Avel och sånt

Sara Nilsson | 27/2 - 2019

I´m back. Någon gång under januari/februari får jag alltid en liten livskris innan jag fått struktur på säsongen som kommer. Min både bästa och sämsta egenskap är att jag är arbetsnarkoman. Jag ska beskriva en ”vanlig” dag i mitt liv för er en gång. Sen dog min Mormor för tre veckor sedan också så haft lite av allt att stå i. Alla hästar är nu igång för fullt och alla har presterat mycket väl på tävlingarna so far så säsongen ser ut att bli hur kul som helst!

Bruksprov i Flyinge i veckan med massa ungtuppar. Jag väljer nog hingstar som jag väljer karlar, ju knepigare desto bättre. För min del hade det varit perfekt med ett bruksprov för killar. Då hade jag letat efter en långlinjerad, maskulin men inte för mycket muskler, högställd men inte högfärdig, gärna utan exteriöra avvikelser, man vill ju dom ska hålla för arbete och prestation ett bra tag utan gnäll. Jag bryr jag mig inte så mycket om hur han rör sig heller men någon som asar benen efter sig eller inte kan slappna av är ju inte heller så kul. Huvudet är extremt viktigt. Smart men ingen översittare. Ingen vill heller ha en Allan Brallan som showar konstant men inte heller vara någon sömnig tråkmåns som bara vill vara inne och slappa. Snäll och självsäker men inte självupptagen. Dom får gärna vara populära men inga häradsbetäckare eller buskbetäckare. När det kommer till prestation är det svårt med framförallt dom yngre. Kommer dom klara pressen när det kommer till prestation? Dom slår sig själv på bröstet men när dom väl ska prestera så får dom scenskräck och inte har en aning om man vad dom ska göra. Måste kunna fungera i grupp men framför allt vara självständig och gå att lämna ensam allt som oftast.

Vi väntar föl e: Balou du Rouet – Cardento. Calido´s son – Balou du Rouet – Cardento och Kannatol – Robin Z i år. Alla ihop med min grymma hästägare Kristina som fött upp Bianca. Vi avlar på Biancas helsyster Belle Rock bla. Må allt gå bra. Fölningar är väldigt blandade känslor. Jag är en hobbyuppfödare och tycker mest det är en dyr och rolig sidoyssla, sen hoppas man ju såklart på massa stjärnor men får man en bra på 10 ska man va glad. Att hitta en stjärna är nog en av 25. Av 10 st är det en som dör, en är riktigt värdelös, en med massa röntgenförändringar, en riktigt fin, en dum i huvudet och går inte sälja ändå och fyra st medelmåttor. Vi försöka avla på bra ston med bra stam. Alla ston har presterat på ett eller annat sätt och har ett bra huvud vilket är det viktigaste men det är ett lotteri ändå ska ni tro. Man ska kunna förvalta den unga talangen också och det är där många uppfödare går bom. Dom har fina unga förmågor men vill inte betala för utbildning, då biter dom oftast sig själva i svansen. En riktig talang kan inte få en dålig utbildning då blir det ingen bra häst. Flera gånger om året kan jag fråga på fina unga hästar ute på tävling om dom är till salu, oftast är dom inte det men ett år senare är dom stoppers allihopa. För när en försiktig häst får komma fel 8 av 10 gånger stannar den till slut. Tråkigt men sant. Uppfödare borde se utbildning som en investering. De pengar man stoppar in i en talangfull häst ”fryser” man ju bara och får tillbaka det och mer vid en försäljning när tiden är rätt. Att utbilda medelmåttorna är minst lika viktigt eftersom dom ska funka med deltidsryttarna (amatörerna) och behöver därför vara bra ridna och självsäkra då dom troligvis kommer att få ställa upp en del. Jag har aldrig sålt en häst från mitt stall som jag utbildat som visat sig vara istadig eller stanna, det är jag väldigt stolt över, något rätt verkar man ju faktiskt göra

 

Grå 5år e: Diacontinus – Escudo 1, ägare Johan Iverson. Har samma mamma som Malin Baryards grymma 7åring Quantum. En superfin häst ska jag berätta för er.

Livet med unghästar

Bad Monty åka och köpa svarta hagboots, kom hem med dessa, det var rea, jeeej.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Vi är igång

Sara Nilsson | 26/1 - 2019

Då var tävlingsäsongen igång. Vi har hunnit göra två tävlingar redan. Åstorp och Flyinge. Inte för att skryta men alla hästarna har hoppat galet bra och jag ser verkligen fram emot 2019. De hästar jag haft i träning länge känns starkare än förra året och de nya hoppar lika bra som jag förväntat mig, så himla kul.

Jag hade dock önskat flygande veterinärbesiktning, i alla fall denna årstid för i Flyinge i tisdagskväll var det på väg att hända en olycka, ystra hästar i långa köer och isgata på det. Snälla ni som bestämmer, kan vi inte bara få ha flygande, please, please, please.

Det var även mer eller mindre kaos på framhoppningarna, även detta mycket pga av årstiden. Pigga och nyklippa hästar som knappt rör sig i hagarna om dagarna kan lätt komma till att bli upprymda vid ridning. Jag tävlar ungefär 35-40 helger om året, mestadels med unghästar. Varje framhoppning/framridning jag kommer in på försöker jag läsa av hur situationen verkar vara. Jag ser mig omkring och tänker ok där har vi en childrenryttare, dom har inte utvecklat vidvinkelsyn ännu, säger jag som inte har några barn men det är hur jag läser av dom i alla fall. Dom får man undvika till max, som tur är sitter dom oftast på väldigt snälla gamla hästar. Sen kommer Juniorerna, dom har inte en aning om hur det är att sitta på en mötesskygg och rädd unghäst, dom tänker oftast bara på sig själva. Gärna gör dom en ökning eller galoppfattning med en liten pisk på bogen mitt framför en och Mamman/Pappan står bredvid och skriker: – Är hon framme nu Elsa? Dom får man också undvika. Sen har vi deltidsryttarna (amatörerna). Dom är många gånger så sjukt fokuserade eller nervösa att dom varken hör eller ser. Jag känner verkligen för dom om dom är så nervösa som det ser ut som. För många år sedan skulle jag debutera 1,50 på en av våra uppfödningar. Jag var så sjukt nervös att jag trodde jag skulle kräka. Det var i utomhus och det var riktig vattengrav med och jag hade hetsat upp mig för den trots att jag tränat vatten. Vi var två på banan samtidigt, jag och Malin Baryard. När hon var i anridning till vattnet så stod jag där i lugnan ro och visade min häst vattnet så hon fick vända ifrån. Jag hade varken hört eller sett henne komma. Shit vad jag skämdes. Jag fick be om ursäkt efteråt och hon var sädär lagom glad. Sedan dess har jag aldrig ens vågat titta åt henne, jag hoppas hon har glömt det men jag kommer aldrig göra det. Jag minns även att vi kom 4:a i debuten, det var alltså både ett superkul och hemskt minne som jag alltid kommer bära med mig. Sen till sist har vi oss som jobbar med hästar på heltid. Vi brukar hjälpa varandra tycker jag. Ser jag exempelvis Jörgen Larsson kommer med en mötesskygg pigg lite halvgalen häst (sorry Jögge jag tog dig som förslag) så håller jag mig undan så gott som det går. Är det framridning i båda varven och han då tex bara rider i vänster varv behöver jag inte tvunget galoppera i höger varv utan jag visar respekt för jag vet exakt hur det känns för honom där uppe! Sen har vi faktiskt dom värsta av alla, det kan vara alla olika åldrar och nivåer på dom, men dom som ska bråka med sin häst vid uppvärmning. Sparka, dra, slita, stanna, rygga, öka, rollkura med graman, sätta dom i skiten på hinderna så bommarna flyger för att sedan sätta dom på rumpan efteråt och generellt bråka med sin häst. Kom igen det är lite för sent att göra det här ändå så bara lägg ner!

