Hur mycket kompetens får plats under ett tak?

Louise Nyberg | 19/12 - 2019

Jag med två av alla härliga jag möter varje vecka; Agnetha och Skrållan

 

Jag jobbar på en ridskola med begränsade förutsättningar såsom storleken på ridhus, hag-ytor och uterittsmöjligheter. Förutom våra ridskolehästar som imponerar på mig (de förtjänar ett eget blogginlägg) och mina arbetskollegor som förgyller mina dagar så bygger verksamheten på ytterligare ben;

 

– Hästarna kollas igenom regelbundet av kiropraktor som kan hjälpa oss i hur vi ska tänka kring träningsupplägg av hästen eller om den helt enkelt behöver vila.

 

– En foderrådgivare kommer regelbundet till ridskolan. Då går hon runt och tittar på varje häst (hull, muskulatur, päls) samt dens foderstat och kommer med förslag på ändringar. Dessutom har cheferna en unghäst på tillväxt hemma hos henne.

 

– Vad gäller utrustning brukar min chef Davina lägga sadlar på hästarna, pröva nya sadlar, olika alternativ samt se på när eleverna rider ifall en annan sadel behövs. Att en sadel ligger bra på en häst utan ryttare betyder nödvändigtvis inte att den gör det med ryttare. Träns, benskydd och övrigt brukar vi i personalen uppmärksamma och diskutera fram alternativ till olika hästar.

 

– Vi diskuterar dagligen och samt på våra möten om vilka rutiner och arbetsupplägg som ska bli mer ergonomiska, effektiva och säkra både för människor och hästar.

 

– Vår hovslagare Lasse som till vardags förutom att sko hästar även utbildar nya hovslagare, kommer till oss varannan vecka. Han sitter ofta och tittar på hur hästarna rör sig på lektionerna; det har hjälpt honom att ”trolla” flera gånger och få hästarna att fungera bra i vår verksamhet!

 

– Veterinären Quentin kommer regelbundet till oss om inte vi åker till honom. Med honom kan vi diskutera stor som liten problematik och dessutom är vi några i personalen som hopptränar för honom varannan vecka. Quentins bakgrund som tävlingsryttare i hoppning och veterinär ger oss nya insikter hela tiden i hur hopphästen fysiologiskt fungerar.

 

– John Ricketts kommer regelbundet till ridskolan och utbildar både personal och hästar. Han har gett oss viktiga verktyg i att bli tryggare i vår hästhantering och hjälpt hästarna att anpassa sig bättre till livsstilen på ridskola.

 

– Vi har ett samarbete med Lotta som bor på Munsö; hon tar hand om ett par av våra hästar åt gången som till exempel kan vara konvalescenter eller behöva ett par veckors vila i stor gräshage.

 

– Berit Norberg är dressyrtränare och trimmar oss personalen på ridskolehästarna var tredje vecka. Vilka hästar som går med beror på vilka som behöver.

 

– Sara har vuxit upp på ridskolan och sedan utbildat sig på Flyinge. Hon har idag hand om och utbildar chefernas egen uppfödning Mick som står uppstallad där Sara jobbar; hos Maria Gretzer.

 

– Varje termin har vi teorivecka på Hufvudsta. Vi har genom åren erbjudit eleverna teoritillfällen att hämta kunskap från med bland andra Lotta Björe, Eamon Hickey, Nina Känsälä, Fred van Straaten, Martin Ågevall och Delilah Cuddihy (som delade med sig av sin kunskap inom equitation science).

Felicia Grimmenhag på en av våra clinics med vår ridskolehäst Lomnica.

 

Jag har arbetat, praktiserat och besökt flera andra stall och verksamheter innan jag började arbeta här. Många anläggningar arbetar hårt med en stark vilja och vision om en verksamhet där varje ”ben” levererar engagemang och kvalitet. Hur gör man? Och varför lyckas inte alla?

 

Jag tror vad som fungerar där jag arbetar nu är att vara kräsen ger långsiktig kvalitet; att vi kan välja våra samarbeten och vi förvaltar det engagemang och den glöd som finns. Istället för att döda den.

Före och efter bild på vår vattentäckta ridbana; som engagerade medlemmar med hårt jobb kunde få ridbar kvällen innan tävling.

 

Vi gör vårt bästa på ridskolan för att leverera så bra kvalitet som möjligt till så många som möjligt. Tillsammans med styrelsen och våra engagerade medlemmar planerar vi år 2020 för fullt.
Så kompisar; vi kanske har begränsade möjligheter men vi har obegränsad potential. Inför nästa år: vad gör vi, nu kör vi! ☆

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2

2 kommentarer på “Hur mycket kompetens får plats under ett tak?

Konsten att räkna i tid

Louise Nyberg | 12/12 - 2019

”Arbetar du som ridlärare?”
”Ja.”
”Heltid?”
”Ja.”
”Har du fyrtio lektioner i veckan?”
”Nej.”

 

Ha lektioner och rida hästar, ja det gör jag. Samt fodrar och sköter stallet. Lägg till alla arbetsuppgifter som syns (skotta snö, sopa sargväggar, harva banor, STÄDA) samt alla som inte syns (köra hästar till veterinär, skicka hästpass på tilläggsregistrering, mäta ponnyer, besikta hästsläp, inventera utrustning).
Dessutom ska man ha kontorstid (betala räkningar, skicka fakturor, lösa försäkringar, boka hovslagare, beställa från leverantörer) och glöm inte telefontid (hur nu det ska gå till, eftersom vi rider hästar och håller lektioner).

Syrran och mamma när de bestämt sig för att åka på tävling 

 

”Du har inte tid” sa Eva Bengtsson-Lund ”men du tar dig tid.”
Eva är ridskolechef, examinator av ridlärare över hela landet, håller träningar, stöttar dottern i hennes tävlingssatsning med tre ponnyer, har eget stall hemma, är försäkringsombud och håller träningar flera gånger i veckan hemma hos oss. HUR hinner hon?

