Den här känslan…känslan av att saker och ting inte är som man tror.

Känslan av att något inte stämmer, men oklart vad ska det vara.

En otydlig och oklar tanke, som man inte kan sätta ord på.

Tills jag gick mot stallet, mellan hästhagarna och en vacker kvällshimmel skrek åt mig: ”Lyssna nu!! Lyssna här och nu!!”

Allt som min hjärna höll på med försvann och i den plötsliga tystheten, som ekade i mitt huvud, kunde jag ta emot den känslan.

Det var min häst, min spanska hingst och han ville prata med mig.

Så här sa han: 

Vind blåser inte alltid dit du vill och inte alla dagar i veckan är fylld med sol och skratt.
Ändå är det inte säkert att blå himmel ger lycka.
Jag vill visa dig att solnedgång är vackrare om det finns moln på himlen.
Jag vill att du lär dig om vinden, så att du tycker om att segla i motvind.

Nu står vi här, du och jag, och det är mycket jag vill lära dig.
Jag vill att du lär dig att se berget i din väg som en möjlighet, aldrig som ett hinder.
Det är så mycket som jag vill visa dig.
Din väg är lång och det är lätt att gå vilse.
Det är lätt att bli trött och sluta gå på vägen.
Den som vilar, kommer inte fram.
Du är inte ensam, jag är med dig.
Jag kommer att bära dig, du kommer att ge mig styrka till det.
Du kommer att falla för utveckling. Upptäcka nya saker blir ditt ny vardag.

Jag är fors, jag är vind, jag är väg och jag kommer att ta dig med mig.
Du blir jag och jag blir du.
Tillsammans klättrar vi på alla stigar i livet, genom oss blir hinder till möjligheter.
Du är vilse utan mig och jag är ensam utan dig.
Tillsammans är vi mer än två.
En plus en är inte alltid två.
Ibland kan en plus en bli ett. Du och jag är två, men vi blir ett……
Ett nytt väsen.
Vägen dit är lätt…för mig, jag är redan där.
Svårare för dig, men jag kommer att bära dig.

Jag kan vägen, jag är vägen.
Jag är vind, jag är spirit och jag bär dig…. du ger mig kraften att bära dig… din kärlek till mig ger mig
kraft att bära dig.
Din längtan efter ursprung är min kraft.
Jag är sann, jag ljuger aldrig. Jag litar på dig.
Tillåt mig bära dig. Jag vill bära dig hem, till dig själv.

”….det handlar om att ge och ta.”

Det sägs att hitta balansen mellan ge och ta är vägen till lycka. Samtidigt sägs det att det är svårt att uppnå denna balans. Det kanske fungerar mellan människor, kanske inte. Jag vågar inte att ta ställning i frågan.
Men det som satte igång mina grå hjärnceller (de som är kvar😊) var ett inre experiment.

Fungerar det även när häst och människan möts?

Är det så enkelt att vi ge hästen och så tar vi något från hästen i utbyte?
Och hur blir det med hästen då? Om den ge oss, får den ta tillbaka av oss?
Vad ska människan ge till hästen, för att sedan få rätten att ta ifrån den?
Eller omvänt, vad är det som hästen får ta ifrån oss?
Tycker människan om att någon tar ifrån henne?
Tycker häst om det?

Vem som bestämmer vad som är en värdig gåva och när man har rätt att ta något i utbyte?
Det blev mycket frågor och det kändes så att det är oerhört svårt att hitta balansen i det hela. Min reptilhjärna har skrikit om hjälp och sa att det inte går att hitta någon balans som helst i ”att ge och ta”. Åtminstone mellan människan och häst.

Ju, vad nu då?
Då kom räddningen. En idé. En utväg ur kaoset.

Hur skulle de ha varit om man försökte hitta balansen i ”ge och få”?
Plötsligt hände det, plötsligt var det mycket enklare.

