Lillejulafton

Sara Nilsson | 23/12 - 2018

Jag ger mig in i matchen på riktigt nu. Under flera år har jag valt att inte lägga mig i debatter på sociala medier men nu när jag har min egna blogg så kan jag inte hålla mig längre.

Ingen vill bli kallad för amatör enda tills man kvalat till Amatörtouren i Falsterbo, då är det ok att kalla sig det annars bli många kränkta av just ordet amatör. En amatör är för mig en som tävlar upp till 1,30 och inte jobbar/tävlar med hästar på heltid. I USA är du amatör även fastän du hoppar 1,60 men inte gör det för ekonomisk vinning och jag har svårt att tro att just ordet amatör är nedlåtande för dom, men sen bor vi ju också i Sverige där man nuförtiden blir kränkt för allt. Jag kan delvis hålla med att amatör har en lite dålig klang så vi kan kalla det deltidsryttare.

I mitt stall har jag from 1januari 13st tävlingshästar. Några är då nyblivna 4åringar som inte går så många dagar i veckan men jag hoppas såklart att alla utav dom är superstjärnor. I den bästa värld är dom det men jag är också realist och vet om att så kommer inte fallet att vara. Av respekt för mina fantastiska hästägare väljer jag att skriva detta och inläggen som kommer om mina egna erfarenheter gällande mina egna hästar så vidare jag inte frågat om lov först.

För 3år sedan köpte jag och min bästa vän en häst ihop. Den röntgades och allt var frid och fröjd. En häst som hoppade felfritt 1,30 som 6åring men vi kände att hon aldrig skulle bli tillräckligt bra för ett proffs. Vi hade ett möte om hennes framtid och kom fram till att vi skulle sälja henne istället för att lägga ytterligare ett års träning och kanske inte få mer betalt ändå. Ja jag lever på detta och ibland även fast jag inte vill måste jag sälja någon av mina egna, räkningar ska ju betalas. Hon var/är en fantastisk deltidsryttarhäst, enkel att rida, pigg, grym inställning, aldrig stannat men i slutändan inte tillräckligt försiktig för toppsport. En familj som köpt häst av mig innan kom och provade henne och ville köpa. På besiktning hade hon en cysta kota fram. Vi visste inte om den men kollade vi dom gamla bilderna såhär i efterhand kan man se den där även om den inte var helt utvecklad då. Eftersom vi inte haft henne i 2år skulle jag mycket väl kunnat hävda Dolt fel. Gjorde jag det, knappast. Vi valde att sälja henne för inga pengar alls till familjen och de fullkomligt älskar henne och har såklart aldrig varit halt och vi fick bara glömma den dåliga förlustaffären och gå vidare. Varför ska det alltid vara någons fel om det inte går som man tänkt sig? Nuförtiden ser jag alldeles för många artiklar om folk som ska häva köp och stämma säljare hit eller dit. Jag blir mörkrädd. Jag är inte alls insatt i härvan med dressyrsnubben som sålde kissing spineshästen till tjejen och förskingrar pengar och tar definitivt inte honom i försvar men något som jag reagerade på är hur tjejen i inslaget säger att veterinären sagt att den måste gå på smärtstillande hela tiden pga av att den har så ont. Jag har flera stycken hästar i stallet som har kissing spines, mer eller mindre. Lady Juliette 23år sålde vi som 4åring till en amatörtjej. 6 månader efter hon köpt henne fick vi ett samtal att hon var oridbar och farlig. Det rörde sig om 50.000kr så såklart tog vi tillbaka henne. Jag red sedan 1,50 på henne med placering och flera JR/YR SM. Vi fick behandla henne i ryggen två gånger om året men folk i Afrika svälter så för mig var det aldrig någon big deal, vi kunde inte byta sadel bara och jag fick rida henne i låg form mycket, vilket inte var det lättaste eftersom hon är e: Robin Z och ser ut som en giraff. Vi avlar nu på henne och några har ärvt hennes kissing spines, några inte och inte gråter jag för det. Jag säger inte att det inte finns hästar som har ont av det som dressyrhästen i inslaget har. Jag har en häst i mitt stall som hade ont som 4åring just pga kissing spines och skickade av mig som en liten vante. Hon opererades sedan som 6åring och nu har hon tävlat 1,40 lätt som en plätt så det finns ju även sätt att lösa problemet om det nu skulle bli något problem.. Jag vill åter igen poängtera att jag inte tar kaninkokaren med dressyrhästarna i försvar och såklart vill man inte börja sin karriär på sin nya häst med problem och den hade ju även fått smärtstillande på besiktning vilket är galet men jag vill ändå skriva av mig lite även om det kanske låter som jag tar honom i försvar.

För två år sedan red jag en jättefin 6åring i Falsterbo/Breeders. Flera ville köpa henne efter säsongen och den visades för en utländskt kund som ville köpa. Jag hade sedan innan bokat en vet check hos min veterinär och jag sa att även om dom ville köpa och besiktiga henne så ville jag åka på kollen. Efter en hård säsong och med en häst som hoppade väldigt spektakulärt var hon engradigt halt båda kotor fram. Fan tänkte jag. Jag ringde kunden och berättade som det var. No big deal sa dom, vilket preparat har hon behandlats med var den enda frågan jag fick så dom kunde räkna dagarna tills det var ok att göra en ny besiktning och såklart ville dom bara ta ett blodprov i samband med besiktning. Hästen dansade igenom böjprovet tre veckor senare och hade en lös benbit bak och en pålagring kota fram. 1,2 milj senare hade hästen åkt och jag har aldrig hört ett ljud. Hur kommer det sig att proffsen inte bryr som lika mycket som amatören? Såklart handlar det om kunskap och erfarenhet. Amatörer blir så hemskt rädda när som hör ordet kotledsinflammation. Jag säger inte att jag gillar att behandla men har man hästar som är väldigt ambitiösa över hinderna och det brinner i hovarna vid avstamp så sliter det såklart mer på dom än träbenen. En elitidrottare i tex friidrott eller en fotbollsspelare har säkert fått någon form av kortison/antibiotikabehandling i sina dagar, precis som man byter olja/kamrem/däck på en racerbil.