 

Jag frågade Erika Hjertén hur HON lyckades med sin vardag. Okänt antal egna hästar, eget stall, tävlade själv, hennes tre döttrar tävlade och dessutom hade Erika ett vanligt jobb. På fritiden har hon startat appen Ztable som används för att logga ridpass.
”Lollo, jag ser livet som ett excel-ark. Sakerna att göra på listan försvinner inte, däremot byter de plats med varandra beroende på hur jag prioriterar.”

När jag ska plocka svamp kombinerar jag det med att motionera ponnyer och hänga med min kompis Sussie

 

Min chef Linda funderade över hur förmiddagen skulle planeras.
”Den hästen är väldigt svårlastad så jag behöver gott om tid på mig att lasta.”
”Vilken tid behöver du åka?”
”Kl 10.30 så jag MÅSTE börja lasta senast kl 10.15.”
”Vad sa du?”
”Vadå?”
”Du säger att hästen är VÄLDIGT svårlastad så då menar du väl inte att femton minuter räcker till lasta?”
”Jo i vanliga fall lastar jag ju på fem minuter.”
Av ridskolans 45 hästar är typ två stycken svåra att få på en transport.
Den här SVÅRLASTADE hästen tog min chef sju minuter att få in.

 

En annan gång blev tidsplanering lite rörig på ridskolan. Hästen Quitta skulle på veterinärbesök. Chefen kom iväg lite sent efter strul med fastfruset släp och ringde kliniken för att meddela att de skulle bli sena.
”Ni behöver inte skynda er, ni är de enda som kommer till kliniken för besök idag.”
”Va? Hur är det möjligt?”
”Alla andra har ringt och avbokat sina besök på grund av den snöstorm som pågår ute.”
När chefen var klar på kliniken insåg hon att nästa tidsplan var på väg att spricka. Hon skulle inte hinna hem och lämna Quitta innan den tid hon hade bokad för att besikta hästsläpet.

 

Hon löste det genom att åka raka vägen till besiktningen.
”Hej, ursäkta att jag är lite tidig. Kan ni ta emot oss ändå?”
”Ja, det går bra.”
”Vad bra, det är bara ett litet problem.”
”Vadå?”
”Jag har en häst i släpet.”
”Du kan INTE besikta ditt släp med EN HÄST I!”
”Nej jag vet.”
Den lösningsorienterade chefen lastade ur Quitta intill en rondell och bensinmack i snöstorm. Quitta är inte känd för sitt lugna temperament men hanterade det fint. Släpet blev godkänt, tack och lov.

Min chef har fått mig att skratta vid fler tillfällen. Hennes besök hos frisören:
”Hej, jag har precis hunnit rida min häst och ska sitta på nästa om 1,5 timme.”
”Menar du att jag ska klippa, färga och föna på 60min?”
”Går det?”
”Inga problem. Med ditt tempo skulle du nästan behöva schemalägga dina toalettbesök också.”
”Ja, dit tänkte jag gå när du satt i färgen.”
”Vad sa du?”
”Och då går jag ju ändå förbi kassan, kan vi ta betalningen då så den är klar?”
Väl tillbaka i frisörstolen så öppnade chefen en app i sin telefon med ett sju minuters meditationsprogram. Skönt, då var det avklarat för dagen.

 

Ibland oroar sig min chef för hur vi i personalen påverkas av hennes ”flexibla tempo”. För egen del kan jag säga att; du kan vara lugn, du inspirerar mig!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Konsten att räkna i tid

Czardas – min träningskompis

Louise Nyberg | 7/12 - 2019

Där fann jag mig själv, nyligen sålt Goldie (vilket är en annan historia) och nu letandes bland hästannonser.

Vad letade jag efter? Ett svenskt halvblod minst 165cm i mankhöjd tänkte jag, helst en valack så den skulle kunna fungera bra i hagen med Ulmus och Manne. Men utöver det? Ålder hade jag ingen åsikt om. Jag kunde tänka mig en äldre häst, men hade också förutsättningarna att rida in hästen själv då jag och min syster gjort det tidigare. Hjälpen jag behövde till det fanns hemma.

 

Jag tänkte, att jag var för ung för att sluta hoppa nu. Min plan är;

– när jag känner mig för gammal för att rida fälttävlan satsar jag helhjärtat på hoppning.

– när jag känner mig för gammal för hoppning satsar jag helhjärtat på dressyr.

– när jag känner mig för gammal för dressyr får det bli islandshäst istället.

Men sen har jag ju en tanke om att det vore så COOLT att köpa sig en clydesdale att rida dressyr på.

 

Efter en del letande, åkte jag och mamma till ett stall i närheten av Söderköping för att träffa Czardas (född 2015). Han var två år gammal efter Hip Hop – Maraton. Han travade fint i hagen och verkade vara en trevlig individ så vi köpte honom direkt av uppfödaren och han fick följa med hem.

 

Czardas, 2år, när han precis klivit ur transporten på Grana.

 

Första året blev det mest att bekanta oss med varandra.

”Martina, jag behöver hjälp att få in Czardas i spolspiltan. ”

Jag kan inte låta bli att skratta när jag tänker på hur jag, Martina, bebis-unghäst-Czardas i grimskaftet och sällskap av vattenslangen skulle lyckas skölja bort lera så såret på benet kunde bli rent.

Idag står Czardas som ett ljus i spolspiltan.

Czardas som föl; öronen, luggen, blicken!

 

När jag köpte Czardas, fick jag frågan; hur vet du att han kommer vara rolig att rida när han inte är inriden? Du har ju inte kunnat ”känna” på hästen?

 

Nej, det är sant. Det är en chansning.

 

Jag fick också frågan, vilken disciplin jag skulle ha Czardas till. Det har inte jag haft en bestämd plan för från början, däremot en dröm och vilja. Vilken disciplin vi hamnar i, är det många faktorer som spelar in och avgör. Det min häst trivs med, anpassar jag mig till.

Czardas hårda tillvaro som unghäst, med Ulmus och Manne som lär honom allt de kan.

 

När Czardas skulle börja gå med ryttare på ryggen, löste jag ekvationen med att låta ponnyelever hänga/sitta på så jag kunde vara den som ledde/höll i. På så sätt kunde jag snabbt läsa av Czardas när han blev spänd.

 

Czardas halva tand, när han hade bekymmer med sin tandlossning.

