Tävla ridsport med kvalitet? Del 1

Louise Nyberg | 31/10 - 2019

Svenska Ridsportförbundets verksamhetsidé är: ”i kraft av ideella föreningar utvecklar vi ridsport med kvalitet, för alla – hela livet”.
Jag tycker det är en jättebra idé att jobba mot. Men om jag tittar på vår ridsport genom ”åskådarperspektiv”; då kan jag inte låta bli att känna en oro.

 

Jag tycker ridsportens framtid är viktig. Problemet är att svårigheterna vi står med; har inga enkla eller självklara lösningar. Vi har flera delar som är inblandade och varje del ser inte hur situationen ser ut från någon annans perspektiv.
Det här blogginlägget blir därför uppdelat i tre delar; men frågeställningen är densamma för varje del. HUR erbjuder och utvecklar vi ridsport med kvalitet för alla nivåer och åldrar med hjälp av ideella föreningar?

 

Del ett är Lisa, som uppbackad av sin familj står med ambitionen att bli en av de bästa i Sverige. De köper en ponny som ska kunna ta dem dit och har de ekonomiska förutsättningarna att kunna rusta sig med allt de behöver för sin ambition. De har även teamet av tränare, veterinär osv tillgängligt (skulle de inte ha det, skaffar de sig det).

 

Men Lisa inser snart att det är ett nålsöga att ta sig igenom för att nå de bästa i Sverige. Lisa gör bra resultat men inte tillräckligt för att nå hela vägen fram. Hon ser vad som skiljer henne från konkurrenterna hon tävlar mot; de har inte en tävlingsponny utan tre eller fyra stycken. På så sätt hinner de under ett av sina få, dyrbara ponnyår göra fler tävlingsstarter och få mer rutin än Lisa.

Varför jag har flera ponnyskimlar; bra att ha reservhästar

 

Lisa känner att tidsmässigt kommer hon inte hinna med mer än en tävlingsponny per vecka. Hon känner inte att det kommer fungera med skoltid, läxor och allt annat som ”livet” innebär.

 

Lisa och hennes familj vill ändå leva drömmen. De gör tiden med ponnytävling till en upplevelse och har stora förväntningar. De betalar hellre mer och åker längre för att få sina förväntningar infriade. Det ska vara professionella arrangemang, uppstallningsmöjligheter, bra priser, en stilig tävlingsbana med bra underlag och gärna duktiga ryttare med i startlistorna. Även om hon inte tar sig hela vägen genom nålsögat till bäst i Sverige så gör hon bra resultat under sina ponnyår.

 

Lisa och hennes familj går på de årliga träffar/möten som klubben hon tävlar för arrangerar. De hör hur klubben ber sina medlemmar att bidra med ideella insatser. Lisa och hennes familj ställer upp som funktionärer på klubbens tävlingar, men ser helst att det skulle kunna gå att betala någon annan för att göra det.

 

Jag har träffat ”Lisa” och hennes förälder som var snabb på att tala om för mig hur dåliga alla tävlingar de startat i Stockholm var, förutom möjligtvis ett par stycken.
”På nationell nivå”, sade föräldern. ”Är arrangemangen SÅÅ mycket bättre. Det är så skönt att nu när vi har en bra ponny, så slipper vi starta de där lägre tävlingarna. Det är pinsamt hur oprofessionellt vissa tävlingar sköts. Visserligen får vi nu åka fler timmar i bil till våra tävlingar men det är det värt! Eller hur, Lisa?”
Dottern nickade instämmande.
”Du vet”, svarade jag. ”Vad anledningen är?”
Föräldern såg oförstående på mig.
”Nej?”
”Hur många anläggningar har vi i Stockholm som klarar av att arrangera de typer av tävlingar du menar?”
Föräldern var tyst och funderade.
”På rak arm”, svarade jag. ”Kan jag komma på två anläggningar. Vårt stora problem i Stockholm är att det inte finns många anläggningar anpassade för tävlingsverksamhet.”
Föräldern erkände att hen aldrig tänkt på det förut.

 

Jag minns en tävling jag var på i Gävle; jag tappade hakan när jag såg de ytor de hade tillgång till att arrangera tävling på. Till skillnad från Stockholm; där vi ibland parkerar hästsläp på cykelbanor, rider fram på grusvägar och hoppar fram på fotbollsplaner…

Ett av Hufvudstas tävlingsekipage i dressyr; Louisa och ridskolehästen Daiquiri

 

I samtalet med Lisa och hennes förälder, insåg jag att vi måste lyfta de här frågorna mer. Nå ut med information.

Mer om detta i del 2…

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Elise – for president

Louise Nyberg | 16/10 - 2019

Jag får ganska ofta höra att det inte längre är som förr. Att de hästtjejer som en gång i tiden spenderade flera timmar med stallpyssel, rykta pälsar, smörja sadlar, hjälpa till att fodra och andades häst; inte längre finns. Allt ser annorlunda ut idag.

 

Det är sant att samhället ser annorlunda ut idag. Trots att ridskolan där jag jobbar, ligger mitt i Solnas bebyggelse (sju minuters promenad från närmaste tunnelbana) är det få barn som tar sig hit utan föräldrars sällskap. Barnens lektionstider på ridskolan måste med andra ord inte bara passa ihop med skolscheman utan även föräldrarnas arbetstider. Många barn har inte tid att hänga i stallet någon extra tid; antingen vill föräldrarna hem, skjutsa syskon till deras aktiviteter eller så är våra ridskoleelever på väg till nästa idrottsaktivitet efter avslutad ridlektion.

 

Många ridskolor här i Stockholm vill ha fritidsledare på ridskolan som finns här främst för barnen. Så att de ska kunna hänga i stallet och att föräldrarna ska känna att det finns en vuxen som leder barnens fritid där.
Personal finns alltid på plats; men de personerna behöver fodra, sköta hästar, verksamhet och hålla lektioner. En fritidsledare är tänkt att kunna stötta de elever som känner sig osäkra på hästarna, kunna föreslå aktiviteter för barnen och erbjuda läxläsning. Vara en tillgänglig vuxen som barn och unga kan vända sig till.

 

Barn och ungdomar lägger stort fokus på mobiltelefoner och sociala medier; till och med när de är i stallet. Konsekvensen blir att antalet minuter som läggs på hästskötsel minskar. Istället för att rykta tio minuter extra på hästen kollar de vad som hänt på instagram.

 

Så ja; samhället ser annorlunda ut. Vi ridlärare  står inför nya utmaningar och behöver hitta lösningar som förr inte behövdes.
Men svaret är nej; det är inte sant att hästtjejer som andas häst inte längre finns. Jag tänker att jag i bloggen ska ge bevis på att de (och hästkillar) finns.

