Match-making del 1!

Per-Ola Forsberg | 7/3 - 2019

Jag nämnde i sto-val-bloggen den svåra avgränsningen mellan vetenskapen och den praktiska erfarenheten. Nu när vi kommer in på ännu mer vetenskapliga ämnen blir det än svårare. Jag får därför börja med en svarsfriskrivning och kommer att försöka undvika ord som helt och hållet hör till vetenskapens språk. Annars hade mina tankar kanske blivit än mer övertygande. I stället vill jag bara att det skall uppfattas som trovärdiga observationer och något att ta till eftertanke för den som är nyfiken.

Många tror att snabba generationsväxlingar är vägen framåt. Om ni går in på Blup och andra söksajter och kollar på de bästa hästarna, även unghästar, kan ni se att föräldrarnas nu gemensamma ålder oftast är väldigt hög. Som exempel kan vi ta Flip´s Little Sparrow som bara är 13 år, hennes föräldrars gemensamma ålder är nu 55 år. Tror ni detta är ett undantag? Alls icke, det är så det oftast förhåller sig. Det som är bra nu, var bra för väldigt länge sedan också. Det finns genom avelsframgång procentuellt fler fina hästar nu, men vi avlar ju bara på de finaste från förr. Det är lättare att hitta och säkrare att använda hingstar med långt track-record.

Stephanie Holmén och Flip´s Little Sparrow,

Det finns en hel del avelsexperter, både på hobbynivå och avlönade som hävdar motsatsen. De har också en märklig förmåga att förutse vilka egenskaper som förs vidare. SWB´s användningsråd efter varje hingstpremiering är för mig lustig att läsa. Eller tragisk eller missledande. Eller helt rätt om ni tror på kompensationsavel, välj själv. En långryggad hingst passar till korta ston, ett dåligt benställ på en hingst kräver ett korrekt sto med mera med mera. Med min avelsåskådning bär det mig emot att läsa dessa kommentarer som avelsrådgivning, eftersom kompensationsavel är något av det som ger minst resultat enligt min mening. Man skall från start inte börja med ett sto man inte är nöjd med. Om man inte vill ha en häst på 176 cm skall man inte betäcka med en häst på 176 cm och vill man inte ha en häst på 162 cm skall man inte heller betäcka med en sådan hingst. Det enda man kan vara säker på med avel är att de dåliga egenskaperna eller de man hoppas slippa alltid följer med. Sedan kan man hoppas på att så många som möjligt av de positiva egenskaperna/karaktärerna återfinns i avkomman. Förmågan att få med så mycket positivt i avkomman som möjligt, det är konsten med avel!

Jag återkommer mycket till Federico Tesio (1869 -1954), italienare och en av historiens mest betydelsefulla fullblodsuppfödare. I Match-making del 2 skall jag prata mer om hans tankar. Tesio talar om “The law of blending or occupation”. I en hybrid ärvs varje del separat så det blir ”occupation”, medan en mer homogen population kan det tänkas att fler egenskaper ärvs gemensamt. I fullblodet som renavlats i över 250 år blir det mer likt ”blending” för det är en mycket mer homogen arvsmassa, även om Tesio själv  såg fullblodet som en hybrid. För de arabiska fullbloden som renavlats i mer än tusen år blir det kanske mer ”blending”. Arabhästen kommer alltid att ge en avkomma med rastypisk konkav nos, sitt öga, sitt kors, sin svansföring med mera. Vid hybriddjur som hopphästen är, även om de kan vara mycket noggrant utvalda, skickas de olika fysiska och icke-fysiska karaktärerna oberoende av varandra från varandra till varandra.

När egenskaper förvärvs separat är det som att varje gång skaka ett kalejdoskop, hoppas på turen och titta in på det finaste mönster man någonsin sett! På riktigt korrekt sätt är både engelskt fullblod och arabiskt fullblod fortfarande hybrider, men det räcker som jämförelse att de är mycket mer homogena än hopphästarna. Hade de varit helt homogena hade de inte haft individuella tecken, utan sett ut som pingviner som alla är lika eller någon annan fågel som inom rasen är helt lika på höger och vänster sida. Inte som hästar en kort eller lång vit strumpa om vartannat på olika ben, olika tecken i pannan och till och med olika färg!

