”Sire of sires”…………

Per-Ola Forsberg | 1/1 - 2019

Det är inte ofta en hingst lämnar en avkomma som är lika bra som honom själv. Självfallet beror det även på stona, men inte bara.  Hingsten kan både ha en belastning och en styrka i sin härstamning och det är inte alltid samma viktning emellan belastningen och styrkan om det gäller som tävlingshingst eller avelshingst. Att välja hingst till ett sto är inte en investering i en betäckning utan oftast i ett framtida försäljningsprospekt och då kan beloppen i slutändan bli stora samt hingstvalen helt avgörande.

För att lyckas med hingstval tror jag man måste vara mycket principfast. Man får sätta upp ett antal dogmer, ”detta gör jag, men detta gör jag inte”. Dogm som ord betecknar en bindande formulering i en verksamhetsförklaring, inriktning eller koncept. Vid hingstval är dogmer helt avgörande eftersom det är så lätt att imponeras av alla dessa fantastiska hingstar som visas och alltid i toppskick. Själv charmas jag just nu av hingsten Hotspot i Holland, eftersom jag var nyfiken på hingstar efter Hors la Loi och fann honom med mödernet Nabab de Reve – For Pleasure. Så kommer det hela tiden att vara; man ser otroligt fina hingstar både i Sverige och utomlands och för att inte trilla dit måste man först köra hingsten igenom sina urvalskriterier och se att den klarade dessa kriterier. Först därefter kan man tillåta sig fundera. Jag har gjort hingstval jag ångrat, men de jag verkligen ångrat är de där jag avvikit från mina urvalskriterier bara för att jag för stunden imponerats. Detta händer inte längre, jag är fullt vaccinerad och resistent mot snedsteg!

Cornet Obolensky är exempel på en ”sire of sires”

”Sire of sires” är ett mycket viktigt begrepp i fullblodsaveln eftersom man till stor del tävlar för ett framtida högt avelsvärde. Det finns otaliga hingstar i avel som inte förmått lämna avelshingstar efter sig. Att ha en hingstproducent som fader ökar värdet avsevärt för en ung hingst. Fantastiska Coolmore Stud som är världens största avelsverksamhet för fullblod startade på Irland på en gård som de flesta gör. De hade enligt min minnesbild tre kriterier för att en avelshingst skulle få stå där. Den skulle ha vunnit på 1200 m som tvååring för att visa speed, den skulle ha vunnit grupp 1 lopp vilket är högsta klassen och fadern skulle vara ”sire of sires”. Saddlers Wells som i mer än 20 år var deras flaggskepp redan från starten av sin avelskarriär och kostade +2 MSEK att betäcka med, hade en ett år yngre helbror som hette Fairy King. Även om Fairy King ägdes av Coolmore ställdes Fairy King på ett mindre stuteri eftersom han inte uppnådde Coolmores egna kvalitetskrav. När sedan Fairy King själv ganska omedelbart lämnade vinnare av hög klass omprövades hingsten och fick komma tillbaka till Coolmore samt verka där som avelshingst. Fairy King lämnade sedan själv världsklasshingstar och blev en fin hingst på egna avelsmeriter. Det är så man når stor framgång genom att hålla på sina principer. Bra hästar kommer alltid att komma från alla håll, men som uppfödare måste man minska sin risk genom att följa den smala stig som ens erfarenhet och kunskap bestämt.

Coolmore är världens största och mest framgångsrika verksamhet inom fullblodsavel. Grundat på Irland, men finns även i USA och Australien. Kolla gärna www.coolmore.com