Om man ger något till hästen, så får man något tillbaka. Man bestämmer inte vad som man får, eftersom man inte vill ta.
Man får helt enkelt något. Med högsta sannolikhet får man ett svar/reaktion på sin egen handling.

Vad ska man göra om man inte gillar det man fick?
Egentligen ganska enkelt, man måste ge något annat. Man får tänka till eller tänka om.
Man får anpassa sitt eget agerande i enighet med önskade resultat och rådande situation.
Denna insikt räddade mig ur kaoset.

Människan, som är en initiativtagare till ridning, hästhantering, körning, osv, ska helt enkelt se till att agera så att man får tillbaka den önskade reaktion.
Enkelt och bra, eftersom det tycker reptilhjärnan om 😉…hur är det med hästar då?
Det är svårt att försätta sig i en annans djurarts perspektiv, men jag har känslan att det är exakt hur hästar gör.
Och mellan oss människor? Jag tror att även här fungerar ”ge och få” bättre än att ”ge och ta”.

Här ovan är en snart fyra år gammal film, från när jag satt på il Fenicio II / Fenix  för första gången.

Vlad

Det är roligt att vara verksam som instruktör. Trevligt att träffa folk och deras hästar.
Det är alltid lika spännande, vad som jag kan bidra till ekipagens utveckling idag?
Aldrig slutar jag fascineras av hästars förmåga att kommunicera. Utöver att ha kontakt med sin ryttare så glömmer dom aldrig lilla mig på backen. 

Ibland säger dom saker som man förväntar sig, så som ”Oj, nu hänger jag inte med!” Eller ”Snart, snart, nu! Nu kan jag ta galopp! Yeaah!” Ibland hör man också klågomål ”Men nu är det för mycket jobb! Ska jag verkligen fortsätta!?!” Det som jag älskar att höra dom att säga är ”Ja, ja, ja, det här känns bra! Mer!”

Idag var det dock annorlunda. Kicki red sin fina sto, Skrotan 😉
Skrotan är en väldig talangfull häst och Kicki rider henne fint. De två hör ihop helt enkelt.
Medans Kicki red i skritt på lösa tyglar, försökte jag förklara lite snabb och kort om hur jag ser på hästens komunikation.

Vi pratade om skillnaden mellan att prata och känna. Om skillnaden mellan att känna av andra direkt, eller att behöva lyssna på ord och sedan skapa sig egen uppfattning.

Då ville jag säga att ”hästar pratar inte, att de delar information mer direkt, utan att behöva prata.”

Jag hann inte säga mer än.. ”Hästar pratar inte..” Och så blev jag avbruten och fick en utskällning av Skrotan! Onda blicken var faktum och hennes missnöje ekade länge i mitt sinne. Först när jag tackade henne för att hon uppmärksammade mig, lämnade hon mitt huvudet och gick nöjd vidare. En tuff lärare!

Om jag är galen? Kanske, kanske inte. För mig känns helt normal att ha denna kontakt med hästar.

Det är mitt vardag och det skulle kännas väldig ologisk om det inte varit så.

Vem har sagt att ridteori är tråkigt? 😂😅
Här kommer en snabbresumé från vår ena morgonteori utefter stallväggen på vår Linköpingskurs för några veckor sedan 😁 Kan ni gissa temat? 
Här ser vi Vladimir in action och vi öppnar med frågeställningen:
”Varför skriva på blocket när man kan visa med kroppen 🤷🏼‍♀️🤷🏼‍♂️”

Man kan lära sig mycket från hästar. Jag fascineras av deras sätt att vara. Vi, människor har en överlägsen hjärnkapacitet. Men, hur använder vi den egentligen? Jag vågar påstå att våra tankar är väldig låst, förprogrammerade. Klocka, frukost, borsta tänderna, kläder, jobb, lunch, tvättstuga, räkningar. Trafiken, trafikregler, etc.

Våra tankar kretsar ofta i samma banor, de upprepas.

