Selekterad Aladdin-ask eller en näve Gott & Blandat……..?

Per-Ola Forsberg | 23/11 - 2018

”Hoppsporten kräva dessa blandraser”……eftersom kravspecifikationen på den moderna hopphästen är så komplex! De flesta förbund verkar ha övergett sina raser och skapar nya blandraser som de kallar egna. Det gäller då att man kan Alladin-asken väl så man plockar rätt redan vid första valet annars blir kanske det bättre valet en näve ”Gott & Blandat” för att säkra! Bakgrunden ligger i historiken, så låt mig förklara!

Vi människor är just människor och olika nationaliteter har sina karakteristika genom arv och tradition. Länder och kulturer bedömer nytta och framgång med olika parametrar. Hästen har länge varit central i samhället och därför präglas även hästarna av dessa värderingar. eftersom man ofta har varit duktiga i sitt avelsurval.  Låt mig ge några exempel!

Holländarna är sedan gammalt ett kustnära handelsfolk duktiga på språk. Det absolut viktigaste för holländarna är att de kan sälja sina produkter. Tills för inte så länge sedan producerade de 70% hopphästar och 30% dressyrhästar. När boomen med dressyrhästar tog fart och man framförallt kunde sälja unga dressyrhästar för bra pengar ändrades det väldigt snabbt till 70% dressyruppfödning och bara 30% hopphästar, vet inte hur det ser ut just nu. Min egen In Loco (Indoctro-Nimmerdor) har en mormor med utmärkelsen ”ster pref prest” inom hoppning, men även detta sto Pirouette hamnade i dressyraveln. För holländarna är hästen en handelsprodukt och den måste vara trevlig, sund och kommersiell även på låg nivå, för allt ska kunna säljas. Det gör att hästarna ser trevliga ut, inte mycket som sticker ut, de gör ganska mycket av hindren som unghästar så att spekulanter intresseras. De inser själva att de missar spekulanterna i de högsta divisionerna och plockar in lite värstinghästar från andra förbund i härstamningarna. Exempelvis fina ”holländska” Montender har en hingstlinje med Holstein-Holstein-Selle Français!

Fransmännen i sin tur tyckte/tycker att rider och tävlar gör man bäst efter en god lunch med åtminstone vin men helst med champagne! Luncherna kan dra ut på tiden och glasen bli flera. Min högst privata analys är att de behövde hästar som hade en något trubbig mun så att ryttaren kunde hålla sig fast i tyglarna, samtidigt som hästarna var tvungna att kunna hoppa stora språng då ryttarens promille ibland gjorde avsprångspunkten osäker! Egentligen inte så mycket handel och spridning av deras avel, mest varit med enstaka hästar. Man har hållit sig inom landet eftersom Frankrike är fulländat! Det fantastiska är att hingstar som inte alls gjort avtryck i Frankrike lyckats exceptionellt i andra länder. Exempelvis Cor de la Bryere (66% fullblodsinslag) är i Frankrike osynlig från när han stod där sin före export till Holstein, medan han i Holstein ofta är fundamentet i mycket framgångsrika härstamningar. Fransmännen har numera plockat in blod från andra förbund och holsteinerhingsten Carthago som exempel fick en liten renässans när han användes där, med framgångsrika både tävlingshästar och avelshingstar som resultat. Carthago var vek bak och kanske var det de starka franska hästarna som hjälpte honom, eventuellt med extrastöd av Alme´-blodet som passade väl och är frekvent i Frankrike.  Fransk hoppsport dömde egentligen själv ut sin egen avel för 20 år sedan, men det har visat sig helt fel slutsats och att de istället har producerat mycket fina hästar som med en gnutta inblandning har haft massor att tillföra.

Tyskarna är ett mycket hierarkiskt folk. Där lyder och gör man vad man blir tillsagd och detsamma förväntas i ännu högre grad av hästarna! Hästarna skall inte ta egna initiativ, istället lyda fullt ut och prestera väl med underkastelse. Holstein har varit föregångare i detta och ryttare som på 70-talet eller tidigt 80-tal fick sitta på en holsteinare och känna skillnaden mot vad vi hade att tillgå i Sverige, blev för evigt frälsta. Bra då, men synd nu när sporten ändrats och tiden sprungit ifrån dem. Jag återkommer i senare blogg med min egen analys av Holsteinerförbundet.

Belgien hade lite tur med sin geografi. De låg inklämda och kom dessutom senare igång med prestationsavel. Ofta är det kommersiellt bäst att inte vara först, utan istället se vad som går bäst, plagiera och modifiera en aning själva. Ikea är ett bra exempel på det! Belgien ligger som ett litet land inklämt mellan hästnationerna Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Belgien har gjort det fantastiskt bra med sin blandrasavel och är kanske modellen för den moderna hopphästaveln.

Själv är jag granskande försiktig till den framtida belgiska hopphästprodukten. Jag ser massor av fina hästar, men min högst subjektiva bedömning är att de får svårare med nästa steg, vad funkar med vad? Zangersheide gjorde samma fantastiska avelsframsteg om än något annorlunda då det grundade sig på de bästa G-stona i Hannover samt Alme´och Ramiro-blod på fädernet. Zangersheide försökte på många sätt själva vitalisera när de kört fast genom att para eget mot eget för länge utan att lyckas förbättra. Deras stambok är numera en komplett blandras vilket var deras enda väg framåt för att komma igång igen när det de provat det mesta internt inklusive till slut travare som en gnutta externt. Det skall bli spännande att följa de belgiska hästarna framöver. Eftersom man initialt avlat på kapacitet och scoop var det en del tunga hästar och kommer det fram igen nu när man korsar dessa avkommor med varandra eller hur går man vidare? Jag var på 3-stjärnig tävling i norra Frankrike där det var mycket belgiska hästar. Överlag var de en aning stora och tunga, inte alls som de belgiska premieprodukter vi ser i världscupen. Dock är säkerligen de bästa belgiska hingstarna väldigt bra för svensk blandrasavel.


Vår Career Diplomat, 5 år e. Messenger u. Katie Robinzon-Robin Z – Royal Whip xx. Hannoveranerhingsten Messenger är en riktig blandras! Efter holländska Montender e. holsteinerhingsten Contender och med holsteinerhingsten Burggraf som morfar. Messengers moder var westphaler e. Celle français-hingsten Baloubet du Rouet och mormoder var hannoveranerstoet Samsara som är helsyster till Stakkato.

Eftersom kravspecifikationen på den moderna hopphästen är så komplex, måste man för att hinna producera och leverera, göra sin egen blandning eller ta en färdigblandning man tror på från något avelsförbund. När jag läser resultatlistor från internationella tävlingar står det för mig helt klart att det finns massor av lyckade avelsmodeller, dock är de flesta riktiga blandraser. Olika förbund har hanterat detta olika samt varit olika framgångsrika. Det får någon senare blogg handla om.

Kanske finns det en stor fördel av möjligheten att i första steget komponera sin egen blandras och att det egentligen är grunden till nuvarande avelsframsteg i Sverige?!

Nästa blogg ska handla om kommunikation med hästen, eftersom det är viktigt att tidigt förstå avkommans temperament inför stoets nästa parning.

Hoppas ni finner intresse i detta och orkar hänga med!

Per-Ola

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.