Så mitt lördagstips är: Visa mer respekt vid framridning/framhoppning, läs av varandra och försök samarbeta mer så alla kan känna sig trygga där.

Nästa blogginlägg kommer att handla om mangagement, något som inte alla är bra på, det blir ett riktigt panginlägg vill ja lova. Stay tuned, eller vad alla proffsbloggare nu brukar skriva

Lite extra glad att Ture 8år e: Chairman la Silla – Convoi, uppf o ägare: Familjen Bladh är igång och tävlar igen efter att ha fått en ligamentskada i oktober 2017. Heja Turesson!

Alltså bara kolla vad jag lyckades med, Data B var inte för intet om man säger så. En film på Ture. Lite (mycket) mer trim sen kör vi 1,40 till sommaren.

Och en film på min pojkpärla Hugo, he´s all I ever wanted!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Vildhäst säljes

Sara Nilsson | 21/1 - 2019

För 6 veckor sedan kom en häst till mig från en av mina fantastiska hästägare som jag har arbetet tillsammans med under många år. Av olika privata anledningar är hästarna aldrig hanterade innan dom kommer till mig. Det innebär att vi måste börja på ruta ett med beröring för att sedan lära dom ledas osv. Vissa hästar får förtroende för människor fortare än andra. Hästen som kom till oss för 6 veckor sedan var den räddaste jag någonsin haft. Han var så rädd att han stod och skakade i en vecka i boxen så fort han såg oss. Vi körde morotstricket direkt. Han lärde sig relativt snabbt att morötter var gott och blev nyfiken på oss. Han står i boxen bredvid en uppbindningsplats och på så sätt är han med oss hela dagarna. Vi började ta ut och leda honom i stallet under 10 dagar för att sedan ge oss ner till ridhuset ett steg i taget och morot så fort han spände sig. När det var ”ledig” plats i ridhuset gick han lös där och vi kunde fånga honom relativt lätt bara han fick en morot. Hästen är inte dum, han är världens snällaste men så så rädd och osäker på människan. Förra veckan var vi på tävling och Vickie skulle göra det själv och han slet sig för henne och gick inte att fånga utan sprang omkring på gården helt livrädd. På något sätt kunde hon valla in honom i ridhuset och vi fick ta upp honom till stallet när vi kommit hem efter han lugnat sig. Igår hände samma sak, han slet sig, det finns inte en chans i världen att hålla en rädd häst på 600kg, inte ens med kapsonen på. Idag tänkte vi att vi skulle börja jobba lite försiktigt med honom istället för att han bara gick lös, dvs lära honom longlering, eller i alla fall gå runt oss utan att slita sig. Det var alldeles för tidigt för honom och han slet sig flera gånger. Eftersom han utsattes för en för honom stressad situation slet han sig även utanför ridhuset idag och yrade igen omkring på gården. Idag hoppade han i alla fall inte in till någon av dom andra hästarna i hagarna som igår. Jag har 30 st hästar på gården. Dels mina egna och dels hästägares hästar. Jag kände efter idag att jag inte möjlighet att ha kvar honom. Jag har ett ansvar för alla hästarna på gården och jag vill varken att fux som kan kallas ska skada sig och inte att någon av dom andra 29 ska skada sig. Det skulle just vara snyggt att behöva ringa till en av mina hästägare och säga att deras häst är skadad pga av att en okänd häst hoppade in i deras hage och det blev en hetsig situation och deras häst skadade sig. Jag har som chef även ansvar för min personal och idag blev situationen farlig. Vi hängde efter honom i linan och det var bara en tidsfråga innan någon av oss fastnat i linan eller fått den om händerna, benen och skadat oss. Jag är inte heller någon som mjölkar mina hästägare på pengar. Jag ringde till hans ägare och sa som det var och att vi har minst 6 månaders jobb framför oss och jag är inte ens säkert på att det kommer att gå och ev kommer det då kosta mer än det smakar. Han förstod mig och bad mig försöka sälja honom för 30.000kr. Jag lade ut på min fabebook och även på en Facebook salusida. Jag skrev såhär med liten löshoppningsfilm:

För första gången ger vi upp, vildhäst säljes för 30.000kr, val 3år e: Armani Code – Cosmopolite S (Cardento) – Tabac – Lansiär. Ca 168cm. Mycket meriterat möderne. Kom till mig för 6 veckor sedan och var aldrig någonsin hanterad. En slump att han löshoppar på filmen då vi inte fick tag i honom i ridhuset men som ni ser en fin häst. Går ej att leda eller ha i hage, livrädd för människor och vi pratar säkert 6 månaders jobb innan han kan hanteras som en vanlig häst, går ej att läsa av och har ett enormt flyktbeteende. Är absolut inte dom men jättejättejätterädd och då blir situationer farliga. Kom och köp, ta med veterinär för sedering.