Hästar är däremot inställd på att faran kan komma när som helst från vilken håll som helst.
En häst är mycket mer öppen i sitt sinne än människan.

Ett flyktdjur kan inte vara förprogrammerad i tankar, då blir den en lätt byte. Och så har vi det med maten. Under normala omständigheter är hästen omgiven av mat. Det som behövs är att går runt med öppet sinne, plocka maten och hålla utkik efter faran.

Hästar har lättare att se möjligheter och jag tror att de använder sin IQ mer effektiv än människan.

Jag ställer mig nästan dagligen frågan: Vad skulle hända om vi människor skulle använda vårt enastående hjärnkapacitet på samma sätt som hästar gör?

Om vi skulle ha varit lika öppet i sinne som hästar är, fast med vårt IQ?

Jag tror att vi skulle vara små genier allihopa, något i styl med Elon Musk, eller något sånt…

Sprattel-hopp-och-lekgeniet SOL bjuder på några bilder 😉

TILLSAMMANS I.. NUET 

För oss är nyckel till ledarskap hästens tidsuppfattning, nuet. Hästens och människans tidsbegrepp skiljer sig från varandra.

Människan har bättre koll på framtid än hästen och människan är definitiv bättre än hästen på att planera och göra riskanalyser (jag skulle aldrig i mitt liv vilja jobba i ett företag där riskanalys görs av hästar!!).

Vi, människor har även en starkare förankring till vår dåtid, vårt minne är mer detaljerat och innehåller fler nyanser än hästens minne. nHästen däremot är duktigare på att vara i nuet. Jag skulle våga påstå att hästens ”nu” förnyas några gånger per sekund. Lugnare hästar har kanske två ”nu” per sekund, hästar med mer temperament ligger någonstans vid fem-sex (?) nuet per sekund.

Grunden till vårt ledarskap är människans förmåga att dela nuet med hästen, att hinna läsa av hästen, reagera på hästens beteende och återkoppla till hästen.

Detta förutsett  att man för det första har en tydlig plan, en ide, tanke, bild eller känslan av vad man vill göra kommande sekunder. Man har kanske en övergripande plan att galoppera fem hundra meter rakt fram på en skogsväg. Sedan kommer en planering, ett önskemål, hur galoppen på denna sträckan ska kännas. Snabb, bärig, samlad, ökad, what ever, så länge ryttaren har en konkret idé om detta.

Andra förutsättningen för ett bra ledarskap under vår lilla galopp, är ryttarens förmåga att känna av om hästen försöker bemöta människans önskemål. Man måste kunna känna av om hästen anstränger sig eller inte. Vi alla har lätt att känna av om saker och ting går som vi ville eller inte som vi ville. Att däremot kunna känna av nyansen i hästens beteende och avgöra om denne anstränger sig eller inte kräver lite mer träning.

Självklart är sista förutsättningen ryttarens förmåga att kommunicera med sin häst. Man måste kunna förmedla sina planer till hästen. Lika viktig är att informera hästen i god tid om den befinner sin inom det tänkta eller om den är på väg att lämna det förväntade. God tid innebär i god tid för hästen och det är löpande, några gånger per sekund. Man behöver göra bägge delar, rolig-göra det önskade beteende och ”svårt”-göra det icke önskade beteendet.

SOM EN NORRLÄNSK VINTERVÄG

Jag bruka jämföra detta med vintern i det snötäckta Norrland. Plogade vägar står för mina planer. Där kan man röra sig fritt och ohindrat av djup snö. Försöker hästen följa min planering, då blir den bekräftad hela tiden (bekräftelse är oemotståndligt motivation). Om däremot hästen avviker från min planering, känns det som att lämna plogade vägen och börja pulsa genom den djupa snön.
Ju längre bort från vägen, desto djupare blir snön (då kan jag blir tom ”störande” för hästen, om det behövs). Ifall hästen är på väg att blir farlig för omgivning eller för sig själv, då blir den stoppad av en snövall. Det blir stop helt enkelt.