Det första deltidsryttarna frågar när dom ringer är namnet så dom kan syna varenda resultat utan överhuvudtaget tänka på den mänskliga faktorn och gärna fråga varför den hade 12fel en gång, samt om den är röntgad. Säger man kissing spines, kotledsinflammation, pålagring, lös benbit, struppipning kan dom mycket väl få en hjärtattack. Har dom vettiga människor runtomkring sig är det inget problem men jag vet inte hur många gånger jag fått höra att dom inte ”vill köpa på sig ett problem”. Dom som resonerar så är inte ens välkomna att provrida hästar hos mig. Inte heller dom som har avlivat mer än en häst pga av ”fel på den” eller dom som besiktat tre hästar men ingen gått igenom.

Något som det sällan pratas högt om provision. Jag betalar gladeligen ut provision till tränare/förmedlare jag känner/känner till för gör man det har dom själva ett eget intresse att det fungerar mellan häst/köpare eftersom dom fått pengar för det. Jag förstår inte varför det ska hyschas så mycket om just det.

Jag har aldrig blivit stämd eller fått ta tillbaka någon häst förutom Jullis 23år då för 18år sedan. Jag säljer ungefär 7st hästar på ett år och jag kan ringa till alla vilken dag i veckan jag vill och alla är supernöjda och älskar sina hästar, och varför det? För jag är 110% ärlig och troligtvis är det väl därför jag aldrig kommer att bli rik som dressyrnissen som flyttade över 16miljoner till sig själv från sitt bolag.

Förresten, jag har en häst i stallet som är 100% UA på ALLT röntgen, veterinären sa till mig när den röntgades att han aldrig någonsin under sin karriär sett så fina bilder. Det är en 3åring som jag äger tillsammans med Familjen Bladh som ägde Castello. Dock är det en boxvandrare och väver, just nu går hon på lösdrift för när hon inte rids blir jag nervös av att se henne i stallet. En riktigt sjukt bra hoppare som vi tror otroligt mycket på e: Conthinder (Conthargos) – Electro. Så lägg på minnet, den perfekta hästen finns inte!

Jag vill passa på att önska en riktigt GOD JUL till alla underbara människor runtomkring mig, hästägare, medarbetare, veterinärer, hovslagare, leverantörer osv. Nu blir det lite lugnt några dagar sen kör vi 2019, bring it!Vinner kanske inget pris för denna bild men Monty och Jullis 23år med kissing spines står för årets julkort

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Dietist javisst

Sara Nilsson | 21/12 - 2018

Många julhälsningar på sociala medier idag, verkar som de som har ”vanligt jobb” får en riktig långledighet, såklart gäller det inte oss som jobbar med hästar men det gör mig inget, jag tycker det är mysigt i stallet runt jul. Mina grymma medarbetare försöker jag ge så mycket ledigt som möjligt och vi har dessutom inte alla hästar igång. Jul är för mig en tid för några dagars återhämtning och bara ta det lugnt och äta massa gott. Nu är det ju bara så att jag börjat gå till en dietist och min jul ser ut att bli rätt mycket deppigare än andra år.

Ny kille till inridning, 2år e: Armani Code – Cosmopolite S (Cardento). Har aldrig blivit ledd så vi har några veckor på oss nu framöver att bygga upp ett förtroende. Han får stå uppe i stallet där vi alltid gör vid så han vänjer sig vid människor. Jag kallar honom Mowgli, vet inte vad han heter men det var ett passande namn tyckte jag. Idag hade vi honom ute på stallgången och gick fram och tillbaka, han är väldigt rädd men snäll.

Jag lider av pommes frites sjukan, smal utanpå men fet inuti. Jag har sedan en tid tillbaka gått ner en del i vikt och får tydligen inte i mig tillräckligt med mat i förhållande till hur mycket kroppsarbete jag utför. Ett angenämt problem för vissa kanske men inte för mig. Ni som känner mig förstår ju att jag skrattade högt när jag hörde det. Jag vet om att snabbmat inte innehåller mycket vettigt men jag trodde inte det var så illa, lite ledsamt då jag är VIP kund på Max, första och troligtvis enda VIP:en jag kommer få i mitt liv, gratis dippsås vid köp av ett mål, vem hade inte nappat på det! Nu tänker ni säkert att jag bara äter snabbmat, det gör jag faktiskt inte, jag äter husmanskost flera dagar i veckan, jag äter väldigt mycket men inte så ofta. Jag lagar ingen mat, alls, överhuvudtaget men eftersom Mamma lagar till Monty varje dag och jag bor själv är det ju inte direkt så att när hon frågar om jag vill ha middag att jag svarar:                               – Nej du Mamsen jag ska hem och göra kalops och surdegsbröd, till mig och chihuahuan. Skulle inte tro det va. Jag äter inte heller så mycket godis faktiskt men köper jag en påse äter jag såklart upp den som om det inte fanns någon morgondag.

