Ibland behöver jag göra föräldrar besvikna

Louise Nyberg | 21/7 - 2019

Först och främst, vill jag tacka mina tio underbara ungdomar som gjort årets lägervecka till en toppenvecka.
Fantastiskt roligt att jobba med er, vara med er på resan och tillsammans jobbar vi mot utveckling. Ni sköter hästarna jättefint och har en trevlig inställning till dem.
Tio ungdomar åldern 8 – 15år har bott hemma hos mig en vecka, ridit hästar och fyllt på med ny kunskap.

 

Men inför veckan fanns det en viss oro. Sophie, 8år, var klart yngst bland lägerdeltagarna och hennes mamma hörde av sig till mig innan lägret. Mamman sa till mig att Sophie antagligen inte skulle klara av att sova borta hela veckan, skulle bli utanför från de andra tjejerna och inte klara av att sköta sin ponny. Jag svarade att det löser sig nog.
Det skulle visa sig att oron för Sophie var helt onödig.

 

Redan första morgonen såg Sophie på mig med stora ögon när jag visade frukosten.
”Får vi dricka oboy till frukost?”
”Ja, hemma hos mig får man dricka oboy till frukost.”
Idag meddelade Sophie att hon minsann gått till mitt hus och druckit oboy tre gånger per dag hela veckan.

 

Hon har under veckan varit en liten citat-maskin:

”Lollo, jag behöver en högerbanan!” (När vi pratar ställning i dressyren)

”Lollo, jag såg din bil som din granne lagat. Om du behöver hjälp att laga din dator någon gång så kan min pappa göra det, han kan sånt.”

”Lollo, jag försökte ge Diamond vatten i stallet men han ville inte ha. Så jag bar ut en hink till hans hage och fyllde den.”

”Lollo, kan du väcka mig imorgon så jag kan hjälpa dig att morgonfodra.”

”Lollo, menar du att om jag tittar ned när jag ska hoppa vattenmattan så kommer Diamond tro att det är krokodiler där?”

 

Jag är fascinerad över att Sophie orkade rida två pass per dag. Hon kikade varje dag på de äldre tjejerna och det syntes att hon försökte sitta likadant när hon red dressyr.
”Du rider så fint att jag nästan börjar gråta, Sophie.”
Hon vände sig mot mig och log från öra till öra.
”Lollo, jag har lärt Diamond, eller Raymond som du kallar honom, att trava på lösa tyglar. KOLLA!”

 

”Jag vill rida Ulmus”, sade Sophie.
Hon hade spanat in syrrans halvblod på över 170cm som de äldre tjejerna fick dressyra. Honom ville hon pröva som omväxling till sin B-ponny. Jag vet inte om hon eller de äldre tjejerna blev mest förvånade när hon faktiskt fick rida en hel dressyrlektion på Ulmus.
Ulmus tävlar Msv C dressyr i vanliga fall och var en riktig gentleman mot Sophie. Jag satte på Ulmus inspänningar för att Sophie lättare skulle kunna bromsa. Hon övade att sitta i traven, rida bogen in och skänkelvikning. Galopp fick hon pröva medan jag longerade.
”Lollo, jag har lärt Ulmus hur han ska se att jag står på marken, han kunde inte det innan.”

Sophie och Ulmus

Det var inget fel på Sophies aptit, hon åt alltid minst två portioner. Hon hakade på de stora tjejerna i allt de gjorde och hjälpte mig att kvällsfodra hästarna varje kväll.
Sophie assisterade när en av hästarna skulle bli av med sin framsko och få bandage för en hovböld, samt sårvård på en annan häst.

Sophie har varit med på teoripassen under veckan då vi bland annat pratat om doping.

 

Jag lät bli att prata med Sophie om hemlängtan under veckan, fram till sista dagen. När jag frågade om hon haft hemlängtan någon gång under veckan såg hon frågande på mig.
”Varför skulle jag ha det? Mamma sa att hon också vill åka på ridläger, då svarade jag att hon får åka på läger någon annanstans för jag vill inte ha henne här.”

Livet som Lollos hjälpreda i stallet innebär hårt arbete och långa dagar.

Ibland behöver jag göra elevernas föräldrar besvikna; det har inte gått någon nöd på Sophie denna vecka. Hennes mamma meddelar att Sophie vill att lägret ska vara två veckor nästa år istället för en vecka.