För att detta ska fungera, måste ryttarens agera på hästens beteende omedelbart. Hästens och ryttarens handling behöver ske utan fördröjning.

Med tiden kommer man på sig själv att man reagerar på hästens tankar och känslor. Man upptäcker att man är lite före eller samtidigt med hästens kropp. Känslan av att två individer, människan och häst flyter ihop blir väldig tydligt.

Dåtid, framtid och gränser försvinner. Ett intensiv samvaro, en tydlig känsla av att vara sedd fyller ut människan och (jag tror)  även hästen.

Bägge individer möts i ett omfamnande tillsammans och nuet blir deras gemensamma språk.

På bilden: Vladimir och Fenicio

Foto: Johanna Blixbo

Ledarskap Del 1 

Vi utgår från vår egen erfarenhet när det gäller hästar.
Vi lär oss om hästar från hästar och vi lär oss om oss själva genom hästarna.

Vi påstår inte att våra erfarenheter och slutsatser är den enda rätta vägen till hästen, vi vet bara att det vi lärde oss fungerar för oss med våra hästar och fungerar även för många andra människor med deras hästar.

Ledarskap kan definieras på många sätt, vi använder oss av en enkel beskrivning. 

Bra ledarskap är lika med en välfungerande relation mellan människan och häst.

För oss är hästar vackra i deras ärliga, instinktiva och omedelbara sätt att vara. 

Vi älskar hästar för att dom är som dom är och vi vill att de också förblir som dom är.

Därför menar vi att ledarskap går ut på att det är människan som måste utvecklas.
Vi anser att det är människan som måste lära sig om hästens värderingar, om hästens sätt att vara.
(att få oss att börja tänka som en häst istället för att få hästen att tänka som en människa)

Hästens utbildning innebär för hästen en inlärning av nya rörelser, en större kontakt till sin egen kropp, bättre balans och ökad styrka. Hästen genomgår i sin utbildning många små steg som kan betraktas som en mognadsprocess,
något som pågår över tid och som sker sakta. 

Människans roll i en välfungerande relation med hästen är däremot mycket svårare.
Människan behöver göra det svåraste i början. 

Om människa ska ha ett bra ledarskap, måste man bestämma sig att från och med nu är hästen en partner.
En partner, är någon jag respekterar och litar på.
För att ha välfungerande relation med sin häst måste man behärska sina ambitioner och göra saker tillsammans med sin häst.
Man måste bestämma sig att jobba med sig själv, ställa högre krav på sig själv, än på sin häst.

Det svåraste och viktigaste för människan är att acceptera det faktum att hon är i större behov av utveckling än hästen är. Det är den medvetna beslutet att ändra på sig själv och låta hästen vara så orörd som möjligt, som öppnar vägen för ett bra ledarskap.

 Med det sagt menar vi absolut inte att hästen ska vara den som ”styr och ställer”, eller att hästen får göra vad den vill…

Mer om detta kommer i del 2.. 

Vad ska man säga om ridglädje såhär på kvällen? 

Det känns typ som att ridglädje och väder bor på en och samma gata. Bägge gör som de vill och följer ingen prognos 😉 

Varför blir vi ibland lycklig med enkel ridtur i skritt och ibland räcker inte ens en avancerad ridövning till? 

Man minns situationer när man bara stod bredvid en häst, och lyckan spred sig genom hela kroppen. På andra sida skalan finns det upplevelser där man har ridit i en timme och glädjen bara strålade med sin frånvaro.

Varför är det så?

Jag har ett förklaring, men det ju bara min teori.

Alla levande väsen jag mött i mitt liv har haft en gemensam drivkraft. Att må bra.

Oavsett om man föddes som djur, människan eller växt, så vill vi alla må bra.

Trots att vi alla mår bra på olika saker, så har vi ändå behov som är gemensamt för alla flocklevande djur (som häst och människan).

En av dom behoven är vårt behov av att blir sedda.