Jag blev mörkrädd av hur många som kommenterade med massa gapskrattande gubbar och roliga ikoner, kommentarer som ” haha, han hade passat in hos mig”, ”ett till projekt”, ”sugen på en utmaning”, ”ska vi”, ett namn taggat med en gubbe som räcker ut tungan, osv. Där var för mig även tråkiga kommentarer som att hästen ifråga var dåligt omhändertagen so far, min kompetens och massa annat skit rent ut sagt. Vi rider in i snitt 10 hästar om året så jag vet i det här fallet vad jag pratar om. Skäms på er. Det är en häst vi pratar om, ett levande djur på 600kg som är fullkomligt livrädd, det är inget projekt för någon eller något kul med det. En rädd häst kan bli en farlig häst och inget man skämtar om tycker jag. För att man ska reda ut detta måste man vara riktigt kompetent, ha tid och tålamod. Såhär i efterhand ångrar jag att inlägget kunde uppfattas som lite satitiskt/humoristiskt men folk som både känner mig eller är normalt funtade kan läsa mellan raderna att det bara var ärligt och allvar, inget annat. Jag har väldigt många vettiga Facebookvänner, nästan alla faktiskt, dom andra har jag tagit bort och han är nu såld till ett proffsstall till en superduktig utbildare. Jag är 110% säker på att ger man honom den tid han behöver kommer man få både en fantastiskt fin hopphäst och även en bästa vän och han är ju faktiskt bara 3år! Alla mina bästa hästar kommer från samma möderne som honom och jag säger grattis och lycka till till köparen. Tyvärr innebär tid pengar i mitt stall och för en liten uppfödare är det inte alltid värt det som i det här fallet. Jag är helt säker på att detta var den bästa lösningen för alla, mest för hästen! Oborstad, aldrig värkad, ej vaccinerad, ohanterad men hoppar fantastiskt, en oslipad diamant i mina ögon!

In o följ oss på instagram för mer spänning i vardagen: stallsaranilsson

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

New year, same me

Sara Nilsson | 15/1 - 2019

Nu är jag med i matchen igen, tog bara lite fler dagar än jag trodde att komma in i rutinerna igen. Har ju haft sovmorgon till 6,30 hela december men nu är det dags att gå upp 5,30 igen för att hinna med alla hästar, jag är sjukt morgonpigg så mig gör det inget. Ni förstår att jag är så morgonpigg att folk kan bli irriterade på mig. Att resa tillsammans med mig är inte jättekul om man är morgontrött. Nu tänker ni kanske att jag reser mycket, det gör jag inte. Sist jag ens hade en ledig dag var April 2018. Det närmsta sol och värme jag kommer är Grevlundas ridhus där vi var och hoppade idag. Jag har inte så höga krav och nöjer mig med 10 grader som det är i deras ridhus, nästa gång ska jag ta med en brassestol och en paraplydrink.

Innan säsongen drar igång brukar vi åka iväg till vänner och bekanta och låna deras ridhus för att hoppa bana, dels för att blow off some steam och dels för att känna vad som funkar och vad som inte funkar. I år har vi varit ett par gånger hos Royne och Sofia på Magic Park Stables och idag var vi på Grevlunda. Alla hästarna har hoppat riktigt bra och jag ser fram emot tävlingssäsongen. Kanske inte just januari, februari tävlingarna då det är svinigt kallt men sen. Jag är ju van vid att frysa och gillar ändå att få någon tävling såhär i början på året för att känna av stämningen, det är trots allt stor skillnad på att träna och att tävla. De grönaste i stallet behöver dessutom träna på just tävlingsmomentet. Folk tror att åka på tävling med orutinerade hästar är lätt som en plätt men dom har ingen som helst aning. De första tre gångerna är många gånger fruktansvärda. Det är svårt att förbereda dom för att sadla i 12m/s nordlig vind och en minusgrad när det är 50 andra trailrar/lastbilar med hästar i och utanför på parkeringen. Bakskydd är det inte ens på tal om att sätta på, inte heller om bettet sitter ett för högt eller för lågt när man väl tagit ut dom är någon ide´att försöka fixa, samma gäller om martingalen känns lite lång eller kort. Blir man sedan lite varm efter att man ridit fram är det inte heller aktuellt att ta av sig jackan, antingen får man vara varm eller ta av sig jackan innan och frysa. Det ska även skrikas efter sina kompisar på bilen och har man riktig otur är dom både mötesskygga och bakskygga. Jag är precis som alla andra och gillar ha dom nyklippa och fina vid säsongstarten, något jag till 99% alltid ångrar direkt när jag lastat ur på tävling. Unghästar får liksom en extra växel av att vara nyklippta and not in a good way. I början på säsongen får man även välja sina tävlingar väl då det MÅSTE finnas möjlighet till att rasta trollen (longlera). Vi ska till Åstorp på fre, där finns tre ridhus och en stor utebana att longlera på. Är det lite fruset på utebanan longlerar jag ändå om det är skarp läge. Skarpt läge innebär att när man går från lastbilen till uppvärmning har dom antingen svansen på ryggen eller blåser ut luft genom näsan som en val. Då är det läge att longlera en bra stund, för allas säkerhet. Blir oerhört provocerad när jag blir tillsagd att man inte får longlera på vissa framridningar, särskilt där det finns massa plats. Jag kan förstå om det är begränsat med plats men jag försöker så gott som det går hålla mig i ett hörn och göra volten så liten som möjlig för allas skull men jag kan säga att det kommer vara dubbelt så farligt för alla på plats om jag inte longlerar innan jag sitter upp. Sen är det ju även så att är en unghäst busig på framridningen blir det lätt en kedjerektion och flera vill hänga på och då är man inte så tuff längre.

Jag hoppas på 10 grader och strålande sol på fre i Åstorp, det kommer såklart inte hända men jag ska rasta ungdomarna ordentligt på torsdag, ta ett extra glas vin torsdagkväll och be en liten bön.

Tänkte på en sak idag nere på Grevlunda. Dom har ju massa sponsorer och samarbeten och ändå red Steffi omkring med ett täcke från forntiden, hon kan ju inte ens vara född när någon vann detta, men det är helt rätt, man ska slita ut saker innan man slänger. Undra vem som vunnit det?

Hittade en gammal godispåse i lastbilen, när ska man växa ifrån att välja ut dessa gobitar ur en annars fruktansvärt äcklig godispåse.