Jag har fått redogöra vad jag äter och dietisten sa att om jag inte haft ett så aktivt arbete hade jag troligtvis vägt 100kg och haft diabetes, ok, tack för informationen. Jag vet självklart att det inte är raketforskning men jag behöver nog bara en spark i häcken för att skärpa till mig. Jag får egentligen äta det jag gör men måste tillsätta massa saker, jag fattade det som jag skulle få några piller men hon pratade om mer sallad, grönsaker, frukt, makrill, fisk, bröd med fullkorn och nötter tex,. Jag frågade om hon menade de honungkanderade jordnötterna från Estrella eller brända mandlar, men det gjorde hon inte utan pratade om osaltade cashewnötter. Mina ljusa rostmackor med brieost på lunchen kan jag hälsa hem till. Mörk choklad var också ok men jag tänker banne mig inte sitta och äta på en bit blockchoklad i jul när alla andra äter Noblesse eller Geisha. Vin räknades inte heller som frukt, synd. Dricker även numera massa glas vatten om dagen, två glas vatten på morgonen till frukost, det är slut med sockret på gröten och helst sylten också men det kan hon inte ta ifrån mig ännu, stalltjänst, kissa, rida två hästar, vatten, rida några till, kissa, frukt, vatten, rida igen, kissa, rida lite till, vatten, kissa, lunch (ej mackor). Fått magövningar som i detta fallet är säcka ihop och spänna ut magen. Många ryttare har tydligen så bra hållning att vi glömmer att pausa magen, inte spänna magmusklerna utan bara slappna av, det gör jag nu när jag skrittar av, hade mina tränare sett mig hade dom dött, ser ut som en påse skit men jag har faktiskt inte haft direkt ont i magen heller senaste tiden så uppenbarligen hade hon ju rätt, hade varit rikitgt gött med ridbrallor utan knapp alltså bara resår, då hade jag kunnat ta magövningen till en helt ny nivå.

Nästa år ska jag verkligen ta tag i detta på riktigt allvar, den 2:e, new year, new me!

Nej nu ska jag slå in alla mina julklappar som inte blivit inslagna. Jag har köpt världens bästa julklapp till Monty, antingen blir han glad eller jag arvslös. Ska även gå ut med hunden, sjukt jobbigt med allt regn, tycker det regnat och varit dåligt väder flera veckor nu, börja tro att extremvädret kan bero på alla dom där kedjebreven jag aldrig skickade vidare 2007 men är inte säker.

Mina grannar har en inomhuspool, det har varit min högsta önskan så länge jag kan minnas, ibland när jag är ute och turar brukar jag rida förbi och bara titta in och avundas.

Läste Land och hittade en artikel om min grymma hästägare Kristina, bosslady!

En annan utav mina supergrymma hästägare på besök, Gunilla och Anders Håkansson som äger Possan. Sally ville såklart också vara med på fikan.

Flygvapnet skulle ha sin årliga julgransflygning och jag stod redo med kameran men jag är nästan säker på att jag aldrig såg julgranen utan detta var Stockholm – Everöd planet.

 

Glöm inte följa oss på instagram: stallsaranilsson

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Söndagsblogg

Sara Nilsson | 16/12 - 2018

Mer eller mindre varje dag får jag upp diverse hoppfilmer helt utan plan på sociala medier. Det kan vara människor jag följer eller som kommer upp som förslag i flödet. Oskolade hästar, konstiga bett, hårda händer, hinder utan markbommar med bara en bom i luften, megastora hinder, långa tyglar, konstiga avstånd, dåliga ridvägar är bara några av sakerna jag lägger märke till. Vi kan kalla det arbetsskada och såklart är det oftast orutinerade ryttare och då frågar jag mig själv, but why? Och var är era tränare?

Ta hjälp

Jag har jobbat med att utbilda hästar i snart 15 år och fortfarande hoppar jag aldrig mina bästa hästar själv. Det vill säga de som tävlar över 1,35. Där krävs det så mycket mer än bara planlöst hoppande med två hinder uppsatta på diagonalerna. Jag vill alltid ha ett vakande öga över mig när det kommer till hoppning, i detta fallet min tränare Maria Gretzer. Jag kan visst sitta hemma och köra lite bommar/småskutt/serier och lydnadsövningar men jag skulle aldrig få för mig att brassa upp en bana/övning över 1,30 hemma och tro att det ska bli bra. För att kunna prestera 100 procent inne på banan måste man prestera 110 procent på träning. Där har jag inte disciplin nog hemma med mina bästa. Tyglarna kan bli lite väl långa, mitt överliv går före, hästen stjäl lite väg här och där och jag kan dessutom nästan börja gråta om jag inte landar i rätt galopp. Medan på träning tänker jag inte ens på det för jag är så fokuserad på alla andra saker Maria säger.

Pedagogisk ridning

Jag har själv inte så mycket träningar, dels för att jag inte hinner och jag är varken speciellt pedagogisk lagd eller har så lätt att förklara. Jag är dock bra på att visa vad jag menar. Därför rider jag gärna med själv de få träningar jag har. I mitt stall står en elev till mig med sin häst. Clara är 16 år och har en jättefin 8-åring som hon tävlar 1,20 klasser med. Jag rider hennes häst 2-3 dagar i veckan och hon kommer de andra dagarna. De dagar jag rider kan hon fokusera på skolan och hon behöver inte känna stress över att hästen inte tränas. På så sätt har jag översikt hela tiden när det kommer till både hästens och Claras träning. Detta tycker jag är ett superkoncept som ses mycket utomlands och fler borde ta efter. Clara är väldigt talangfull men eftersom hon fortfarande är ung och orutinerad behöver hon hjälp. Vi rider tillsammans, hoppar tillsammans och åker på tävling tillsammans.

