Hästens form = ergonomi. Del 1

Sofia Eriksson & Vladimir Drybcak | 1/3 - 2019

Form.. Alla har vi läst och hört ordet form stötas och blötas inom ridsporten.
HUR ser en god form ut? Vad definierar en god form hos hästen?  Hur rider och utbildar man en häst till att arbeta i form?  Frågorna kan få olika svar beroende på vem man frågar.
  För en del är formen något rent estetiskt, för en del – inte så viktig.. för en del är formen av praktisk karaktär ( tex, hur en arbetshäst lägger sig i skaklarna när den drar ett tungt lass) Vi ska ge vår bild och hur vi ser på form genom våra blogginlägg framgent.

Vi startar med vår slutsats, att hästens form under ridning SKA vara ergonomisk för hästen.
Ridningen i sig är i grunden onaturligt. Hästen är inte skapt att  bära en extra vikt på sin rygg.
Men – samtidigt har hästen
förutsättningar att kunna bära, om den blir rätt utbildad.

Vad innebär ordet ergonomi för en “bärande människa”?
Vi tar som exempel en människa som bär på en tung ryggsäck, hen lutar sin överkropp framåt i försök att placera sin höft under den extra vikt som ryggsäcken innebär.
Om vi istället bär på en tung låda och håller den med våra armar, så lutar vi överkroppen bakåt för att göra samma sak, alltså föra höften under den extra vikten, som denna gång befinner sig på kroppens framsida.
Vår rygg följer samma princip i de bägge situationerna, den välver sig MOT vikten.

Vad betyder detta då för hästen? Vi fokuserar här först på just hästens rygg.
Vi vill att den välver sig uppåt, mot ryttaren. För oss är det så pass viktig, att vi betraktar denna välvning som en av grundpelarna i vårt ridkoncept.

En hästrygg som kommer upp kan bära väldig mycket. Man skulle kunna jämföra det i princip med en båge i medeltidskyrka (självklart är välvning inte lika stark och tydlig på hästen 😉
Om hästen ska komma upp med sin rygg, så måste hästens ben medverka och placera sig så att de kan stödja ryggen i välvningen.
På så sätt blir hästens ben lite som pelare i den ovan nämnda arkitektoniska bågen.
Jämförelsen mellan hästens ryggrad och båge i kyrkan är inte taget helt ur luften.

                                               

Skelettet i hästens ryggrad består av ryggkotor. Likadan är det med den välvda bågen i kyrkan, som består av lösa stenar. Varken den ena eller andra trivs med att vika ner sig under vikten, istället att förblir upp välvd.

Till skillnad från den statiska bågen i byggnaden är hästens form dynamisk. Hästen rör sig helt enkelt. Därför ser hästens form annorlunda ut i olika rörelser och situationer. Välvningen blir mer eller mindre tydlig, men vi eftersträvar att den alltid finns.En ung häst som lär sig ser mer ansträng ut än häst som är mer stark och rutinerad. I trav kommer tex hästens huvud oftast lägre ner än i galoppen.  I skolgalopp blir ryggens välvning väldig tydlig.  I en öppna blir hästen ”längre” än i sluta osv.

Att utbilda hästen till att bära ryttaren på detta sätt tar tid eftersom man ändrar på hästens balans och sätt att bära sin vikt.
Mer detta och hur vi tänker när vi utbildar hästen att flytta sin balans från sin framdel mot sin bakdel kommer vi fördjupa oss i, i vårt nästa blogginlägg.

Ha den gott så länge!

Vlad & Sofia

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Fotografering med Mayra Vidal

Sofia Eriksson & Vladimir Drybcak | 21/2 - 2019

Kan den fyrbenta spanska hettan smälta in i det Norrländska vinterlandskapet?

Fotografen Mayra Vidal resteöver 100 mil,  från Malmö till Gårdtjärn (Sundsvall) för att få reda på det.