En till kille inriden, Peter Pan 3år e: Bravour – Casa Grande. Mathilda gör ett sånt otroligt jobb med att rida dom. Jag står på marken och ställer och styr. Vi har ridit in 8st sedan i höstas tror jag, såklart har vi inte ens påbörjat inridningen av våra egna, skomakarens barn har sämst skor eller vad är det nu man säger, men snart, snart ska vi ta tag i dom.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Brace, brace, heads down

Sara Nilsson | 1/1 - 2019

Jag har haft äran att ha min bästa vän Julia på besök i några dagar. Julia och jag träffades när vi bodde på Strömsholm 2004 och vi har varit bästa vänner sedan dess. Hon slutades med hästarna och valde sedan att utbilda sig. Nu är hon en riktig boss lady inom bank och finans och sätter alla medelålders män på plats. Hon har förklarat några gånger vad hon gör och jag låtsas oftast fatta men det gör jag inte. Hon fick besked den 30 Dec att hon skulle börja ett nytt projekt i San Diego den 2:e Jan och flög dit idag, alltså hur coolt. Julia är min idol. Hon är förutom världens smartaste också den härligaste människa jag vet, och snygg som en fotomodell. Önskar ibland att hon inte bodde i USA men en fördel är att när hon är iväg på projekt runtom i världen och bor på flott hotell kan jag åka dit och bo gratis och leva lyxliv, livets liv!

Vi har haft några mysiga dagar med massa häng, skratt och wine a clock hela tiden. Julia äger ju halva Diddi och äntligen fick hon rida henne. Julia red själv upp till 1,50 när det begav sig och tyckte Didds var lika fin som jag tycker, kul.

Ute på tur, aldrig sur.

Nyår blev lugn och stillsam. Vi käkade hemma hos min syster och jag var i stallet och kollade till alla hästarna kl 18, 21 och sedan åkte vi dit och var där mellan halv 12 till halv 2. Jag hade riggat med radio på hög volym i alla stallar och på lösdrifterna hade jag förberett med massa Horsehage som jag la ut på lite olika ställen i halmen så dom kunde gå omkring på skattjakt och inte gå upp mitt i hagarna till balarna och ev bli rädda. Jag hade även köpt några säckar morötter som jag kastade ut i halmen så skattjakten fortsatte ett par timmar för dom. Pojklösdriften var hur cool som helst. Stona var lite stressade så jag stod inne hos dom en halvtimme ca innan dom också lugnade sig och fortsatte äta.

Halv 2 skålade vi för att alla hästar var lugna och inga skandaler hänt.

Jag älskar fyrverkerier men inte lika mycket som jag älskar djur. Alltså vilka idioter det finns. För mig är det helt otroligt att man inte tänker sig för innan man börja smälla bredvid en gård där dom vet finns massa hästar. Jag vet om att det är lagligt mellan kl 16-04 den 31e/1e men det finns så många som inte håller sig till de tiderna så i år utsåg jag mig själv till en Fyrverkeripolis. Jo ni läste rätt. Julia stackaren har fått åka runt med mig i byn där jag sett dom smällt tidigare så jag kunde skälla ut dom och såhär i efterhand kanske ev hotat med både det ena och det andra.

I förrgår på väg hem från stallet vid 17 tiden såg jag att borta vid macken där det finns en samåkningsparkering smällde det som satan. Jag var redan på lite dåligt humör för jag hade inte ätit middag så jag satte plattan i mattan och körde dit. Julia satte på introt till Mission Impossible och jag bad henne filma med min telefon. Såklart var det ett gäng ynglingar med sina epatraktorer och mopeder. Julia fick kalla fötter och började skrika brace brace. Men va fan Julia sa jag, upp med telefonen och börja filma vi är inte på ett flygplan nu. Hon bara – Men Sara jag bor i USA, där åker man inte fram till ett gäng och börja skälla ut dom och filma för så kan man ev bli skjuten. Jag sa då att det är nog 0,001 % chans att det skulle hända här i Fjälkinge. När jag väl var ute ur bilen fick dom höra några sanningens ord. Ena pojken blev så rädd att han körde därifrån. Tjejerna var lite tuffare och försökte prata emot mig. Ena hittade på att om jag la detta på internet och hon hade skyddad identitet skulle hon kunna råka illa ut. Jag berättade för henne att jag mer än gärna tog den risken för att sätta dit snorungar som henne och hennes vänner. Som ni hör hade jag nog aldrig fått jobb som varken kamratstödjare till ungdomar eller socialarbetare.

Idag på väg hem från stallet såg jag även att mina grannar som smällde värre än i Syrien hade haft sitt uppskjutningsställe ute på en åker som troligtvis ska bli djurmat till hösten och inte städat upp efter sig. Jag kunde åter igen inte hålla mig och knackade på och frågade vänligt men bestämt om det var dom som skjutit upp raketerna från åkern. Han erkände faktiskt, vilket var ganska modigt av honom med tanke på att jag var ganska arg. Jag sa att dom hade ett par timmar på sig att städa upp innan jag tog vidare åtgärder. OK, ev sa jag också att det var jag som ägde åkern och att det skulle bli djurmat även om det kanske är potatis som ska växa där vad vet jag, samt att han verkade IQ befriad och borde skämmas, men ändå, årets första goda gärning gjord, check på den!

Ska bli skönt till nästa år när man måste ha särskilt tillstånd för att smälla raketer för jag har verkligen inte tid med detta extrajobb men kände att det var min plikt i år och jag gjorde samhället en tjänst.

Vilka jävla idioter va.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Mellandagar

Sara Nilsson | 27/12 - 2018

När man ska åka och besikta en häst till en deltidsryttare har jag alltid lite ångest, inte för att jag gjort något fel men blir orolig att jag kanske glömt berätta om den där gången den bet mig i fingret när den fick en morot. Nu talar jag ur ett unghästperspektiv eftersom 90% av mitt stall består utav unghästar.

Kommer jag med lastbil blir dom direkt misstänksamma att hästen inte kommer att gå att lasta i en trailer. Kommer jag i trailer vilken jag sällan kör då jag hatar det och jag lastar av med hästen ståendes på vänster sida kan jag mycket väl få en kommentar varför den står på vänster sida och inte höger sida för det kör dom minsann alltid sina hästar på. Eftersom jag ytterst sällan kör med trailer och de flesta deltidsryttare har det har jag börjat med att lastträna alla hästar som ev ska säljas till deltidsryttare i just trailer samt filma det för att slippa få ett samtal som jag fick för några år sedan. Det var en häst jag hade köpte som föl, hon hoppade Falsterbo som 5åring och kvalade till Breeders som 6åring men såldes innan, en väldigt fin häst med scopet räckte bara till 1,35, en fantastiskt liten häst. Hon hade aldrig någonsin åkt trailer i sitt liv och såklart berättade jag det. När vi åker på tävling har vi sällan mindre än 4 hästar med oss därför är det aldrig aktuellt för oss. Hon hämtades i trailer och det var lite problem att få in henne, det var det absolut men det gick. En vecka senare får jag ett argt sms att dom minsann skulle åka iväg att träna med hästen och hon gick inte att lasta och dom hade minsann nu köpt på sig en häst som var obrukbar för dom. Jag blev såklart vansinnig men framförallt blev jag ledsen. Hästen hade bott i samma box i 6år och sett mig och min personal som sin ledare och trygghet i 6år och nu kommer den till ett ställe där allt är nytt och har fått en ny ledare. Såklart känner den sig otrygg och behöver tid att både acklimatisera sig och lära känna sina nya ledare och få förtroende för dom innan man ens tänker tanken på att åka iväg och träna, hon var ju fortfarande i sammanhanget en ung häst. Mitt resonemang gick inte alls hem och kunden var fortfarande upprörd. Jag ringde en ”kollega” som erbjöd sig att hjälpa till med lastningen men hon hörde aldrig något ifrån dom. Efter ett par månader hördes dom av och hade tagit sitt förnuft till fånga och tagit hjälp och sedan dess lastar hon sig själv och får pris hela tiden och alla är nöjda och glada, som det kan bli va!

