När ideellt arbete försvinner kommer min satsning försvinna

Felicia Grimmenhag | 12/2 - 2019

Jag är inte den enda inom ridsporten som måste förlita sig på ideellt arbete. Oavsett om det är föräldrar, mor- eller farföräldrar, syskon, kompisar eller andra som hjälper. Handikappsridning är den största sporten för funktionshindrade i HELA Sverige. Den utklassar alla andra sporter med hästlängder, bokstavligt talat. Och den stora byggstenen i hela verket är just ideellt arbete.

Inom parasporten är det snäppet värre än i den “vanliga” sporten. I alla parasporter bygger möjliga satsningar på ideellt arbete från eldsjälar som väljer att engagera sig. Människor som aldrig förväntar sig att få någonting tillbaka. Från några gånger i veckan, till varje dag i veckan medverkar i de aktivas satsning. Varför? För att som funktionshindrad är det svårt att bara få allt att gå runt ekonomiskt som det är.

Nu säger inte jag att alla andra har det jättelätt och inte måste kämpa för att det ska gå runt ekonomiskt, för det vet jag. Problemet som funktionshindrad är när man redan har en kropp som kanske inte orkar med att jobba 100%. Sedan utöver det ska orka med en satsning och träning för att förebygga förslitningar och för att kroppen inte ska paja när den är 30. Att få det att gå runt då med egen lägenhet, hästar och i en perfekt värld kunna ge lön till personen som hjälper en i stallet varje dag?

Tanken med inlägget är inte att allt ska handla om ekonomin och att det på något sätt är synd om paraidrottare, utan det dåliga samvetet som ofta tillkommer i satsningen. Är det bara jag som känner dåligt samvete när jag varje dag behöver hjälp i stallet? Det hade kanske varit enklare om jag kunde ta hand om stallet själv och bara hade behövt hjälp på t ex tävlingar. (?)

Det har gått snart fem år och jag får fortfarande dåligt samvete när jag ibland inte åker ut till stallet för att min kropp helt enkelt inte orkar. Jag får dåligt samvete när ryggen gör riktigt ont eller jag har så ont i mina höfter att jag har svårt att sitta ordentligt. De flesta glömmer ofta hur förstörd min kropp är och ofta känner jag att jag vill förklara mig. Samtidigt som jag väljer att inte göra det för jag vill inte känna mig tjatig eller “bortförklara” mig. Ridsporten är väldigt slitsam och som funktionshindrad får jag dåligt samvete när jag inte orkar göra allt som jag ser att andra ryttare gör.

Jag känner mig ofta ganska utelämnad när jag tänker på hur beroende jag är av ideellt arbete. Marie som t ex hjälper mig idag kanske inte orkar hjälpa om fem år, vad gör jag då? Var hittar jag en person som kan hjälpa mig i stallet varje dag? Som följer med på tävlingar och t o m tar ledigt, utan någon som helst ersättning? Min familj är inte hästmänniskor men de hjälper till med det de kan, men att tvinga på dem det här livet varje dag? Nej tack.

Ibland går det så långt att jag t o m har funderat på att undvika vissa tävlingar. För att jag vet att det blir stress på hemmaplan och att ta 9 dagar av en person för en tävling känns jättejobbigt. Att personen kanske måste ta ledigt och får ett rejält inkomstbortfall. Att tänka att jag kanske inte kan hålla på med hästar i framtiden för jag inte har det stödet. Att vara beroende av ideellt arbete är något jag har fått lära mig att leva med, men som också ger mig dåligt samvete varje dag.

Jag har ofta svårt att säga tack, för jag känner mig så dum som behöver hjälpen. Alla som känner mig vet att jag är en sådan som “kan själv”. Men jag kan inte själv i min satsning, vilket ofta får mig att grubbla. Det här är något som jag hela tiden får jobba på med mig själv, och som jag kanske aldrig riktigt kommer släppa. Men jag tänker att det är för att jag vill kunna göra allting själv, bara att jag helt enkelt inte har förmågan. Jag har lärt mig med åren att lättare ta emot hjälp, men varför är det fortfarande så jävla svårt?

En stoooor shout out till alla eldsjälar därute som möjliggör så mycket för oss andra!

 

Följ mig här