Skapar vi rätt miljö för barnen?

Louise Nyberg | 27/11 - 2019

Tanken slog mig i måndags. Där jag stod i ridhuset och longerade ett barn på en ponny. Idéen med det är att de barn som ska lära sig att galoppera, först får pröva det under longering vid ett teoritillfälle. Ett sätt som visat sig fungera bra.

 

Men det var inte det som var problemet, utan situationen barnet befann sig i.
Ridlärarens ögon på sig, prova något nytt som var både pirrigt och läskigt samtidigt som ALLA andra i gruppen stod och såg på. Dessutom tio personer på läktaren (föräldrar, farmor, syskon) som publik.

 

Jag hade aldrig tänkt på det förut. Hur ska ett barn, under de förutsättningarna, våga säga till mig att de inte vill galoppera?
I diverse utbildningar vi får i att vara idrottsledare för barn, lär vi oss att barn mår bäst av att vara i en miljö där de vågar misslyckas och där det är okej att göra det.
Hur ska man våga misslyckas när ALLA ser på? Hur ska man våga vara DÅLIG inför HELA gruppen? För ingen nybörjare kan ju något direkt från början.

Jag i rollen som instruktör. Världens roligaste jobb!

 

Jag började fundera över; hur ofta rider jag inför publik? Det är TYP ALDRIG någon som ser mig rida. En kollega ibland, en tränare max två gånger i veckan, mamma ser mig sällan rida, syrran ser mig typ aldrig. Ofta är jag ENSAM i ridhuset (och då ser det ju jättebra ut när jag rider).

 

Dessa små barn rider ALLTID för publik; ibland nästan fulla läktare vilket är en märklig tanke egentligen. Barn som inte ännu kan, som inte alltid har kontroll, ibland tappar balansen och som dessutom ska hantera sin ponny medan publiken inte KLARAR AV att sitta still på läktaren.
Är det värsta för det barnet att ramla av, eller att ALLA ser det ramla av?

 

Auktoritet är nog fel ord, men barnen behöver lyssna till sin ridlärare och förstå att det är viktigt med ordning och reda under ridlektionerna. På så sätt förebygger vi olycksrisker. Samtidigt behöver ridläraren vara förtroendeingivande, så barnet vågar säga till om något är läskigt eller svårt. Ridläraren ska också ge möjlighet till att barnet vågar slappna av, ha roligt och leka fram sin balans i sadeln.

Knatte, Fnatte, Imma och Tjatte

 

Jag tycker barnen och ungdomarna befinner sig i en utsatt miljö att utveckla sin ridning i. Jag hade en hopplektion med tonåringar där en av dem inte lyssnade på ett ord jag sa, red fel och förstod inte alls vad uppgiften var. Det visade sig efteråt att eleven istället koncentrerat sig på vilka som filmat hen under lektionen.
”De ville se mig faila”, menade eleven.
Efter att vi ”rett ut” det som hänt, visade det sig att de på läktaren inte filmat överhuvudtaget.
Men ja, mobiltelefonerna är en problematik på många sätt. Flera ridskolor väljer att inför filmningsförbud på läktarna.

 

Equipe online fungerar och är jättebra tycker jag. Men jag är extremt kritisk till vilken tävlingsmiljö och situation det sätter barn och ungdomar i. Plötsligt ska de stå till svars inför ALLA när en tävling gått dåligt (vi vet ju att få ryttare vinner varje tävling de ställer upp i).

 

”Vi kan ju ha tävlingar speciellt för barn där ALLA vinner”, var någons förslag.
Kanske, tänker jag. Men är då barnen ”mogna” vid en viss ålder att hamna i en resultatlista? Nej, det måste ju vara individuellt från barn till barn. Och valfritt.
En viktig sak som vi aktivt kan arbeta för ett bra tävlingsklimat med, är hur vi beter oss. Vi säger hej till de vi möter, skriker inte på en framridning, gnäller inte på våra hästar, säger lycka till och bra jobbat till andra.

Man kan vara ridskoleponny även om man är närmare 180cm i mankhöjd.

 

Det kanske är så att våra barn och ungdomar i stallet, på hästryggen och på tävlingsplatsen härdas. De får helt enkelt lov att acceptera att alla ser på, att deras avramlingar fastnar på något fail-konto på Instagram och att de ibland kommer sist på tävling.
Men vi vuxna behöver fundera på hur vi skapar goda miljöer för dem att utvecklas, få vänner, våga misslyckas och skratta i.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Skapar vi rätt miljö för barnen?