Jag har aldrig köpt en äldre häst men de unghästar jag köper får alltid minst ett par dagar bara att skrota i hagen och lära känna våra rutiner/hagar/medarbetare/hästkompisar. Detta är ett perfekt sätt för mig att lära känna hästen också. Gillar den va ute, vill den gå med kompis eller själv, är den orolig vid intag, vill den gå ut först osv. Utifrån hur den beter sig gör jag sedan en plan med teamet så den passar in i gänget och i vår vardag. Jag rider sällan de första dagarna men går gärna en på tur på ägorna och inne i ridhuset för att kunna läsa av den och se hur den är i olika situationer.

När jag köper en häst har jag såklart saker jag frågar, och varför jag frågar är för att jag vill veta så jag första tiden kan göra så snarlikt vad hästen är van vid. Jag gillar tex att bli uppkastad på unghästarna hemma, det är en trygghet för mig, känner jag att det är på väg att gå åt helvete kommer jag snabbt av och pallen är inte i vägen, en arbetsskada efter alldeles för många avramlingar. Säger säljaren att dom alltid sedan inridning suttit upp från pall så självklart sitter jag också upp från pall, allt för att hästen ska känna igen sig och känna sig trygg. Vill jag sedan göra som jag brukar i mitt system tar det jag successivt så hästen inte blir rädd. Där har vi skillnaden mellan deltidsryttare och vi som jobbar med hästar. Jag vill göra det hästen är van vid medans deltidsryttaren gärna vill göra saker på sitt sätt, och vet bäst. Jag köper absolut att hästar för deltidsryttare ska vara trygga men ibland är det är svårt att svara på om hästen är trafiksäker. Det är den, det är ju inte så att den är rädd för bilar generellt men kommer någon i 70 blås på grusvägen kan du tro att även den snällaste häst kommer bli rädd och springa sin väg. Likaså om det kommer en hare och hoppar upp bakom ett träd, till och med jag blir ju dörädd när jag sitter och sjunger Islands in the stream för att skrämma rådjuren och en harjävel hoppar fram.

Kan inte sluta tänka på artikeln på Hippson om en hästköpare som köpte en häst som visades sig vara blind på ett öga. Såklart har veterinären inte gjort en tillräckligt bra besiktning men jag blev så ledsen över köparens uttalande att hon minsann inte ens hade valt att titta på hästen om hon visste att den var blind på ena ögat, fick lite ont i hjärtat där. Själv hade bara prutat lite om jag gillade hästen. Tornesch har ju bara ett öga och han har väl klarat sig ganska bra, eller vad säger ni? Big deal liksom. Hade jag fått reda på att någon av mina hästar bara haft syn i ena ögat hade jag inte blivit ledsen alls, man får bara tänka sig för lite extra i hantering och ridning ju.

För några år sedan satt jag och några i branschen och fikade på en tävling. Vi kom att prata om en stor hästförsäljning. En häst som hoppat massa 1,50 och var mycket framgångsrik. Ägaren/ryttaren sa då att när han visades hästen och allt hade gått fantastiskt bra frågade kunden om det fanns något speciellt han behövde veta om hästen. Säljaren berättade då att hästen var krubbitare. Kunden hade då sagt – OK, vad han gör på sin fritid bryr jag mig inte om så länge han presterar inne på banan. Så tänker jag med mina hästar också samt hästar jag köper. Jag bryr mig överhuvudtaget inte om dom inte går att sko utan sedering, måste åka brett, dumma att rida ut på, får panik i hagen efter en timme, sparkar i boxen, sliter linorna på gången, spränger staket, väver, hugger, krubbiter, dumma att sitta upp på, mötesskygga, sadeltvång osv. Visst svär jag och sliter mitt hår många gånger men jag gör aldrig en höna utav en fjäder och ser det som ett ev problem.

Många skapar problem som inte finns. Är det verkligen så jobbigt att låta den komma in först/sist, rida ut med kompis, sedera den vid skoning, träna lite extra på vattenmattor, raspa tänderna en extra gång/år pga en tand som växer lite konstigt, går inte ta av jackan på den, osv? Mitt tips är att lära känna din häst och se inte alla avvikande saker med den som ett problem utan se det istället som att den är olik någon annan, precis som vi människor.

Mysig julafton med familjen.

Extrapersonal på julafton. Mina syskonbarn, Ellen som läser till sjuksköterska och Kalle som är pilot på Norwegian.

Vantar med värmeslinglor, vilken julklapp va. Kalla fingrar på tävling är snart ett minne blott.

Det är något visst med nya gummistövlar

Julklappar från grymma hästägare, tack.

Ännu fler, jag blir bortskämd

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Lillejulafton

Sara Nilsson | 23/12 - 2018

Jag ger mig in i matchen på riktigt nu. Under flera år har jag valt att inte lägga mig i debatter på sociala medier men nu när jag har min egna blogg så kan jag inte hålla mig längre.

Ingen vill bli kallad för amatör enda tills man kvalat till Amatörtouren i Falsterbo, då är det ok att kalla sig det annars bli många kränkta av just ordet amatör. En amatör är för mig en som tävlar upp till 1,30 och inte jobbar/tävlar med hästar på heltid. I USA är du amatör även fastän du hoppar 1,60 men inte gör det för ekonomisk vinning och jag har svårt att tro att just ordet amatör är nedlåtande för dom, men sen bor vi ju också i Sverige där man nuförtiden blir kränkt för allt. Jag kan delvis hålla med att amatör har en lite dålig klang så vi kan kalla det deltidsryttare.