 

Elise är 11 år och stallet är hennes andra hem. Hon suger in allt vi ridlärare säger och ser allt vi gör. Elise har flera kompisar på ridskolan, men har inget problem med att hänga här utan dem. Hon frågar oss vad hon kan hjälpa till med; alltid tillsammans med oss så hjälper Elise till att sopa, fodra, leda hästar och göra i ordning hästar.

Elise hämtar Lavina i hagen.

 

Jag vet inte om det är vi som har gett henne ett ”vettigt hästtänk” eller om Elise har det inbyggt från början:
”Lollo, när jag ska leda ut Lavina ur stallet så behöver jag väl gå genom dörren vid Lagunas box? Jag tänkte eftersom stegen till loftet är nere.”
”Det stämmer, Elise. Helt rätt tänkt.”
Att det är olämpligt att leda en häst förbi en stege är inte självklart för alla. Det är vi på ridskolan som har i uppdrag att lära ut säkerhet; vi gör vårt bästa.

 

En sak som är Elises styrka, är att hon har naturlig hand med hästarna. Hon är alltid trygg i hanteringen med dem, lugn och självklar. När jag har elever som är livrädda för hästarna; är bästa botemedlet alltid att använda Elise. När de ser hur tryggt hon hanterar hästarna, tänker barnen att de nog också vågar. Dessutom förklarar Elise på ett sätt så barnen lär sig förstå hästarna. Jag kan höra hur Elise förklarar med exakt samma meningar som jag och mina kollegor använder; men sättet hon säger det på gör det lätt för barnen att förstå.

 

Jag hade inte återhämtat rösten efter en förkylning när det var dags att introducera en grupp med 24 nybörjarbarn till ridskolan. Just den lektionen, deras första, skulle de inte rida. Istället skulle de få en guidad tur runt ridskolan samt genomgångar inför ridningen veckan därpå.
Min röst var nästan obefintlig. Jag frågade Elise om hon kunde hjälpa mig. Jag ledde gruppen runt anläggningen medan Elise berättade om sadelkammare, boxar, klubbrum och ridhus. Därefter hade Elise genomgång med barn och föräldrar om att leda häst, förbereda uppsittning och ta sig upp i sadeln. Jag fyllde i när Elise förklarade. Efteråt kom föräldrar fram till mig och tackade för en mycket bra första lektion. Jag hade inte klarat det utan Elise.

Elise och Noel

 

Elise har en kärlek till hästarna, framförallt till en som heter Noel. Vår hovslagare Lasse hade vid ett tillfälle svårt att fånga Noel i boxen (Noel tycker bäst om barn) och muttrade om hur jobbig han tyckte ponnyn var.
Elise stod bredvid och hörde Lasse, hon blixtrade snabbt till med svar på tal;
”NOEL ÄR FAKTISKT BARA BLYG!”
Nej, prata skit om Noel gör ingen ostraffat när Elise är i närheten.

 

Jag kan se hur Elise växer av att vara i stallet, på flera sätt. Vi vill erbjuda henne och alla våra andra ungdomar en trygg miljö. Vi i personalen vill inspirera till glädjen med hästarna och ridsporten.

 

Ibland säger föräldrar till mig; ”du vet Lollo att du är en förebild för de här barnen”.
Jag tror inte föräldrarna vet att deras barn är mina förebilder. För mig är de mycket större förebilder än världens elitryttare.
Såklart att deras driv, vilja att lära sig, fina sätt att lära andra och förstå hästarna inspirerar mig.

 

Om jag kunde välja vem som i framtiden ska bestämma viktiga saker, skulle jag absolut rösta för Elise.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

4

4 kommentarer på “Elise – for president

  1. Men Lollo… Du har så mycket fint inom dig så jag blir rörd. Sagt av en fd fritids ledare på Hufvudsta Ridskola från tiden då solna kommun tyckte det var viktigt att ridskolan hade en sån ❤️

    Du har så rätt! Barnen är förebilderna! ALLA barn förtjänar att bli sedda. Vilket du gör så bra Lollo. Heja dig!

Manchester – när mamma köper häst

Louise Nyberg | 14/10 - 2019

”Lollo, titta på den här!”
”Nej mamma, vi ska inte ha fler hästar.”
”Men den här tror jag på! Kolla vad fin den är! Gissa åldern på den?!”
”Mamma, kan vi inte göra något vettigt av de tre hästar vi redan har innan vi köper fler?”
”Eva och Björn gillar den här!”
”Mamma, det är inte Eva och Björn som ska ha den!”

 

Där stod vi med tre halvblod i stallet. Ulmus, den tilltänkta hopphästen som valde en dressyrkarriär istället. Guldhästen, som jag köpte som 4-åring och verkade kunna göra allt möjligt. Samt Portos, som mamma köpt från ridskola (han passade inte riktigt där) och nu svischade runt med mig och syrran i sadeln.
Jag sa nej till att köpa en fjärde häst. Syrran sa ingenting när mamma frågade henne.
Resultatet av den diskussionen blev att mamma köpte ett fjärde halvblod som hamnade i vårat lilla stall.

 

Om det fanns någon tanke med hästköpet? En framtida ”påläggskalv” kunde ju vara bra att ha. En unghäst tar ”ju inte så mycket tid” innan den blivit vuxen. Den extra boxen hade vi och hjälpen att utbilda honom hade vi också.

 

Manchester, lite mer än ett år gammal, valde vi att kalla Manne och han köptes direkt från uppfödaren Agneta Sjögren-Fredriksson. Vi såg hans mamma Thelma (e. Turban Rose – Ambassadeur) i hagen bredvid. Det stoet var den häst som Ludwig Svennerstål red junior-EM i fälttävlan på, efter att Thelma tävlat hoppning på 140cm nivå.
Mannes pappa var Marwin (e. Maurice – Aderlass) som tävlade hoppning internationellt med Helena Lundbäck.

Bild från första gången vi träffade Manne, då 1år gammal. 

 

Vi åkte till Agneta för att hämta Manne. Han hade aldrig åkt transport förut så med oss i transporten hade vi Guldhästen; han klev före Manne in i transporten som fint följde efter så lastningen tog inte många minuter.
I bilen på väg hem ringde de från stallet hemma.
”Portos har ett stort sår tvärs över nosryggen som måste sys. NU!”
Vi ringer distriktsveterinären som säger att hon är hos oss och syr ihop Portos inom 20 minuter. Vi har 45minuter kvar hem.
Väl hemma lastar vi ut lilla mini-Manne 1år gammal samt stora trygga Guldhästen. Skyndar upp till stallet där fina (och sömniga) Portos är ihopsydd och färdig, med fantastisk hjälp av veterinär och hjälpsamma stallkompisar.

 

Det skulle visa sig att Manne blev en av Agnetas sista hästar att sälja; efter många år med framgångsrik avel av tävlingshästar. Bara några få månader efter att vi hämtat Manne förlorade Agneta kampen mot cancern.