 

Beslutet att avstå treårstest kändes rätt. De poängen skulle ju följa honom hela livet och det kändes inte som jag hunnit förbereda honom tillräckligt rättvist för uppgiften. Var det viktigt för min egen del att han gick treårstest? Nej.

Viktigt att veta att ju yngre hästen är, desto svårare är det att förutse dens dagsform.

 

Czardas!

 

En sak jag tänker en del över, är hur det ofta resoneras att hästen måste kunna mycket för att kunna lära sin ryttare. Czardas kan ingenting men lär mig saker hela tiden och är rolig att rida varje dag.

 

Quentin som vi hopptränar för gillar Czardas temperament och inställning. På senaste dressyrträningen för Nina satt jag med ett stort, brett leende och red.

 

Jag kommer på mig själv, med att se andra på sociala medier träna och tävla hästar jämngamla med Czardas. Ligger jag efter? Nej, jag ligger i fas. I min fas. För jag ska inte jämföra mig med andra, utan istället inspireras.

 

Det finns de som rider tio stycken fyra-åringar på en dag, såklart det går som på räls för dem att utbilda sina hästar. Det finns de som hunnit med att utbilda sjuttio unghästar hittills, långt många fler än mig. Men jag vill ju göra jobbet lite bättre för varje unghäst jag rider och inte göra om tidigare misstag.

 

Med Czardas vill jag ha roligt och lära mig så mycket som möjligt de kommande tjugo åren. Vår resa ihop kanske inte blir så lång som tjugo år eller längre, det får helt enkelt framtiden avgöra ☆

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kan man vänja sig vid att ta farväl?

Louise Nyberg | 1/12 - 2019

”Lollo, jag orkar inte mer. Jag är känslomässigt utbränd, har ingen kraft kvar alls.”
Det var min elev som grät i andra änden av telefonen. De senaste dagarna hade hon fattat ett av sitt livs tuffaste beslut. Hennes egen häst var trots mycket lätt motion halt och förblev så. Veterinärerna kunde inte göra mer. Hästen skulle till himlen.

 

Inget jag sa kunde trösta henne. Men jag förstod hennes känsla. Det enda jag kunde göra var att stötta, finnas där.

 

Allt arbete och alla timmar hon lagt ned, försvann med vinden. Glädjen och kärleken till sin häst fanns kvar; det var det som gjorde ont.
Minnet av två glada, spetsade öron samt en busig blick fortsatte vi bära med oss.

 

Den här hösten har varit tuff. Det har varit för många avsked. För mycket tårar och väldigt stor saknad.
En vuxen elev kom fram till mig för att fråga om status på hennes favorithäst. Jag hade inget bra besked att ge och kramade om den gråtande eleven. Precis då kommer nästa elev och jag måste leverera samma besked igen, face to face.
Jag försöker göra mitt bästa att stötta i de lägena.

 

Ridskolebarnen reagerar något annorlunda, ställer mer frågor när favoritponnyn saknas.
”Var är Buster?”
”Han finns inte kvar, han gjorde illa sitt ben.”
”Fick han åka till veterinären?”
”Ja.”
”Och nu bor han på en annan ridskola?”
”Nej nu bor han i himlen.”
”Hur gjorde han illa sig?”
”Han lekte i hagen.”
Barnet ser lite allvarlig ut innan ansiktet istället spricker upp i ett leende.
”Lollo, den nya ponnyn som har kommit; när ska vi få börja rida den?”

 

Det är jobbigt att köra en häst på dens sista resa i transporten. Men det är ännu svårare när det är två hästar som står i den transporten.

 

En häst fick ett litet sår, en spricka i benet efter lek i hagen. Blev omhändertagen på klinik med bästa möjliga omvårdnad och tillsyn; med siktet inställt på att den skulle bli helt frisk igen. Sagan slutade inte så, när sprickan efter några dagar blev till en fraktur som inte kunde repareras. Vi hann inte ens säga hejdå.

 

En häst som vi lagt ned mycket jobb och kärlek på, lång rehabilitering från olika problematik och skador; blev inte frisk. En häst ska vara lycklig och trivas med sin tillvaro.
Beslutet att låta den somna in för att slippa mer smärta var extremt tung.

Vi saknar dig

 

Ett av mina jobbigaste farväl (det har blivit flera hittills…) var en av mina egna hästar Rye. För nio år sedan upptäcktes ett diffust problem han burit på. Båda hans framhovar såg inte alls roliga ut på röntgen. Det går att beskriva som vassa, taggiga kanter på undersidan av varje hov samt att de blivit ”ihåliga”.
En skada han burit på, ingen vet hur länge. Men två dagar innan det upptäcktes placerade han sig i en hopptävling med mig i sadeln.

 

Hästen som aldrig protesterade, gjorde allt man bad om och hade aldrig lagt bak ett öra mot någon människa. Han var en riktig vän som alltid ställde upp för mig och mina kära. Vi älskade honom.

Jag och Rye

 

Efter månader av försök kunde veterinärerna konstatera att Rye för alltid skulle ha ont, även om det bara innebar att beta gräs i hagen. Många tårar men beslutet var rätt.
Den morgonen satt jag i hans box medan han tuggade sin frukost. Tårarna slutade aldrig. Hans ansikte i min famn. Till sist tog min vän med sig Rye på hans sista promenad, han följde snällt efter med spetsade öron medan jag stod kvar. Rye fick somna in hemma på gården.

 

När en ridskolehäst behöver försvinna till himlen, står vi med många ledsna elever. Jag förstår att det är svårt för eleven att se sin älsklingshäst försvinna, men det är även tungt för oss.
En kollega vi älskar, sett utvecklas och som fått all vår tid för bästa omvårdnad. När vi samtidigt måste torka tårarna, stå professionella och se till att verksamheten fortsätter.

Min kollega Denise har beskrivit det otroligt bra;

”För vänner vi har och för vänner vi förlorat.
Ibland är det extra tungt att arbeta som ridlärare.
Jag har över 40 fyrbenta kollegor, som både får mig att skratta och gråta. Vissa ligger mig såklart varmare om hjärtat än andra. Men när en saknas, lämnar han eller hon ett hål som blöder.