 

Tack till min syster, bror, mamma och pappa som hjälpt mig genomföra denna lägervecka. Tack Marie för lån av din häst och tack Ingun för lån av din tid när vi pratade om hovar på hästarna.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Stackars 28-åriga ridskoleponny

Louise Nyberg | 16/7 - 2019

Första gången jag träffade Rexona var när jag började jobba på Hufvudsta Ridskola. Då hade hon slagit i ett ben och veterinären ordinerade metacam och vila ett tag.
Min chef frågade om jag kunde ge Rexona metacam; absolut svarade jag.
Efter 20 minuter gick jag tillbaka till chefen.
”Jag lyckas inte fånga Rexona”, sade jag.
”Hon står ju i boxen?”
”Ja.”
”Med grimma på sig?”
”Ja.”
”Och du lyckas ändå inte få tag på henne?”
”Jag försökte locka med havre”, svarar jag och håller upp foderskopan medan chefen låg dubbelvikt av skratt.

Rexona har varit nästan hela sitt liv på ridskola och har alltid varit skeptisk till nya människor. Efter att jag jobbat ett år på ridskolan så var hon inte så misstänksam mot mig längre.
När hon kom till ridskolan råkade hon vara dräktig och få ett föl som också blev ridskoleponny. Idag är fölet pensionerat från ridskoleverksamheten medan Rexona är kvar; hon tycker fortfarande att det är roligt att gå till jobbet.

Vincent och Rexona 

 

Ibland får vi frågan om när Rexona ska gå i pension. Många tänker att det bästa för hästen vore att få sina sista år hos en privatperson. Men är det vad Rexona vill? Vi pensionerar inte våra hästar vid en viss ålder utan vi ser till vad varje enskild individ trivs med och behöver.

Rexona är nu lite stelare i sina bakben än tidigare. Hon behöver daglig motion utan att det blir för hårt jobb. Vi i personalen kan dagligen ha koll på och anpassa Rexonas arbete. Hon har på senare år fått svårare att omsätta proteinet i kroppen, vilket gör att hon behöver en liten tablett per dag för att reglera det. Rexona har en egen dosett där vi lägger hennes medicin varje vecka.
Förutom daglig motion, anpassad foderstat av en foderrådgivare och utpassad utrustning så får Rexona också regelbunden koll av veterinär och hovslagare.
Vad många inte tänker på är att ett miljöombyte innebär en stor omställning för en häst och många gånger är det en stress att byta hem. Rexona trivs med sin kollegor. När vi i personalen leder henne och den andra 28-åriga ponnyn Dino till och från hagen så måste vi småspringa för att hålla samma tempo som dem. De travar med spetsade öron.

I och med att Rexona behöver sin medicin så bor hon varje sommar hemma hos mig. Då får hon det foder hon behöver så hon inte faller ur och mina ponnyryttare motionsrider henne så bakbenen får hålla igång. Rexonas stora favorit är när hon får hoppa små stockar på terränbanan.

Trivs Rexona med livet? Kan man ha livskvalitet som en 28-årig ridskoleponny? Fattar vi rätt beslut för en av våra favoritkollegor som är en tillgång i vår verksamhet?
I augusti varje år när Rexona är tillbaka på ridskolan, blir hon överlycklig av att se sitt hemmastall och sina kollegor igen.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

12

12 kommentarer på “Stackars 28-åriga ridskoleponny

  1. Coolaste Rexona! En dam med stark integritet, som tar sig ålders och erfarenhetens rätt att kräva att en gör saker på hennes sätt. Det kan ibland lura en att tro att hon inte gillar kel. Inget kan vara mer fel!

  2. Helt rätt tycker jag!
    Att pensioneras o lämna sitt trygga hem där utbildad personal jobbar är många ggr helt förödande för hästen. Självklart går det bra i vissa fall beroende på individ o köpare men jag tycker att ”säljas som pensionär” är glorifierat.
    Om ridskolan har ekonomi att låta en gammal häst gå på halvfart så är det det bästa för hästen – enl mig❤️
    /Cicci Ridlärare på Örebro Fältrittklubb

  3. Min häst köpte jag loss från ridskolan när hon var 16. Hon är lite ängslig och blev inte direkt mer tillfreds och lätthanterlig under åren på ridskola; inte alls glad över att olika människor skulle in till henne hela tiden.

    Vi bor dock kvar på samma anläggning, har bara bytt stall, och hon har samma hovslagare och veterinär som förut, och omställningen blev ganska lagom. (Nu är ju inte hon lastgammal, men hann ändå göra 6,5 år som ridskolehäst och har bott in sig rätt bra på anläggningen.) 🙂

    Vi är med på kurser med ridskolan ibland, och hon visar att hon nuförtiden tycker det är jättekul att göra saker i grupp, men medan hon jobbade fulltid där var hon en typisk röd-rosett-häst.

    Så ja, en lagom omställning tror jag är bra, men just någon som denna hästen skulle inte uppskatta att vara kvar även om det bara var på halvtid.

Vem är nervös för vad?