 

Resan med vår unghäst Manne; vi visste inte vad vi skulle få men har försökt göra vårat bästa längs vägen. Vad resultatet av en unghäst blir vet man aldrig i förväg.

Samtidigt som Manne skulle ridas in och matchas för 3års test så hade vår kompis Erika sin jämnåriga PopEyePJ (e. Perigueux – Silvio I), även kallad Poppe, i stallet.
Vi kunde hjälpas åt att matcha Manne och Poppe (Team ManPop) inför äventyret vilket underlättade allt. Inridning (hjälpas åt att hålla i snöre när ryttare skulle sitta på), löshoppning (bygga hela pusslet) samt lastning (och andra nya situationer).

Manne, Poppe och Erikas dotter Malin.

 

Både Manne och Poppe skötte sig bra på 3års testet, även om det inte blev några toppresultat så var det erfarenhet både för oss och hästarna. Det är inte lätt för en så ung häst att i en så pass ny situation leverera avspänd löshoppning, gångartstest samt ridprov. Hatten av för alla duktiga unghästutbildare i landet som gör det här på heltid!

 

Vi hade aldrig någon bestämd plan att Manne skulle bli syrrans tävlingshäst i fälttävlan; det bara blev så. Förutom att syrran har planerat och genomfört en bra plan med Manne varje år, så har han visat sig passa till fälttävlan. Känslan är att han är född till att göra det här.

Bild från syrrans och Mannes H100 start på Ryttarstadion

 

Syrran har inte haft bråttom, lagt in lugna perioder i Mannes träning och kombinerat det med dressyr, hopp och terrängträning. Vi har haft jättebra hjälp runtomkring oss; utan det hade det varit betydligt svårare att ha en unghäst.

Manne 4år på hopptävling med syrran.

 

Sista fälttävlanstävlingen för i år blev syrrans tvåstjärniga debut; varken hon eller Manne har någonsin ridit så svår klass innan.
Dressyren innehöll några galoppombyten för mycket (laddad häst). Hoppningen gjorde de felfri med god marginal. I terrängen såg varje anridning stadig ut och de gick i mål utan ett enda fel på hinder.

Manne är bara sju år gammal. Det är roligt att rida honom alla dagar i veckan och han är en riktigt mysig individ att lära känna.
Mannemannen; vi ser fram emot kommande tränings- och tävlingssäsonger med dig. Det ska bli spännande att fortsätta den här resan!

 

Och slutligen: okej då, mamma. Det blev ganska bra det här hästköpet.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

What would John do?

Louise Nyberg | 1/10 - 2019

Jag började dagen med att morgonfodra Czardas och Ulmus, pappa skulle släppa ut dem senare. Jag skjutsade mamma till Sollentuna Ridklubb där hon var funktionär på deras dressyrtävlingar. Jag åkte vidare till jobbet på Hufvudsta.

 

”Vet du, Lollo, det är min födelsedag idag!”
En av mina elever på ridskolan strålade ett leende mot mig.
”Vad härligt att du får rida på din födelsedag!”
”Jag vet!” var svaret jag fick.
Under ridlektionen fick eleverna öva några galoppfattningar; de är på den nivån att de inte riktigt fått kläm på det ännu. Ibland blir det galopp och ibland inte, men innan höstterminen är slut så vet jag att det (med lite träning till hjälp) kommer sitta stadigt hos eleverna.
När de skrittade av såg jag hur födelsedagselevens underläpp darrade okontrollerat och tårarna var på väg att ramla nedför kinderna. Så stor var besvikelsen att alla galoppfattningar inte suttit perfekt, för eleven var det lika illa som jordens undergång. Plötsligt kändes det som jag förstört elevens födelsedag. Jag tröstade och sa att vi kommer öva mer på galoppfattningar.

 

Efter lektioner och lunch, fylldes ridskolan med närmare 150 personer som deltog i eftermiddagens clinic. Eamon Hickey och John Ricketts ägnade flera timmar åt att visa olika hästar och berätta om sitt arbete. Jag hann inte vara kvar under hela clinicen, utan åkte hem för att ta in och fodra hästar på gården.

 

På vägen hem reflekterade jag över det som John och Eamon pratat om och visat. Hur viktiga de dagliga rutinerna är, hur tydlighet löser problem, hur vi ska läsa hästen, hur vi ska minska säkerhetsrisker i hantering, kommunikation och hur vi ska bli bättre i vår tajming. Både John och Eamon sa att de lagt ned flera år och timmar på att öva och träna. De har haft sömnlösa nätter, varit frustrerade och besvikna över att inte alltid lyckas.

 

Jag parkerade bilen utanför mitt hus och styrde stegen mot stallet, fylld med inspiration. 36 hästar skulle ledas in i stallet; det vill säga 36 tillfällen för mig att öva. Läsa häst, lösa situationer och öva min timing.

 

Därefter skulle fyra av mina hästar promeneras som motion istället för ridning. Slippa sadel, ryttare och bett för en gångs skull men ändå byta underlag för lederna och röra muskulaturen. Jag valde att leda dem två och två.

 

Jag har mina senaste femton år varit inspirerad av John. Han har löst så många av mina problem i hästhantering, gett mig en självständig trygghet och förklarat så mycket jag inte förstått tidigare. Han har fått allt att bli så självklart för mig.

 

Jag har velat dela med mig av det här till andra och deras hästar. Jag har så gärna velat berätta att det finns lösningar; som jag prövat på mina hästar. Och det har fungerat!
Till svar har jag ibland fått; ”det är inte på grund av det du gjort, Lollo. Det är för att dina hästar råkar vara enkla. Min häst är mycket mer komplicerad än dina.”
Dessa tankar gick genom mitt huvud medan jag gick. I mörkret, det regnade och en häst i varje hand. Tillbaka till stallet igen och hämtade nästa två.

 

Ingen av de fyra hästarna jag promenerade försökte kliva på mig, skyggade för skuggor, drog iväg mig, släpades efter mig eller stannade plötsligt. Istället marscherade de med avspända steg och öronen framåt. Vi hade en tyst överenskommelse om att vi litade på varandra.

 

Istället för att berätta vad John lärt mig, kan jag berätta vad jag sett. Vilka skillnader jag sett.

 

Med Johns hjälp fick jag en bättre förståelse för Portos. När John första gången mötte oss fanns inget samspel, bara en stark missförståelse och en hög energi från två håll som försökte göra rätt men allt blev bara fel. John förvandlade oss. Portos kunde i slutet av vår resa följa minsta rörelse jag gjorde med axeln, jag behövde bara lägga en blick på hans bakhov för att han skulle flytta den.
Han kunde galoppera lös i ridhuset i full galopp, sänkte jag min ena axel tvärstannade han och vände sig om mot mig. Såg rakt in i mina ögon.