På kort tid är det fyra vackra fyrfotingar som lämnat och då blir allt så påtagligt. Hur oändligt skört allting är.
Det är en förmån att ha mitt yrke, men det är också ett stort ansvar. Det är vi som tar de svåra besluten, som måste kontakta medlemmar, elever och de yngre elevernas föräldrar för att dela med oss av sorgliga nyheter. Det är också vi, som får stå till svars och vi som ifrågasätts i fall vi verkligen tagit rätt beslut.

Tro mig, det är inga lätta beslut, tagna i stundens ingivelse. Vi kämpar och sörjer.
Det finns i stort sett INGET, som ersätter en älskad fyrfota kollega.
Minns det nästa gång du undrar om vi verkligen gjort allt.”

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Skapar vi rätt miljö för barnen?

Louise Nyberg | 27/11 - 2019

Tanken slog mig i måndags. Där jag stod i ridhuset och longerade ett barn på en ponny. Idéen med det är att de barn som ska lära sig att galoppera, först får pröva det under longering vid ett teoritillfälle. Ett sätt som visat sig fungera bra.

 

Men det var inte det som var problemet, utan situationen barnet befann sig i.
Ridlärarens ögon på sig, prova något nytt som var både pirrigt och läskigt samtidigt som ALLA andra i gruppen stod och såg på. Dessutom tio personer på läktaren (föräldrar, farmor, syskon) som publik.

 

Jag hade aldrig tänkt på det förut. Hur ska ett barn, under de förutsättningarna, våga säga till mig att de inte vill galoppera?
I diverse utbildningar vi får i att vara idrottsledare för barn, lär vi oss att barn mår bäst av att vara i en miljö där de vågar misslyckas och där det är okej att göra det.
Hur ska man våga misslyckas när ALLA ser på? Hur ska man våga vara DÅLIG inför HELA gruppen? För ingen nybörjare kan ju något direkt från början.

Jag i rollen som instruktör. Världens roligaste jobb!

 

Jag började fundera över; hur ofta rider jag inför publik? Det är TYP ALDRIG någon som ser mig rida. En kollega ibland, en tränare max två gånger i veckan, mamma ser mig sällan rida, syrran ser mig typ aldrig. Ofta är jag ENSAM i ridhuset (och då ser det ju jättebra ut när jag rider).

 

Dessa små barn rider ALLTID för publik; ibland nästan fulla läktare vilket är en märklig tanke egentligen. Barn som inte ännu kan, som inte alltid har kontroll, ibland tappar balansen och som dessutom ska hantera sin ponny medan publiken inte KLARAR AV att sitta still på läktaren.
Är det värsta för det barnet att ramla av, eller att ALLA ser det ramla av?

 

Auktoritet är nog fel ord, men barnen behöver lyssna till sin ridlärare och förstå att det är viktigt med ordning och reda under ridlektionerna. På så sätt förebygger vi olycksrisker. Samtidigt behöver ridläraren vara förtroendeingivande, så barnet vågar säga till om något är läskigt eller svårt. Ridläraren ska också ge möjlighet till att barnet vågar slappna av, ha roligt och leka fram sin balans i sadeln.

Knatte, Fnatte, Imma och Tjatte

 

Jag tycker barnen och ungdomarna befinner sig i en utsatt miljö att utveckla sin ridning i. Jag hade en hopplektion med tonåringar där en av dem inte lyssnade på ett ord jag sa, red fel och förstod inte alls vad uppgiften var. Det visade sig efteråt att eleven istället koncentrerat sig på vilka som filmat hen under lektionen.
”De ville se mig faila”, menade eleven.
Efter att vi ”rett ut” det som hänt, visade det sig att de på läktaren inte filmat överhuvudtaget.
Men ja, mobiltelefonerna är en problematik på många sätt. Flera ridskolor väljer att inför filmningsförbud på läktarna.

 

Equipe online fungerar och är jättebra tycker jag. Men jag är extremt kritisk till vilken tävlingsmiljö och situation det sätter barn och ungdomar i. Plötsligt ska de stå till svars inför ALLA när en tävling gått dåligt (vi vet ju att få ryttare vinner varje tävling de ställer upp i).

 

”Vi kan ju ha tävlingar speciellt för barn där ALLA vinner”, var någons förslag.
Kanske, tänker jag. Men är då barnen ”mogna” vid en viss ålder att hamna i en resultatlista? Nej, det måste ju vara individuellt från barn till barn. Och valfritt.
En viktig sak som vi aktivt kan arbeta för ett bra tävlingsklimat med, är hur vi beter oss. Vi säger hej till de vi möter, skriker inte på en framridning, gnäller inte på våra hästar, säger lycka till och bra jobbat till andra.

Man kan vara ridskoleponny även om man är närmare 180cm i mankhöjd.

 

Det kanske är så att våra barn och ungdomar i stallet, på hästryggen och på tävlingsplatsen härdas. De får helt enkelt lov att acceptera att alla ser på, att deras avramlingar fastnar på något fail-konto på Instagram och att de ibland kommer sist på tävling.
Men vi vuxna behöver fundera på hur vi skapar goda miljöer för dem att utvecklas, få vänner, våga misslyckas och skratta i.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Skapar vi rätt miljö för barnen?

Vilka ridpass räknas?

Louise Nyberg | 21/11 - 2019

Något jag reflekterat över det senaste året; vilka ridpass tar mig ett steg närmare att nå mitt mål till att bli en bättre ryttare? Vilka ridpass räknas?
En bättre ryttare är ett odefinierat mål. Det finns många varianter:
– är det dressyr? Kunna få bättre förståelse för form, samling och de ridtekniska bitarna?
– hoppning? Hoppa högre hinder eller svårare banor, bättre förmåga i anridningarna?
– fälttävlan? Vilken av mina tre discipliner behöver jag utveckla, behövs mer kondition hos mig eller min häst?
– min känsla när jag rider? Bättre känsla för eller med hästen (de två delarna är nödvändigtvis inte samma sak).

Förra helgen var jag i Linköping för fälttävlansträff och hörde Yogi Breisner berätta om ryttarens sits.