I mitt stall har jag from 1januari 13st tävlingshästar. Några är då nyblivna 4åringar som inte går så många dagar i veckan men jag hoppas såklart att alla utav dom är superstjärnor. I den bästa värld är dom det men jag är också realist och vet om att så kommer inte fallet att vara. Av respekt för mina fantastiska hästägare väljer jag att skriva detta och inläggen som kommer om mina egna erfarenheter gällande mina egna hästar så vidare jag inte frågat om lov först.

För 3år sedan köpte jag och min bästa vän en häst ihop. Den röntgades och allt var frid och fröjd. En häst som hoppade felfritt 1,30 som 6åring men vi kände att hon aldrig skulle bli tillräckligt bra för ett proffs. Vi hade ett möte om hennes framtid och kom fram till att vi skulle sälja henne istället för att lägga ytterligare ett års träning och kanske inte få mer betalt ändå. Ja jag lever på detta och ibland även fast jag inte vill måste jag sälja någon av mina egna, räkningar ska ju betalas. Hon var/är en fantastisk deltidsryttarhäst, enkel att rida, pigg, grym inställning, aldrig stannat men i slutändan inte tillräckligt försiktig för toppsport. En familj som köpt häst av mig innan kom och provade henne och ville köpa. På besiktning hade hon en cysta kota fram. Vi visste inte om den men kollade vi dom gamla bilderna såhär i efterhand kan man se den där även om den inte var helt utvecklad då. Eftersom vi inte haft henne i 2år skulle jag mycket väl kunnat hävda Dolt fel. Gjorde jag det, knappast. Vi valde att sälja henne för inga pengar alls till familjen och de fullkomligt älskar henne och har såklart aldrig varit halt och vi fick bara glömma den dåliga förlustaffären och gå vidare. Varför ska det alltid vara någons fel om det inte går som man tänkt sig? Nuförtiden ser jag alldeles för många artiklar om folk som ska häva köp och stämma säljare hit eller dit. Jag blir mörkrädd. Jag är inte alls insatt i härvan med dressyrsnubben som sålde kissing spineshästen till tjejen och förskingrar pengar och tar definitivt inte honom i försvar men något som jag reagerade på är hur tjejen i inslaget säger att veterinären sagt att den måste gå på smärtstillande hela tiden pga av att den har så ont. Jag har flera stycken hästar i stallet som har kissing spines, mer eller mindre. Lady Juliette 23år sålde vi som 4åring till en amatörtjej. 6 månader efter hon köpt henne fick vi ett samtal att hon var oridbar och farlig. Det rörde sig om 50.000kr så såklart tog vi tillbaka henne. Jag red sedan 1,50 på henne med placering och flera JR/YR SM. Vi fick behandla henne i ryggen två gånger om året men folk i Afrika svälter så för mig var det aldrig någon big deal, vi kunde inte byta sadel bara och jag fick rida henne i låg form mycket, vilket inte var det lättaste eftersom hon är e: Robin Z och ser ut som en giraff. Vi avlar nu på henne och några har ärvt hennes kissing spines, några inte och inte gråter jag för det. Jag säger inte att det inte finns hästar som har ont av det som dressyrhästen i inslaget har. Jag har en häst i mitt stall som hade ont som 4åring just pga kissing spines och skickade av mig som en liten vante. Hon opererades sedan som 6åring och nu har hon tävlat 1,40 lätt som en plätt så det finns ju även sätt att lösa problemet om det nu skulle bli något problem.. Jag vill åter igen poängtera att jag inte tar kaninkokaren med dressyrhästarna i försvar och såklart vill man inte börja sin karriär på sin nya häst med problem och den hade ju även fått smärtstillande på besiktning vilket är galet men jag vill ändå skriva av mig lite även om det kanske låter som jag tar honom i försvar.

För två år sedan red jag en jättefin 6åring i Falsterbo/Breeders. Flera ville köpa henne efter säsongen och den visades för en utländskt kund som ville köpa. Jag hade sedan innan bokat en vet check hos min veterinär och jag sa att även om dom ville köpa och besiktiga henne så ville jag åka på kollen. Efter en hård säsong och med en häst som hoppade väldigt spektakulärt var hon engradigt halt båda kotor fram. Fan tänkte jag. Jag ringde kunden och berättade som det var. No big deal sa dom, vilket preparat har hon behandlats med var den enda frågan jag fick så dom kunde räkna dagarna tills det var ok att göra en ny besiktning och såklart ville dom bara ta ett blodprov i samband med besiktning. Hästen dansade igenom böjprovet tre veckor senare och hade en lös benbit bak och en pålagring kota fram. 1,2 milj senare hade hästen åkt och jag har aldrig hört ett ljud. Hur kommer det sig att proffsen inte bryr som lika mycket som amatören? Såklart handlar det om kunskap och erfarenhet. Amatörer blir så hemskt rädda när som hör ordet kotledsinflammation. Jag säger inte att jag gillar att behandla men har man hästar som är väldigt ambitiösa över hinderna och det brinner i hovarna vid avstamp så sliter det såklart mer på dom än träbenen. En elitidrottare i tex friidrott eller en fotbollsspelare har säkert fått någon form av kortison/antibiotikabehandling i sina dagar, precis som man byter olja/kamrem/däck på en racerbil.

Det första deltidsryttarna frågar när dom ringer är namnet så dom kan syna varenda resultat utan överhuvudtaget tänka på den mänskliga faktorn och gärna fråga varför den hade 12fel en gång, samt om den är röntgad. Säger man kissing spines, kotledsinflammation, pålagring, lös benbit, struppipning kan dom mycket väl få en hjärtattack. Har dom vettiga människor runtomkring sig är det inget problem men jag vet inte hur många gånger jag fått höra att dom inte ”vill köpa på sig ett problem”. Dom som resonerar så är inte ens välkomna att provrida hästar hos mig. Inte heller dom som har avlivat mer än en häst pga av ”fel på den” eller dom som besiktat tre hästar men ingen gått igenom.

Något som det sällan pratas högt om provision. Jag betalar gladeligen ut provision till tränare/förmedlare jag känner/känner till för gör man det har dom själva ett eget intresse att det fungerar mellan häst/köpare eftersom dom fått pengar för det. Jag förstår inte varför det ska hyschas så mycket om just det.

Jag har aldrig blivit stämd eller fått ta tillbaka någon häst förutom Jullis 23år då för 18år sedan. Jag säljer ungefär 7st hästar på ett år och jag kan ringa till alla vilken dag i veckan jag vill och alla är supernöjda och älskar sina hästar, och varför det? För jag är 110% ärlig och troligtvis är det väl därför jag aldrig kommer att bli rik som dressyrnissen som flyttade över 16miljoner till sig själv från sitt bolag.