Jag och Portos

 

När Imma kom till oss var hon svår att fånga i boxen. Kände sig långt ifrån trygg i alla situationer, blev lätt spänd och reagerade starkt på förändring. Med sättet John lärt mig, kunde jag få Imma till att ”be soft and listen”.
Beviset fick jag på en framhoppning i ett stort ridhus då min 10-åriga elev red Imma. En ponny skickade av sin ryttare och satte av i sken mot utgången. Drog förbi Imma i högsta fart, snett bakom henne. Det naturliga för en häst i det läget är att fly, följa den som springer. Det gjorde inte Imma. Hon stannade och inväntade vad hennes ryttare ville att hon skulle göra.

Jag och Imma

 

I lördags var Czardas, 4år och 165cm hög, på sin första hopptävling. Min mamma ledde honom medan jag gick banan inne i ridhuset. Då hör jag hur en fyrhjuling drar förbi utanför ridhuset i full fart, med en tom vagn bakom som skapade ett väldigt oväsen på väg dit Czardas var.
Jag skyndade ut ur ridhuset ifall Czardas skulle bli skrämd, min mamma har svårigheter med sitt ena ben och är inte så snabb flytta sig om hästar skyggar.
Längre bort på stallplanen passerar fyrhjulingen förbi Czardas som mamma står och håller. Jag ser på hela Czardas uttryck; ”det här är en ny situation och jag vet inte hur jag ska reagera, men jag står still tills någon säger vad jag förväntas göra.”
Då kunde jag slappna av, han tänkte inte dra iväg med mamma.

I lördags var Czardas på sitt livs första tävling. Vi skuttade felfritt runt 60cm; största prövningen för dagen var att uppleva tävlingsplats, publik och framhoppning vilket han klarade bra.

 

Ibland ser jag inte utvecklingen av allt jobb jag lägger ned. Då känner jag mig trött, frustrerad och tårarna rinner av besvikelse. I de lägena har John kunnat hjälpa mig och bekräftat; det kommer inte bli 100% rätt varje gång jag övar men han ser förbättring hos min häst. Alltså är jag på rätt väg.

 

Jag har tackat John och sagt att de kunskaper jag fått med mig har gjort skillnad. Hans svar var:
”Kom ihåg att det är du som har lagt ned allt arbete. Jag har bara visat dig hur du ska göra. Det är du som gjort skillnaden.”

 

Oavsett om det är födelsedagseleven, jag själv, John eller någon annan; ibland känns våra försök otillräckliga. Men det är helt fantastiskt för varje gång vi får det att fungera; varje gång vi lyckas.

 

På jobbet, har mina kollegor ett uttryck som vi använder när vi stöter på motgångar med hästarna:
”What would John do?”

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “What would John do?

It’s all about symmetry

Louise Nyberg | 25/9 - 2019

Jag känner mig tacksam att vara omgiven av så många kunniga människor i min hästvardag. På Hufvudsta Ridskola har vi vår hovslagare Lasse, som alltid har kunskap och idéer på lager.

Lasse började berätta att få människor föds helt symmetriska, det vill säga att till exempel ansiktets högra halva är identisk med den vänstra.
Ena ögat är kanske lite större, munnen lite sned och ena örat är kanske placerat en centimeter högre än det andra. Inga stora avvikelser, men skillnader. Detsamma gäller våra armar, ben och så vidare.

Jag förstod inte hans poäng.

Lasse menade att detsamma gäller hästarna; de föds inte heller helt symmetriska. Säg att vi skulle ha en häst som heter Brunte som exempel.

Vi köper Brunte som unghäst och han har två framhovar som inte är identiska med varandra i storlek och form. Den ena är lite större. Men det är inget som bekymrar hur Brunte rör sig där han springer runt i hagen.

Ballycar Lad. Under rörelse i frihet spelar det inte så stor roll hur hästen rör sig.

 

Vi börjar rida och träna Brunte, en del i skogen men också på ridbana och i ridhus. Ridbanan och ridhuset har ett så pass bra underlag att man skulle kunna mäta med vattenpass; lika plan yta och lika mycket svikt på hela banan.

I och med att Bruntes hovar inte är lika stora så rör han inte båda framben helt lika, det syns dock ingen hälta. Men efter sex månader inser vi att Brunte inte längre är liksidig att rida; lite vingligare i ena varvet, lite rakare i ena sidan och lite svårare att svänga åt ena hållet.

Hans muskulatur anpassar sig därefter, vilket i sin tur anpassar hur Brunte rör sig.
Det blir lättare att ställa åt ena hållet, det blir lättare att rida sidförande åt ena hållet och volterna blir rundare i ena varvet.

Genom Lasse har jag lärt mig att kolla över hästens manke om den är jämnt musklad på bägge sidor. 

 

Det är inte bara Bruntes smått osymmetriska hovar som skapar att det blir oliksidigt i ridningen. I sadeln sätter vi ju en ryttare;
– Ryttaren själv är inte helt symmetrisk i kroppen.
– Ryttaren tappar balansen i sadeln ibland.
– Ryttaren är höger- eller vänsterhänt, det vill säga håller gärna omedvetet hårdare i ena tygeln.
– Ryttaren viker sig i sidan eller hamnar snett i sadeln.
– Ryttaren missar att rida lika mycket i båda varv.
Vi kan inte förvänta oss att ryttaren har alla dessa punkter perfekta på en gång; ryttaren håller på att träna på att bli bättre på att rida. Det kommer antagligen aldrig bli helt perfekt, men vi kan öva så det blir mer perfekt.

Har hästen dessutom slagit i ett av fyra ben och ömmar där när den rör sig, påverkar det också såklart rörelsemönstret.

 

Lasse menar, att en häst i det vilda påverkas inte så starkt av att inte vara född helt symmetrisk. Men det blir som sagt svårigheter när vi rider och dessutom ska få hästarna att prestera.

 

Dressyr: det som domaren gör sin bedömning på är symmetri. Är hästen rak? Avspänd? Lika runda volter åt båda håll, lika jämn galopp i bägge varv, hörnpasseringar och så vidare. Du får lägre poäng på de svagheter du visar upp, högre poäng på dina styrkor. Fake it until you make it.

Jag och Goldfinger HC.

 

Hoppning: du styr på hinder både ur höger- och vänstersvängar. Har hästen svårare att hålla balansen i ena varvet så får du sannolikt svårare att hoppa felfritt där. Ju rakare du kan rida din häst, desto lättare kan den skjuta ifrån med båda bak, alltså hoppa högre.
Ryttare som känner sina hästar vet i vilka omhoppningsvängar de ska satsa; de vet om de behöver göra högersvängarna lite större än vänstersvängarna.

Syrran på Portos, lokal hopptävling på Hufvudsta. Portos är rak och trampar ifrån lika mycket med båda bak.