 

För mig har det varit alltid varit viktigt att träna mycket; annars kommer jag aldrig kunna bli bättre.
Lotta Wanning coachade mig och ställde frågan HUR mycket jag behövde träna.
”Va?” Blev mitt svar.
Därefter började jag reflektera över HUR vill jag att mitt tränande ska se ut och vad vill jag prova att förändra?

 

Det finns de som inte har egen häst som tänker att som hästägare kan du själv bestämma allt. Du kan välja hur mycket du ska rida träningar, hur ofta du ska hoppa och hur många tävlingar du ska på.
Det är inte hela sanningen som hästägare. Du kan inte träna eller tävla hur mycket som helst utan att det blir på hästens bekostnad. Tränandet och tävlandet behöver kombineras med vila och motion däremellan.

Emma O och Killen 

 

Betyder vila endast hagvistelse? Eller mår just din häst bäst av att promeneras på sin vilodag? Behöver hästen kombinera tävlandet med longering och uteritter?
Helst av allt kanske jag vill träna dressyr eller hoppa. Men som hästägare måste jag anpassa mig efter hästen, för att den ska kunna användas till det jag vill.

 

Av veckans sju dagar kanske jag rider sex av dem; varav en dressyrträning, en hoppträning och en tävling. Däremellan annan motion. Ska jag dessutom få ut något av träningspassen behöver jag vara utvilad, på bra humör och fått i mig mat med bra energi. TROTS att jag samma dag genomlevt leriga hagar, trasig bil, tappsko, foder som tagit slut och ridstövlar som gått sönder.

 

Ur en ridskoleryttares perspektiv, är det så att bara ridpassen på favorithästen ”räknas”? För det är inte så jag resonerar som ridlärare. Jag vill att mina elever ska hitta fler delar att lägga i sin verktygslåda från varje häst.

 

Patrik Kittel berättade i en intervju, att när han började arbeta i tävlingsstall så fick han skritta fram och av många hästar åt andra ryttare. Han utnyttjade varje gång till att öva extra på sin sits och position i sadeln.

 

Det sägs att det krävs 3000 upprepningar innan du kan något. 6000 upprepningar om du dragit på dig ett oönskat sitsfel till exempel (3000 gånger att öva bort och sedan 3000 gånger till att lära sig det nya).
Jag kanske inte lyckas med lika bra fattningar på alla hästar, men kan öva att alltid få dem lite bättre.

 

Rida i skritt, uteritt, hoppa lågt, sätta igång konvalescenter; det är också träningar. Alla timmar jag lagt på longering och tömkörning har gjort mig till en bättre ryttare; det har lärt mig mer om hästens rörelseapparat samt förstå den bättre.

 

En häst som jag lade ned flera månaders arbete på, utan att jag kunde se att vi var på väg mot mina mål.
Jag grät och sa till Martina; gör jag det här förgäves?
”Nej”, sade hon. ”Även om du inte kan använda det här nu, så alla timmar du lägger på denna häst kommer innebära erfarenhet i framtiden.”
Micke såg mig rida;
”Alla svårigheter du berättar om”, sa han till mig. ”De syns inte. Du har kommit längre på din väg än du själv tror.”

Det tar jag med mig varje morgon jag går ut för att fodra hästarna.
Make every ride count.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Resan med Imagine Once

Louise Nyberg | 15/11 - 2019

För fyra år sedan köpte vi en ponny till Stall Grana Ponnyteam. Ponnyn var mörkgrå, nyligen importerad från Irland och fem år gammal.
När vi först provred den tackade vi nej till att köpa den; en alldeles för grön och försiktig ponny än vad vi letade efter. Vågade knappt bli klappad i boxen. Jag gillade modellen på ponnyn men tyckte det var för mycket chansning; vi visste inte hur mycket vi skulle kunna forma den med utbildning.

 

Två veckor senare hade vi ännu inte kunnat släppa tankarna på ponnyn, hörde av oss igen och frågade om den fortfarande var till salu. Det var den. Efter veterinärbesiktning flyttade den hem till Grana.
Ponnyn hette Imagine Once och vi valde att kalla henne för Imma.

Jag och Imma

Första tiden var Imma väldigt reserverad, ville inte ha så mycket kontakt i boxen och kändes rädd för allt hon mötte på stallplanen. Hon var väldigt snäll att rida och vi jobbade med mycket grunder. Imma gjorde framsteg.

Julie och Imma sommaren 2018

 

Efter ett par månader var det jag och en ryttare till som red Imma. Plötsligt började Imma bete sig märkligt i ridningen. Först med den andra ryttaren; till en början kunde hon plötsligt tvärvända i galoppen, sedan gick det knappt att trava åt rätt håll. Därefter blev det problem i skritt. Signalerna som fungerat bra fungerade plötsligt inte alls. Sedan började även jag få problem när jag red Imma.

 

För mig var det ett mysterium varifrån motgångarna kom. Hur något som gått så bra inte gick alls plötsligt.
Svaret fick jag en dag, av en ren slump. När jag såg Immas andra ryttare ta in henne från hagen.
”Vad håller du på med?” Frågade jag.
”Det är enda sättet att få in henne från hagen”, fick jag till svar.
Ryttaren hade inga problem att fånga Imma i hagen. Sedan stod Imma helt still. Ryttaren kunde på inget sätt få Imma att flytta sig från där hon stod; därför hade hon alltid med sig hjälp ut till hagen. Hjälpen skulle alltid hjälpa till att knuffa Imma från hagen in i stallet. Detta hade tydligen pågått i en månad utan att jag vetat något.

 

Något jag lärt mig från John Ricketts är att; flytta inte uppsittningspallen till hästen för då har hästen flyttat på dig. Flytta istället hästen till pallen för då har du flyttat hästen. Samma princip fick vi nu börja med Imma från marken och vips försvann problemen vi haft i ridningen.
Imma hade ställt ryttaren en fråga; om jag står still nu vad tänker du göra åt saken? Därefter hade Imma tagit kommandot.

