Rädsla för ryggproblem

Felicia Grimmenhag | 27/3 - 2019

Ryggproblem, min största rädsla med mina hästar.

Tarot har inga ryggproblem, såvitt jag vet. Han har en tendens att bli lite stel i nacken och i ländryggen ibland, men med en bra equiterapeut så åtgärdas det lätt. Det är som våra egna kroppar. Ofta har vi en tendens att bli stela i vissa delar av våra egna kroppar, och om vi sköter oss och förebygger genom träning, massage och kiropraktik så blir det oftast bra.

Jag kommer inte ge en lektion om anatomi eller osteologi, för inget av dessa är mina expertområden. Kroppen är ett stort, komplext nätverk med kopplingar. Men vad jag vet är, för att ha en hållbar häst krävs det en hållbar ridning. Vad är en hållbar ridning? Det finns det nog många åsikter om, men för mig (och de flesta andra) är det varierat underlag och varierad träning.

Vi rider alla olika och har olika filosofier om hur en bra prestation ska tas fram. För vissa är det att att gasa på medan för vissa andra är det att successivt öka på. Jag lever nog för den senare filosofin.

Något jag är väldigt rädd för är att mina hästar (i nuläget en häst) ska få problem med ryggen. Mycket av den rädslan grundar sig i att:

  1. Jag hela tiden sitter ned i sadeln och inte riktigt kan avlasta hästen på ett bra sätt genom lättridning.
  2. Jag träffade en ryttare för några år sedan med i princip samma funktionsnedsättning som sa att många av hennes hästar hade fått problem med ryggen efter en tid.

För att undvika ryggproblem är det väldigt viktigt att mina hästar jobbar rätt med ryggen. Jag gör mycket skrittarbete eftersom jag tävlar med mycket skritt och det är viktigt att den underhålls. Jag tycker att skritten kan vara lite underskattad när det kommer till läsgörande. En framdelsvändning kan vara förberedande arbete till skänkelvikningarna i traven. En bakdelsvändning för galoppiruetter osv.

Men för mig är den viktig framförallt för att det är svårt för mig att få in rytm i traven ordentligt innan Tarot är avslappnad och eftergiven, och då använder jag skritt. Oavsett så är prio 1 alltid att Tarot ska söka sig framåt och nedåt, och arbeta med ryggmusklerna. Jag KAN inte ta upp honom i närheten av ”uppvisningsform” om han inte är helt eftergiven därför att han:

  1. Trycker ned ryggen, trycker upp nacken, drar in nosen och springer bakom lodplan. Det är inte korrekt, vackert eller vidare effektivt.
  2. Jag skumpar runt som en trasdocka och har dålig kontroll, ingen bra känsla och kan inte utföra momenten korrekt.

När Tarot har fått den uppvärmningen han behöver och jag känner att han är redo så plockar jag upp honom, annars gör jag inte det. Trickset är att få honom att växa uppåt och en känsla av framåt i formen, där går han som allra bäst.

I den formen har jag en bra kontakt i handen, jag kan vara mjuk och följsam i hans gångarter och han bär sig själv utan att JAG måste bära honom. Där tänker jag också det är som mest skonsamt för hans rygg (i uppvisningsform). Om jag ska studsa runt när han travar på stötigt med ett väldigt starkt säte (för det har jag) och ingen kontakt med munnen, då kan det lika gärna vara. Då är det ingen idé att rida med högre samling för det stjälper mer än det hjälper.

Jag kan ibland bli avundsjuk på ryttare som kan rida lätt, för det avlastar för både häst och ryttare. Det kan vara frustrerande ibland när man inte kan rida på det sättet som en vanlig ryttare, för det känns som om allting hade varit lite lättare.

Men det är inte lätt, och för mig kanske det är lättare på andra vis. Jag kan inte fuska på samma sätt, så automatiskt tvingas jag in i en mer”korrekthet” i min ridning, vilket kanske gynnar mig i slutändan. Kanske inte.

Oavsett vad, kommer jag alltid vara lite rädd att ge min häst ryggproblem.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Lär man sig verkligen av sina misstag?

