Maria Gretzer har gått ut och framfört det som många, verkligen många, tänker och tycker. Läs mer här > > >

Hela världen står inför en fruktansvärd utmaning, att förskona så många som möjligt från den fruktansvärda pandemi som just nu har jorden i sitt grepp. Men samtidigt har vi en verklighet där de flesta som tur är inte har blivit eller kommer att bli drabbade.

I den här situationen erbjuder vår sport väldigt gynnsamma förhållanden jämfört med andra idrotter.
Just nu bedrivs i princip all verksamhet utomhus. Den är inte en kontaktsport, det handlar om en häst och en ryttare som aldrig har mindre än två meters avstånd till andra.
Och ridsporten är väl inte känd för att ha fina omklädningsrum, i många fall inte ens en toalett, i bästa fall ett gammalt utedass.

Vi har helt andra förutsättningar och borde verkligen slå mynt av det. Vi har helt en helt annan och mycket säkrare situation jämfört med handboll, ishockey, fotboll och andra sporter.

Och hur tänker man förresten när de flesta gym och simhallar fortfarande är öppna?

Jag vill veta: Hur tänker berörda ansvariga driva ridsportens situation?
Har Svenska Ridsportförbundet någon plan och tanke på hur vi ska kunna komma tillbaka?
Ridsportförbundet som är en av de största organisationerna i Riksidrottsförbundet måste vara offensivt och beskriva hur vår sport fungerar.
Det kanske görs?
Men det är inget som vi aktiva hör något om.

Precis som Maria skriver: Ridsport är idag inte bara en liten ideell klubbgrej. Många har sitt levebröd genom ridsporten, många fler än gemene man vet eller förstår.

Precis som andra verksamheter så kämpar många inom ridsporten med att få ihop det ekonomiskt. Det är en mycket ansträngd situation just nu.
Just därför krävs det att denna situation behandlas professionellt.

Idag är det tillåtet att åka runt och rida på så kallad öppen bana eller pay and jump. Enligt mig är detta ett spel för galleriet.
Vad är skillnaden mot officiella tävlingar med tydligt reglerade villkor för hur det ska gå till?

Att sitta och vänta på att Riksidrottsförbundet ska komma med riktlinjer är inte rätt, här måste sporten agera.
Men….samtidigt ta sitt ansvar och följa landets regler och lagar, där alla måste hjälpas åt att rida ut situationen.

Hur ser planen ut? Sporten vill ha svar från Svenska Ridsportförbundet.

Jag skrev ett blogg inlägg för en tid sedan, ” Vart tog den RIKTIGA talangsatsningen vägen?”.

Elisabet Hoff’s krönika??? Har hon helt fått snurren?
”Hyckleri”att hoppsporten är på lika villkor – eller inte enligt Elisabet!?

Hoppsporten, precis som alla andra ridsportgrenar är på lika villkor kvinna mot man, punkt slut.
Från sportens sida finns inga skillnader alls.
Om kvinnan vinner första pris så får hon exakt samma pris som om mannen skulle vunnit.
Så är det.

Intressant att Elisabet inte jämför dressyren, där det är en enorm dominans från den kvinnliga sidan.
Var är männen? Varför är det inte fler män i toppen?

Ridsporten är en av de få sporter som verkligen är på lika villkor, ung, gammal, man eller kvinna.
Så är det.

Däremot finns det ett stort frågetecken: Varför det inte är fler kvinnor i toppen i hoppningen?
Som lyckas hela vägen.
På internationella ridsportsförbundet FEI:s rankinglista finns en kvinna på topp 20?
Det är en mer relevant fråga, varför är inte fler kvinnor högre upp?

Svenska hopplandslaget har sex ryttare i den så kallade OS-truppen inför Tokyo, tre män och tre kvinnor.
Det är exakt samma förutsättningar för kvinnor som för män, enligt regler och uppbackning.
Så är det.
Vad då 50-talsvärderingar?
Hyckleri?
Tala tydligt, bästa Elisabet!
Vad menar du?
Elisabet, den här gången är du helt ute och cyklar.

Länk till Elisabets krönika:”Hyckleri att hoppsporten är på lika villkor”

”Talang, extremt bra hästar, bra sponsorer eller kanske hårt arbete? Hur var det nu – kom hönan eller ägget först?
Vårt EM-lag som åker till Rotterdam är ett av världens mest kunniga lag – någonsin – med en kombination av talang och kunskap, men mest av allt ett resultat av hårt arbete från alla fem.

Fredrik Jönsson, som var förra årets stora ”rookie” beskrevs som en nybörjare på hög internationell nivå. Han är född i internationell toppsport, pappa Jan red hem OS-brons i fälttävlan redan i München 1972.

Fredrik är uppväxt på Flyinge och har varit kompis med Peder Fredricson sedan unga år. Han har hela tiden haft en vardag där han kunnat se Kyra Kyrklund, Peter Eriksson och även pappa Jan Jönsson rida och träna varje dag. Han har dessutom ridit fälttävlan på mästerskapsnivå – så någon ”beginner” är han knappast.