Resan med Imagine Once

Louise Nyberg | 15/11 - 2019

För fyra år sedan köpte vi en ponny till Stall Grana Ponnyteam. Ponnyn var mörkgrå, nyligen importerad från Irland och fem år gammal.
När vi först provred den tackade vi nej till att köpa den; en alldeles för grön och försiktig ponny än vad vi letade efter. Vågade knappt bli klappad i boxen. Jag gillade modellen på ponnyn men tyckte det var för mycket chansning; vi visste inte hur mycket vi skulle kunna forma den med utbildning.

 

Två veckor senare hade vi ännu inte kunnat släppa tankarna på ponnyn, hörde av oss igen och frågade om den fortfarande var till salu. Det var den. Efter veterinärbesiktning flyttade den hem till Grana.
Ponnyn hette Imagine Once och vi valde att kalla henne för Imma.

Jag och Imma

Första tiden var Imma väldigt reserverad, ville inte ha så mycket kontakt i boxen och kändes rädd för allt hon mötte på stallplanen. Hon var väldigt snäll att rida och vi jobbade med mycket grunder. Imma gjorde framsteg.

Julie och Imma sommaren 2018

 

Efter ett par månader var det jag och en ryttare till som red Imma. Plötsligt började Imma bete sig märkligt i ridningen. Först med den andra ryttaren; till en början kunde hon plötsligt tvärvända i galoppen, sedan gick det knappt att trava åt rätt håll. Därefter blev det problem i skritt. Signalerna som fungerat bra fungerade plötsligt inte alls. Sedan började även jag få problem när jag red Imma.

 

För mig var det ett mysterium varifrån motgångarna kom. Hur något som gått så bra inte gick alls plötsligt.
Svaret fick jag en dag, av en ren slump. När jag såg Immas andra ryttare ta in henne från hagen.
”Vad håller du på med?” Frågade jag.
”Det är enda sättet att få in henne från hagen”, fick jag till svar.
Ryttaren hade inga problem att fånga Imma i hagen. Sedan stod Imma helt still. Ryttaren kunde på inget sätt få Imma att flytta sig från där hon stod; därför hade hon alltid med sig hjälp ut till hagen. Hjälpen skulle alltid hjälpa till att knuffa Imma från hagen in i stallet. Detta hade tydligen pågått i en månad utan att jag vetat något.

 

Något jag lärt mig från John Ricketts är att; flytta inte uppsittningspallen till hästen för då har hästen flyttat på dig. Flytta istället hästen till pallen för då har du flyttat hästen. Samma princip fick vi nu börja med Imma från marken och vips försvann problemen vi haft i ridningen.
Imma hade ställt ryttaren en fråga; om jag står still nu vad tänker du göra åt saken? Därefter hade Imma tagit kommandot.

 

Någon månad senare ringde en av stallets hästägare till mig och berättade att Imma var en livsfarlig ponny som attackerade människor i hagen. Förvånat svarade jag att om barnen klarade av att hämta Imma i hagen så kan det inte stämma att ponnyn attackerar människor.
Jag började fråga lite mer om vad som hänt när hästägaren skulle hämta sin häst i hagen. Det visade sig, att första gången hade Imma ställt sig i vägen för hästägaren. Ponnyn hade ställt en fråga; om jag står still nu vad tänker du göra åt saken?
Hästägaren hade valt att gå runt Imma som då lärde sig att hon är den som flyttar personen och inte tvärtom. Så varje gång hästägaren kom till hagen för att hämta sin häst såg Imma till att alltid hindra hen från att komma fram. Imma gjorde det dock inte mot någon annan. Problemet försvann efter jag sagt till hästägaren att ”jaga bort” Imma.

 

Immas debut på dressyrtävling gick bra; fram till halten mitt i programmet. Hon stod still. Ryttaren tryckte med skänkeln. Imma fortsatte stå still. Snart gjorde ryttaren allt i sin makt för att få Imma att röra sig framåt. Smackade, skänklade vilt, klappade med handen bakom sadeln. Imma var orörlig.
Till slut satt ryttaren av och försökte dra Imma bort från banan utan att lyckats. Vid det laget låg jag dubbelvikt av skratt uppe på läktaren trots att den stackars ryttaren kämpade så hårt. Domaren satt förvånat och gapade medan domarskrivaren fick hjälpa ryttaren att knuffa av Imma från banan.
Imma hade ställt ryttaren en fråga; om jag står still nu vad tänker du göra åt saken? Vi åkte hem, mer jobb från marken och sedan hade vi aldrig samma problem igen.