Påverkas inte

Hon får inte lov till att byta utrustning bara för hon sett någon influencer rida med det utan jag har koll på sånt till henne och på så sätt kan hon känna sig trygg. Jag vet själv hur det är att vara tonåring och falla för grupptrycket. Hon kan inte heller komma ut från banan och skylla på att hästen är på ett eller annat sätt eftersom jag rider den lika mycket som henne och vet hur han är. Det gör hon inte heller eftersom jag lärt henne att visa ödmjukhet och tacksamhet för sin häst och det tycker jag är bland det viktigaste i vår sport, kom ihåg att hästen har inte själv valt att vara en tävlingshäst utan det är vi.

Så summan av kardemumman: Ta mer hjälp, det är dessutom roligare att hoppa med tränare!

Blir inte så många bilder tagna såhär års, telefonen dör ju när det är kallt. Men här är en bild på dögulliga Peter Pan iallafall, en 2åring som är hos oss på inridning, han är e: Bravour – Casa Grande

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Julklappstips

Sara Nilsson | 9/12 - 2018

Då var sista tävlingen gjord för året. Vi var i Åstorp och vädret var tack gode gud med oss. Åstorp är en av få anläggningar som fungerar vintertid för där finns tre ridhus.

Julen står för dörren och alla ska handla julklappar för dyra pengar. Ett nytt schabrak, en ny luva, ett coolt kombinationsbett, en animokavaj eller ett par nya ridbrallor för några tusen. Jag stod på framhoppningen i helgen och hjälpte min elev Clara i 1,10 och 1,20 klassen. Jag reflekterade över hur vissa red omkring i utrustning värd säkert över 50.000kr men ingen av dom kunde ens hoppa rakt, alltså mitten till mitten.

Det kraschades, hästarna sprang på snedden och var på bogarna, bommarna flög, mamman/pappan undervisade och barnen var arga, säkert nervösa och la över alla fel på sin häst. Det höjdes och markbommarna rullades in så många hästar inte ens hade en chans att klara hindret när ryttarna inte var så pricksäkra. – Ligger det på 1,20 nu? En klassiker. Jag tänkte för mig själv för guds skull bara hon inte höjer. Jo då.

Jag har därför lite julklappstips, istället för att köpa massa nya saker önska er något av följande:

Biljett till en clinic, jag själv lär mig bäst av att se andra göra rätt och ta efter det.

Pengar till dressyrträning, det låter hårt men dagens sanning.

En ridhandbok. Hur lång tygeln ska vara för det verkar inte självklart för alla, men framförallt har många en dålig sits. Min egna sits är långt ifrån perfekt och jag tänker på den varje häst jag rider för den en är sak som alltid kan förbättras. Jag rider även minst en häst om dagen utan stigbyglar.

TR, ja ni läste rätt. Såg mycket utrusning som inte ens satt rätt.

En dag hos någon som ni vet kan bättre än er själva och som ni ser upp till. Jag väntar fortfarande på inbjudan från Grevlunda.

En kurs i mental träning, det skulle jag själv vilja ha, ja förutom ett par vantar med värme i, det har jag önskat mig.

Självbiografier av elitidrottare.

Ett gymkort eller träning med PT, nu blir det haters igen men jag ser fler och fler ryttare som borde vara i bättre skick, för din häst skull om inget annat.

En tid hos kiropraktor, hoppar din häst alltid till vänster är det kanske så att du faktiskt är sne, eller har du bara dålig position men då kan du i alla fall utesluta det första.

Varsågoda!

Igår hade vi årets julkalas med mina grymma medarbetare, jag är så tacksam för er alla, no team, no dream!

Robin och Clara var grymma på bowling, jag var sämst och kom sist, inte kul

Vi har investerat i ett larmsystem med kameror på gården, varit så mycket stölder runtomkring oss så vi tycker detta kändes tryggt.

En till häst är inriden och ägarna hade med sig en liten present vid hämtning, alltid kul med nöjda kunder, tack.

Nya arbetsskor till oss, går ett par om året ungefär.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Finns det några kvar av oss

Sara Nilsson | 27/11 - 2018

Jag börjar inlägget med en bild som symboliserar två sanna hästentusiaster, det är jag och mitt gudbarn Ketty 3år. Ketty rider på ridskola på lördagar och i helgen hade jag för första gången tid att följa med henne. Hon pratade konstant om hästar, vad dom hette, vilka borstar man skulle använda, att man skulle kratsa hovarna tills man såg vitt (ta bort leran menade hon). Hon ville krama dom, prata bäbisspråk med dom, visa mig var sadelkammaren var, tvätta bettet och var så uppe i varv och lyste som en sol efter ett varv i trav med ponnyn Exet att jag blev alldeles varm i hjärtat då hon påminner så mycket om mig själv när jag var liten. Nu är såklart bara Ketty 3år och det kan självklart ändras men jag hoppas såklart att hon kommer växa upp och ha samma kärlek till hästar som hon har nu.

