Nu är tiden då uppfödare uppmärksammas!

Per-Ola Forsberg | 16/2 - 2020

Förbundsorganisation och aktiva kan säga att utan uppfödare så dör industrin. Uppfödarna är jätteviktiga och har stor betydelse för sportens framgång! Men Schweiz har ingen uppfödning att tala om, trots detta gör de det ändå sportsligt väldigt bra. Nu är årstiden för hingstvisningar och nya drömmar, hingsthållarna vill få upp volymer och aktiva i sporten hejar på för ju större utbud desto fler toppar och desto lägre priser i skiktet under. Och där kan man också hitta fina hästar och göra bra pengar på.

Accolade (Chacco Blue – Germus R) som 4-åring med Addressee e. Messenger vid sidan

En som i Sverige ofta anses ha näsa för hästar säger sig alltid leta efter en bra affär. Det hade ju varit roligare att läsa att hen alltid letade efter en fin häst. Men så har det blivit i en utövning, som fortfarande kallas sport, där pengar styr (nästan) allt. Förr i världen sa man att ”Good horses find good riders” men så är det inte längre. Nu skulle man om man är snäll kunna skriva ”good horses generate good value” till dem som har kontakter. Det får väl vara det ursäktande i att man inte letar efter en fin häst, utan en fin affär.

Flera framstående svenska aktörer har verksamheter med 4-5 handutplockade unghästar i varje årgång. Någon har fler än så. Ändå tvingas de rekrytera externt när de vill nå toppresultat.  Det kan tyckas som en dålig out-put, men Leon Melchior som drev hela mäktiga Zangersheide-stuteriet var tvungen att köpa tävlingshästar till sin dotter Judy-Ann, så de är i gott sällskap. La Silla var i samma situation när de trots toppsatsning på avel, ytterst knapert kunde rekrytera internt till Rolf-Göran Bengtsson. Så visst finns det behov av stöd och hjälp från oss hästproducenter.

Uncle Blue e. Chacco Blue – Robin Z – Royal Whip xx som 7-åring i Scandinavium med Stephanie Holmén

Hela definitionen på mig som uppfödare är felaktig och därför värderas jag och mina produkter fel. Till att börja med sysslar jag med R&D (research and development). Jag tar in så mycket omvärldsanalys som möjligt för att hamna rätt. Sedan sitter jag länge vid ritbordet innan jag gör prototyper och eftersom dessa inte är något beställningsarbete får jag själv ta kostnaden för de som inte är bra nog för att produceras. Det är vi uppfödare som driver utvecklingen, annars hade ryttarna haft samma hästar idag som för 20 år sedan. Ryttarna vill ta åt sig äran, men det är fel.

I denna regntunga period borde man kanske snegla efter individer som kan klara riktig väta!

Sedan producerar uppfödarna hästarna i fyra år; från första besöket på seminstationen tills årsskiftet de fyller fyra år. Fyra år fyllda av arbete, omsorg och vånda som kan uppkomma i olika situationer på denna riskfyllda transportsträcka.

När hästarna sedan fyller fyra år börjar det egentliga produktutvecklingsarbetet och som alla vet är produktutveckling inget billigt kapitel. Det är heller inte utan risker, något projekt som sett bra ut når inte sin milstolpe och värdet rasar. I några projekt tar man in underkonsulter, ibland på deltid, ibland på heltid och ibland utomlands. Att produktutveckla en tävlingshäst till ålder och nivå då den är attraktiv för en duktig ryttare genom dennes hästägare, är lika kostsamt som att stoppa in McKinsey-konsulter i ett företag. För att det skall vara värt denna investering måste hästen ha svarat ja på all produktutveckling och den måste även ha tävlats utomlands för att visa upp sig för en större kundmassa. Gör man inte denna investeringen i produktutvecklingssteget, sitter man kvar med de ”som har näsa för affärer” som enda kundgrupp och man får svårt att ha en långsiktig lönsamhet i sin verksamhet.

Bluetooth e. Chacco Blue – Be My Chief xx, här som 5-åring i Falsterbo, nådde inte sin milstolpe beroende på en skada under hingstbetet som åring och blev senare ”scrap value”

Team Krafft har 25 hästmänniskor inom olika rid-gebit (utanför satsningen på trav- och galoppsport), som de sponsrar för att se hur fina hästarna blir av deras foder. De har ingen uppfödare bland dessa 25, så jag tänkte för ett år sedan att jag skulle kunna vara det! Men marknadschefen tyckte inte det var intressant. Vill tillägga att jag har jättebra samarbete med min representant från Krafft eftersom allt bulkfoder kommer från dem och vid några tillfällen på året pallar av annat foder. Jag är ingen Krafft-helkund men tänkte jag kunde bli det, om det funnits intresse högre i organisationen för att en uppfödare skulle vara med i teamet. Tolkningen blir att de inte säljer så mycket till uppfödare, alternativt att uppfödare som grupp inte är så intressanta som andra. Nu trivs jag istället med att handla där jag får mest valuta och oftast kompletterar jag Krafft bulk med Saracen och nån gång med Iform.

Elitstoet Katie Robinzon e. Robin Z – Royal Whip xx med sitt stoföl Entitled Ease e. Qualdandro, nu 5 år

Om man ser på alla kostnader och den stora risk som uppfödarna tar i hästbranschen, samt dessutom ofta är den största trogna hästägargruppen, då är det märkligt att man för en så undanskymd tillvaro. Med dagens transparens i marknaden vet uppfödarna inte ens om man har någon egen kommande multipel på sin investering eller om man bara är ett bidrag till foderfirmor, försäkringsbolag, tävlingsverksamhet ja till hela industrin!

Jag och Makebelieve i gröngräset!

Vi hörs,

Per-Ola

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.