Norrköping och sjukstuga

Sara Nilsson | 1/6 - 2019

Förra helgen var vi i Norrköping och tävlade. Hade verkligen sett fram emot ett meeting med mina pärlor, kvalitetstid som jag kallar de. Dom har kommit lite i skymundan då det varit mycket unghästtävlingar och unghästtest i maj månad, men nu är alla 4åringar ute på bete och det var dags för mig och alla mina bästisar att åka på tur. Kommer såklart ett jag skulle vilja säga krispigt inlägg om just Unghästtest alldeles snart, stay tuned.

Hur som helst var jag glad som en speleman på väg till Norrköping, dels för att hästarna kändes i toppform och dels för att jag hade en av mina bästa kompisar Ulrika med som mentalt stöd/hjälp med hästarna då jag skulle debutera ett snäpp med alla.

Såklart gjorde inte mina älskade hästar mig besviken. Det 7åriga fölstoet Diddi e: Diamant de Revel – Cardento – Irco Mena gick rakt in i 1,30 klassen och hoppade det felfritt, plättlätt med stort självförtroende. Hon är för häftig, när vi står och väntar på att gå in på banan ställer hon sig ofta och kraffsar med frambenet, inte nervöst utan laddat precis som hon säger till alla i omgivningen att släpp in mig jag vill in och göra mitt jobb som jag älskar att göra! 7åriga Hugo debuterade 1,35 med 4fel som såklart inte var hans fel och han var inte alls så busig som jag hade förväntat mig. Han är en riktig show off men måste nog säga att för första gången brukade han lite mer allvar vilket är hur bra som helst! Sen kommer vi till min älskade bästis som jag köpte billigt för ingen kunde rida henne som 4åring. Hon är 9år e: Diamant de Revel – Cardento och debuterade 1,50 felfritt, alltså fatta glädjen, hon är världsbäst och jag älskar henne så mycket. Hon har allt man vill ha. Scope, försiktighet, blod, nerv, skalle, galopp, ja allt helt enkelt men framförallt är hon kopiöst lyhörd, jag kan ta bort ett galoppsprång och jag kan lägga till ett för hon väntar alltid på mina signaler och hon är en riktig arbetsmyra. Tack Vita för du är den du är och ger mig så mycket glädje!

Sen blev det slutridet för min del och ingen 1,40 debut för Hugo. Jag blev sparkad på uppstallningen när jag var ute och gick med Hugo av en annan häst. Norrköping hade en fantastisk bana och framhoppning som var pedantskött, jättefin hinderpark, underbara funktionärer, dom bjöd på frukost som var grym och självklart byggde min crush Peter Lundström toppbanor. Jag kommer definitivt åka dit igen. På minussidan var det enda att var det väldigt ont om plats. Både att gå med hästarna och med 200 uppstallningar på liten yta var det tight om plats och då händer det tyvärr ofta fler olyckor än om det är gott om plats. Ni vet själva när man släpper in lite för många hästar på lösdriften det är då det händer grejor. På själva uppstallningsområdet stod lastbilar som packade sillar, det var barn, barnvagnar, grillar, utemöbler, hundar, toalettvagnar och samtidigt 200 sporthästar i toppkondition. Jag är själv väldigt noggrann med att inte gå och greja med telefonen i en sådan omgivning vare sig jag går med eller utan häst och jag gjorde inte det denna gång heller men tyvärr blev hästen framför mig rädd för en som hoppade ut från toalettvagnen, Hugo som är en Balou häst (ni som vet vet) var inte sen på att hänga på och jag kom emellan och den andra hästen slog efter mig och träffade i ryggen. Tro in att jag släppte Hugo utan jag asades efter som en liten vante innan någon kom och tog honom. Jag kände direkt att det krasade rätt bra bland revbenen och fattade att några var av men trodde helt ärlig att det skulle ordna sig snabbt så jag kunde rida dagen efter, hur dum får man va? Jag vägrade först åka till sjukhuset men en läkare som fanns på plats tyckte det lär konstigt om lungorna så jag fick helt enkelt ta mitt pick och pack och bli skjutsad av världens gulligaste och snälla tävlingshovslagare till akuten. Riktigt deppigt, lång historia kort nu, två var helt av men ”bra brott” och ingen punkterad lunga så vi fick köra hem redan på lördagen, riktigt sugit rent ut sagt men kunde varit så mycket värre så jag är ändå glad att det gick bra! Jag hoppas tjejen som ledde hästen som sparkade mig har dåligt samvete för hon stannade inte ens och frågade hur det gick, så gör man väl inte. Det var inte så att jag bara tog lite för mig utan jag släpades efter och kunde inte resa mig. Även om det inte var någons fel stannar man väl ändå och frågar hur det gick, så är jag uppfostrad i alla fall, skäms på dig vem du nu var. Inne på akuten tjuvlyssnade jag på läkarna/sköterskorna i receptionen när dom ojjade sig över att så fort det är hästtävlingar får dom massa extra att göra och konstiga olyckor som händer, att det var en livsfarlig sport och dom fattade inte att man höll på med hästar överhuvudtaget. Jag var så hög att jag orkade inte ens lägga mig i. Dom skulle bara veta hur mycket glädje hästar ger en och så lite psykiskt ohälsa vi ryttare har i förhållande till många andra branscher. Jag har såklart ingen statistik på det men det är vad jag tror i alla fall.

Apropå psykisk ohälsa. Det absolut värsta med att inte kunna rida på en vecka (nu rider jag igen) är det psykiska helt klart. Jag har haft grymt ont emellanåt men det psykiska är det värsta, att inte kunna göra något man gör varje dag för kroppen hindrar en. Jag är van vid att rida massa hästar och jobba med kroppen och mår som bäst då men nu har jag bara haft stalltjänst, krattat gården, longlerat och kollat serier i soffan. Vissa har sagt att – Det är väl skönt med lite ofrivillig semester? Fast nej, vi är mitt uppe i säsongen, jag vill ha semester i juli, då ska jag sitta på en bar och dricka drinkar mitt på dagen och kolla på folk, kanske ligger jag på en solstol eller i en pool. Jag ligger inte inne med ipaden på min semester och får rulla ner på golvet för att ta mig upp från soffan, det och en kombination av tabletter där jag inte vet om jag är glad, arg eller ledsen och dessutom ser konstiga saker om nätterna är inte semester för mig. Men NU nu är jag med i matchen igen, rider inte fullt ut och hoppar inte än men det känns underbart!

Eftersom jag haft lite extra tid har jag funderat just på det här med psykisk ohälsa, att jag tror att vi hade kunnat ”bota” så otroligt mycket mer än vad vi tror med just motion och djur. Jag har definitivt inga anlag för depression men till o med jag har känt mig lite nedstämd denna vecka av att inte kunna röra mig ordentligt. Har faktiskt ett levande exempel på detta. En person jag känner som ätit mycket antidepressivt som sedan började träna ordentligt och kunde sedan sluta, hur bra är inte det då. Mer motion åt folket!

Vill passa på att tacka alla som hjälp till i veckan på ett eller annat sätt och för alla gulliga sms och telefonsamtal, ni är bäst allihopa!

Nu ska jag klura vidare på mitt nästa inlägg och ska även ta upp det här med A1 försäkringar på hästar tänkte jag, där kommer jag trampa på många tår vill jag lova

Me and my girl

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här