Louise Nyberg | 8/7 - 2019

Hon var nervös inför debuten i en högre klass, men hade lovat sin tränare att inte låta andra påverkas av det. Tränaren hade tittat menande på henne senaste träningen när hon började oroa sig.
Men ridpassen inför träningen hade flytit på utan svårigheter. Jag lovade att vara redo att stötta på tävlingsplatsen och stå redo med en påse hon kunde andas i.

Man skulle kunna tro att det är ryttare jag berättar om, men det är en förälder. Vi kom överens om att det skulle behövas en mental tränare inte bara för ryttare utan också för föräldrar ibland.

En annan förälder jag pratat med under veckan hade fått sig en tankeställare när hon läst en intervju med Johan Fallby (varit psykologisk coach i FC Köpenhamn och skrivit ”Gör det bättre själv om du kan!”). Det fick henne att inse att hon inte frågat sina egna barn hur de vill ha det på tävling.
Så hon satte sig ned med ett barn i taget och frågade vad de förväntar sig av henne som förälder; hur skapar vi bäst förutsättningar för barnet att göra sitt bästa på tävling? Barnen håller på med olika idrotter och båda två hade en varsin bild av hur de vill ha det.

Jag har under våren insett, att ibland blir föräldrar till ryttarna så nervösa på tävling att de ställer tusen kontrollfrågor till barnen. Kan du banan? Vet du var mållinjen är? Har du koll på vad du ska göra? Vet du från vilket håll du hoppar oxern? Vet du hur startsignalen låter?
Kontrollfrågorna är inte till för att förbereda barnen inför deras uppgift, utan för att göra föräldrarna mindre nervösa.
Jag insåg att när vi tog bort kontrollfrågorna, fick ryttarna lättare att fokusera.

En ponnyryttare insåg att hennes mamma plötsligt började ställa kontrollfrågor till henne på tävling. Det hade aldrig hänt tidigare så hon frågade förvånat sin mamma:
”Vad är du så nervös för?”
Mamman beskrev det som många andra föräldrar också känner, speciellt om du är en förälder som inte gillar tävlingsmoment. Du råkar vara en förälder med ett barn som älskar tävlingsmomentet, men du själv trivs med att åka med ditt barn på träning och tävling och vara delaktig i äventyret.
Mamman svarade att hon är inte nervös för att barnet ska ramla av, sånt händer och det händer i alla sporter. Men rädslan att barnet ska tvingas hantera besvikelse; den rädslan gör att föräldern inte vill något hellre än att det ska gå bra för barnet. Att hantera sin egen besvikelse är inte alls samma sak som att se sitt barn hantera besvikelse.

Jag frågade min egen mamma igår om hon någonsin blir nervös när jag och min syster tävlar. Svaret blev nej, att hon aldrig någonsin blivit nervös eller känt att vi nog inte skulle klara tävlingsuppgiften. Däremot bidrar mamma med stor inlevelse när vi tävlar.

Jag gick i mål efter en terrängritt under våren. Det första mamma säger efter mållinjen:
”Du red verkligen jättelångsamt.”
Till saken hör att jag tävlingen innan ridit alldeles för snabbt.
Jag (som precis fyllt 30år) förvandlades till en tjurig tonårsunge, tog min ponny, vände på klacken och gick mot transporten.
”Vart ska du?” Frågade mamma.
”Lasta min ponny.”
”Varför då? Du ligger ju på placering.”
”Därför att du sa att jag rider alldeles för långsamt!”
Tävlingen slutade ändå med en tredjeplats för mig och min häst. Jag och mamma lärde oss; när Lollo går i mål, börja med positiv feedback innan det negativa.

Veckan som gått:
– Vi åkte till kliniken och kollade upp min unghäst Czardas. Han har slagit i ett framben och ett bakben i hagen, vilket kommer läka med vila framöver. Inga skador på skelett och ligament så vi känner att hans status är bra.

Czardas 

– Vi var iväg på terrängträning som Manne och Tambor dansade igenom.

Manne och Tambor på terrängträning.

– Syrran startade en Msv C dressyr med Ulmus; deras första tävling på länge. De åkte hem med en tredjeplacering.
– Syrran startade också en H100 fälttävlan m Manne i helgen. Resultatet räckte till ett kval för 2* klass.

Manne med sin fanclub redo för lunch på tävlingsplatsen.

Och hur gick det för ryttaren som debuterade en högre klass? Placerad såklart!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Att göra sitt bästa med det man har

Louise Nyberg | 1/7 - 2019

Här på Grana har jag alla förutsättningar jag behöver för att kunna träna; friska hästar att rida på, kompisar att träna tillsammans med, banor som underhålls varje vecka, släp att kunna köra hästarna i och tränare som kommer hit.

