Ett brev från verkligheten

Sara Nilsson | 15/8 - 2018

Igår hade vi ett föl med koliksymtom, den var hängig och rullade sig i hagen hela tiden, såklart tog vi ut honom och stoet och han bajsade löst när vi separerade dom, stoet fick sen gå in i boxen och han la sig direkt igen, bara att lasta och köra till vår hemmaklinik som var snälla att ta emot oss och jag gissade på uttorkning. Monty och Vickie körde och när dom kom fram fick han dropp och efter några timmar gav det sig men vi ville ha dom kvar där över natten för observation, allt frid och fröjd tänkte jag som stirrade omkring hemma.

På eftermiddagen ringde en av veterinärerna oss och sa att Mamman, Bubblan 4år stod på tre ben, jag for upp med bil till kliniken som ligger 20min bort och pessimisten i mig var säker på en fraktur. Jag vill såklart poängtera att detta var ett trauma, hon måste gjort illa sig i boxen och shit happens med hästar det vet vi, detta är varken första eller sista gången man råkar ut för otur som hästägare. Ingen fraktur men hon stod fortfarande på tre ben och en supersvullen kota, ett litet sår mitt på kotan oroade och vi scannade, jag låtsades som vanligt läsa av scannern fast jag inte fattar något, röntgenbilder är jag som hobbyveterinär helt ok på att läsa av men scannern är omöjlig, ser bara ut som massa gele´klumpar och kanaler.

Jag har lärt mig the hard way att sår som inte blöder är dom värsta såren särskilt om dom sitter nära en led, det får hellre spruta blod och jag får hellre svimma för det gör jag av blod än ett litet sår, halt häst och inget blod. Provet på ledvätskan visade infektion, mög på ren skånska. Palle Brink och Göran Ryden som brukar operera till oss hade semester och Helsingborg är så sinnessjukt dyra så vi blev efter mitt önskemål remitterade till Köpenhamn för artroskopi (spola leden), nu börjar kaoset.

Jag tycker ju såklart själv att jag handlar väl i stressiga situationer, hade man frågat någon som känner mig hade dom till 100% sagt att jag inte gör det, eftersom det var sent på eftermiddagen hade både Robin och Vickie slutat och Monty (Pappa) med sin brutna högerarm fick komma upp med trailern, när det kommer till ledinfektion handlar det om timmar innan det är för sent och jag började känna mig ganska stressad. In med sto och föl i transporten, Pappa körde hem i förväg med personbilen jag kom i för att köra fram lastbilen så vi kunde lasta om när vi kom hem till gården direkt då jag inte kände mig bekväm att ha med fölet som är 3,5månader till Djursjukhuset med tanke på smittor och pga av att han varit lite dålig under dagen.

Halvvägs hem åkte den övre luckan ner och jag fick stanna, stoet hade då vänt sig, amen skjut mig igår tänkte jag, smällde upp luckan och körde vidare, var ju själv och hade inte så mycket val, såklart kom tåget i Fjälkinge och jag svor och ramsa över Sveriges kollektivtrafik och räckte fingret till tåget, moget, precis som om det skulle hjälpa, när jag kom hem och vi öppnade flög stoet ut, utan föl, jag hade tagit av grimman på fölet pga säkerhet vid transport och det var inte läge att gå in o få på den, fölet hoppade ut och sprang iväg, fånga in fölet, in med båda i boxen, ut med lastbilen, på med stoet på lastbilen, nej då ska hon inte på eftersom fölet stod och gallskrek inne i boxen, Mamma 73år kom ut och gjorde vad hon kunde med en liten kvast och till slut gick hon på.

Nu kände jag mig lite lugnare, tog två Ipren och kollade på ett avsnitt av Shooter på Netflix på väg till Köpenhamn, bra serie, tips. Väl på Djursjukhuset fick vi världens bästa bemötande. Ett helt team stod och väntade på oss, alla papper i ordning och dom tog henne direkt och vi körde hem, var på väg att stanna för en pölse och en minst en Tuborg men jag ångrade mig och somnade istället på två sekunder.

När vi kom hem var det nästan natt och kl 3 ringde dom och berättade att op gått bra och att det var lyckat, gud hör bön så att säga. Vill verkligen rekommendera Köpenhamns Djursjukhus till alla jag känner, framförallt i akuta fall, förhoppningsvis kommer vi kunna hämta hem henne redan i helgen eller i början på nästa vecka om inga komplikationer uppstår. Blåsbubblan som jag kallar fölet, han heter Bubbleroom men kallas egentligen Ronny, kärt barn har många namn klarar sig fint, han äter lite krafftfoder och hö och har gjort det ett tag, som tur är har vi ett till föl i år med en äldre mamma till det, Belle heter hon. Belle är helsyster till Steve Guerdats Bianca e  Balou du Rouet – Cardento – Maraton och har ett föl i år e  Calidos Son, hon är världens bästa och finaste mamma och tog så väl hand om Blåsbubblan idag nu när han är utan mamma ett litet tag, hästar är fantastiska.

Idag har jag varit helt färdig och inte gjort mera än nödvändigt, att äga häst är allt annat är glamouröst och många gånger är nerverna utanpå, man blir ju så rädd när det händer sina vänner något, nu ska jag sova, laddar för att hämta en del av 1000 balar hö i småbal imorn eftermiddag, can´t wait!

Belle tar han om två gossar nu

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*