För att kunna arbeta hästar på heltid måste du framförallt vara är en sann entusiast. Jag kan komma på mig själv sitta och googla omkring på kvällarna på allt ifrån hästens matsmältning till belysning i ridhus och helt plötsligt har det gått en timme. Jag vill varje dag göra allt lite bättre än igår och mina hästar går alltid först. Jag kan vara alldeles skakig av hunger kl 13 innan lunch men har jag ett hagbyte och en handbetning kvar går alltid det före mig och mina behov.

Något man sällan ser idag är just den där entusiasmen som för mig är självklar och alltid funnits där. Tjejer och killar kan komma ifrån skolor och inte alls förstå varför konvalescenthästen gärna vill ut och beta i trädgården när man har 10min över istället för att klicka på sin telefon, att man inte lägger lunchhöet i leran vid grinden utan mitt i hagen, att vattenhinkarna diskas innan man fyller på nytt vatten, tar man det sista av krafftfodret bör man fylla på tills nästa fodring osv. Ingen av praktikanterna jag haft har på något sätt varit ointelligenta utan det handlar bara om att tänka ett steg längre och sätta hästen i första hand. Jag har haft många kursettor också som på eget initiativ tex ställt sig och putsat tävlingsgrimmor, vikt och sorterat lindor/hemmatäcke, mockat en hage utan att jag ens sagt något, frågat om dom ska börja tidigare så vi hinner mocka klart innan vi åker på tävling kl7 osv. Jag behandlar alla praktikanter lika och jag är en väldigt snäll chef, jag har inte haft en enda praktikant på 15år som inte trivts men såklart de som visar entusiasm för hästen/arbetet är dom jag hjälper lite extra för framtiden.

Jag följer stallchefen på Grevlunda på Instagram och tänker ofta på ett inlägg hon la ut för något år sedan när Kajsa Björe gjorde praktik hos dom och hon filmade när Kajsa sopade och skrev att man kan döma en praktikant av hur hon sopar. Kajsa sopade snabbt som satan och lyfte på hinkar som var i vägen och sopade under dom. Det stämmer faktiskt. Antingen väljer man att sopa långsammare än en snigel och inte lyfta på saker för man är för lat för det eller sopar man som Kajsa Björe. Jag är säker på att Kajsa är en sann hästentusiast. Jag väntar såklart på en inbjudan från Jenny att praktiksera en dag med henne, då ska hon få se på en som mockar perfekt kan ni tro.

Annars då? Det är kallt. Minusgrader innebär väldigt mycket extrajobb. Vi har vattenkoppar i hagarna, det har vi inte i minusgrader så mycket tid går att bära vatten. Vi har haft otur med infektion på kastrationerna så jag sprutar väldigt mycket penicillin just nu och tvättar svullna skap, kallar mig för veterinär Nilsson. Några av hästarna vilar, andra går på halvfart och vi håller fortfarande på mycket med inridningarna. Jag har redan julpyntat, älskar allt som har med jul att göra ja förutom sill och brunkål då. Jag har även köpt julmust även fast jag har lite svårt för det sedan Lussevakan 2002 då jag hade en karatefylla på just julmust och galliano, classy.

Viktigt att kratsa hovarna

Som sagt, jag älskar jul. Pärlan har sin tomtemorgrimma och vi handbetar i trädgården, börjar bli svårt att hitta gräs nu.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Hard work

Sara Nilsson | 20/11 - 2018

Då kom den, vintern, alla er som inte bor i Skåne förstår inte hur 2 plusgrader och 12m/s nordlig vind känns. Eftersom jag redan pratar väldigt högt är vind inte fördelaktigt för mig. Ibland när jag kommer in för dagen en vanlig dag brukar mamma säga till mig att inte skrika och efter en dag ute i halv storm får man nästan ha hörselkåpor på sig när jag kommer in, till och med att chihuahuan kan bli rädd, fast hon kan ju även bli rädd för ett löv som fastnar i pälsen så hon är inte så trovärdig.

I helgen var vi i Ronneby och tävlade. Första gången jag var där och wow vilken anläggning. 25*80 ridmått och 20*60 framhoppningsridhus. Där fanns även en stor och fin utebana att värma upp på. Parkering var topp, cafeteria topp och funktionärerna var supertrevliga. Jag tror detta är en anläggning som är up and coming och jag hoppas på större tävlingar där framöver, jag kommer definitivt åka dit igen! Hästarna hoppade superfint och det blev felfritt för alla. Bob 6år e: Verdi – Cortez 1,20, börjar få styrka i sin stora kropp och vi kan snart samla på rakt spår utan det blir vingligt. Oompa Loompa var felfri 1,10 och uppförde sig i hans mått mätt fint på banan även om det blev 2-3 små tjurrus, framhoppningen gick bra förutom ett stök när han försökte springa ut. Jag var så glad att han höll nerverna i styr på banan och ännu mera glad är jag nu när han ska vila fram till januari, kommer vara som julafton varje dag tills han ska igång igen. Även om det tar emot att säga det så förtjänar han lite vila. Eftersom han 8 av 10 ridpass hittar på något lurt så blir det rätt krävande pass för honom och hans stora kropp borde rent logiskt sett vara lite sliten även om huvudet hade behövt jobba varje dag. Den nya killen i stallet Olle e: Hip Hop – Robin Z var felfri 1,20 och hoppade superfint, jag gillar verkligen honom, en liten 1,20 klass till sen får det bli 1,30. Possan hoppade en superfin och felfri 1,30 plättlätt, vilken härlig tjej hon är alltså. Possan är till salu om någon vill köpa sig en fin läromästare.

