Lillejulafton

Sara Nilsson | 23/12 - 2018

Jag ger mig in i matchen på riktigt nu. Under flera år har jag valt att inte lägga mig i debatter på sociala medier men nu när jag har min egna blogg så kan jag inte hålla mig längre.

Ingen vill bli kallad för amatör enda tills man kvalat till Amatörtouren i Falsterbo, då är det ok att kalla sig det annars bli många kränkta av just ordet amatör. En amatör är för mig en som tävlar upp till 1,30 och inte jobbar/tävlar med hästar på heltid. I USA är du amatör även fastän du hoppar 1,60 men inte gör det för ekonomisk vinning och jag har svårt att tro att just ordet amatör är nedlåtande för dom, men sen bor vi ju också i Sverige där man nuförtiden blir kränkt för allt. Jag kan delvis hålla med att amatör har en lite dålig klang så vi kan kalla det deltidsryttare.

I mitt stall har jag from 1januari 13st tävlingshästar. Några är då nyblivna 4åringar som inte går så många dagar i veckan men jag hoppas såklart att alla utav dom är superstjärnor. I den bästa värld är dom det men jag är också realist och vet om att så kommer inte fallet att vara. Av respekt för mina fantastiska hästägare väljer jag att skriva detta och inläggen som kommer om mina egna erfarenheter gällande mina egna hästar så vidare jag inte frågat om lov först.

För 3år sedan köpte jag och min bästa vän en häst ihop. Den röntgades och allt var frid och fröjd. En häst som hoppade felfritt 1,30 som 6åring men vi kände att hon aldrig skulle bli tillräckligt bra för ett proffs. Vi hade ett möte om hennes framtid och kom fram till att vi skulle sälja henne istället för att lägga ytterligare ett års träning och kanske inte få mer betalt ändå. Ja jag lever på detta och ibland även fast jag inte vill måste jag sälja någon av mina egna, räkningar ska ju betalas. Hon var/är en fantastisk deltidsryttarhäst, enkel att rida, pigg, grym inställning, aldrig stannat men i slutändan inte tillräckligt försiktig för toppsport. En familj som köpt häst av mig innan kom och provade henne och ville köpa. På besiktning hade hon en cysta kota fram. Vi visste inte om den men kollade vi dom gamla bilderna såhär i efterhand kan man se den där även om den inte var helt utvecklad då. Eftersom vi inte haft henne i 2år skulle jag mycket väl kunnat hävda Dolt fel. Gjorde jag det, knappast. Vi valde att sälja henne för inga pengar alls till familjen och de fullkomligt älskar henne och har såklart aldrig varit halt och vi fick bara glömma den dåliga förlustaffären och gå vidare. Varför ska det alltid vara någons fel om det inte går som man tänkt sig? Nuförtiden ser jag alldeles för många artiklar om folk som ska häva köp och stämma säljare hit eller dit. Jag blir mörkrädd. Jag är inte alls insatt i härvan med dressyrsnubben som sålde kissing spineshästen till tjejen och förskingrar pengar och tar definitivt inte honom i försvar men något som jag reagerade på är hur tjejen i inslaget säger att veterinären sagt att den måste gå på smärtstillande hela tiden pga av att den har så ont. Jag har flera stycken hästar i stallet som har kissing spines, mer eller mindre. Lady Juliette 23år sålde vi som 4åring till en amatörtjej. 6 månader efter hon köpt henne fick vi ett samtal att hon var oridbar och farlig. Det rörde sig om 50.000kr så såklart tog vi tillbaka henne. Jag red sedan 1,50 på henne med placering och flera JR/YR SM. Vi fick behandla henne i ryggen två gånger om året men folk i Afrika svälter så för mig var det aldrig någon big deal, vi kunde inte byta sadel bara och jag fick rida henne i låg form mycket, vilket inte var det lättaste eftersom hon är e: Robin Z och ser ut som en giraff. Vi avlar nu på henne och några har ärvt hennes kissing spines, några inte och inte gråter jag för det. Jag säger inte att det inte finns hästar som har ont av det som dressyrhästen i inslaget har. Jag har en häst i mitt stall som hade ont som 4åring just pga kissing spines och skickade av mig som en liten vante. Hon opererades sedan som 6åring och nu har hon tävlat 1,40 lätt som en plätt så det finns ju även sätt att lösa problemet om det nu skulle bli något problem.. Jag vill åter igen poängtera att jag inte tar kaninkokaren med dressyrhästarna i försvar och såklart vill man inte börja sin karriär på sin nya häst med problem och den hade ju även fått smärtstillande på besiktning vilket är galet men jag vill ändå skriva av mig lite även om det kanske låter som jag tar honom i försvar.