Uppväxt med hästnördar

Och Peder – även han uppväxt på Flyinge, med sin far professor Ingvar ”Fredric” Fredricson – en riktig hästnörd 1 och sin bror Jens – en riktig hästnörd 2. Dessutom förstås i samma miljö som till exempel Peter Eriksson och Kyra Kyrklund. Även Peder har ju ridit fälttävlan på allra högsta mästerskapsnivå innan det blev hoppning för hans del.

Henrik von Eckermann var under lång tid elev hos Peder och Lisen när de bodde i Flen. Han var med i Young Riders-laget som tog EM-silver 2002 och han har jobbat och varit lärling hos Ludger Beerbaum i mer än tolv år, tillsammans med Marko Kutscher, Philipp Weishaupt med flera. Henrik har också tagit fram ett stort antal hästar till högsta internationella nivå och har en ansenlig mängd GP-segrar genom åren.

Red OS redan som 20-åring

Malin Baryard-Johnsson vann ponny-EM 1990 och började sin karriär med att träna för både Hans Olof Ottosson och Ann Liwing, erkänt kunniga svenska tränare. Därefter åkte hon till England och red med John Whitaker och har ett långt samarbete med Pether Markne, med flera. Hon red sitt första OS 1996 som 20-åring.

Reserv i årets lag är Evelina Tovek, som tränat med flera av våra främsta tränare här i Sverige och sedan två år tillbaka har ett nära samarbete med Henrik von Eckermann som har lett till alla de fina resultat som Evelina levererat de senaste åren.

Talangfulla, kunniga och hårt arbetande

Dessa fem ryttare är alla talangfulla – på olika sätt.

Min bestämda uppfattning är att de har nått de positioner de har i dag tack vare hårt arbete. De har också skaffat sig stor kunskap om allt vad det betyder att prestera på högsta internationella nivå.

Hårt arbete, kunskap och erfarenhet är anledningen till deras framträdande positioner i internationell hoppning.
Naturligtvis handlar det även om helheten – att ha ett bra team kring sig, ta hand om hästägare på ett bra sätt. Även det kräver förstås hårt arbete, och kunskap.

Så alla ni som vill nå framgång – att förstå orsak och konsekvens om vad som är vad – det är GULD värt.

Inte undra på att vårt svenska hopplandslag är favoriter i årets EM – för de är väldigt bra, på väldigt mycket.

Lycka till!

Nu när det är intensivt på tävlingsfronten är det bra att backa bandet och jobba mycket med grunderna, eftersom det är lätt att tappa lite i de små, men viktiga detaljerna i kommunikationen när man tävlar mycket. Det blir ett sätt att befästa ridbarheten som är så viktig för att nå resultat på banan.

Använd dig gärna av övningar där du växlar mellan att hoppa hinder i trav och i galopp.

Travhoppning utan markbom är ett bra sätt att träna kommunikation med sin häst, men är också avslöjande då det direkt visar sig om hästen inte lyssnar på ryttaren.

Utan den hjälpande travbommen framför måste ryttaren bibehålla takten ända fram till hindret så att hästen lär sig att hoppa på styrka och inte på fart. I en anridning i galopp märks det inte på samma sätt om hästen verkligen är framme för hjälperna och har en jämn och ärlig bjudning mot hindret.

För ryttaren är travhoppning utan markbom en otroligt nyttig övning för att träna sits, följsamhet och balans. Det gäller att vara med i språnget men ändå inte gå före och störa hästen i hoppningen.

För hästen är det bra styrketräning att travhoppa, eftersom man inte behöver hoppa så högt för att få en bra effekt. Att travhoppa 70-80 centimetershinder motsvarar att hoppa 1.30-hinder i galopp i fråga om styrketräning.

Att man får den här effekten beror på att hästen måste hoppa i ett långsammare tempo, vilket kräver mer kraft för att den ska sätta under sig och samla kraften uppåt.

Som vanligt ska man börja på ett lågt hinder, och det är bra att använda sig av ett kryss för att tvinga både häst och ryttare att verkligen hoppa på mitten av hindret.

Här kommer en rapport på plats från Longines Global Champions Tour i Miami i påskhelgen!

Global Champions Tour-deltävlingarna är verkligen de stora kontrasternas tävling. Från förra veckans hoppningar i Mexiko, på en jättestor och fantastisk gräsbana med mycket Falsterbokänsla och supersportslig publik, till hoppning på Miamis härliga sandstrand.

Det är verkligen en speciell tävlingsplats här nere på stranden. I år var det också otroligt mycket publik, det har vi inte sett tidigare. Just att publiken kan gå och ta sig ett dopp och sedan ställa sig vid sargkanten för att kolla hoppning är lite annorlunda.

Man kan ju tycka att USA som är så framgångsrika i hoppning borde dra ännu större intresse när ryttarna väl är på hemmaplan, men det är trots allt inte så många ryttare som håller på. Jag ser däremot väldigt mycket fram mot LGCT i Stockholm, jag hoppas att vi får en riktig stor publik där.