Det är viktigt att komma ihåg att alla står inte med samma förutsättningar; för några år sedan fick jag kontakt med Lena. Hon hade sin häst Silvio (kallades Sillen) hos min granne och ville prova att dressyrträna med mig. Lena hade inte ridit lektion på många år och jag åkte till grannens stall regelbundet.

Det första jag sa när jag såg Sillen var: WOW! En stor maffig häst, egen motor, känslig, lätt för att samla sig och agerade som ett dressyrlexikon åt Lena. När de inte tränade dressyr arbetades Sillen på tömmar eller reds i skogen.

Sillen.
Sillen på töm i skogen med Lena.

 

Sillen var inte alltid trygg i trafiken efter att han blivit skrämd. För att ta sig till något av de närliggande ridhus behövde Lena korsa bilvägar vilket hon helst undvek; det kändes inte tillräckligt tryggt.

Istället höll jag dressyrlektioner på deras egen ridbana. Det var en ridbana med bokstäver, men som bara användes av totalt fem hästar. Underlaget var inte plant; det gick lite upp och lite ned. Banan harvades de gånger Lena satte på harven bakom sin egen bil.

Det säger sig självt att ridbanan gick inte att använda alla dagar på året. Vissa veckor fanns det knappt någonstans att rida ute heller; en del vintrar får vi nämligen ingen snö alls samtidigt som marken är glansis. Dessutom ska Lena tillsammans med de andra hästägarna se till att fodringar, hagar, foderleveranser osv flyter på.

Vinterhalvåret var det redan mörkt när Lena kom till stallet, drog på reflexer och pannlampa för att bege sig ut och rida. Då blev det dock lättare att hitta motivationen när vi hade lektioner inbokade som Lena och Sillen kunde öva inför.

Efter en skada blev Sillen aldrig frisk igen och Lena behövde tillsammans med hans andra ägare, fatta det tunga beslutet att låta honom somna in.
Trots den tuffa perioden av saknad, bestämde de sig ändå för att hitta en ny häst. Då kom Dagge.

Dagge.

 

I jämförelse med Sillen liknade Dagge en övervuxen ponny, en otroligt charmig nordsvensk. Sillen hade varit ett dressyrlexikon; Dagge förstod inte alls vad vi gjorde på ridbanan. Inriden var han men vi fick börja lära honom dressyrens ABC. Följa staketet var tillräckligt svårt.

Dagge var inte helt lättövertalad om att ridas ut utan sina vänner, Lena behövde ofta sällskap. Vissa ridpass gick ut på att ta sig förbi brevlådor, vilket Dagge tyckte var livsfarligt. Att rida till ridhus var ett ännu större projekt med Dagge än vad det varit med Sillen.

Dressyrlektionerna gick bättre och bättre; Dagge gick från att tycka vi var besvärliga till att vi var helt ok. När han var trött talade han tydligt om för mig och Lena att nu är lektionen slut. Fick han syn på en annan häst under dressyrlektionen var det kört; då fick vi inte tillbaka hans fokus på oss igen.

Lena berättade om en uteritt hon gjort ensam med Dagge en tidig morgon. Han hade fått syn på en annan häst längre bort och då börjat skrika oavbrutet. Lena försökte hjälplöst få tyst på honom så att inte skulle väcka alla hushåll i närheten men Dagge fortsatte. Alla äventyr hon berättat om Dagge har fått mig att tänka på seriefigurerna Molly och Mulle.

Lena och jag bollade med varandra varje gång vi hade dressyrlektion, stora som små problem försökte vi hitta lösningar på.

Lena har gjort ett fantastiskt jobb med denna fina lilla häst. Idag ser Dagge ut som en liten dressyrnordsvensk och han älskar att arbeta på lektionerna. Orken finns nu, både mentalt och fysiskt.
Vi har hittat verktyg som gett Lena och Dagge ett bättre samspel och nu kan det passera hästar utan att han tappar fokus.

Nu har Lena och Dagge flyttat till vårat stall istället och hon ser fram emot deras nya förutsättningar till att träna. Det har också inneburit nya utmaningar; första veckorna  på Grana har Lena spenderat med att försöka få Dagge att våga gå in i stallet. Nu klarar han att gå in i sin nya box; om han tar sats först.

Jag kan ibland glömma bort vilka förutsättningar jag har till att träna med mina hästar och komma på mig själv med att tänka på vilka förutsättningar jag saknar. Jag tror inte att jag är ensam om det; att vi ibland fokuserar på begränsningar istället för möjligheterna.
Jag tror det är viktigt att var och en ser det den har och gör det bästa av det. Det räcker längre än man tror.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.