Resultat kan ni se själv. Scrolla ner för film och bilder  🙂

LH Kambiko

 

Furia VLR

 

il Fenicio II

 

SOL XXXVIII

 

LH Kambiko, (äg: Yvonne Bäckström) 

 

Stort och varmt tack till Mayra Vidal – fotograf! <3 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Till SOL

Sofia Eriksson & Vladimir Drybcak | 7/2 - 2019

SOL XXXVIII

Kraftfull , energisk, sprudlande, uttrycksfull med känslor som gnistrar likt snöns kristaller . Min älskade vän.
Han som galopperar mot mig i hagen, hälsar mig med en gnäggning.
Som lekfullt försiktigt nafsar efter mig, bjuder mig till hans värld
och som gärna klampar in i min.
Han som håller mig i nuet, han som förlåter mig de gånger jag inte lyckas…

Han som tröstar mig när jag gråter
Han som får mig att skratta.

Han som inte alltid är så lätt att förstå sig på, men som jag inte kan vara utan.
Tillsammans gör vi varandra till något mer .. Jag lär honom, han lär mig.

Han bär mig.. Varje dag, närmare mig själv.

Tack SOL att du finns i mitt liv. Du älskade Häst <3  

Film/klipp : Sofia Eriksson

Musik: Baba Yetu  by Christopher Tin , Soweto Gospel Choir

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Varför rider vi med enhandsfattning?

Sofia Eriksson & Vladimir Drybcak | 24/1 - 2019

..Det korta svaret är att det helt enkelt tilltalar oss mer än tvåhandsfattning. Men.. Skulle vi nöja oss där, så skulle detta blogginlägg bli väldigt kort och förmodligen lämna läsaren med en rynkad panna.. Så för att släta ut rynkor, räta frågetecken och förhoppningsvis väcka nyfikenhet, tänkte vi denna gång gå in lite närmare hur vi resonerar runt just enhandsfattningen. 🙂 

Vi börjar med vår grundläggande strävan, nämligen den att blir ett med vår häst.
Mentalt och fysiskt, så att kommunikationen mellan ryttare och häst blir så direkt att  båda individerna, flyter ihop i en rörelse.  
Det är som att dansa, i en dans där människan för.
Det ligger i dansens och ridningens logik att den som för har större ansvar än den som följer.
I praktiken innebär det att det är människan/ryttaren, som ansvarar för kommunikationen och timingen i ekipaget.
Detta är ett ganska stort och tungt ansvar och det ska erkännas att man aldrig blir helt fullärd på denna bit. För som ryttare utvecklas man hela sitt liv och vi är av den övertygelsen att även i sitt sista ridpass, kan man lära sig något nytt.

I vårt resonemang kommer sedan den intressanta frågan-varför vi tror att man blir mer “ett med sin häst” om man rider bara på en hand?

Vi betraktar att fysiskt sätt startar hästens bakdel/bakben rörelsen. Sedan sprider sig rörelsen genom hästens kropp, för att till slut nå hästens huvud. Givetvis rör sig hela hästens kropp samtidigt. Det som vi syftar på är den våg som uppstår i hästens kropp när denne rör sig.
Hästen använder gärna sitt huvud till att balansera ut rörelsen och denna våg når huvudet som sist.
Självklart är det viktigaste vad hästen tänker och känner. Men, om vi håller oss till rörelsens mekanik så är det avgörande på vilken sätt och vart hästen placerar sina bakben mot ryttaren.

Vid tvåhandsfattning har man som ryttare gott om möjlighet att påverka hästens huvudet, och man gör det också. Det är tex vanligt att man vrider hästens huvud dit man vill gå.
Ur rörelseperspektivet får då ofta människans hand samma funktion som hästens huvud, den tjänar till att balansera ut rörelsen.
Om kommunikation sker mellan människan hand och hästens mun (huvudet), så kommuniceras det via två kroppsdelar som egentligen hör i rörelsens utkant.

Vid enhandsfattning är ryttarens  möjlighet till att påverka hästens huvud stark begränsad och man är helt enkelt tvungen att sköta snacket med sin häst på annat sätt än man gör vid tvåhandsfattning.
Enhandsfattningen tvingar ryttaren att kommunicera med sin höft, vikt och skänklar i större utsträckning än man gör vid tvåhandsfattning.

På så sätt sker kommunikation mellan häst och ryttare via ryttarens höft och hästens rygg.
Hästens rygg är ligger som känt närmare bakben, alltså närmare rörelsens början. Samtidigt är ryttarens höft kroppens och därmed även rörelsens centrum.
Kommunikation via dessa två kroppsdelar är väldigt direkt och omedelbar och om man lyckas att få hästen att lyfta upp ryggen och dra bäckenet lite under sig så kommunicerar ryttaren direkt med hästens bakben, med rörelsens början. Välkommen till nirvana! 🙂

Man då har kommit till det vi kallar bakbensbalans.
Självklart medför omställning från tvåhandsfattning till enhandsfattning utveckling även på andra plan.