I dagarna två har vi haft hovis*2, både grymma Robin o Thomsson har varit och skott och vi har verkat unghästar och föl, vi har även vaccinerat unghästar och kastrerat fyra st samt röntgat 2åringarna. Det var varit två jobbiga dagar men med grymt team går de superbra. Jag är rätt sliten nu kan jag säga, det är alltid lite stökigt på gården när man håller på med de yngsta, blir lätt en kedjereaktion och alla flippar till slut ur oavsett ålder, blåsten hjälpte ju inte till heller direkt. Har man inte unghästar förstår man inte hur stökigt det kan bli bara av att ta ut en från flocken eller små saker som byta hage kan vara världens grej för dom yngsta.

Ett mästerverk

Davy Jones 1år e: Diarado – Cabachon – Cardento – Irco Marco blir av med manligheten

Saker som är tråkiga men måste göras, rensa brunnen för man inte varit tillräckligt noggrann inne i spolspiltan och spolat ner grus, karma kallas det

Saker som är tråkiga del 2, mocka hagar

Saker dom är tråkiga del 3, klippa hästar, vi klipper och klipper och klipper, det tar aldrig slut

Har fått över tusen följare på Instagram, wow så kul, in oh följ: stallsaranilsson

I nästa inlägg ska jag kasta mig in i praktikanthärvan

 

 

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Slutspurt och unghäströntgen

Sara Nilsson | 15/11 - 2018

När vi tömkört två gånger är det dags att släppa sargen. Vi rider på en mindre del av ridhuset inhägnad med plastband. Det enda minus mitt ridhus har som är 22*63 är att det är stort när vi ska rida in, då hade ett mindre ridhus varit mer optimalt. Man får trixa lite innan dom fattar styrningen helt och ibland för att underlätta tar vi en draghäst framför, funkar alltid! När styrning fungerar ger vi oss ut i vida världen (resterande ridhuset) och rider runt fyrkanten. Vi rider alltid med pisk för att förstärka den framåtdrivande hjälpen då vi inte vill sitta och banka på dom. Galopp är sällan problem om de varit avspända med allt annat, såklart kör vi galopp i lätt sits. Klart!

Allt detta tar allt emellan 1-2 månader om inga konstigheter uppstår. Jag rekommenderar även alltid hästägaren att röntga och kolla tänderna efter inridning så man har en status på det. Jag hade en på inridning för inte så länge sedan som var en mönsterelev, hon gjorde allt rätt och hade så lätt för sig. Vi åkte och gjorde en exportröntgen och den visade att hon hade en oläkt fraktur kota bak. Fraktur tänkte jag, herregud hur kommer det sig att hon inte är halt? Det behöver dom inte alltid vara. Hon var utsatt för ett trauma som 1åring men var inte heller halt efter det så ägaren tänkte såklart inte mer på det. Men röntgen visade en fraktur och en rätt stor benbit satt precis vid gaffelbandet vid fästet. Veterinär Björn Rahm på vår hemmaklinik bedömde det som att hon till 70% skulle bli halt inom 1-2år om vi inte tog bort fragmentet då det troligtvis skulle börja skava på gaffelbandet. Vi fick remiss till Palle Brink som vi använder till att operera, han eller Göran Ryden, båda lika skickliga och hon opererades förra veckan. Tänk om vi aldrig röntgat henne? Då hade vi ev haft en häst som blivit halt och vid utredning kanske det varit för sent att ta bort fragmentet och aldrig hade kunnat bli tävlingshäst, så jag åberopar verkligen röntgen utav alla unghästar, i det stora hela är det en liten kostnad och brukar hamna på runt 4000-5000 kr inkl moms. Hon kommer bli fullt återställd och vi ser fram emot hennes framtida karriär på tävlingsbanorna

Hovböldssäsongen har även den dragit igång, stackars Robin han får komma ofta nu, vi har ju 25 hästar på gården så det bli en och annan hovböld under hösten, jag har dock blivit en jävel på våtvarmt omslag, kanske inte det snyggaste men så länge det är vått och varmt kan de kvitta.

Hovböld på en av avelsstona i lösdriften, aldrig haft en mitt i sulan, nu har jag

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Fortsättning på inridningsprocessen

Sara Nilsson | 14/11 - 2018

Nu är det dags att hänga på dom, det viktigaste här är att den som ska hänga är så pass fysiskt fit att hon/han kan bära upp sin egna kroppsvikt dvs när jag kastar upp ska personen som ska hänga inte falla ner som en sten igen eller ännu värre, komma upp halvvägs för att sedan kasa ner. Kroppskontroll här är det viktigaste samt att jag som står på marken kan läsa av hästen, jag brukar kolla in så svansen inte är emellan benen eller om öronen börjar spela. Vi har alltid hästen böjd mot den som står på marken för den ska känna sig trygg och ”med oss”, inte att den känner sig ensam där ute på linan. Vi hänger både på vänster och höger sida lika mycket.