Chacco Blue har jag haft stor framgång med som fadershingst i min avelsverksamhet, men jag har ännu inte vågat använda honom som hingstfader. Jag har skärskådat många, men deras unga avkommor på bland annat 2,5 års hingstvisningar har inte visat vad jag hoppats. Eftersom Chacco Blue nu är överlägset bäst och mest populär som fadershingst i sporten, tåler han att jag skärskådar honom för att exemplifiera. Jag behöver dessutom överhuvudtaget inte ha rätt i min analys. För min egen del behöver jag ändå karva fram en förklaringsmodell för komma vidare med att tro mig veta var den svaga länken är. Chacco Blues fader Chambertin som själv bara hoppade 135 har Cor de la Bryère på mödernet i andra och på fädernet i tredje ledet och även oturligt Caletto I och inte Caletto II som farfar. Cor de la Bryère lämnade extremt försiktiga hästar och de saknade lite räckvidd ibland för att de inte var så bra i ryggen, allt enligt den kunnige och mycket framgångsrika uppfödaren Jan Greeve. Experten Dirk Willem Rosie beskriver Cor de la Bryère-hästarna som superförsiktiga. Chacco Blues moder hoppade 150 och var e. Contender (med Ramiro på mödernet) och sedan en fullblodshingst. Som jämförelse får Cornet Obolensky-söner tre ”sire of sires” i rad med Cornet Obolensky – Clinton – Corrado I. Detta påbrå verkar ha gjort många Cornet Obolensky-söner framgångsrika i avel. Jag väntar på en Chacco Blue-hingst som vitaliseras via sitt möderne och kanske extra tillsammans med Chacco Blue´s eget möderne.

Ramiro gjorde fina hästar, men han gjorde också några vanliga hästar, väldigt vanliga hästar. Även om jag är lite rädd för att dubbla Ramiro, hade kanske Uncle Blue med moder e. Robin Z (Ramiro) och därefter fullblod skapat en genetiskt lämplig kombination Chacco Blue´s möderne. Det kanske kunde tillsatt kraften och blandat kvaliteten från Cor de la Bryère som det gjort för Chacco Blue själv och att man då fått rätt blandning. Eller är kanske Chacco Blue en morfarshingst i framtiden? Stakkariealla såldes nu som 6-åring för 2,4M€ och hon är efter hingsten Stakkato med morfar Chacco-Blue. Om vi vänder på härstamningen finns båda 160-hingstarna Chacco Chacco och Chaccato (båda Chacco Blue – Stakkato). Kanske är detta lösningen och en golden cross som väl passar mot mitt resonemang ovan. Man drar nytta av Cor de la Bryère, men låter honom inte styra. Framförallt Chacco Chacco har jag gillat i ett par år.

Uncle Blue med 59 % fullblodsinslag e. Chacco Blue – Robin Z – Royal Whip xx, visades på rådgivande som 2,5 åring med positiva kommentarer och blev ombedd att invänta ett år, men jag hittade ingen bra plan för hingsthållning och hästen kastrerades. Foto Kim C Lundin

I ridhästaveln är det många avelshingstar man gärna vill hitta på mödernet, men helst inte på fädernet. Om man funderar på att välja en yngre hingst som ännu inte hunnit producera, bör man vara säker på att fadern tidigare producerat avelshingstar eller om hingsten är yngre att den i varje fall producerat fina hopphästar och att då farfar och farfarsfar var riktiga hingstproducenter. Morfar eller mormorfar bör i ett sådant fall vara hingstar man gärna hittar på ett möderne. Att Grannus är bra på möderne är välkänt och att man helst bara vill hitta Chin Chin på mödernet har jag fått lära mig av kunniga avelexperten Jac Remijnse. Så är det med många andra hingstar också som bara producerar bra ston, ett välkänt exempel här i Sverige är Robin Z.

En ”dålig” hingst kan stänga en mödernelinje från fortsatt framgång. I halvblodsaveln tror man att man springa förbi den hingsten i härstamningen och avla ifrån den och på så sätt vitalisera en stostam som slutat leverera. Det fanns en mycket berömd svensk fullblods-stostam som hette Manina-linjen, Manina var född 1946. Den stolinjen stängdes till hälften av Moderne på 60-talet och sedan resolut på 80- och 90-talet av dåliga importhingstar som Bold Irish, Record Token, Radetzky och Tanaos för att nämna några. Manina-linjen fick därmed inte längre framgång och man kunde inte heller få till framgång senare via döttrar. Colombian Friend var en duglig hingst och han hade turen att möta en dotter-dotter till Manina med morfar Carnoustie och som mormor Oaksvinnaren och dottern till Manina nämligen Mata Hari. Resultatet blev att 1980 föddes Mandarin som var en fin sprinter med max handikapp 83, vilket är nedre klassen av en riktigt bra galopphäst. Mandarin slapp dåliga hingstar i härstamningen och blev en duglig ättling i Manina-linjen. I övrigt var de flesta avkommor i stolinjen från 1980 och framåt under 70 i handikapp gärna mot 60-nivån för att sedan förlora intresse och helt försvinna. Det finns ingen anledning att tro att det är annorlunda för hopphästaveln än inom galopphästaveln, skillnaden är bara att galopphästarna testas fullt ut och man får det svart på vitt.