Förresten, jag har en häst i stallet som är 100% UA på ALLT röntgen, veterinären sa till mig när den röntgades att han aldrig någonsin under sin karriär sett så fina bilder. Det är en 3åring som jag äger tillsammans med Familjen Bladh som ägde Castello. Dock är det en boxvandrare och väver, just nu går hon på lösdrift för när hon inte rids blir jag nervös av att se henne i stallet. En riktigt sjukt bra hoppare som vi tror otroligt mycket på e: Conthinder (Conthargos) – Electro. Så lägg på minnet, den perfekta hästen finns inte!

Jag vill passa på att önska en riktigt GOD JUL till alla underbara människor runtomkring mig, hästägare, medarbetare, veterinärer, hovslagare, leverantörer osv. Nu blir det lite lugnt några dagar sen kör vi 2019, bring it!Vinner kanske inget pris för denna bild men Monty och Jullis 23år med kissing spines står för årets julkort

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Dietist javisst

Sara Nilsson | 21/12 - 2018

Många julhälsningar på sociala medier idag, verkar som de som har ”vanligt jobb” får en riktig långledighet, såklart gäller det inte oss som jobbar med hästar men det gör mig inget, jag tycker det är mysigt i stallet runt jul. Mina grymma medarbetare försöker jag ge så mycket ledigt som möjligt och vi har dessutom inte alla hästar igång. Jul är för mig en tid för några dagars återhämtning och bara ta det lugnt och äta massa gott. Nu är det ju bara så att jag börjat gå till en dietist och min jul ser ut att bli rätt mycket deppigare än andra år.

Ny kille till inridning, 2år e: Armani Code – Cosmopolite S (Cardento). Har aldrig blivit ledd så vi har några veckor på oss nu framöver att bygga upp ett förtroende. Han får stå uppe i stallet där vi alltid gör vid så han vänjer sig vid människor. Jag kallar honom Mowgli, vet inte vad han heter men det var ett passande namn tyckte jag. Idag hade vi honom ute på stallgången och gick fram och tillbaka, han är väldigt rädd men snäll.

Jag lider av pommes frites sjukan, smal utanpå men fet inuti. Jag har sedan en tid tillbaka gått ner en del i vikt och får tydligen inte i mig tillräckligt med mat i förhållande till hur mycket kroppsarbete jag utför. Ett angenämt problem för vissa kanske men inte för mig. Ni som känner mig förstår ju att jag skrattade högt när jag hörde det. Jag vet om att snabbmat inte innehåller mycket vettigt men jag trodde inte det var så illa, lite ledsamt då jag är VIP kund på Max, första och troligtvis enda VIP:en jag kommer få i mitt liv, gratis dippsås vid köp av ett mål, vem hade inte nappat på det! Nu tänker ni säkert att jag bara äter snabbmat, det gör jag faktiskt inte, jag äter husmanskost flera dagar i veckan, jag äter väldigt mycket men inte så ofta. Jag lagar ingen mat, alls, överhuvudtaget men eftersom Mamma lagar till Monty varje dag och jag bor själv är det ju inte direkt så att när hon frågar om jag vill ha middag att jag svarar:                               – Nej du Mamsen jag ska hem och göra kalops och surdegsbröd, till mig och chihuahuan. Skulle inte tro det va. Jag äter inte heller så mycket godis faktiskt men köper jag en påse äter jag såklart upp den som om det inte fanns någon morgondag.

Jag har fått redogöra vad jag äter och dietisten sa att om jag inte haft ett så aktivt arbete hade jag troligtvis vägt 100kg och haft diabetes, ok, tack för informationen. Jag vet självklart att det inte är raketforskning men jag behöver nog bara en spark i häcken för att skärpa till mig. Jag får egentligen äta det jag gör men måste tillsätta massa saker, jag fattade det som jag skulle få några piller men hon pratade om mer sallad, grönsaker, frukt, makrill, fisk, bröd med fullkorn och nötter tex,. Jag frågade om hon menade de honungkanderade jordnötterna från Estrella eller brända mandlar, men det gjorde hon inte utan pratade om osaltade cashewnötter. Mina ljusa rostmackor med brieost på lunchen kan jag hälsa hem till. Mörk choklad var också ok men jag tänker banne mig inte sitta och äta på en bit blockchoklad i jul när alla andra äter Noblesse eller Geisha. Vin räknades inte heller som frukt, synd. Dricker även numera massa glas vatten om dagen, två glas vatten på morgonen till frukost, det är slut med sockret på gröten och helst sylten också men det kan hon inte ta ifrån mig ännu, stalltjänst, kissa, rida två hästar, vatten, rida några till, kissa, frukt, vatten, rida igen, kissa, rida lite till, vatten, kissa, lunch (ej mackor). Fått magövningar som i detta fallet är säcka ihop och spänna ut magen. Många ryttare har tydligen så bra hållning att vi glömmer att pausa magen, inte spänna magmusklerna utan bara slappna av, det gör jag nu när jag skrittar av, hade mina tränare sett mig hade dom dött, ser ut som en påse skit men jag har faktiskt inte haft direkt ont i magen heller senaste tiden så uppenbarligen hade hon ju rätt, hade varit rikitgt gött med ridbrallor utan knapp alltså bara resår, då hade jag kunnat ta magövningen till en helt ny nivå.

Nästa år ska jag verkligen ta tag i detta på riktigt allvar, den 2:e, new year, new me!

Nej nu ska jag slå in alla mina julklappar som inte blivit inslagna. Jag har köpt världens bästa julklapp till Monty, antingen blir han glad eller jag arvslös. Ska även gå ut med hunden, sjukt jobbigt med allt regn, tycker det regnat och varit dåligt väder flera veckor nu, börja tro att extremvädret kan bero på alla dom där kedjebreven jag aldrig skickade vidare 2007 men är inte säker.

Mina grannar har en inomhuspool, det har varit min högsta önskan så länge jag kan minnas, ibland när jag är ute och turar brukar jag rida förbi och bara titta in och avundas.

Läste Land och hittade en artikel om min grymma hästägare Kristina, bosslady!

En annan utav mina supergrymma hästägare på besök, Gunilla och Anders Håkansson som äger Possan. Sally ville såklart också vara med på fikan.

Flygvapnet skulle ha sin årliga julgransflygning och jag stod redo med kameran men jag är nästan säker på att jag aldrig såg julgranen utan detta var Stockholm – Everöd planet.

