Ledarskap del 2 ”Tillsammans”

Sofia Eriksson & Vladimir Drybcak | 7/3 - 2020

TILLSAMMANS I.. NUET 

För oss är nyckel till ledarskap hästens tidsuppfattning, nuet. Hästens och människans tidsbegrepp skiljer sig från varandra.

Människan har bättre koll på framtid än hästen och människan är definitiv bättre än hästen på att planera och göra riskanalyser (jag skulle aldrig i mitt liv vilja jobba i ett företag där riskanalys görs av hästar!!).

Vi, människor har även en starkare förankring till vår dåtid, vårt minne är mer detaljerat och innehåller fler nyanser än hästens minne. nHästen däremot är duktigare på att vara i nuet. Jag skulle våga påstå att hästens ”nu” förnyas några gånger per sekund. Lugnare hästar har kanske två ”nu” per sekund, hästar med mer temperament ligger någonstans vid fem-sex (?) nuet per sekund.

Grunden till vårt ledarskap är människans förmåga att dela nuet med hästen, att hinna läsa av hästen, reagera på hästens beteende och återkoppla till hästen.

Detta förutsett  att man för det första har en tydlig plan, en ide, tanke, bild eller känslan av vad man vill göra kommande sekunder. Man har kanske en övergripande plan att galoppera fem hundra meter rakt fram på en skogsväg. Sedan kommer en planering, ett önskemål, hur galoppen på denna sträckan ska kännas. Snabb, bärig, samlad, ökad, what ever, så länge ryttaren har en konkret idé om detta.

Andra förutsättningen för ett bra ledarskap under vår lilla galopp, är ryttarens förmåga att känna av om hästen försöker bemöta människans önskemål. Man måste kunna känna av om hästen anstränger sig eller inte. Vi alla har lätt att känna av om saker och ting går som vi ville eller inte som vi ville. Att däremot kunna känna av nyansen i hästens beteende och avgöra om denne anstränger sig eller inte kräver lite mer träning.

Självklart är sista förutsättningen ryttarens förmåga att kommunicera med sin häst. Man måste kunna förmedla sina planer till hästen. Lika viktig är att informera hästen i god tid om den befinner sin inom det tänkta eller om den är på väg att lämna det förväntade. God tid innebär i god tid för hästen och det är löpande, några gånger per sekund. Man behöver göra bägge delar, rolig-göra det önskade beteende och ”svårt”-göra det icke önskade beteendet.

SOM EN NORRLÄNSK VINTERVÄG

Jag bruka jämföra detta med vintern i det snötäckta Norrland. Plogade vägar står för mina planer. Där kan man röra sig fritt och ohindrat av djup snö. Försöker hästen följa min planering, då blir den bekräftad hela tiden (bekräftelse är oemotståndligt motivation). Om däremot hästen avviker från min planering, känns det som att lämna plogade vägen och börja pulsa genom den djupa snön.
Ju längre bort från vägen, desto djupare blir snön (då kan jag blir tom ”störande” för hästen, om det behövs). Ifall hästen är på väg att blir farlig för omgivning eller för sig själv, då blir den stoppad av en snövall. Det blir stop helt enkelt.

För att detta ska fungera, måste ryttarens agera på hästens beteende omedelbart. Hästens och ryttarens handling behöver ske utan fördröjning.

Med tiden kommer man på sig själv att man reagerar på hästens tankar och känslor. Man upptäcker att man är lite före eller samtidigt med hästens kropp. Känslan av att två individer, människan och häst flyter ihop blir väldig tydligt.

Dåtid, framtid och gränser försvinner. Ett intensiv samvaro, en tydlig känsla av att vara sedd fyller ut människan och (jag tror)  även hästen.

Bägge individer möts i ett omfamnande tillsammans och nuet blir deras gemensamma språk.

På bilden: Vladimir och Fenicio

Foto: Johanna Blixbo

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här