Ridglädje

Sofia Eriksson & Vladimir Drybcak | 6/1 - 2020

 

Vad ska man säga om ridglädje såhär på kvällen? 

Det känns typ som att ridglädje och väder bor på en och samma gata. Bägge gör som de vill och följer ingen prognos 😉 

Varför blir vi ibland lycklig med enkel ridtur i skritt och ibland räcker inte ens en avancerad ridövning till? 

Man minns situationer när man bara stod bredvid en häst, och lyckan spred sig genom hela kroppen. På andra sida skalan finns det upplevelser där man har ridit i en timme och glädjen bara strålade med sin frånvaro.

Varför är det så?

Jag har ett förklaring, men det ju bara min teori.

Alla levande väsen jag mött i mitt liv har haft en gemensam drivkraft. Att må bra.

Oavsett om man föddes som djur, människan eller växt, så vill vi alla må bra.

Trots att vi alla mår bra på olika saker, så har vi ändå behov som är gemensamt för alla flocklevande djur (som häst och människan).

En av dom behoven är vårt behov av att blir sedda.

Vi människor föds sårbara och vi kan inte ta hand om oss själva förrän vi har kommit någonstans i femtonårs ålder.

Ur biologisk synpunkt är vi de första femton åren av vårt liv i behov av att vara sedda av våra föräldrar, om vi ska överleva.

Dessa år präglar oss naturligtvis livet ut och på omedveten nivå strävar vi hela livet efter att blir sedd.

Jag tror att de ridpass som gav oss de mesta ridglädje är de ridpass när vi har kunnat knyta en kontakt till häst.  Ridpass som kunde tillfredsställa vårt behov av att känna sig sedd och vi kunde ge hästen samma känsla tillbaka.

Det är de ridpass som fick oss att känna oss lyckliga, långt efter att vi har åkt från hästen.

Jag tror att den ridtekniska nivån under ridpasset har inte lika stor betydelse för vårt välmående som känsla av samhörighet.

I min värld är det just denna intensiva och varma känsla av att bli sedd, som ger oss lycka.

Känslan av att bli en medlem i hästens flock, att blir ombonad och omhändertagen av en häst. Jag är övertygat om att det är det som ge oss den varande lyckokänslan. En fulländad lycka, en känsla som uppfyller människan hela vägen upp och stillar all hunger efter annat.

En äkta ridglädje, helt enkelt.

 

foto: Johanna Blixbo

 

 

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här