 

Någon månad senare ringde en av stallets hästägare till mig och berättade att Imma var en livsfarlig ponny som attackerade människor i hagen. Förvånat svarade jag att om barnen klarade av att hämta Imma i hagen så kan det inte stämma att ponnyn attackerar människor.
Jag började fråga lite mer om vad som hänt när hästägaren skulle hämta sin häst i hagen. Det visade sig, att första gången hade Imma ställt sig i vägen för hästägaren. Ponnyn hade ställt en fråga; om jag står still nu vad tänker du göra åt saken?
Hästägaren hade valt att gå runt Imma som då lärde sig att hon är den som flyttar personen och inte tvärtom. Så varje gång hästägaren kom till hagen för att hämta sin häst såg Imma till att alltid hindra hen från att komma fram. Imma gjorde det dock inte mot någon annan. Problemet försvann efter jag sagt till hästägaren att ”jaga bort” Imma.

 

Immas debut på dressyrtävling gick bra; fram till halten mitt i programmet. Hon stod still. Ryttaren tryckte med skänkeln. Imma fortsatte stå still. Snart gjorde ryttaren allt i sin makt för att få Imma att röra sig framåt. Smackade, skänklade vilt, klappade med handen bakom sadeln. Imma var orörlig.
Till slut satt ryttaren av och försökte dra Imma bort från banan utan att lyckats. Vid det laget låg jag dubbelvikt av skratt uppe på läktaren trots att den stackars ryttaren kämpade så hårt. Domaren satt förvånat och gapade medan domarskrivaren fick hjälpa ryttaren att knuffa av Imma från banan.
Imma hade ställt ryttaren en fråga; om jag står still nu vad tänker du göra åt saken? Vi åkte hem, mer jobb från marken och sedan hade vi aldrig samma problem igen.

Jag och Imma, hopptävling våren 2016

 

Jag red Imma under hennes första hopptävlingar. Hon var väldigt orolig de första starterna; reagerade för högtalare, publik, infångare och annat. Men efter några starter kände jag hur Imma gick från att behöva bli stöttad till att ta sköta uppgiften på egna vingar.

Hanna och Imma, lokal hopptävling på Hufvudsta 

 

Med John Ricketts hjälp har Imma blivit en väldigt trygg ponny. Redan när hon bodde på Irland så kunde hon tidigt gå hubertusjakter medan ryttaren filmade ritten; efter miljöombytet till Sverige har Imma först varit väldigt försiktig vilket övergick till att ställa frågor till oss ryttare och ”hanterare”. När jag idag berättar för folk om hur Imma var första tiden hos oss tror de mig inte, när de ser vilken ponny hon är idag.

På en tävling skenade en lös ponny förbi nära snett bakom Imma. En naturlig reaktion för Imma hade varit att skena efter, istället stannade hon upp och frågade sin ryttare hur hon skulle reagera. Det är tack vare Johns hjälp som den skillnaden har skett hos Imma.

Julie, 11år, seger lokal hopptävling med Imma.

 

Dessa fyra år med Imma har varit en fantastisk resa. Hon har vunnit både hopp- och dressyrtävlingar och gett sina ryttare en så bra resa in i tävlingslivet. Trots sin unga ålder har hon agerat läromästare.
På julafton de senaste två åren har jag varit jultomte ridandes på Imma. Hon har gjort succé med uppgiften.

Imma som jultomtens häst.

 

Nu är Imma såld till Hufvudsta som ridskoleponny, medan min nya ponny Monty påbörjat sin resa i Stall Grana Ponnyteam. Jag är så glad att få ha henne som arbetskamrat; vår resa är inte slut utan den fortsätter.

Stort tack till Emelie Thorin, Janni Sjöstrand och Imagine Sporthorses som förmedlade denna fantastiska ponny till mig.

Hanna och Imma, dressyrtävling 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

29-årige Dino, en klippa på Hästlekis.

Hästlekis

Louise Nyberg | 11/11 - 2019

På Hufvudsta har vi ett koncept vi kallar ”hästlekis”. Det är första steget in på ridskolan för barn som aldrig tidigare ridit och de får börja när de är sex år gamla.
De är tolv stycken barn i gruppen och det är deras föräldrar som leder och en ridlärare som har lektionen.

 

Det blir lite promenad i skogen, skritt, några travsteg och sedan pyssel i stallet. Hästlekis har varit väldigt uppskattat.
Eftersom Hästlekis barnen rider varannan vecka så har vi två grupper per termin. En hösttermin skulle jag ha hästlekis två veckor i rad; alltså båda gruppernas första gång på ridskolan.

Caroline och Ajax, en ponny som nu gått i pension

 

Första veckan stod jag redo vid ridbanan med tolv ponnyer i ordning samt medhjälpare. Men det dök bara upp tre barn med varsin förälder.
”Alla har kanske inte hunnit hem ännu från sommarlov”, tänkte jag och skickade in de ponnyer vi inte behövde i stallet.
När vi hjälpt de tre barnen upp i sadeln kommer Ridenews redaktör Catharina springande.
”Lollo!” Ropade hon. ”Jag har hittat ytterligare nio barn med föräldrar i teorisalen!”
I de lägena gäller det bara att agera. Jag ber Catharina hjälpa barnen hitta hjälmar samtidigt som jag ropar till den hästvana pappan Andreas att jag behöver ponnyer. Nio stycken. Nu.
”Vilka ska jag hämta?” Undrar Andreas.
”Ta vilka som helst!”
Några minuters försening på lektionen men det slutade ändå lyckligt.

29-årige Dino.

 

Veckan efter var det dags för grupp nummer två att ha sin första lektion. Jag hade lärt mig från mina misstag och såg till att en person samlade ihop alla nya barn, föräldrar till rätt plats med utprovade hjälmar.
Jag andades ut och började dela ut hästar. So far so good.
Till sist hade jag en ponny kvar att dela ut. Men framför mig stod en liten flicka med sin mamma och en liten flicka med sin morfar.
Det här kan inte vara sant, tänkte jag. Förra veckan fattades det elever på hästlekis, den här veckan har jag för många!

 

Jag försökte reda ut mysteriet. Rider ett av barnen i någon annan grupp? Då frågar morfarn;
”Är det inte det här som är Hästis?”
Vi lyckas reda ut att morfarn med sitt barnbarn egentligen ska befinna sig längre bort på Augustendals 4H-gård och inte på Hufvudsta Ridskola. Paniken som sakta uppstår i hans ansikte när han inser att de riskerar att missa Hästis och hur besviken hans barnbarn i så fall kommer bli.
Morfarn tar sitt barnbarns hand och börjar springa mot 4H-gården.