Plötsligt blir man beroende på kontakt med hästen på helt annat sätt och man är tvungen att plocka fram allt man bara kan hitta för att känna av hästen.
Man blir häpen över hur känslig hästar är egentligen och hur mycket ryttaren påverkar hästen med sitt säte UTAN att veta om det.

Med enhandsfattning använder man sig medvetet alla små viktändringar, vridningar, skiftning i blicken, ändrad tonus i egen muskulatur, ändrad kroppshållning, ändringar i andningen, osv.
Man kommunicerar med hästen via sitt sinne och hela sitt kropp och hästen lär sig att fokusera på ryttare och att tolka ryttarens tankar och känslor och att följa ryttarens rörelsen.
Det som hästen missat eller missförstått, det förtydligas med handen.
Vid ridning på en hand blir handen sekundär, den kan förtydliga, bekräfta eller uppmärksamma, men aldrig inleda, eller verka isolerat.

Vi anser att häst och ryttare vid ridning på en hand, kommer närmare varann än när man rider på tvåhandsfattning.
Det är anledning till att enhandsfattning tilltalar oss mer än ridning på två händer. 🙂 

 

MVH

Vlad och Sofia 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Hästar..testar..

Sofia Eriksson & Vladimir Drybcak | 12/1 - 2019

Varför testar hästar oss människor?
Varför gör ibland hästar med bravur allt som vi vill och ibland känns det som att hästen inte förstår sig på de enklaste saker som den gjort oräkneliga gånger innan?
Varför står vi ibland tagen och häpnar inför hästens intelligens och förståelse för att tio minuter senare vara helt säkert på att just nu har alla hjärnceller tagit semester lämnat hästens huvud?

Kan man alla dessa situationer och kontraster förklara med bristande ledarskap?
Eller är det till och med personligt?!?
Men nu jä..a anamma, nu ska man visa för hästen vem som bestämmer! Eller…? 😉
Egentligen tror jag att testa är ett måste om man vandrar på denna Jord som häst.
Något som man inte kan klara sig utan.

Furia VLR.
fotograf Johanna Blixbo

 

Hästen är anpassad för livet i Naturen.
De djur som försöker att leva i naturen utan att testa sin omgivning lever inte så värst länge.
Något så simpel så att äta gräs går ut på att testa. Det är ju inte alls säkert att på fredag finns det gräs på samma ställe som det växte på i måndags. Kanske har någon ätit upp gräset under veckans gång? Eller tvärtom, ställen som har varit utan gräs vecka 12 kan vara ett dukat smörgåsbord vecka 15. För att veta vart gräset finns måste hästen går runt och kolla, testa.
Likadan med är det med vattnet i naturen, källor torkar ut, vattenpölar uppstår och försvinner.  Rovdjur byter ställe och taktik vid jakten.

Naturen, hästens äkta hem, är aldrig densamma. Den ändrar sig hela tiden och om hästen vill överleva så måste den hänga med i alla naturens svängar. På så sätt blir förmågan att testa en viktig tillgång, en del av hästens överlevnadsstrategi.

Detta gäller även kompisar i hästflocken, de måste testas för att veta om de går att lita på. Om hästen ska lägga sig för att vila eller sova så är det viktig att kompisarna som håller vak är pigga och friska hästar, som har bra koll på omgivningen och reagerar adekvat vid fara. En lek, där man testar och lekfull utmanar varandra är ett bra sätt för hästen att kolla om hans kompisar är som vanligt och om det går att lita på dom.

 

il Fenicio II

Och vi då? 
Den mänskliga civilisationens utveckling baserar sig på att testa. Vetenskapen testar om teorier håller, man testar om nya tillverkningssätt fungerar, om nya produkter lever upp till förväntningar, osv.

Vi människor testar gärna nya maträtter eller nya kläder. Vi flyger gärna på nya semesterort för att testa något nytt. Kanske prova ny tillvaro med annan typ av träning, eller annan ridgren? Lista kan göras lång..

Så om man skulle återkomma till den ursprungliga frågan, varför testar hästar oss människor, så skulle jag nästa svara med frågan:

Varför ska hästar inte testa just oss människor, om de ändå testar allt annat?