1964 vinner Manoustie undan Manina Svenskt Galoppderby och tränare Thorwald Nordquist är glad och lättad!

I fullblodsindustrin säger man att bakom andra generationen är allt bara reklam. För att det skall skapas stora värden och stort intresse måste avelsframgången eller den sportsliga framgången ligga i första eller andra led. Jag tror man kan använda generation 3-5 för att förstå en hästs genetik och hur man bäst vitaliserar det som är bra, men faktum är ju att generation 1 och 2 måste vara bra för annars spelar det ändå ingen roll. Alldeles för många hopphästuppfödare har fått en skolning som härstamnings-arkeologer och tror att det viktigaste finns i det förgångna. Stona har en ytterligt stor betydelse i fullblodsindustrin och det är just för att man begränsar sig till att titta på moder eller mormor när man bedömer avels- eller sportsmöjligheter. Dessa två ston får därmed lika stor betydelse som fadern för avkommans kommersiella värde och dessa ston blir därmed vid framgång lika kända och betydelsefulla. Först när man gör så även i hopphästaveln kommer stona att få den uppmärksamhet alla ropar efter. Betydelse för hopphästaveln har dessa bra ston redan, om än mer anonymt när man nu hellre rabblar hingstnamn massor av led bakåt.

Hästarkeologi applicerat på härstamningar och genetik, är vanligt förekommande  bland hopphästuppfödare i syfte att skapa tro och hopp om egen framgång.

Många tror att det temperament man ser på tävling är det som gäller för hingsten. Eftersom hormonerna tar över vett och sans, är det istället i sin hemmiljö man kan värdera temperamentet på en hingst. När vi hälsade på i hingststallet i Celle var det väldigt lugnt trots öppen planlösning och gallerdel mellan hingstarna för att de skulle kunna hälsa på varandra. Gallerdelen mellan hingstarna hade de fått sätta i efterhand just för att hingstarna skulle kunna kommunicera med grannen och hålla sig lugna. När vi gått några avdelningar ned i stallet blev det ett väldigt bråk i hingststallet. Det var en praktikant som råkat sätta en hingst i fel box och det skapade fullt krig bland de hingstar som stod i närheten. I närmiljön har de koll på vem som är störst, bäst och vackrast. Kommer det in någon ny skall allt omprövas Jag kommer att återkomma i senare bloggar till att enligt min mening är biologin lika viktig som genetiken. Naturen är vis och vet vilka hingstar som bäst för stammen framåt. De snälla ”valackhingstarna” som inte fylls av hormoner när de ser nya hästar, hade aldrig fått en flock med ston i naturen som burit deras gener vidare. Kanske en överbliven ensling, men inga stora flockar. Jag har aldrig sett en hingst som inte blivit bättre sporthäst som valack och jag har full respekt för dem som orkar hålla på med hingstar i tävlingsverksamhet. Vad jag vill säga med detta är att en stökig hingst på en tävlingsplats kan till och med vara positivt, givet att han sedan koncentrerar sig när startsignalen går och han är i själva tävlingsmomentet.

Hingststallet i Adelheidsdorf där de flesta av Landgestüt Celle-hingstarna står.