 

En häst som rör sig symmetriskt och liksidigt, minskar risk för skador till skillnad från Brunte. Men det betyder inte att Brunte garanterat kommer bli skadad; vi kan påverka det vi kan för honom.
– Vi ridlärare får aldrig sluta vara på våra elever om sitsen; se till att de sitter så jämnt över hästen som möjligt och hjälper dem att hitta så bra balans som möjligt.
– Utrustning måste vara rätt tillpassad för hästen, så den känner sig bekväm.
– Vi behöver anpassa träning och ridning efter hästen.
– Vi behöver vara uppmärksamma på vilka fysiska förutsättningar vår häst har till att prestera. Vad är hästens styrkor, vad behöver hästen hjälp med?
– Rätt team (hovslagare, veterinär, massör, kiropraktor, foderrådgivare, tränare) kan göra fantastiska saker. Lasse brukar gilla att se våra ridskolehästar i rörelse så han kan anpassa skoningen för att hjälpa dem.

– Jag försöker alltid oavsett häst tänka hur viktig rakriktningen är när jag rider. Ett jämnt stöd i båda tyglar samtidigt, att hästen driver lika med bägge bakben. Vi blir aldrig klara med rakriktningen, kan alltid lära oss mer och den hjälper våra hästar att hålla dem sunda. Kan vi påverka hur hästen sätter sina hovar i marken, blir hästen mer framåtdrivande av sig själv och ger en avspänd känsla när vi rider.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Hjälp, jag utvecklas inte

Louise Nyberg | 8/9 - 2019

För några år sedan följde min pappa med och kollade på en dressyrträning som jag och syrran var med på.  Vi bad honom filma under träningen.
På väg hem konstaterade pappa att det varit svårt att veta när och vad han skulle filma; ”det är mycket lättare i hoppning att veta när det är skarpt läge”.
Pappa sammanfattade vår dressyrträning med: ” i alla år som jag betalat ridlektioner för er och ni gör fortfarande, 15år senare, samma sak. Rider runt, runt i cirklar.”

 

Jag och syrran skrattade instämmande. Men vad pappa sa fick mig också att inse hur mina elevers föräldrar ser på de lektioner där jag undervisar deras barn.
När föräldrar ställer frågor till oss ridlärare; barnen utvecklas inte, behöver mer utmaning, är tanken att de ska lära sig något under nästa termin?
Svaret är;
– I ridning blir vi aldrig färdiga med grunderna, det är ett arbete som fortsätter hela livet.
– Barnet behöver inte mer utmaning, just nu har barnet fullt upp med att lära sig hur man rider mellan hand och skänkel, med små hjälper, vad eftergift faktiskt är och hur de ska fatta galopp med osynlig signal.
– Det är väldigt sällan man som ryttare lär sig nya saker, däremot lär vi oss hela tiden att göra samma saker fast på nya sätt. Lite bättre, lite mjukare och lite effektivare.

Jag och min förra häst, Goldfinger, hemma i ridhuset på Grana

 

Jag inser att föräldrarnas förväntning är att barnet ska lära sig att få hästen att utföra ”nya konster”. Kanske ser de framför sig hur hästen lyckas utföra diverse skolor från Spanska Ridskolan eller piaff och passage. Såklart blir det obegripligt för den som inte håller på med ridsport, när jag börjar prata om skänkelvikning och bogen in. När jag dessutom berömmer eleven, vad är det som är så himla bra?

 

Något som istället blir tydligt för föräldern, är höjden på hinder som barnen hoppar.
”De hoppar ju fortfarande bara 50cm”.
Det krockar; de ser barnens utveckling i hinderhöjd och jag i följsamhet, inverkan och balans. Jag kan prata med eleven om känslan när hen rider, medan det föräldern ser är huruvida barnet lyckas ta sig över samt antal ”hopp” per lektion.
Jag vill att mina elever lär sig rida så de hittar ”en bra känsla” på hinder oavsett om hästen är tveksam, het eller ”anonym” i sin bjudning. För vissa ryttare är det tillräcklig utmaning att bara delta i en hopplektion.

Till dig som vill ha några råd på vägen. Oavsett om du är barn eller vuxen; har egen häst, rider någon annans häst eller ridskolehäst.
Vare sig du rider en dag i veckan eller fjorton gånger i veckan så kommer du kunna utvecklas i din ridning.
Men ibland räcker det inte med att bara komma i tid för sina ridpass, följa instruktioner, rida dressyrträning måndagar och hoppning på onsdagar. Ibland är det så att du behöver satsa mer energi i din utveckling (snarare än att satsa energi på besvikelsen av utebliven utveckling).

 

– När du tar instruktioner under lektion, förstår du varför? Om du förstår varför instruktionen är viktig så kommer det bli viktigare för dig att faktiskt se till att du inte gör samma miss igen.
– Om du undrar något under lektionen, så är det garanterat fler som undrar samma sak. Våga fråga.
– Är du osäker på vad som förväntas av dig när du rider till exempel öppna, kan det vara bra att åka hem och göra din research. Se exempel på Youtube kan vara bra hjälp.
– Se på andra lektioner när andra rider. ”Mitt barn kollar mycket på instagram”; min åsikt är att IRL är betydligt bättre. Att se ryttare rida ”live” gör att man kan få inspiration i hur andra löser problem. På Instagram lägger de upp ”de bästa resultaten”. Det är vägen till resultat som är intressant.
– ”Don’t say wow, say how”. Ta gärna tips från dina ridkamrater hur de gör för att lyckas.
– Du behöver cirka 3000 upprepningar för att kunna något. Dvs öva galoppfattning eller perfekta halter 3000 gånger.
– Vad saknas i din ridsatsning? Oavsett om målet är att tävla en högre klass, klara att rida olika typer av hästar, få bättre självförtroende eller lära sig mer; fråga din ridlärare/tränare vad du behöver lägga fokus på för att nå dit.

Jag med syrrans häst Manchester. Det har tagit henne fem år att utbilda honom från oinriden till 2* fälttävlanshäst. Han har på så kort tid lärt oss massor av saker.

 

Jag har under lång tid varit besviken med allt jag inte lyckats med när jag ridit. Tills jag fick verktyg att faktiskt börja reflektera. För ibland handlar det inte bara om att jobba bort sina svagheter i ridningen; man kan också förstärka sina styrkor och på det sättet utvecklas.

 

Slutligen, fokusera på en pusselbit i taget som du vill få till. Det är lättare att lyckas då. Vill du förbättra allt på samma gång så gör du det svårare för dig själv att lyckas.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2

2 kommentarer på “Hjälp, jag utvecklas inte

Ta tyglarna, mina vänner

Louise Nyberg | 5/9 - 2019

När det kommer till hästar och ridning ser jag mig själv som en nyfiken nörd. Jag fångar gärna upp tips på olika håll och tänkte dela med mig av några tankar.