Efter vi hängt och stått stilla en till två gånger, alltså ett till två jobbpass så ger jag Mathilda stigbygeln på ett smidigt sätt och hon reser sitt överliv och vi börjar gå på en liten volt i båda varven. I detta skede har jag gärna min hand på dom, antingen på halsen om dom är spända eller på rumpan just för att känna eventuella spänningar så jag isåfall kan ”ta in den” till mig igen. Ungefär 2-3 pass kör vi skritt på volt och efter det börjar vi trava. Mathilda håller då i halsringen och jag styr med min röst och ibland med pisken. Jag gillar lära dom röstkommande enkla som skitt, trava och sakt av. Vi kör övergångar direkt mellan skritt och trav, 4-5 travsteg, skritt, 4-5 travsteg, skritt, just för att dom ska ha fokus på mig och bli lyhörda. Mathilda håller fortfarande i halsringen med benen intill och i detta skede har vi träns på fast vi har grimma under så longlerlinan fäster vi i grimman och inte i bettet. Här är det absolut viktigaste att den som sitter på ryggen inte kommer i bakvikt, det kan innebära livsfara och tro mig det blir bara ännu värre om ni försöker dra i bettet, det lärde jag mig för 15år sedan, the hard way om man säger så, satan så fort hästen sprang på linan innan den skickade av mig in i sargen!

Mathilda, alltid pigg och glad.

Efter två ridpass i trav på lina börjar vi träna styrning, det gör vi genom tömkörning, jag är verkligen inte någon Bo Jenå och allt som oftast har jag tömmarna runt om benen och ramlar nästan, trots detta tycker jag är det enklaste sättet att lära dom styrning. Vissa gillar att longlera inspänd men det är jag allergisk emot. Jag har haft hästar som fått panik och eftersom dom just är inspända kan dom bryta nacken om dom slår runt, med tömmen om dom skulle resa sig el vända och få panik är det bara att släppa. Lika lätt som hoppstammade hästar har för löshoppning lika svårt har dom för tömkörning och vise versa. Dressyrstammade hästar är oftast gudomliga att tömköra från start medans de hoppstammade är mindre begåvade.

Nu orkar jag inte mer, resten får komma i nästa blogginlägg. Det har blivit två 12h arbetsdagar i rad nu och jag blev akuttrött. Imorgon ska vi på återbesök hos Jonas Tornell. Jag hoppas Ture får en grön stämpel. Han fick en ligamentskada på Breeders 2017 som läkt fint men tagit tid. Nu hoppar vi en liten bana på 8 språng och jag hoppas vi kan tävla nästa år igen för jag saknar att ha med honom.

Sist jag var hos Jonas körde jag ner lite grejor och pajjade en del på lastbilen, Jonas gick ut och kollade vad jag åstadkommit, man skulle kunna tro att jag inte har C – körkort men det har jag. Jag kunde iallafall plantera blommor när jag kom hem för jag hade ena kjolen på lastbilen fylld med blomjord.

Jag och Patrick lagade med balsnöre, älskar balsnöre och plaststrips. Ser ni, som ny igen!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Fest

Sara Nilsson | 12/11 - 2018

Skulle ju uppdaterat bloggen i helgen men som vanligt kom det massa saker emellan, bla en liten fest, fast så himla liten var den inte med tanke på hur mycket alkohol som konsumerades. Av 45 helger har vi tävlat 36 st so far i år, helgen som gick hade vi tävlingsfritt och då passade vi på. Vi hade bärfest = frusna bär av olika slag mixat i mixer tillsammans med rom, is och lite socker. När vi åkte in till stan för att gå på lokal hade vi druckit upp över två liter rom, egentligen inget att skryta om men kul hade vi. Synd bara att man aldrig lär sig att alkohol efter kl 12 när man är över 30 är bara vansinnigt. Vi var även på nattklubb där vi höjde medelåldern rejält men det kan vi lätt bjuda på. Efter lite dåliga drinkar och dans var vi kl 2 rätt nöjda och åkte hem, sist jag var ute på krogen var julfesten förra året och jag känner mig rätt nöjd med nattklubb nu på ett tag framöver. Jag dansar sällan och står mest i baren så för mig är det inte fördelaktigt med nattklubb med tanke på hur bakfull jag kan bli. Jag är sjukt stolt över mig själv att jag inte beställde in någon Fernet, det kan jag göra om jag är i riktig storform och det är alltid kvällens sämsta beslut, dock fick som vanligt DJ:n lite att stå i när jag för ungefär 20 gången på en timme önskade Pet Shop Boys/ U were always on my mind, sista gången sa han till mig att om jag inte slutade skulle han ringa efter vakten. Såklart fick man betala priset igår och jag funderade under ett par timmar på morgonen vem jag skulle kunna ringa som skulle kunde komma och sätta in dropp på mig. Precis som alla andra gånger försvinner baksmällan och man känner sig lite tuffare där runt 17 på kvällen igen, jag ber om ursäkt till er som på ett eller annat sätt försökte nå mig igår, jag hade fullt upp med att andas och överleva dagen. Hästarna fick såklart vila och jag hade mutat Vickie med en extra ledig dag om hon tog stallet själv på söndagen, ska man ta måste man ge, att vara själv men 25 hästar är sådär men det går någon gång ibland.

Idag är jag med i matchen igen, måndag innebär spånkörning, undra hur många spånkärror jag kör i veckan. Jag hade önskat mig spånpellets igen men Monty tycker det blir alldeles för dyrt så man blir fullkomligt utsliten istället.

Imorgon då kommer minsann fortsättningen på hur vi rider in, håll ut!

