Söndagsblogg

Sara Nilsson | 16/12 - 2018

Mer eller mindre varje dag får jag upp diverse hoppfilmer helt utan plan på sociala medier. Det kan vara människor jag följer eller som kommer upp som förslag i flödet. Oskolade hästar, konstiga bett, hårda händer, hinder utan markbommar med bara en bom i luften, megastora hinder, långa tyglar, konstiga avstånd, dåliga ridvägar är bara några av sakerna jag lägger märke till. Vi kan kalla det arbetsskada och såklart är det oftast orutinerade ryttare och då frågar jag mig själv, but why? Och var är era tränare?

Ta hjälp

Jag har jobbat med att utbilda hästar i snart 15 år och fortfarande hoppar jag aldrig mina bästa hästar själv. Det vill säga de som tävlar över 1,35. Där krävs det så mycket mer än bara planlöst hoppande med två hinder uppsatta på diagonalerna. Jag vill alltid ha ett vakande öga över mig när det kommer till hoppning, i detta fallet min tränare Maria Gretzer. Jag kan visst sitta hemma och köra lite bommar/småskutt/serier och lydnadsövningar men jag skulle aldrig få för mig att brassa upp en bana/övning över 1,30 hemma och tro att det ska bli bra. För att kunna prestera 100 procent inne på banan måste man prestera 110 procent på träning. Där har jag inte disciplin nog hemma med mina bästa. Tyglarna kan bli lite väl långa, mitt överliv går före, hästen stjäl lite väg här och där och jag kan dessutom nästan börja gråta om jag inte landar i rätt galopp. Medan på träning tänker jag inte ens på det för jag är så fokuserad på alla andra saker Maria säger.

Pedagogisk ridning

Jag har själv inte så mycket träningar, dels för att jag inte hinner och jag är varken speciellt pedagogisk lagd eller har så lätt att förklara. Jag är dock bra på att visa vad jag menar. Därför rider jag gärna med själv de få träningar jag har. I mitt stall står en elev till mig med sin häst. Clara är 16 år och har en jättefin 8-åring som hon tävlar 1,20 klasser med. Jag rider hennes häst 2-3 dagar i veckan och hon kommer de andra dagarna. De dagar jag rider kan hon fokusera på skolan och hon behöver inte känna stress över att hästen inte tränas. På så sätt har jag översikt hela tiden när det kommer till både hästens och Claras träning. Detta tycker jag är ett superkoncept som ses mycket utomlands och fler borde ta efter. Clara är väldigt talangfull men eftersom hon fortfarande är ung och orutinerad behöver hon hjälp. Vi rider tillsammans, hoppar tillsammans och åker på tävling tillsammans.

Påverkas inte

Hon får inte lov till att byta utrustning bara för hon sett någon influencer rida med det utan jag har koll på sånt till henne och på så sätt kan hon känna sig trygg. Jag vet själv hur det är att vara tonåring och falla för grupptrycket. Hon kan inte heller komma ut från banan och skylla på att hästen är på ett eller annat sätt eftersom jag rider den lika mycket som henne och vet hur han är. Det gör hon inte heller eftersom jag lärt henne att visa ödmjukhet och tacksamhet för sin häst och det tycker jag är bland det viktigaste i vår sport, kom ihåg att hästen har inte själv valt att vara en tävlingshäst utan det är vi.

Så summan av kardemumman: Ta mer hjälp, det är dessutom roligare att hoppa med tränare!

Blir inte så många bilder tagna såhär års, telefonen dör ju när det är kallt. Men här är en bild på dögulliga Peter Pan iallafall, en 2åring som är hos oss på inridning, han är e: Bravour – Casa Grande

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här