Tänk att ni bara vill producera på en egenskap, för att göra det lätt tar vi färg. Ni vet inte bakgrunden i härstamningarna och vad som finns där, ni vet bara färgen på sto och hingst. Så är det ju faktiskt i verkligheten med de egenskaper ni eftersträvar till era avkommor. Ni vet att hingsten eller stoet har det ni söker, men ni vet inte med säkerhet hur det kommit dit. Fuxar är lätta att producera, det är bara en fux mot en fux. En brun häst tar det lite längre tid att producera, men det börjar med att ett brunt sto möter en brun hingst. Chansen att avkomman blir brun finns där, men blir det en fux får man avbryta och börja om. Någon av föräldrarna eller båda är en hybrid på färg och hur väljer ni då? Byter ni ut båda parter eller behåller ni ert sto och hoppas att det var hingsten som var en hybrid på denna egenskapen? Om man följer sannolikhetslära och andelen bruna hästar i populationen så är det säkert att ni inom en period av 50 år kommer att ha etablerat en ras med bara bruna hästar. Robin Z var sagd att bara lämna bruna, men jag fick en skimmel efter honom. På samma sätt är det svårt att etablera en ras med grå hästar. Ni betäcker en grå häst med en grå häst och varje gång ni får en fux eller brun får ni börja om. Med dessa metoder har man snabbt kunnat producera får med finare ull, kor med rätt mjölk- och fettmängd, grisar med efterfrågat kött. Ett eller två karaktärsdrag lyckas man ganska snabbt etablera i en ras. Svårigheten uppstår när man försöker producera och etablera en ras av atleter.

En hybrid ärver inte bara karaktärer från sina föräldrar men även från en mängd individer i härstamningen, 5 generationer är 62 individer. Den ärver från sto och hingst, men även från fyra mor- och farföräldrar och säkert en del från 16 hästar allt mellan farafarsfar och mormorsmor. Därför ger informationen om den direkta hingstlinjen eller den direkta mödernelinjen inte hela sanningen och hela bilden av de ärftliga möjligheterna. Glöm inte sedan att i en hybrid ärvs karaktärsdragen oberoende av varandra och att vissa kombinationer av individer i härstamningen kanske bildar speciella mönster i kalejdoskopet.

Eftersom hoppsporten avlar på en hybrid tror jag inte på linjeavel inom hoppsport. Istället tror jag på att en först slumpmässig framgång uppträder när vissa härstamningar korsas mot varandra. Andra uppfödare upptäcker framgången och kopierar ett mönster, även de får framgång och då blir det ett mode i att göra den korsningen som kallas ”golden-cross”. Med större grupp från den korsningen blir det möjlighet till evidens att den fungerar bättre än normalt och förväntat. Det finns vissa harmonier och det finns vissa disackord. Olja, vinäger och salt är en harmoni till sallad medan kaffe, salt och olja är motbjudande till sallad. Det kan vara liknande typ av element med harmoniska vibrationer som bestämmer den nästan konstanta framgången för två givna stammar i hästen.

Om man betäcker ett travsto med en fullblodshingst och sedan betäcker stoavkomman med en travare igen får man mer speed i travaren. Det var så man gjorde för många år sedan när man utvecklade den amerikanska travaren. Om man betäcker ett fullblodssto med en travhingst kommer inte någon avkomma på väldigt många generationer att kunna vinna ett galopplopp! Det blir som kaffe i salladsdressingen. Travaren var kaffe i salladen för galopphästen medan galopphästen bara blev havssalt istället för vanligt salt för travaren!

År 1788 importerades Messenger till USA, en engelsk fullblodshingst född år 1780 som hade haft stora framgångar inom galoppsporten i England. Messenger stod som avelshingst i 20 år innan han dog 1808, 28 år gammal. Hans sonson Hambletonian 10, född 1849 tog tronen som präglare av den amerikanska travaren.

Det kommer aldrig att vara möjligt att ärva avstamp, benteknik och styrka exklusivt, beroende på att dessa faktorer inte är separata och individuella karaktärer, men kombinationer av många separata karaktärer som skelett, muskler, nerv, inställning med mera och alltsammans i kombinationer som helt enkelt bestäms av slumpen.

Inavel innebär en större sannolikhet för att vissa önskade egenskaper kommer att vara ärftliga. Det säkraste sättet att erhålla detta resultat är att minska antalet olika hästar i stammen och därmed göra det lättare att fixera eller etablera deras karaktärer. Faktum är att den bästa formen av inavel från denna synvinkel är det mellan tvilling- bröder och systrar. Genom sterilitet kommer naturen att begränsa eller till och med eliminera människans försök till detta. För 10-20 år sedan föddes det hästar, ofta i Holstein med som exempel både Contender som fader och morfar. Inte långt bort nu att de snart gör detsamma med Casall så enkelspåriga som Holsteinerförbundet har blivit. Jag kan se Stakkato i andra och andra led, utan att det i mina ögon tillfört något positivt. Traditionell linjeavel är tredje och fjärde led på respektive sida.