Grym laguppställning, Lilla Amanda, stora Amanda får man inte skriva så vi skriver Amanda Ericsson istället, Ylva, Mattias, jag och Elin. Den enda bilden som togs på hela kvällen, dessutom lite fyllesuddig, då vet man att man haft en rolig fest när ingen håller på med sina telefoner.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Dom första stegen till att bli tävlingshäst

Sara Nilsson | 8/11 - 2018

När unghästarna kommer till inridning hos oss brukar det ta allt emellan 3-10 dagar innan dom fattat att dom faktiskt ska bo mig ett tag framöver. Förra veckan kom två st nya hästar, en unghäst och en 10åring. Orlando e: Hip Hop – Robin Z släpptes ut och gick direkt till sitt morgonhö i hagen och stod och mumsade, unghästen i hagen bredvid sprang omkring som en yr höna och rörde inte sitt hö på tre dagar, ibland kan jag bara stå och titta på dom och tänka hur orkar du. Efter ytterligare några dagar kom den helt plötsligt på att hö på morgonen är faktiskt ganska gott ändå. De två första dagarna gör vi inte så mycket med dom mera än att ta ut och in, dom måste få tid till att acklimatisera sig och komma in i våra in/utsläpp/fodringsrutiner. Jag fodrar strax efter 6 på morgonen och vi brukar vilja få ut unghästarna ASAP efter det, nu denna årstid så fort det ljusnar, det blir lätt upprymd stämning annars. Att ge hö inne i stallet på morgonen i unghäststallet är inte aktuellt utan dom ska efter dom käkat upp sin morgonkrafft ut till varje pris, lägger man in hö på morgonen är det till 90% nertrampat 15min efter fodring vilket är waste of money och sjukt jobbigt att mocka nedtrampad/nedbajsat ensilage som gärna tvinnat ihopa sig med all spån.

Efter några dagar börjar vi med att ta upp dom i stora stallet där en håller den på gången och en borstar, binder aldrig upp första veckan. Vi borstar och sätter på en kapson, älskar kapson! Den har jag till allt, sätter inte bett i munnen förrän senare och jag är inte överförtjust i kedja. Kapson is the shit. Man kan lätt hålla om tåget skulle gå utan att skada dom, såklart sätter vi den över grimman, allt för att slippa att bli stångad, det blir man ganska ofta av unghästhuvud för hör de något så vänder dom och tittar och allt som oftast man sitt egna huvud i vägen.

Sen går vi ner i ridhuset och dom får bekanta sig med miljön där, vissa bryr sig inte medans andra tycker det är sjukt konstigt. Innan vi börjar lära dom att longlera gör vi lite enkla horsemanshipövningar jag lärt mig av Eamon och Oleg. Jag tränar på att stanna dom, rygga, flytta sig runt mig både i höger och vänster varv där jag ganska vänligt men bestämt ber dom att flytta undan bakdelen samtidigt som jag ger ett ganska hårt tryck från min hand vid skänkelläget, på så sätt lär dom sig ganska snabbt att skänkeln inte är något farligt utan framåtdrivande. Jag gillar att vara nära hästen, nästan så jag tränger mig på deras personal space, är dom rädda tränger jag mig på ännu mera för att dom ska förstå att jag inte alls är farlig, beröring är för mig väldigt viktig och håller man alltid en hand på dom i arbetet känner man om dom är spända eller inte och framförallt när dom spänner av.

Longlering är ibland dödens jobb, särskilt om dom vänder. Jag brukar säga att finns det ett jobb i helvetet kan det mycket väl vara att lära en unghäst att longlera, gänga upp broddhål eller klippa häst. Jag tar alltid hjälp dom första gångerna, en står i mitten och en går bakom med en långpisk och ser till att dom fattar att dom ska gå framåt på en cirkel och tro mig dom fattar oftast INGENTING i början, såklart börjar vi på en liten volt. Vi brukar göra en liten inhängnad i ridhuset med plastband just för att slippa att dom vänder, hade så gärna velat ha en riktig roundpen. I år har vi so far inte haft någon ännu som varit svår, gud hör bön! Man märker snabbt om dom är “med dig” dvs när man saktar av dom till skritt att dom vänder in huvudet litegrann inte vända helt men att dom lyssnar på dig och väntar på nästa kommando, dom första gångerna har dom gärna huvudet utåtställt och är inte med en för fem öre. Vi skrittar och travar mest på lina, sällan galopp, det har dom ändå inte balans för.

Efter longlering kommer sadling, fortfarande har vi kapson på. Sadling är det sällan problem med, någon kan ibland tycka det är lite läskigt men annars brukar det vara en ganska lugn historia. Vi använder oss av min gamla ringräv till sadel, en Kieffer Donau, den har ullstoppad och har en bra passform för att vara en förstasadel, inte förrän dom är 3år och inhoppade har dom kvalificerat sig för Butetsadeln, när dom sen är 4år får dom ha Bruna Delgrangesadeln, man måste förtjäna saker här i livet och jag har haft unghästar som brutit bommar och förstört vad jag ska. Jag kör även med luddgjord.

Efter longlering med sadel går jag bredvid dom och har min arm över sadeln på både vänster och höger sida och i båda varv. Vi försöker att göra lika mycket saker på höger sida som på vänster sida. Har man en bakskygg häst kan jag säga att det är till 99% är det värst när den får syn på dig på höger sida, därför gör vi lika mycket i höger som vänster just in case.

För att inlägget in ska bli alldels för långt kommer fortsättning följer imorgon så håll utkik!

Olga 2år e: Orlando – Cervin Z – Quito de Baussy, hur gullig är hon inte då
Majlis redo för en arbetsdag, såklart har även hon arbetskläder

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här