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

I med -och motgång..

Sofia Eriksson & Vladimir Drybcak | 3/1 - 2019

Vi alla som håller på med hästar vill ha det roligt med våra fyrbenta vänner. Oavsett om vi vill hoppa med dom, tävla i dressyr, eller springa fort, så eftersträvar vi alla efter att ha kul med sin häst.
Så är vårt önskemål.

Livet, tyvärr, eller kanske tack och lov, består inte bara av våra önskemål.

Dom finns, soliga dagar där samarbete mellan människan och häst bara flyter på. Man blir nästan uppvaktad av hästen och alla förväntningar, önskemål och drömmar besannas. Det är väldig lätt och trevligt att rida (eller göra andra saker med häst). Såna dagar ger oss, människor och hästar, mental näring. Glädje som samlas varar länge och människan skulle kunna dansa på rosor barfota.

Sedan finns dagar där kontakt mellan häst och människan inte alls är bra och ridning känns som att går i brant uppförsbacke i stark motvind på isigt underlag och ha dansskor på sig. Man svettas och frustration stiger. Först anklagar man sig själv, sedan hästen, för att slutligen översvämmas av kolossal känsla av egen oduglighet.
Man börjar lägga skuld på sig själv, sedan hästen, hovslagaren, omgivningen, vädret, årstiden, eller SJ’s tidtabell. 😉

Har vi överhuvudtaget nåt nytta av såna dagar?

Ja, det har vi, så länge de inte blir för många.

Motgångar får oss att växa


Om de bra dagar är mental näring, på samma sätt som jord är näring för blomma i blomkrukan, så är de dåliga dagar rötter som gör det möjligt för blomma att godose sig näringen.

Det i de dåliga dagar som vi bemöter våra och/eller hästens svaga sidor och får möjlighet att blir bättre på något. Det är utmaningen, som en uppförsbacke medför, som gör att vi växer. I dessa dåliga dagar, mitt i kaoset, föds det insikter och planer. Motgång låter vilja växa och stimulerar individ till att sträcka på sig.

Varken vi eller häst skulle utvecklas utan bemöta våra svaga sidor och jobba med dom.

Så svaret är ja, vi har definitiv mycket nytta av de dagar där samarbete med vår fyrbent vän inte fungerar.
Viktig är att vi bemöter denna dagar konstruktiv och betrakta dom som tillfälle för att lära sig något nytt.

Sedan är viktig att se till att vi inte får för alldeles många uppförsbackar. För många motgångar tar bort glädje och sänker motivation hos människan och häst.

Jo, hur ska man veta när det blir för mycket?

Börjar man tappa suget, hunger och motivering avtar och glädje håller på att minska så var det förmodligen för mycket motgångar.

Då är det dags för soliga dagar i sadel. 🙂

mvh / Vlad

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

God fortsättning!

Sofia Eriksson & Vladimir Drybcak | 27/12 - 2018

Från oss alla till er alla.. <3

 

Hoppas ni haft en fin jul! Det har vi haft.. Julen har varit vit vacker och alldeles lagomt kall. Vi har firat med våra nära och kära.
Julaftonsmorgonen började med att vi fick motta ett trevligt besök av radioreportern Fredrik Birging från P4 Västernorrland.
Det blev prat om stallrutiner, om våra hästar, lite nörderi om spångången vi har i stallet och lite mer… 😉
”Morgon i P4” inslaget kan man lyssna på här:
Morgon i P4 Julafton 24 december 2018

         

Självklart så blev det också en julaftonsritt! Det blev en liten sväng runt byn i galopp Jag (Sofia)  på Furia VLR och Vladimir på utbildningshästen LH Kambiko (klicka på länken för att öppna videon)

Julaftonsritt med Furia och Kambiko

Återstoden av julaftonen spenderades sedan med min kära familj <3

Vad hade ni för er på jul? Blev det någon julritt? Fick din häst något extra julaftonen till ära?
Skriv gärna en rad i kommentarerna 😀

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Ny, skitbra affärsidé!

Sofia Eriksson & Vladimir Drybcak | 18/12 - 2018

”Den skit du lämnar idag får du ta rätt på imorrn..” 