För två år sedan red jag en jättefin 6åring i Falsterbo/Breeders. Flera ville köpa henne efter säsongen och den visades för en utländskt kund som ville köpa. Jag hade sedan innan bokat en vet check hos min veterinär och jag sa att även om dom ville köpa och besiktiga henne så ville jag åka på kollen. Efter en hård säsong och med en häst som hoppade väldigt spektakulärt var hon engradigt halt båda kotor fram. Fan tänkte jag. Jag ringde kunden och berättade som det var. No big deal sa dom, vilket preparat har hon behandlats med var den enda frågan jag fick så dom kunde räkna dagarna tills det var ok att göra en ny besiktning och såklart ville dom bara ta ett blodprov i samband med besiktning. Hästen dansade igenom böjprovet tre veckor senare och hade en lös benbit bak och en pålagring kota fram. 1,2 milj senare hade hästen åkt och jag har aldrig hört ett ljud. Hur kommer det sig att proffsen inte bryr som lika mycket som amatören? Såklart handlar det om kunskap och erfarenhet. Amatörer blir så hemskt rädda när som hör ordet kotledsinflammation. Jag säger inte att jag gillar att behandla men har man hästar som är väldigt ambitiösa över hinderna och det brinner i hovarna vid avstamp så sliter det såklart mer på dom än träbenen. En elitidrottare i tex friidrott eller en fotbollsspelare har säkert fått någon form av kortison/antibiotikabehandling i sina dagar, precis som man byter olja/kamrem/däck på en racerbil.

Det första deltidsryttarna frågar när dom ringer är namnet så dom kan syna varenda resultat utan överhuvudtaget tänka på den mänskliga faktorn och gärna fråga varför den hade 12fel en gång, samt om den är röntgad. Säger man kissing spines, kotledsinflammation, pålagring, lös benbit, struppipning kan dom mycket väl få en hjärtattack. Har dom vettiga människor runtomkring sig är det inget problem men jag vet inte hur många gånger jag fått höra att dom inte ”vill köpa på sig ett problem”. Dom som resonerar så är inte ens välkomna att provrida hästar hos mig. Inte heller dom som har avlivat mer än en häst pga av ”fel på den” eller dom som besiktat tre hästar men ingen gått igenom.

Något som det sällan pratas högt om provision. Jag betalar gladeligen ut provision till tränare/förmedlare jag känner/känner till för gör man det har dom själva ett eget intresse att det fungerar mellan häst/köpare eftersom dom fått pengar för det. Jag förstår inte varför det ska hyschas så mycket om just det.

Jag har aldrig blivit stämd eller fått ta tillbaka någon häst förutom Jullis 23år då för 18år sedan. Jag säljer ungefär 7st hästar på ett år och jag kan ringa till alla vilken dag i veckan jag vill och alla är supernöjda och älskar sina hästar, och varför det? För jag är 110% ärlig och troligtvis är det väl därför jag aldrig kommer att bli rik som dressyrnissen som flyttade över 16miljoner till sig själv från sitt bolag.

Förresten, jag har en häst i stallet som är 100% UA på ALLT röntgen, veterinären sa till mig när den röntgades att han aldrig någonsin under sin karriär sett så fina bilder. Det är en 3åring som jag äger tillsammans med Familjen Bladh som ägde Castello. Dock är det en boxvandrare och väver, just nu går hon på lösdrift för när hon inte rids blir jag nervös av att se henne i stallet. En riktigt sjukt bra hoppare som vi tror otroligt mycket på e: Conthinder (Conthargos) – Electro. Så lägg på minnet, den perfekta hästen finns inte!

Jag vill passa på att önska en riktigt GOD JUL till alla underbara människor runtomkring mig, hästägare, medarbetare, veterinärer, hovslagare, leverantörer osv. Nu blir det lite lugnt några dagar sen kör vi 2019, bring it!Vinner kanske inget pris för denna bild men Monty och Jullis 23år med kissing spines står för årets julkort

Följ mig här