 

De senaste två veckorna har det här med tyglar varit ett tema på mina lektioner. Det här med att rida med sträckta tyglar, hur gör man?
Det finns de som får det att se lekande lätt ut att rida med perfekt tygellängd genom övergångar, sidvärtsrörelser och i halter.

 

Malin Baryard-Johnsson har i en intervju beskrivit det som att hon tänker att tygeln är en förlängning av hennes arm. För vissa ryttare ligger det här naturligt, men för andra måste man träna för att få det att kännas naturligt (orättvist, jag vet).

 

Det finns de elever som upplever att de håller för hårt i hästen när tygeln är sträckt. Tanken är att handen ska sluta om runt tygeln och att ryttarens arm (från skulderblad fram till hand) ska vara så mjuk som möjligt. Ryttaren behöver vara avspänd i armen för att tillåta hästens rörelse och kunna vara följsam.

 

Min syster går hippologen på Strömsholm och gav tips på hur man får mer svikt i handleden. Många ryttare håller tygeln med fingerspetsarna istället för att sluta fingrarna runt tygeln; de upplever att de håller mjukare i tygeln då. Om man istället stänger fingrarna om tygeln, tillåter man handleden att bli mer följsam.

 

En tränare har tipsat mig om att låta ”vikten” i tygeln vila i varje hands ringfinger; då tycker jag att det blir lättare att hålla tygeln sträckt och samtidigt vara följsam. En liknelse är att man tänker som att man håller i två vattenglas (eller champagneglas om man föredrar den liknelsen) utan att välta dem så att vattnet rinner ut.

 

En annan tränare har fått mig att inse hur viktigt det är att hitta sin tyngdpunkt och balans i sadeln. En ryttare som blir mer avspänd blir samtidigt mer följsam och behöver då inte hålla balansen i tygeln. Då blir det lättare att vara följsam i armarna; om man kan hitta stabilitet samtidigt som avspändhet i sitsen. Ju mer avspänd ryttare, desto lättare att tillåta hästen att röra sig.

Grennan Silver. Foto: Louise Anderbjörk

 

Vad jag försöker tänka när jag upplever hästen  som ”spänd/stark” i andra änden av tygeln är att jag måste möta det med en avspändhet/mjukhet i tygeltaget. Svarar jag genom att själv spänna mig så möter hästen det med att bli ännu mer spänd. Hästen behöver känna ett förtroende för ryttarens tygeltag för att kunna acceptera kontakten.

 

Charlotte Haid-Bondergaard har i intervju sagt att hon tänker att hennes händer ska ”följa efter” bettet. Jag gillar det tänket, snarare än att vi ska dra tygeln åt oss.

 

En av mina tränare; ”en stilla hand är inte en mjuk hand, det är en död hand”. Det hon menade var att jag ska inte vara rädd för att ta tygeltag, men att jag ska sträva efter att göra dem så mjuka som möjligt.

 

I rollen som ridlärare tror jag att vi tränare inte kan ”tjata” tillräckligt om de olika tygeltag som finns beskrivna i ridhandboken. Som ryttare kan vi inte öva för mycket på dem och det är viktigt att träna på alla nivåer. Hitta inte på några tygeltag; ha en tanke med vad du använder tyglarna till istället för att bara dra i tygeln.

 

Resultaten blir många om vi slutar dra i innertygeln;
– Hästen kommer sluta bromsa när ryttaren vänder (och ryttaren kommer inte behöva möta det med att klämma till med framåtdrivande hjälper).
– Ridning på böjda spår och sidvärtsrörelser kommer få ett jämnare flyt.
– Vi kommer kunna rida snabbare omhoppningsvängar med jämnare rytm.
– Hästen kommer slappna av istället för att spänna sig.

 

När nybörjarna lär sig rida har de inte så bra balans. Händerna hoppar runt, tyglarna glappar och hästen måste gissa sig till vad tygeltagen betyder. Därför gillar jag att instruera de ovana ryttarna att hålla händerna intill hästens man; balansen blir bättre, händerna mer stilla, tygeltagen tydligare och mer skonsamt för hästarnas munnar. När ryttarna senare hittar bättre balans i sadeln, desto mer klarar de av att rida med buren hand och bli följsamma.

Czardas har gått sin första ”hoppträning” efter sommarlovet. Jag tycker den här bilden beskriver bra hur duktiga vi var. Jag ser fram emot hösten och vintern som kommer nu; vi är redo!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Ulmus – dressyrhästen som dök upp ur Dalälven

Louise Nyberg | 20/8 - 2019

Ibland händer det att min familj köper en häst. Alltid i samband med att vi köper hästen får vi frågan: ”vad är tanken att hästen ska tävla, vad ska den användas till?”

Självklart har vi alltid en plan med hästköpet, men facit står du aldrig med förrän i efterhand. Här kommer berättelsen om en av de hästar, där vi inte hade kunnat gissa vilken resa vi hade framför oss.

 

Ulmus (sv halvblod f. 2000, e. Roderik – Brustolon xx) har bott hos oss i över tio år.
Han föddes i Skåne och tanken var att han skulle bli fälttävlanshäst. De åkte över till Tyskland på träningar och tog med Ulmus, vi tror att han även gått hubertusjakt. Planerna på att göra honom till fälttävlanshäst lades ned då Ulmus ansågs för feg på vattenhinder.

Då hamnade han i Stockholm och skulle bli dressyrhäst. Men efter tid med träning och tävling ansågs han inte ha vad som krävdes för att bli en framgångsrik dressyrhäst. Då såldes han istället som hopphäst och det var då vi köpte honom. Han blev min systers första egna storhäst.

Första sommaren med Ulmus, Syrran hoppar 

 

Första sommaren med Ulmus var vi på träningsläger i Avesta. Vi bodde kvar på anläggningen med våra hästar efter avslutat läger, eftersom vi skulle vara med på ett hoppmeeting i närheten veckan efter.

Dalälven låg nära anläggningen och på ett ställe fanns en strand där man kunde bada med häst.
Vi blev tillsagda att inte gå för långt ut från stranden då vattnet snabbt blev djupt. När jag frågade hur långt ut man kunde gå fick jag svaret: ”det märker ni”.

 

När vi kom till vattnet tog syrran på Ulmus täten. Han tvekade vid strandkanten, inte alls övertygad om att gå ned i vattnet. Men syrran skänklade bestämt på.
Då tog Ulmus ett stort språng rakt ut i vattnet med syrran på ryggen och min häst Rajjan, 177cm hög, följde efter.
Jag minns hur jag sitter ovanpå Rajjan som sjunker, nästan hela hans huvud sjunker under vattenytan. Hela hästen flyter upp till ytan igen, med mig fastklamrad vid sadeln. Jag spottar ut vatten och lyckas med tygeln vända Rajjan så hans huvud pekar mot stranden.
Då känner jag hur extremt starka strömmarna är. Hade jag inte haft Rajjan att hålla i så hade jag inte haft en chans att ta mig upp. Jag manade på Rajjan med rösten och han tog sig mot stranden. Jag höll båda mina händer i en stigbygel och så drog han upp mig ur vattnet.