Dag ut och dag in.. i morgonens tidiga timma.. Med grep och kärra i högsta hugg står vi där…  mockar box efter box tills man når ett närmast meditativt tillstånd. Terapi..mindfullness , jajjemän! Men.. det finns ytterligare lärdomar att dra..!

Skulle man rent utav kunna utveckla sitt ledarskap genom mockning? Ja vi tror det .. 😉
Varmt välkommen till oss för att ta din egen personliga utveckling och ditt ledarskap till nya nivåer!

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

– 20 grader kallt, en hingst, en film och ett piano

Sofia Eriksson & Vladimir Drybcak | 15/12 - 2018

Välkommen Vinter..

Vintern är här. Hon har lagt sig till ro, berett sitt tunna snötäcke över äng och skog. Hennes kalla, klara andedräkt biter i röda små kinder, i fingrar och tår. Hästarnas andetag som midvinterrök i hennes solsken. Under fotsulor, under hovar, knarrar marken , nästan jämrar sig.
Mössan är långt nerdragen över öronen. Halsduken noga virad runt halsen.
Kylan biter.

Foten famlar efter stigbygeln. Benet över hästens rygg. Sätter mig ner i den mjuka sadeln. Dagens sista strålar kämpar strax ovan bergskammen. Hingsten frustar och han bär mig glatt mot skogsbrynet..

Musiken/ pianospelet är komponerat av Sofia
klipp/redigering: Sofia Eriksson

Foto: Patricia Bergsten <3

Häst: Furia VLR, P.R.E – hingst f:2012  (äg/ryttare: Sofia)

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Kommentera

1

1 kommentar på “– 20 grader kallt, en hingst, en film och ett piano

Häst och frihet

Sofia Eriksson & Vladimir Drybcak | 9/12 - 2018

För oss betyder hästar framför allt  frihet, närhet och glädje.
Att få dela dagen med sin vän, en äkta vän som gladeligen bär oss runt på sin rygg- det är en sann glädje.

Människans vardag är fylld med utmaningar. 
För att bemöta dem tar vi på oss olika roller och alldeles för sällan får vi vi tid över för att agera spontant.
Tid över att bara vara och följa den känsla som vi har i stunden.

Ofta glider vi från en roll till annan, så att man till slut inte längre vet vem man egentligen är.
Det kan handla om rollen som förälder, rollen som bilförare. Att gå in i rollen som arbetare till att vara den där duktig föreningsmänniskan. Att ta rollen som granne eller rollen som anhörig för att tillsist somna på kvällen utan att få vara sig själv på en hel dag.

Detta är i stark kontrast till djurens vardag….
Tänk vilken skillnad det är mellan den lekande katten och den arbetande människan!
Den arbetande människan lyder under krav och prestationer som ska göras.
Den lekande katten ÄR. ..Den leker och är.. Den kan förvandla en strumpa till det roligaste tänkbara byte. Den kan få idén att jaga sin svans, att bita din tå, till att vilja lägga sig, kurrandes i ditt knä. Den är instinktiv och spontan.

Men.. När vi människor kommer till vår häst så ställer vi oss i en korsning.
Vi kan välja…antingen fortsätta att vara vår/våra roll/roller trogen, eller lämna vardagen på parkeringen framför stallet och tillåta hästen att öppna vårt sinne.

Hästen vänder sig till den kreativa, spontana och otämjda biten i oss.
Vågar vi att lyssna på hästen, eller försöker vi hellre tysta ner den…?
Hästar förstår sig inte på roller och de vill inte vara förutsägbara, då blir de lätt byte.
Att vara fri med hästen innebär för oss lyxen att agera spontant, att dela och följa vår känsla.
Att uppleva vår känsla tillsammans med en annan individ.

I grunden, är ridningen för oss  en akt av vänskap, gemenskap och kärlek.
Vi tillåter gärna vår häst att bära vår själv långt bort från vardagen.
Att få känna sig själv, men också  att tillåta hästen att öppna sig och visa sina känslor.

 

 


Det först då när hästen öppet vågar visa sina svaga sidor, när det berättar om sina rädslor och vill knyta kontakt till människan- först då kan vi börja utbilda hästen. Det är hästens tillit som gör det möjligt för oss att hjälpa hästen att upptäcka en ny form, att lära om sig från den egna, naturliga frambensbalansen till bakbensbalansen.

MVH

Vlad & Sofia 

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här