En av mina medhjälpare på söndagar, som inte fyllt sex år ännu så hon är för liten för hästlekis. Men det hindrar henne inte från att ta med sin hästgodishink till ridskolan. 

 

I personalen har vi ibland diskuterat på vilken nivå Hästlekis ska ligga. Ska de göra svårare saker på lektionerna?
Feedbacken jag fått från föräldrarna är att det är precis lagom. Föräldrarna är ofta inte hästvana sedan tidigare och barnen vågar ibland inte ens klappa ponnyerna. Hästlekis är en bra introduktion och lagom avancerat.

Elise och Dino, vår ridskoleponny som fyller 29år vid årsskiftet och fortfarande kör rallyfart på lektionerna. 

 

En av föräldrarna på Hästlekis, Christine Högberg har två barn som rider hos oss, säger:
”Vi tycker hästlekis är så bra! Det är just vad namnet säger; de leker in hela hästeriet med hur man beter sig i stall. Att alla hästar är olika, vissa är små, vissa stora, vissa är långsamma och vissa är snabba.
Barnen lär sig att visa sig bestämd och tydliga. Ingen är längre förvånad av att polisen alltid säger; in med fler häst-tjejer och häst-killar inom polisen. För det är tjejer och killar som inte viker ner sig och samtidigt är ”street-smarta”.

Daiquiri får mycket kärlek av eleverna.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Tävla ridsport med kvalitet? Del 3

Louise Nyberg | 9/11 - 2019

Svenska Ridsportförbundets verksamhetsidé är: ”i kraft av ideella föreningar utvecklar vi ridsport med kvalitet, för alla – hela livet”.
HUR erbjuder och utvecklar vi ridsport med kvalitet för alla nivåer och åldrar med hjälp av ideella föreningar?

Stall Grana Ponnyteam

 

Del tre är de ridanläggningar som finns, över hela landet. Tanken är att anläggningen ska vara ett kunskapscentrum och naturlig mötesplats för så många ryttare som möjligt. Till exempel utbildningsverksamhet; låt säga ridskola. För att kunna erbjuda så många som möjligt att nyttja anläggningen kombineras ridskolan med privatryttare.
Konflikter uppstår, vilka ska nyttja anläggningen och när? Klubben vill erbjuda medlemmarna, oavsett nivå, att tävla. Men anläggningen är formad att passa ridundervisning, inte tävlingsverksamhet.
När ska privatryttarna få tillgång till ridhus och banor; ska ridskoleryttarnas lektioner prioriteras? När får ryttare utifrån komma till anläggningen? När kan personalen rida?

 

Tävlingsarrangemanget kräver funktionärer. Eftersom privatryttarna har svårt att få träna på anläggningen, söker de sig till andra klubbar. De klubbar de söker sig till har sällan ”en egen anläggning”; för det har de ridklubbar som är anslutna till en ridskola. Och den anläggning de kan nyttja, är inte från början anpassad att ha tävling på. De får istället hyra in sin tävlingsverksamhet på andra anläggningar, vilket måste finansieras.

 

Ridklubbarna som lockar ridskoleeleverna till att vara funktionärerna, gör det genom att säga att det är roligt och lärorikt att vara funktionär. Men i slutet av tävlingsdagen åker de hem; ibland dåligt bemötta av stressade tävlande som klagat på den leriga parkeringen.
Jag vet en tävling då parkeringsfunktionären blev utskälld av en ryttare som kom till tävlingen. Ryttaren var stressad då hen blivit försenad under morgonen, hade ont om tid till sin start och passade då på att säga till parkeringsfunktionären hur mycket som var dåligt på tävlingsplatsen. Parkeringsfunktionären lovade att vidarebefordra detta till tävlingsledningen vilket gjorde ryttaren både nöjd och lugn. Vad ryttaren inte visste var att Parkeringsfunktionären var tävlingsledaren.

 

De personer som ansvarar för anläggningsskötsel (oftast en person per anläggning som i BÄSTA fall har tre medhjälpare) lägger ned sin lördagkväll på att harva ridhus. Skotta sand från upptrampat fyrkantsspår, sopa av dammiga sargväggar och vattna banorna; för att i slutet av tävlingshelgen få kritik för det dåliga underlaget. Eftersom flera ekipage halkade och gick omkull.

 

Krocken är ett faktum. Del ett, Lisa och hennes familj, ställer krav på arrangörerna och är öppna med att uttrycka sig om det dåliga arrangemanget. Del tre, arrangörerna, jobbar redan hårt (många ideella timmar) och väljer att skära ned alternativt sluta med sitt tävlingsengagemang. Det är inte ekonomiskt hållbart när klasserna inte blir fulla samt att de förväntas erbjuda bättre arrangemang.

 

Del två, Jenny, får färre tävlingstillfällen att kunna välja på. Dessutom blir det billigare och enklare för henne att välja Pay and Jump som alternativ istället. Där byggs inte banorna efter TR’s stadgar, oftast inga funktionärer alls, ingen betald överdomare som kontrollerar säkerheten och ekipagens utrustning.

”I kraft av ideella föreningar utvecklar vi ridsport med kvalitet, för alla – hela livet”, är en jättebra verksamhetsidé och jag hoppas att jag oroar mig i onödan.
Men jag tror att vi behöver hjälpas åt istället för att ställa mer krav på varandra. Jag tror det behövs mer förståelse för de delar som är inblandade. Alla jobbar redan hårt; Lisa, Jenny, våra sekretariat, överdomare, banbyggare, anläggningsansvariga och arrangörer.
Vi behöver hjälpas åt för att inte tappa det fina engagemang vi har i många föreningar. Vi vill erbjuda tävlingar med kvalitet på alla nivåer; till det behöver vi förutsättningarna.

Jag och DJ Tambor 

 

Det jag kan, är att sköta hästar och undervisa elever. Men jag är övertygad om att jag är omgiven av många som kan göra planritningar på anläggningar, förhandla sponsoravtal, marknadsföra, presentera verksamhetsmål för kommuner och planera arbetsfördelning bättre än vad jag kan.