 

Uppe på stranden hör jag hur syrran skriker rakt ut mot vattnet. Hon har också lyckats ta sig upp men Ulmus simmar vidare längs med strömmen. Och försvinner bakom vassen.
Jag drar av mig mina genomdränkta stövlar och lämnar över Rajjan till syrran. Sen springer jag; förbi stora tjusiga hus, tvärs över gräsmattor, förbi bryggor. Hela tiden längs med vattnet och med Ulmus snett framför mig simmandes i vattnet.
Det tar stopp, jag står framför ett buskage av vass och tistlar högre än mig själv. Det växer i gyttja och omöjligt att ta sig runt. Jag tar sats och springer rakt igenom buskaget.
Jag får syn på Ulmus och är ikapp honom, men det finns ingen strand där han kan ta sig upp. Han letar efter någonstans att komma upp på land.

 

Plötsligt slutar buskaget och jag finner mig ståendes på en gräsmatta vid ett hus. Vid vattnet har en massa vass klippts bort men det är fortfarande gyttja där vassen vuxit.
Jag hinner inte tänka igenom alternativen utan är på väg att hoppa ut i vattnet mot Ulmus tyglar.
”ULMUS!”
Han vänder på huvudet och får syn på mig innan jag hunnit hoppa ned i vattnet. Målinriktat bestämmer han sig för att ta sig upp där jag står. Jag får tag i tygeln, Ulmus är på väg att fastna med alla fyra ben i gyttjan men jag manar på honom.
”Kom igen! Ja, kom igen!”
Ulmus lyckas. Han slår sig fram genom gyttjan med frambenen för att nå fast mark. Till slut står han uppe på gräset och hämtar andan. Jag står med armarna runt hans hals och kollar hans ben. Han ser oskadd ut.

 

”Titta, mamma! EN HÄST!”
Jag vänder mig om och inser att uppe på en balkong står en mamma, stirrandes på oss, med två små barn. Nere på gräset vid husets ytterdörr står pappan, han ser ut som att han sett ett spöke.
Plötsligt svänger en motorbåt in till tomten med sex stycken personer i som tydligen sett allt som hänt. En cyklist samt en annan kvinna kommer springandes runt huset för att se vad som hänt; de har sett mig springa.
Pappan frågar mig om jag behöver någon hjälp.
”Jag behöver ett par skor”, svarar jag. ”Jag kan inte leda hem min häst barfota.”

 

De första åren Ulmus bodde hos oss var det dressyr- och hoppträningar, uteritter samt hopptävlingar som gällde. Svårigheten var att Ulmus var extremt tittig både på hemmaplan och på tävling. Det räckte med en enda tittig planka för att Ulmus skulle bli väldigt spänd.

 

Tränare rekommenderade syrran att sälja Ulmus; hon stod i ett vägval. Sälja hästen och köpa en som passade hennes satsning bättre eller byta satsning som passade hennes häst bättre.

Syrran hade aldrig sett sig själv som dressyrryttare och tyckte inte dressyrtävlingar var särskilt kul. Men hon tyckte mycket om Ulmus och bestämde sig för att ge honom ett år. Trots att det inte var särskilt enkelt att tävla dressyr på Ulmus (tittig för allt, ofta spänd) så ville syrran ge det en chans. Annars skulle hon behöva sälja Ulmus och köpa en annan.

Plötsligt var det som att något började lossna, syrran kom hem med rosetter från varje tävling hon ställde upp i. Hon började hitta knappar som fungerade på Ulmus.

Syrran och Ulmus, Gripens dressyrmeeting gick väldigt bra 

 

Hon har alltid försökt anmäla sig till två klasser varje tävling, han är mindre spänd klass två och då går det oftast bättre.
Några år av systematiskt tränande och tävlande har kvalat dem till Medelsvår B.

Syrran och Ulmus på uppvisning i Hagaparken 

 

Förutom dressyrkarriären så har Ulmus blivit mer och mer trygg att hoppa med. Även om han inte tävlar hoppning och fortfarande är tittig, så tycker Ulmus att det är väldigt roligt att hoppa.
Tillsammans med syrran så blev Ulmus även en godkänd riddarhäst i Celeres Nordica (ett riddarsällskap i Uppsala) och fick bland annat åka till Finland på uppvisning.

Ulmus är en häst som aldrig visar något dåligt humör och som alltid älskar sitt arbete. Idag består Ulmus vardag av att uppfostra unghästar, uteritter, tävla Msv C dressyr med syrran, träna ponnytjejer i hoppning samt agera dressyrlexikon åt dem. Att ha Ulmus på lektion när man undervisar är en lyx.
Förra året fick en av ponnytjejerna debutera storhäst dressyr på Ulmus och de placerade sig i båda starterna.

19år gammal är han nu men har aldrig känts finare i dressyren. Min syster är en av mina största idoler, vilket är en helt annan historia. Det är hon som lagt ned allt arbete med Ulmus.
Till Ulmus, du anar inte hur mycket glädje du ger oss och du kommer aldrig få något annat hem än här på Grana.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Berätta om dina förväntningar

Louise Nyberg | 8/8 - 2019

 

Om du är en elev som rider en gång i veckan på ridskola, betyder det att du har en hel vecka på dig att gå och ladda inför det kommande ridpasset. Du kommer till ridskolan med tydliga förväntningar på vad du vill ska hända under ridpasset.

Om du åker iväg på en tre dagars hoppkurs, åker du dit med en tydlig förväntan och målbild av vad som kommer hända under kursen. Detsamma gäller om du åker på dressyrtävling med din häst; dina förväntningar är att du kommer rida programmet lika bra som du gör hemma i ridhuset.

Besvikelsen kommer när prestationen inte motsvarar dina förväntningar; det blev inte som du hade tänkt dig. Du lyckades inte fatta galopp, du ramlade av varje lektion på hoppkursen och din dressyrhäst vågade inte gå förbi domartornet.

Du suckar. Du berättar för dina ridkamrater hur besviken du är över att inte ha lyckats med dina förväntningar. Du pratar med mig, din tränare, och berättar om dina förväntningar som du mer än allt annat vill lyckas med.

Det är bra. Det är jättebra att du har ambitioner och vill. Det är bra att du vet vilka förväntningar du har. Men du glömmer en sak.
Du glömmer bort att berätta dina förväntningar för en viktig person i träningssatsning. Den viktiga personen är inte du själv, inte din tränare och inte dina kamrater.
Den viktigaste som behöver veta dina förväntningar är din häst.