I en hybrid hamnar egenskaperna/karaktärerna som ”ockupation”.  När vi parar ett sto med en hingst kommer karaktärer återfinnas i avkomman eller ligga latent, men de kommer aldrig att läggas tillsammans och dubblas. Som banalt exempel så kommer inte ett sto på 160 cm och en hingst på 170 cm inte att få en avkomma på 330 cm. På samma sätt om färgen lades tillsammans skulle alltid avkomman få mörkare färg än föräldrarna. Om ni jämför en parning mellan man och kvinna av olika färg där hud i människa är homogen, blir det ”blending” och en blandning av föräldrarnas färg. När en identisk karaktär, i detta fallet pigment, är med i en parning blir det ”blending”.

Jag tror ju mycket på naturen och att den styr. Vi kan bara försöka ”knuffa” i rätt riktning. Ibland tar naturen över helt och jag skall nu berätta om ett av dessa fall som blev historia!

Brigadier Gerard slår två champions Mill Reef och My Swallow i den första klassiska löpning för 3-åringar. 1600 meter rakbana och lite uppför. Båda saker extra krävande. Två kommentatorer, en för varje halva för att kunna se väl i kikaren!

1968 föddes Brigadier Gerard, en son till hingsten Queen’s Hussar och det icke-vinnande stoet La Paiva med stostam bakåt till det fantastiska stoet Pretty Polly i fjärde led. Brigadier Gerard toppade ratingen med 144, den näst högsta siffran som hade getts på den tiden, lika med Tudor Minstrel, men ett pund under Sea Bird. Han valdes som första häst någon gång enhälligt till Årets Häst av 40 elektorer. Brigadier Gerard gick i avel efter fyraårs-säsongen med 17 storsegrar på 18 starter. Han hade vunnit fler lopp än någon annan engelsk klassisk vinnare, bortsett från Bayardo vinnare i 22 av 25 starter och hans anmoder Pretty Polly med 22 vinster på 24 starter.

Brigadier Gerard´s fader Queens Hussar var ingen champion, men en fin kapplöpningshäst och bra nog för att stallas upp som avelshingst. Det fanns liten efterfrågan på hans tjänster och han stod i flera år mot en avgift på 250 pund. Stoet La Paiva hade inte visat något i lopp, men hon skulle betäckas med en namnkunnig avelshingst eftersom hon trots allt kom från en respektabel mödernelinje. Stuterierna låg tätt i Newmarket och La Paiva leddes av sin tränare till tänkt hingst några kilometer bort. Varje gång de passerade stuteriet där Queens Hussar stod uppstallad stannade La Paiva och gnäggade kraftfullt till Queens Hussar varje gång de gick förbi som besvarade brunstgnägget. Det var lite arbete att få stoet att gå förbi. La Paiva blev inte dräktig med tänkt hingst  och vid nästa brunst när det var dags att gå förbi Queens Hussar var det än värre. Stoet ville absolut inte. Tränaren som var lite trött på att hon varken ville springa fort i lopp och dessutom inte ens promenera till hingsten, gav upp och La Paiva fick besöka Queens Hussar med en avsevärt lägre taxa.

Betäckningsavgiften för Queens Hussar förändrades efter framgången med sonen Brigadier Gerard från 250 till 2000 pund. Även om Brigadier Gerard var den bästa galopphästen i England sedan 1947 blev han ingen framstående avelshingst. Han var av relativt enkel börd och det räckte inte till i avel, även om han beroende på sin suveränitet på tävlingsbanan säkerligen fick fina ston. En riktig hjälte är han dock fortfarande i folkminnet! Queens Hussar däremot fick större intresse och finare ston i samband med sonens framgång och avslutade avelskarriären hedervärt.

I denna blogg har jag velat prata om hopphästen som hybrid, med 5 generationer bakåt 62 hästar. Dessa 62 hästar blir vid en parning 124 hästar. Alla väldigt olika. Vid en parning blir fadern till stoet inte mer inflytelserik än stoet själv. Som avelshingst kunde han producera hundratals avkommor varje år. När han nu förpassas till morfar kan han precis som stoet bara producera en enda avkomma per år i denna nya roll i härstamningen! Värt att tänka på tycker jag. Så är det för alla hästarna i härstamningen. De får en mycket mer begränsad roll för varje generation bakåt, men de kan ändå även längre bak ha en betydelse för avkomman. Om kalejdoskopet skakas och vrids på bästa sätt kan även små bitar göra ett vackert mönster!

Jag lovar att del 2 av match-making inte skall bli lika lång, men det blir mycket att beskriva för att kunna ge en bild av samband och avelsfilosofi.

Vi ses!

Per-Ola

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.