När det gäller tävlingarna så började banbyggare Uliano Vezzani alldeles för svårt. Det var bara fyra felfria i första Global Champions League-kvalet, lagtävlingen, på torsdagen. Däremot var lördagseftermiddagens final i Longines Global Champions Tour väldigt bra – trivsam men ändå utmanande och felen utspridda lite här och där. Dessutom med en otroligt intressant omhoppning som bjöd på verklig toppsport av några av världens absolut bästa hästar och ryttare.

Att Malin Baryard Johnsson och H&M Indiana gjorde en superinsats och slutade trea gjorde inte saken sämre. Återigen levererade de svenska ryttarna på topp. Det är verkligen fantastiskt roligt att se. Och säsongen har bara börjat …

Filmer från Miami med lite kommentarer:

Är just nu i Mexico City för att följa Global Champions Tour och Global Champions League. Tävlingen har lockat ett fantastiskt startfält med de absolut bästa ryttarna och hästarna på plats.
Tävlingsplatsen är den gamla Olympiastadion från 1968 och här är en otrolig atmosfär och tävlingarna är mycket välarrangerade. Man rider på en stor och fin gräsbana, vilket är roligt.
Det finns inget som går upp mot en bra gräsbana, fina hinder och naturligtvis höga prispengar.

Flera svenskar är på plats, Malin Baryard Johnsson, Evelina Tovek, Henrik von Eckermann och Peder Fredricson. Även Mathilda Karlsson finns med, visserligen rider hon för sitt födelseland Sri Lanka, men hon är ändå svensk.

Första dagens tävlingar bjöd på många fina insatser. Peder Fredricson red Zacramento snabbt och felfritt i GCL-omgång 1. Det är imponerande hur Zacramento har utvecklats med Peder. Han hoppade ju väldigt bra även med sin förra ryttare, men nu ser han ännu starkare och mer ”scoopy” ut.
Mathilda Karlsson var felfri i 1.50-hoppningen och placerad med Chopin VA.

Efter världscupfinalen skrev jag om Ebba Berglöf och hennes Catch me Not S, vilket grundjobb hon har lagt ner på den speciella hästen och lyckats. Mathilda är ett annat bra exempel på hur långsiktigt och hårt arbete kan ge utdelning. Mathilda, som inte är den största ryttaren precis har fått fina framgångar med den stora hingsten Chopin VA. Att utbilda hästar handlar inte om att vara stor och starkt. Det handlar om att bygga upp sin häst både fysiskt och mentalt och hitta ett bra samarbete. Något som Mathilda och Chopin verkligen visar.

En annan som är otroligt skicklig på att utbilda och matcha hästar utan att vara stor och stark är Malin Baryard Johnsson. Genom åren har hon fått fram mängder av fantastiska hästar. I går gjorde hon en väldigt fin och felfri runda i GCL-hoppningen över tuffa 1.60-hinder med sin H&M Indiana.

Några filmer från dagen

Peder Fredricson och Zacramento inledde med en felfri runda i första omgången av Global Champions League. Jag tycker att hästen har utvecklats ännu mer:

Att Peder Fredricson är ett erkänt och aktat namn världen över är ingen hemlighet. Här intervjuas han av nyhetsbyrån CNN vid Mexikos deltävling i Global Champions League/Global Champions Tour.

Mathilda Karlsson och Chopin VA rider felfritt i 1.50-hoppningen i Mexiko när årets andra deltävling av Global Champions Tour/Global Champions League avgörs. Jag är på plats för att hjälpa till, och är imponerad över Mathilda och Chopins insats.

Tiderna förändras – så enkelt är det.

Den yngre generationen av i dag är väldigt engagerad i klimat- och miljöfrågor, veganism och aktivism som riktar sig mot olika ämnen är vedertagna begrepp.

För ridsporten är det här en utmaning – en stor sådan.

När jag började tävla så var det inget konstigt att man hade både 3- och 4-åriga hästar med sig på tävlingar. Att rida tre starter per dag var inte heller något problem. Det var så det var och inget konstigt med det så – för så gammal är jag.

Mycket har hänt sedan dess, som tur är.

I dag är det många som jobbar väldigt förebyggande med sina hästar och åker till veterinären för att kolla att de är friska. Då, i början av min karriär, åkte vi till veterinären när hästen var så halt att det inte gick att rida på den.

De allra flesta har i dag bra rutiner när det gäller hästens välfärd. Men det finns mycket mer att göra, det finns många fler steg som vi måste ta för att kunna försvara vår sport även i framtiden.

För fortfarande kan du stanna ut dig i en klass och efteranmäla dig till en högre klass direkt efter. Kan vi ha det så?

Kanske det inte är en rättighet för alla att tävla? I dag finns det ingenting som hindrar någon från att tävla, och det kan ske på hästarnas bekostnad. Inte för att ryttarna ifråga är dumma och inte vill se till hästarnas bästa. Det handlar mer om kunskap, erfarenhet och i viss mån brist på omdöme.