När jag åker på hoppträning med min Czardas, 4år, så är min förväntning att vi ska lyckas hoppa felfritt och åka hem som ett mer utvecklat hoppekipage.
Czardas kommer dit utan att veta vad som förväntas av honom och han försöker under träningen lista ut vad han förväntas fokusera på. Är det läktaren, de andra hästarna, vattenmattan, spegeln eller hindren?
”Vänta nu, har jag en ryttare på ryggen också?” tänker Czardas. Ryttaren, det vill säga jag, försöker säga något.
Det kan ta flera år för en hopphäst att lära sig vad som förväntas av den när den kommer in på en hoppbana.

Czardas

Min ponny Imma är idag en läromästare som hjälper orutinerade ryttare runt hoppbanan. När hon var 6år och debuterade hoppning med mig  var allt nytt. Framhoppning, rörig tävlingsplats, tävlingshinder och speaker tyckte hon var jätteläskigt. Imma behövde mig som trygghet att dirigeras runt på tävlingen. Efter att vi tävlat några gånger kände jag hur Imma tog över taktpinnen och då visste jag att hon var redo att starta med ponnybarnen.

Imma och Lilly

 

I helgen startade jag Ballycar i Skåne. Han är snabb och älskar att kriga på terrängbanan. Av han och mig så är det bara jag som gått banan innan; jag vet vad vi har att förvänta oss och inte han. Vissa av hindren kommer snabbt ur sväng, till exempel vattenhindret låg gömt bakom ett annat hinder. Jag behöver vara förberedd för att kunna ge min häst rätt förutsättningar att lyckas. Jag behöver vara den av oss med en taktik.

Jag och Ballycar från helgens fälttävlan. 

 

När du sitter upp på din häst så vet den inte vad du förväntar dig av den. Du behöver vara den som säger till din häst att du vill att den ska lyssna för din skänkel. Du behöver lära dig hur du ska göra det och du behöver vara nyfiken för att hitta en lösning. Bli inspirerad av hur andra gör, inte att de gör det.
Detsamma gäller att hoppa, öva fattningar, öppna och så vidare. Du sitter upp i sadeln med en förväntning som du behöver kommunicera ut till din häst. Om du inte upplever att hästen är intresserad av att lyssna till det du har att säga, så är det en unik chans för dig att träna på hur du ska nå fram.

Hästen behöver din hjälp att leva upp till dina förväntningar. Det som du och jag tycker är självklart är inte alltid självklart för våra hästar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Att genomföra en tävling

Louise Nyberg | 29/7 - 2019

I helgen har vi startat på Väsby Ridklubbs fälttävlan;
– Linda och Manne H100 på lördagen
– Jag startade min D-ponny Ballycar i H80 lördag.
– Emma och Killen P70 söndag.
– Nellie och Silver P60 söndag.
(H står för storhäst klass och P för ponnyklass, siffran är klassens höjd.)

 

Vi hade lagt upp en plan för hur veckan skulle se ut med ridpass, vila, packning, foderstat, tider osv.
– Min plan med Ballycar fick jag ändra pga ett skavsår som jag ville låta läka. Därför fick jag rida alla pass barbacka inför tävlingen. Ballycar visade sig på måndagen vara i akut behov av skoning med fyra lösa skor (funkar inte att tävla fälttävlan med lösa skor).
– Emmas plan med Killen fick ändras då han tappade en sko tre dagar innan tävling och vi inte ville att hoven skulle slitas på.
– Nellies plan med Silver fick ändras då han tappade en sko en vecka innan tävling. Nellie 11år fick istället öva sitt dressyrprogram på jättehalvblodet Ulmus. Silvers hov behövde vila i väntan på en sko.
– Syrran behövde både hinna med projektet ”bygga ny gödselstack” på gården och trimma Manne inför tävling.

”Projekt Gödselstack” sommaren 2019

 

Som om inte det var nog så var dagarna under veckan otroligt varma. Vi hjälptes allihop åt med att fylla vatten till hästarna flera gånger per dag, bygga nya hagar med skugga, svalka hästarna med bad i spolspiltan och ta in dem i stallet de varmaste timmarna.

Sommartid behöver vi sprida ut hösilaget så det inte blir dåligt av värmen.

 

Ett annat uppdrag varje vecka: handla

 

Behoven av skoning lyckades vi lösa genom att boka en hovslagardejt dagen innan tävlingen. Samma morgon trodde jag att vi skulle behöva ställa in skoningarna (och tävlingarna) pga värmen. Vår stackars hovslagare slet hårt i värmen och jag vet inte hur jag ska kunna tacka för den räddningen.

Vi kom iväg på tävling till slut.

 

Lördagen red jag min dressyr; Ballycar började programmet spänt men blev bättre. Manne var lite väl laddad i sin dressyr men syrran skötte det med ro.
Hoppningen var Ballycar felfri, Manne petade ett hinder.
Båda två hästarna klarade veterinärbesiktningen. Under dagen såg vi till att hästarna skulle klara värmen så bra som möjligt. De trivdes bra i sin transport och återhämtade sig snabbt.

Hästarna serveras vatten, kraft, hö och salt.

 

I terrängen glänste Manne, lekte igenom banan och satte ytterligare ett kval till 2* klass. Felfri på hinder och i tid.
Ballycar fick terrängen att kännas enkel och gick i mål felfri på hinder och i tid. Innan terrängen låg vi utanför placering men slutade på ett så bra resultat att vi kom trea.

Söndagen red Nellie och Emma sina dressyrprogram utan missar även om hästarna kändes spända. Killen felfri i hoppningen och Silver ett pet.
Hästarna gick igenom besiktningen, blev ordentligt omhändertagna i värmen och ryttarna såg till att äta samt dricka mycket för att orka med dagen.

Nellie och Grennan Silver. Foto: Gerd Eriksson 

 

I terrängen gjorde båda tjejerna jättefina rundor och var felfria på hinder. Då Nellie var den enda i sin klass som lyckades genomföra alla tävlingsmomenten så räckte det till vinst.

Segerbild precis innan jag och Emma kastar Nellie i vattnet.

 

Är jag nöjd med min tävling i lördags?
Dressyren vet jag att vi kan få till en jämnare ritt, om vi sätter det lika bra på tävling som hemma. Inte riktigt där än men snart.
Hoppningen felfri men jag vet att jag kan få till jämnare anridningar. Balansen är bättre nu än för ett halvår sedan.
I terrängen red jag fortare i början och långsammare i slutet, det vill jag få till jämnare istället.

Det är det jag är mest nöjd med; att det fortfarande känns som det finns utvecklingspotential i alla delarna.

Tack alla medhjälpare denna helg! Ni är guld värda!
Och till sist; tack Ballycar. Min räddare i nöden och krigare till döden; på mer än ett sätt.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Att genomföra en tävling