Vi människor föds sårbara och vi kan inte ta hand om oss själva förrän vi har kommit någonstans i femtonårs ålder.

Ur biologisk synpunkt är vi de första femton åren av vårt liv i behov av att vara sedda av våra föräldrar, om vi ska överleva.

Dessa år präglar oss naturligtvis livet ut och på omedveten nivå strävar vi hela livet efter att blir sedd.

Jag tror att de ridpass som gav oss de mesta ridglädje är de ridpass när vi har kunnat knyta en kontakt till häst.  Ridpass som kunde tillfredsställa vårt behov av att känna sig sedd och vi kunde ge hästen samma känsla tillbaka.

Det är de ridpass som fick oss att känna oss lyckliga, långt efter att vi har åkt från hästen.

Jag tror att den ridtekniska nivån under ridpasset har inte lika stor betydelse för vårt välmående som känsla av samhörighet.

I min värld är det just denna intensiva och varma känsla av att bli sedd, som ger oss lycka.

Känslan av att bli en medlem i hästens flock, att blir ombonad och omhändertagen av en häst. Jag är övertygat om att det är det som ge oss den varande lyckokänslan. En fulländad lycka, en känsla som uppfyller människan hela vägen upp och stillar all hunger efter annat.

En äkta ridglädje, helt enkelt.

Hej kära bloggläsande vänner! Här kommer en liten uppdatering från Friends Arena och SIHS2019. 
Dagen som vi så länge längtat efter kom till slut! Vi har fått den stora äran att få representera rasen P.R.E genom Svenska P.R.E Föreningen . För oss är det en stor dröm som går i uppfyllelse, och vi är så glada och tacksamma för denna möjlighet !

Efter dagar av intensiva förberedelser och packande, så lastade vi hästarna Furia och Kambiko tidigt i tisdagsmorse.
Resen ner gick galant (även om jag som glesbygdsbo svettas lite extra i Stockholmstrafiken.) Efter en liiten , men charmig felkörning kom vi tillslut fram till rätt plats för att lasta ur både hästar och skåp och prylar.
Vi blev väl emottagna och hästarna står nu i en trivsam del i stallområdet.  Det är en härlig atmosfär med glada ansikten , trevliga människor och massor massor massor av fina hästar av alla de sorter!

Det var verkligen fullt upp med att komma iordning så tyvärr har jag inte så mkt bilder.
Men delar lite av det jag ”instagrammat” 😀
Vill ni följa med i händelser så adda oss gärna! @equiaction heter vi på IG.

Senare på kvällen deltog vi i de olika repetitionerna inför de shower vi ska rida på stora arenan.
Vi nöp oss själva både en och två gånger i armen , att rida in på arenan till pumpande musik gav en’ gåshud deluxe…
Undrar hur det kommer kännas med fullsatta läktare..

Veckans viktigaste assocear heter ackridereringbrickan 😉

En godmorgonpuss a la Furia!

DAG TVÅ

Efter en god och välbehövlig natts sömn är vi idag redo för dag två.
Bästa sättet att starta hästdagen är med en obligatorisk mulpuss!
Repetitionerna fortsätter idag och vi ska även känna lite på mässpaddocken i eftermiddag. Imorn drar allt igång och det känns både nervöst och roligt!

Hästarna tar det fortsatt fint! De tyckte träningen med alla hästarna är jättespännande!

Det var allt för nu!
Hoppas hinna summera dag för dag här, men kika gärna in på vårt Instagram eller Facebook sida så håller ni er uppdaterade 😀

När skrivkrampen gör sig påmind  får en liten film tala för sig själv 😄 I onsdags hade vi glädjen att ha våra kära stallkamrat o fotograf Patricia Bergsten med oss på ridbanan. Gården fyra hingstar förevigades i bild och film, som jag redigerat ihop till denna video 😃

Låt oss presentera

Furia VLR

il Fenicio II

LH Kambiko (äg:Y.Bäckström)

SOL XXXVIII