna, det vill säga stå med i Derby-programmet för att man vunnit ett storlopp denna dag.

Mr Minister som åring, direkt efter hammarslaget på auktionen i Newmarket

Jag tyckte hästen var bra och debuten som 2-åring blev i Stockholm för jag ville ge honom gräs under hovarna första gången och slippa få grus i ansiktet. Han tackade och det blev en fin tredjeplats över 1500 meter där han löpte jämnt med de två framför och visade god förmåga. Under 3-årssäsongen när det gällde, visste jag att han inte hade nog klass att tillhöra de bästa samtidigt som jag ville ha en starthäst på Derbydagen. Han fick istället ett par snälla löpningar för att samla poäng och var idealiskt tvåa två gånger innan han vann. Han hade nu startpoäng nog att komma med i det näst största loppet för 3-åringar på derbydagen, nämligen Sofierolöpningen med 275.000:- till vinnaren. Så nu började den egentliga träningen. Han fick gå intervaller, vilket alltid är riskfyllt för stress och mentalitet. Två gånger i veckan i tre veckor och så lite mindre mot slutet. På tävlingsdagen fick vi på morgonen lura honom med ett litet jobb på morgonen på Jägersro och sedan stanna kvar där, för att han skulle tro dagen var över och kunna hålla sig lugn fram till start. Jag valde en duglig tillresande jockey som varken kände till motståendet eller min häst. Min ridorder var bara ”follow Magic Wind and when he shows signs of tiredness you go”. Vi vann till 31 gånger pengarna och på denna dag var Mr Minister ”a merit to his trainer”. Namnet på oss finns nu varje år i Derbyprogrammet. Jag hade bett honom om väldigt mycket och han levererade på max. Jag visste om detta, men tänkte ändå han skulle få en till start det året två månader senare där han stod väldigt rätt till i ett lopp. Men jag hade skördat vad som fanns i honom det året, det var väldigt tomt så han fick vara till nästa år efter detta. Totalt tävlade vi honom under sju säsonger med 539.140:- insprunget,  det var en fin familjehäst som gav mycket glädje.

Skillnaden är enorm mellan sporten idag och förr och skillnaden kommer bara att fortsätta växa. På samma sätt är det väldig skillnad på hästarna nu och då. Ändå tränar man ungefär som man alltid gjort när vi förr hade hästar som inte var ”hyperavlade” för hoppsport. Man tränar på samma sätt som förr när man var tvungen att lära en unghäst att hoppa och ryttaren skulle besluta. Behovet av ett nytt sätt att träna kommer bara fortsätta öka; en hopphäst måste vara intelligent, den måste tänka med ryttaren och fatta rätt beslut på en tiondels sekund. Detta är nödvändigt, för det finns alltid något som inte går som planerat. Den otroligt framgångsrika formel 1-föraren Niki Lauda hade ingraverat på sin ratt: ”Har du full kontroll kör du för långsamt!” När man ser dagens omhoppningar har nog de flesta toppryttarna detta tema klart för sig.

Ofta tänker jag och andra på agilityhundar som modellen för framtidens hopphästar. Jag vet bara väldigt lite om fågelhundträning, men kanske är det istället den känsligare hundtypen och den sortens träning som ligger närmre den moderna hopphästen och dess utbildning. Fågelhunden måste jobba självständigt över stora ytor, men ändå med kontakt med föraren, den måste ha väldigt stort tålamod trots att den är energisk, den får inte lära sig olater som att tjuvrusa efter fågel. En bra fågelhund behöver nog väldigt mycket kvalitet och man ser det ganska snabbt hur mycket talang som finns i unghunden, sedan är det upp till föraren att förvalta. En agilityhund kan man nog lära det mesta så länge den tycker uppgiften är kul och allt behöver inte ha blivit rätt från början, säkert går det att lära om. Våra moderna hopphästar har man inte alltid möjlighet att lära om. Ju mer kvalitet desto mer kvalitet och fingertoppskänsla krävs det i träningen för att inte nedbrytningsprocessen skall bli oåterkallelig.

Hälsningar

Per-Ola

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.