 

Vi behöver lyfta frågan hur vi i häst-Sverige tillsammans kan hjälpas åt att höja kvaliteten till ryttarna, erbjuda bättre möjligheter och underlätta för alla som jobbar hårt för att hålla igång vår tävlingsverksamhet.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Tävla ridsport med kvalitet? Del 2

Louise Nyberg | 3/11 - 2019

Svenska Ridsportförbundets verksamhetsidé är: ”i kraft av ideella föreningar utvecklar vi ridsport med kvalitet, för alla – hela livet”.
HUR erbjuder och utvecklar vi ridsport med kvalitet för alla nivåer och åldrar med hjälp av ideella föreningar?

Syrran och Manne fixade placering idag på Lurbo, i 110cm klassen.

 

Del två är Jenny, som inte har möjlighet till samma uppbackning från familjen som Lisa har. Men Jenny känner sig lyckligt lottad att ha hittat en ponny som är inom hennes familjs budget. Hennes dröm om en egen ponny är ju uppfylld.

 

Jenny gör sitt bästa med sina förutsättningar; har sällan möjlighet att rida i ridhus samt är inte omgiven av ett team med erfarenhet och kompetens. Hon försöker söka sig till bästa möjliga hjälp hon kan få, de gånger hon inte kommer iväg på träning för någon utbildad tränare. Någon i stallet som haft häst längre än Jenny eller en kompis som tävlat högre klasser än henne; är bättre hjälp än ingen alls resonerar hon.

 

Jennys familj hjälper henne efter bästa förmåga, men det ska fungera ihop med så mycket annat i familjens vardag. De väljer tävlingar efter vad som fungerar i resväg; det får ta max en timme att åka hemifrån.

 

Antalet tävlingsalternativ att välja på blir därmed inte så många. Dessutom blir det billigare och enklare för henne att välja Pay and Jump som alternativ istället. Enkelt att anmäla sig dagen innan och lätt att hoppa precis vilka höjder hon vill.

 

Jenny vet att det finns många både i skolan samt på ridskolan hon red innan, som är nyfikna på hur det går för Jenny och hennes egna ponny. Det gör att plötsligt står väldigt mycket på spel; finns resultaten på Equipe behöver hon dela dem med alla vare sig hon vill eller. Jenny känner att det är lättare att tävla för sin egen skull om hon istället startar på Pay and Jump, så resultaten inte blir offentliga.

 

På Pay and Jump byggs inte banorna efter TR’s stadgar, oftast inga funktionärer alls, ingen betald överdomare som kontrollerar säkerheten och ekipagens utrustning. Inga krav på att skilja publik från hästar; barnvagnar står parkerade mitt bland alla hästar utanför tävlingbanans collecting ring.

 

När jag var på Pay and Jump med en 4-årig unghäst, stod det barn på framhoppningen som var sju år gamla. Jag bad dem lämna framhoppningen så de inte skulle råka stå i vägen för en unghäst på vift.
På en annan Pay and Jump skulle ekipagen ta sig över vattenmatta på höjden 60cm. På den framhoppningen var det en tjej som meddelade alla andra ekipage att flytta sig, eftersom hon inte kunde svänga sin häst.

Emma gjorde fyra starter idag på Sundbys lokala ponnyhoppning. Killen stod för två placeringar.

 

Varför ska Jenny betala mer för att ”tävla på riktigt” när Pay and Jumpen finns som alternativ; enklare att anmäla/avanmäla och mer möjlighet att kunna välja sitt tävlande (höjder/tider).
Varför kostar det mer att ”tävla på riktigt”; jo, för där finns funktionärer som ska ha betalt. Banbyggarens främsta uppgift är att bygga utbildande banor för ryttare och hästar. Domarens uppgift är att säga till ryttare som bryter mot regelverk. Överdomaren ser till att hästarnas bästa och säkerhet kommer i första hand på tävlingsplatsen.

 

Erbjuder vi Jenny kvalitet på ”de riktiga” tävlingar hon startar? Erbjuder vi tillräckligt med kvalitet?
Hur kan vi locka Jenny att välja bort Pay and Jump; behöver vi finare priser, större rosetter, mer ”användarvänligt” vad gäller anmälan osv?

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2

2 kommentarer på “Tävla ridsport med kvalitet? Del 2

  1. Jag har en liten idé om en enklare tävlingsform, pay and show. Vi tar allt som är bra med P&J; inget licenskrav, ingen resultatrapportering, alla har rätt att fullfölja osv och lägger till det vi saknar; överdomare, banan byggs av banbyggare kvällen innan (sedan övergår ansvaret för höjning på överdomaren), möjlighet för felfria att få ett riktigt pris eller kanske t o m hoppa om på tid.
    Då håller vi kostnaden nere samtidigt som vi tillför en kvalitetskontroll som inte fanns där innan och öppnar dörren lite för att upptäcka hur kul det kan vara att få tävla på riktigt.
    Vi kan också använda eventen för funktionärsutbildning om vi får in dem under SvRf. En banbyggaraspirant eller domaraspirant är förmodligen bättre än någon helt utan utbildning och så ges de möjlighet att få lite rutin innan de kastas ut i hetluften. 😊
    Mvh/Magdalena Regårdh

  2. Hej! Jag delar inte alls ”Lisas” bild. Vi är runt på de små ponnyhopptävlingarna i Stockholm och jag tycker att de är jättetrevliga, och duktiga funktionärer som verkligen anstränger sig för att göra ett bra jobb. Fina vänliga banor och verkligen bra med överdomare och Hoppdomare som håller koll, säger till när spöt används lite väl mycket och kan styra upp om det blir knas. Mälarhöjden, Sundby, Roo och Gladö har i år bjudit på väldigt fina tävlingsupplevelser. Inte att förglömma Muskös fälttävlan. Ett sätt att locka fler kan vara A+A bedömningar, så att fler får åka hem med en välförtjänt rosett! Eller andra bedömningar som premierar god ridning framför snäva svängar? Det tror jag vore en bra utveckling!