 

Glöm inte följa oss på instagram: stallsaranilsson

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Söndagsblogg

Sara Nilsson | 16/12 - 2018

Mer eller mindre varje dag får jag upp diverse hoppfilmer helt utan plan på sociala medier. Det kan vara människor jag följer eller som kommer upp som förslag i flödet. Oskolade hästar, konstiga bett, hårda händer, hinder utan markbommar med bara en bom i luften, megastora hinder, långa tyglar, konstiga avstånd, dåliga ridvägar är bara några av sakerna jag lägger märke till. Vi kan kalla det arbetsskada och såklart är det oftast orutinerade ryttare och då frågar jag mig själv, but why? Och var är era tränare?

Ta hjälp

Jag har jobbat med att utbilda hästar i snart 15 år och fortfarande hoppar jag aldrig mina bästa hästar själv. Det vill säga de som tävlar över 1,35. Där krävs det så mycket mer än bara planlöst hoppande med två hinder uppsatta på diagonalerna. Jag vill alltid ha ett vakande öga över mig när det kommer till hoppning, i detta fallet min tränare Maria Gretzer. Jag kan visst sitta hemma och köra lite bommar/småskutt/serier och lydnadsövningar men jag skulle aldrig få för mig att brassa upp en bana/övning över 1,30 hemma och tro att det ska bli bra. För att kunna prestera 100 procent inne på banan måste man prestera 110 procent på träning. Där har jag inte disciplin nog hemma med mina bästa. Tyglarna kan bli lite väl långa, mitt överliv går före, hästen stjäl lite väg här och där och jag kan dessutom nästan börja gråta om jag inte landar i rätt galopp. Medan på träning tänker jag inte ens på det för jag är så fokuserad på alla andra saker Maria säger.

Pedagogisk ridning

Jag har själv inte så mycket träningar, dels för att jag inte hinner och jag är varken speciellt pedagogisk lagd eller har så lätt att förklara. Jag är dock bra på att visa vad jag menar. Därför rider jag gärna med själv de få träningar jag har. I mitt stall står en elev till mig med sin häst. Clara är 16 år och har en jättefin 8-åring som hon tävlar 1,20 klasser med. Jag rider hennes häst 2-3 dagar i veckan och hon kommer de andra dagarna. De dagar jag rider kan hon fokusera på skolan och hon behöver inte känna stress över att hästen inte tränas. På så sätt har jag översikt hela tiden när det kommer till både hästens och Claras träning. Detta tycker jag är ett superkoncept som ses mycket utomlands och fler borde ta efter. Clara är väldigt talangfull men eftersom hon fortfarande är ung och orutinerad behöver hon hjälp. Vi rider tillsammans, hoppar tillsammans och åker på tävling tillsammans.

Påverkas inte

Hon får inte lov till att byta utrustning bara för hon sett någon influencer rida med det utan jag har koll på sånt till henne och på så sätt kan hon känna sig trygg. Jag vet själv hur det är att vara tonåring och falla för grupptrycket. Hon kan inte heller komma ut från banan och skylla på att hästen är på ett eller annat sätt eftersom jag rider den lika mycket som henne och vet hur han är. Det gör hon inte heller eftersom jag lärt henne att visa ödmjukhet och tacksamhet för sin häst och det tycker jag är bland det viktigaste i vår sport, kom ihåg att hästen har inte själv valt att vara en tävlingshäst utan det är vi.

Så summan av kardemumman: Ta mer hjälp, det är dessutom roligare att hoppa med tränare!

Blir inte så många bilder tagna såhär års, telefonen dör ju när det är kallt. Men här är en bild på dögulliga Peter Pan iallafall, en 2åring som är hos oss på inridning, han är e: Bravour – Casa Grande

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Julklappstips

Sara Nilsson | 9/12 - 2018

Då var sista tävlingen gjord för året. Vi var i Åstorp och vädret var tack gode gud med oss. Åstorp är en av få anläggningar som fungerar vintertid för där finns tre ridhus.

Julen står för dörren och alla ska handla julklappar för dyra pengar. Ett nytt schabrak, en ny luva, ett coolt kombinationsbett, en animokavaj eller ett par nya ridbrallor för några tusen. Jag stod på framhoppningen i helgen och hjälpte min elev Clara i 1,10 och 1,20 klassen. Jag reflekterade över hur vissa red omkring i utrustning värd säkert över 50.000kr men ingen av dom kunde ens hoppa rakt, alltså mitten till mitten.

Det kraschades, hästarna sprang på snedden och var på bogarna, bommarna flög, mamman/pappan undervisade och barnen var arga, säkert nervösa och la över alla fel på sin häst. Det höjdes och markbommarna rullades in så många hästar inte ens hade en chans att klara hindret när ryttarna inte var så pricksäkra. – Ligger det på 1,20 nu? En klassiker. Jag tänkte för mig själv för guds skull bara hon inte höjer. Jo då.

Jag har därför lite julklappstips, istället för att köpa massa nya saker önska er något av följande:

Biljett till en clinic, jag själv lär mig bäst av att se andra göra rätt och ta efter det.

Pengar till dressyrträning, det låter hårt men dagens sanning.

En ridhandbok. Hur lång tygeln ska vara för det verkar inte självklart för alla, men framförallt har många en dålig sits. Min egna sits är långt ifrån perfekt och jag tänker på den varje häst jag rider för den en är sak som alltid kan förbättras. Jag rider även minst en häst om dagen utan stigbyglar.

TR, ja ni läste rätt. Såg mycket utrusning som inte ens satt rätt.

En dag hos någon som ni vet kan bättre än er själva och som ni ser upp till. Jag väntar fortfarande på inbjudan från Grevlunda.

En kurs i mental träning, det skulle jag själv vilja ha, ja förutom ett par vantar med värme i, det har jag önskat mig.

Självbiografier av elitidrottare.

Ett gymkort eller träning med PT, nu blir det haters igen men jag ser fler och fler ryttare som borde vara i bättre skick, för din häst skull om inget annat.

En tid hos kiropraktor, hoppar din häst alltid till vänster är det kanske så att du faktiskt är sne, eller har du bara dålig position men då kan du i alla fall utesluta det första.

Varsågoda!

Igår hade vi årets julkalas med mina grymma medarbetare, jag är så tacksam för er alla, no team, no dream!

Robin och Clara var grymma på bowling, jag var sämst och kom sist, inte kul

Vi har investerat i ett larmsystem med kameror på gården, varit så mycket stölder runtomkring oss så vi tycker detta kändes tryggt.

En till häst är inriden och ägarna hade med sig en liten present vid hämtning, alltid kul med nöjda kunder, tack.

Nya arbetsskor till oss, går ett par om året ungefär.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här