Felicia Grimmenhag | 23/2 - 2019

Jag gjorde en video på Youtube om det här (länkar den längst ner i inlägget) men jag ville göra en lite mer djupdykning i misstag.

Så vi växer upp med mantrat ”Vi lär oss av våra misstag”, från det att vi praktiskt taget har blöjor på oss. Vi begår massor av misstag som bebisar, barn, tonåringar och även som vuxna (även om vi inte alltid vill erkänna det). Gärna samma misstag fler gånger.

Men lär vi oss verkligen av våra misstag?

Vi gör ett misstag, blir kanske tillsagda och lär oss vad vi inte ska göra. Men varför upprepar vi ofta misstag eller lyckas fortfarande inte med en uppgift ändå?

Jo, för vi lär oss inte hur vi ska göra istället.

Om du varje gång berättar för en person hur hen ska göra istället för att bara säga till personen att hen gör fel, kommer personen i fråga att lära sig mycket fortare. Det är så tränare och lärare arbetar. De ger hela tiden sina elever strategier för att kunna lösa uppgifter och moment som de inte klarar på egen hand.

Men det krävs träning som elev för att kunna till till sig information och strategier av andra, det är inte något som kommer naturligt för alla.

Jag kan bara se många personer runtomkring mig som vägrar ta hjälp eller beter sig envisa barn. Som har svårt att ta åt sig för att ”hen ska inte säga åt mig vad jag ska göra”. I vissa situationer kan jag förstå det, men om vi har den inställningen kommer vi inte utvecklas eller göra lika stor progression som andra. Det finns en stor risk att du kommer bli en ”know-it-all”. Tror det eller ej, men dessa personer sitter inte bara i skolbänken.

Det är något som jag är ganska nöjd med mig själv. Jag lyssnar gärna på andra personers åsikter och tankar, tar till mig och väljer ut delar som jag applicerar i mitt egna liv och i min kompetens. På det sättet lär jag mig att ta mig framåt. Jag har inte den prestigen att jag känner att ”jag vet bäst”, även fast jag ibland kan känna en frustration när jag pratar med en ”know-it-all” och inte känner att jag blir hörd och blir lite puttad åt sidan.

Jag har skrivit om det här om konstruktiv kritik och kunna hantera det, så det kommer jag inte ge mig in i. Men att kunna ta den formen av kritik är exakt samma sak som det här.

Jag tror inte att du lär dig av dina misstag, du lär dig av dina framgångar. Alla de gånger du har lyckats och gjort något på rätt sätt, det kan du ta med dig in i nästa moment och lägga till i portföljen med strategier. För då har du lärt dig NÄR, VAR, HUR & VARFÖR.

Om du begår massor av misstag betyder det inte att du kommer att lyckats, utan chansen kommer vara otroligt mycket större om du lyssnar på andra som har den kompetensen du inte har, även fast du ibland inte vill höra. Låter andra hjälpa dig, även fast det är skitjobbigt att behöva ta emot hjälpen. För då kommer du hitta nycklarna, strategierna och framgångarna.

Vi vill så gärna göra allting själva, vilket gör att vi ibland är dumdristiga och hellre begår ett flertal misstag innan vi tar hjälp. Jag har i o m min funktionsnedsättning fått inse att det finns en del saker jag faktiskt behöver hjälp med för att det fysiskt blir för omständigt, komplext eller rent ut sagt omöjligt. Det har gjort mig ödmjuk inför utmaningar, men också väldigt envis.

Med det vill jag säga att vi inte ska vara rädda för att ta hjälp och faktiskt lyssna, men också vara lyhörda för förändringar. Vi kan ha begått misstag hela livet, utan att ens inse det. För att sedan testa något på ett helt annat sätt och det bara klickar.

