Finns det några kvar av oss

Sara Nilsson | 27/11 - 2018

Jag börjar inlägget med en bild som symboliserar två sanna hästentusiaster, det är jag och mitt gudbarn Ketty 3år. Ketty rider på ridskola på lördagar och i helgen hade jag för första gången tid att följa med henne. Hon pratade konstant om hästar, vad dom hette, vilka borstar man skulle använda, att man skulle kratsa hovarna tills man såg vitt (ta bort leran menade hon). Hon ville krama dom, prata bäbisspråk med dom, visa mig var sadelkammaren var, tvätta bettet och var så uppe i varv och lyste som en sol efter ett varv i trav med ponnyn Exet att jag blev alldeles varm i hjärtat då hon påminner så mycket om mig själv när jag var liten. Nu är såklart bara Ketty 3år och det kan självklart ändras men jag hoppas såklart att hon kommer växa upp och ha samma kärlek till hästar som hon har nu.

För att kunna arbeta hästar på heltid måste du framförallt vara är en sann entusiast. Jag kan komma på mig själv sitta och googla omkring på kvällarna på allt ifrån hästens matsmältning till belysning i ridhus och helt plötsligt har det gått en timme. Jag vill varje dag göra allt lite bättre än igår och mina hästar går alltid först. Jag kan vara alldeles skakig av hunger kl 13 innan lunch men har jag ett hagbyte och en handbetning kvar går alltid det före mig och mina behov.

Något man sällan ser idag är just den där entusiasmen som för mig är självklar och alltid funnits där. Tjejer och killar kan komma ifrån skolor och inte alls förstå varför konvalescenthästen gärna vill ut och beta i trädgården när man har 10min över istället för att klicka på sin telefon, att man inte lägger lunchhöet i leran vid grinden utan mitt i hagen, att vattenhinkarna diskas innan man fyller på nytt vatten, tar man det sista av krafftfodret bör man fylla på tills nästa fodring osv. Ingen av praktikanterna jag haft har på något sätt varit ointelligenta utan det handlar bara om att tänka ett steg längre och sätta hästen i första hand. Jag har haft många kursettor också som på eget initiativ tex ställt sig och putsat tävlingsgrimmor, vikt och sorterat lindor/hemmatäcke, mockat en hage utan att jag ens sagt något, frågat om dom ska börja tidigare så vi hinner mocka klart innan vi åker på tävling kl7 osv. Jag behandlar alla praktikanter lika och jag är en väldigt snäll chef, jag har inte haft en enda praktikant på 15år som inte trivts men såklart de som visar entusiasm för hästen/arbetet är dom jag hjälper lite extra för framtiden.

Jag följer stallchefen på Grevlunda på Instagram och tänker ofta på ett inlägg hon la ut för något år sedan när Kajsa Björe gjorde praktik hos dom och hon filmade när Kajsa sopade och skrev att man kan döma en praktikant av hur hon sopar. Kajsa sopade snabbt som satan och lyfte på hinkar som var i vägen och sopade under dom. Det stämmer faktiskt. Antingen väljer man att sopa långsammare än en snigel och inte lyfta på saker för man är för lat för det eller sopar man som Kajsa Björe. Jag är säker på att Kajsa är en sann hästentusiast. Jag väntar såklart på en inbjudan från Jenny att praktiksera en dag med henne, då ska hon få se på en som mockar perfekt kan ni tro.

Annars då? Det är kallt. Minusgrader innebär väldigt mycket extrajobb. Vi har vattenkoppar i hagarna, det har vi inte i minusgrader så mycket tid går att bära vatten. Vi har haft otur med infektion på kastrationerna så jag sprutar väldigt mycket penicillin just nu och tvättar svullna skap, kallar mig för veterinär Nilsson. Några av hästarna vilar, andra går på halvfart och vi håller fortfarande på mycket med inridningarna. Jag har redan julpyntat, älskar allt som har med jul att göra ja förutom sill och brunkål då. Jag har även köpt julmust även fast jag har lite svårt för det sedan Lussevakan 2002 då jag hade en karatefylla på just julmust och galliano, classy.

Viktigt att kratsa hovarna

Som sagt, jag älskar jul. Pärlan har sin tomtemorgrimma och vi handbetar i trädgården, börjar bli svårt att hitta gräs nu.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här