All bakgrundsinformation får man läsa och lyssna sig till. De som anser att avelsindex och avelsstatistik bara berättar vad du redan visste och det ända det tillför är att det nu är nedskrivet alternativt att det är fel, de uppfödarna kommer oftare själva att ha fel än de har rätt med sin avelsverksamhet. Intervjuer med kända avelsprofiler ger alltid något nytt att tänka på. Som exempel när kunniga Dirk Willem Rosie sa att Nimmerdor-hästar hade svag bakdel/länd och oftast inte stannade länge i toppsport gav det mig en rejäl tankeställare. Jag hade ju läst om Nimmerdor som förra århundradets hingst i Holland och blev tagen på sängen. Det innebar att vårt avelssto e. Indoctro – Nimmerdor omedelbart fick nytt hingstfokus där stark rygg och kraft bak prioriterades framför allt. Hon besökte därefter först Untouchable, sedan Qualdandro e. Quick Star (tänk Big Star e. Quick Star – Nimmerdor) och nu senast Balstakko e. Baloubet du Rouet – Stakkato. De två förstnämnda vet jag blev riktigt bra och nu hoppas jag även så på den i fosterlivet.

Någon gång framöver skall jag återkomma till mina egna hingstval och hur jag tänkt, även om jag snuddat vid det i denna blogg. Syftet med denna bloggen har varit att uppmana till att man bör sätta upp kriterier för hur man väljer ut en hingst och sedan konsekvent hålla sig till dessa kriterier. Alltså först sorterar man bort hingstar man inte gillar eller hingstar man absolut inte vill se i sin egen uppfödnings härstamning. Därefter prövar man de avelshingstar man gillar mot sina egna urvalskriterier. Ibland berömmer uppfödare sig själva bara för att man sorterat bort de man ändå inte gillar! Konsten är urvalet av de hingstar man gillar. Urvalskriterierna kan vara prestation, härstamning, ålder, mödernets prestation, ja de kriterier som är viktigast enligt eget tycke och smak. Man kan inte få allt, så prioriteringar behövs i nästa steg för det egna stoet. Vill man producera med extra fokus på ridbarhet och temperament som blir allt viktigare egenskaper, är det kanske fem-till sjuårshingstar man skall leta bland, då de lättast kan bedömas för ridbarhet och temperament när de tävlats som fyra- till sexåringar och då måste visa mest av just dessa egenskaper.

Hotspot f. 2012 e. Hors la Loi II – Nabab de Reve – For Pleasure

Vill man sälja föl, är det bara ”name-dropping”-hingstar som gäller, de mest lysande tävlingshästarna eller avelshingstarna. Förväntansvärdet och kundens ego att en lång tid framöver kunna nämna en kändishingst i samband med sin egen häst överskuggar allt annat. Tänker man bara tävlingshäst på hög nivå för framtiden är man hänvisad till alla fantastiska hopphingstar i den översta tävlingscirkusen, kanske man kan chansa på fantastisk 4-årig hingst som just börjat hoppa under ryttare. Själv har jag lättare att gå till en oslipad diamant som det klart och tydligt syns att den både är oslipad samt diamant, än till en polerad sex- till sjuårig hingst där jag inte ser mycket mer än fantastisk ridbarhet och fin hoppning. Så är det nu med Hotspot som jag nämnde inledningsvis, 7 år 2019 och charmant på alla vis, men bättre att nu vänta två år till och se vad som händer. Samma sak gällde för Take A Chance On Me e. Taloubet Z – Aldatus för två år sedan när jag tvekade, men han har nu som 9-åring verkligen tagit klivet in i den högsta sporten. Kanske är han då inte tillgänglig i avel ett par år framåt och detta är ju den svåra avvägning en uppfödare måste göra mellan risk och möjlighet genom att chansa i tidigare skede.

Take a Chance on Me e. Taloubet – Aldatus

Jag skulle kunna hålla på så här i evinnerlighet, men måste sätta punkt. Det finns hur många vinklingar som helst att fundera över. Har man inte obegränsat med ston, måste man för att öka chanserna i avelsverksamheten leta efter förklaringen till lyckosamma kombinationer. I slutändan styr naturen. Om man vill jobba på ett sätt så det räcker med att slippa otur och man inte absolut behöver turen för att lyckas, kräver det mycket tankar och studier!

Nu har jag skrivit ur hingstperspektiv så nästa blogg skulle bli med synvinkel på stona, men jag blev ombedd att skriva om min syn på marknaden så det skall jag istället göra härnäst!

Hälsningar

Per-Ola

 

 

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.