Därför tror jag inte att vi lär oss av våra misstag, utan av våra framgångar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

När ideellt arbete försvinner kommer min satsning försvinna

Felicia Grimmenhag | 12/2 - 2019

Jag är inte den enda inom ridsporten som måste förlita sig på ideellt arbete. Oavsett om det är föräldrar, mor- eller farföräldrar, syskon, kompisar eller andra som hjälper. Handikappsridning är den största sporten för funktionshindrade i HELA Sverige. Den utklassar alla andra sporter med hästlängder, bokstavligt talat. Och den stora byggstenen i hela verket är just ideellt arbete.

Inom parasporten är det snäppet värre än i den ”vanliga” sporten. I alla parasporter bygger möjliga satsningar på ideellt arbete från eldsjälar som väljer att engagera sig. Människor som aldrig förväntar sig att få någonting tillbaka. Från några gånger i veckan, till varje dag i veckan medverkar i de aktivas satsning. Varför? För att som funktionshindrad är det svårt att bara få allt att gå runt ekonomiskt som det är.

Nu säger inte jag att alla andra har det jättelätt och inte måste kämpa för att det ska gå runt ekonomiskt, för det vet jag. Problemet som funktionshindrad är när man redan har en kropp som kanske inte orkar med att jobba 100%. Sedan utöver det ska orka med en satsning och träning för att förebygga förslitningar och för att kroppen inte ska paja när den är 30. Att få det att gå runt då med egen lägenhet, hästar och i en perfekt värld kunna ge lön till personen som hjälper en i stallet varje dag?

Tanken med inlägget är inte att allt ska handla om ekonomin och att det på något sätt är synd om paraidrottare, utan det dåliga samvetet som ofta tillkommer i satsningen. Är det bara jag som känner dåligt samvete när jag varje dag behöver hjälp i stallet? Det hade kanske varit enklare om jag kunde ta hand om stallet själv och bara hade behövt hjälp på t ex tävlingar. (?)

Det har gått snart fem år och jag får fortfarande dåligt samvete när jag ibland inte åker ut till stallet för att min kropp helt enkelt inte orkar. Jag får dåligt samvete när ryggen gör riktigt ont eller jag har så ont i mina höfter att jag har svårt att sitta ordentligt. De flesta glömmer ofta hur förstörd min kropp är och ofta känner jag att jag vill förklara mig. Samtidigt som jag väljer att inte göra det för jag vill inte känna mig tjatig eller ”bortförklara” mig. Ridsporten är väldigt slitsam och som funktionshindrad får jag dåligt samvete när jag inte orkar göra allt som jag ser att andra ryttare gör.

Jag känner mig ofta ganska utelämnad när jag tänker på hur beroende jag är av ideellt arbete. Marie som t ex hjälper mig idag kanske inte orkar hjälpa om fem år, vad gör jag då? Var hittar jag en person som kan hjälpa mig i stallet varje dag? Som följer med på tävlingar och t o m tar ledigt, utan någon som helst ersättning? Min familj är inte hästmänniskor men de hjälper till med det de kan, men att tvinga på dem det här livet varje dag? Nej tack.

Ibland går det så långt att jag t o m har funderat på att undvika vissa tävlingar. För att jag vet att det blir stress på hemmaplan och att ta 9 dagar av en person för en tävling känns jättejobbigt. Att personen kanske måste ta ledigt och får ett rejält inkomstbortfall. Att tänka att jag kanske inte kan hålla på med hästar i framtiden för jag inte har det stödet. Att vara beroende av ideellt arbete är något jag har fått lära mig att leva med, men som också ger mig dåligt samvete varje dag.

Jag har ofta svårt att säga tack, för jag känner mig så dum som behöver hjälpen. Alla som känner mig vet att jag är en sådan som ”kan själv”. Men jag kan inte själv i min satsning, vilket ofta får mig att grubbla. Det här är något som jag hela tiden får jobba på med mig själv, och som jag kanske aldrig riktigt kommer släppa. Men jag tänker att det är för att jag vill kunna göra allting själv, bara att jag helt enkelt inte har förmågan. Jag har lärt mig med åren att lättare ta emot hjälp, men varför är det fortfarande så jävla svårt?

En stoooor shout out till alla eldsjälar därute som möjliggör så mycket för oss andra!

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här