Jag och Imma, hopptävling våren 2016

 

Jag red Imma under hennes första hopptävlingar. Hon var väldigt orolig de första starterna; reagerade för högtalare, publik, infångare och annat. Men efter några starter kände jag hur Imma gick från att behöva bli stöttad till att ta sköta uppgiften på egna vingar.

Hanna och Imma, lokal hopptävling på Hufvudsta 

 

Med John Ricketts hjälp har Imma blivit en väldigt trygg ponny. Redan när hon bodde på Irland så kunde hon tidigt gå hubertusjakter medan ryttaren filmade ritten; efter miljöombytet till Sverige har Imma först varit väldigt försiktig vilket övergick till att ställa frågor till oss ryttare och ”hanterare”. När jag idag berättar för folk om hur Imma var första tiden hos oss tror de mig inte, när de ser vilken ponny hon är idag.

På en tävling skenade en lös ponny förbi nära snett bakom Imma. En naturlig reaktion för Imma hade varit att skena efter, istället stannade hon upp och frågade sin ryttare hur hon skulle reagera. Det är tack vare Johns hjälp som den skillnaden har skett hos Imma.

Julie, 11år, seger lokal hopptävling med Imma.

 

Dessa fyra år med Imma har varit en fantastisk resa. Hon har vunnit både hopp- och dressyrtävlingar och gett sina ryttare en så bra resa in i tävlingslivet. Trots sin unga ålder har hon agerat läromästare.
På julafton de senaste två åren har jag varit jultomte ridandes på Imma. Hon har gjort succé med uppgiften.

Imma som jultomtens häst.

 

Nu är Imma såld till Hufvudsta som ridskoleponny, medan min nya ponny Monty påbörjat sin resa i Stall Grana Ponnyteam. Jag är så glad att få ha henne som arbetskamrat; vår resa är inte slut utan den fortsätter.

Stort tack till Emelie Thorin, Janni Sjöstrand och Imagine Sporthorses som förmedlade denna fantastiska ponny till mig.

Hanna och Imma, dressyrtävling 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Tävla ridsport med kvalitet? Del 3

Louise Nyberg | 9/11 - 2019

Svenska Ridsportförbundets verksamhetsidé är: ”i kraft av ideella föreningar utvecklar vi ridsport med kvalitet, för alla – hela livet”.
HUR erbjuder och utvecklar vi ridsport med kvalitet för alla nivåer och åldrar med hjälp av ideella föreningar?

Stall Grana Ponnyteam

 

Del tre är de ridanläggningar som finns, över hela landet. Tanken är att anläggningen ska vara ett kunskapscentrum och naturlig mötesplats för så många ryttare som möjligt. Till exempel utbildningsverksamhet; låt säga ridskola. För att kunna erbjuda så många som möjligt att nyttja anläggningen kombineras ridskolan med privatryttare.
Konflikter uppstår, vilka ska nyttja anläggningen och när? Klubben vill erbjuda medlemmarna, oavsett nivå, att tävla. Men anläggningen är formad att passa ridundervisning, inte tävlingsverksamhet.
När ska privatryttarna få tillgång till ridhus och banor; ska ridskoleryttarnas lektioner prioriteras? När får ryttare utifrån komma till anläggningen? När kan personalen rida?

 

Tävlingsarrangemanget kräver funktionärer. Eftersom privatryttarna har svårt att få träna på anläggningen, söker de sig till andra klubbar. De klubbar de söker sig till har sällan ”en egen anläggning”; för det har de ridklubbar som är anslutna till en ridskola. Och den anläggning de kan nyttja, är inte från början anpassad att ha tävling på. De får istället hyra in sin tävlingsverksamhet på andra anläggningar, vilket måste finansieras.

 

Ridklubbarna som lockar ridskoleeleverna till att vara funktionärerna, gör det genom att säga att det är roligt och lärorikt att vara funktionär. Men i slutet av tävlingsdagen åker de hem; ibland dåligt bemötta av stressade tävlande som klagat på den leriga parkeringen.
Jag vet en tävling då parkeringsfunktionären blev utskälld av en ryttare som kom till tävlingen. Ryttaren var stressad då hen blivit försenad under morgonen, hade ont om tid till sin start och passade då på att säga till parkeringsfunktionären hur mycket som var dåligt på tävlingsplatsen. Parkeringsfunktionären lovade att vidarebefordra detta till tävlingsledningen vilket gjorde ryttaren både nöjd och lugn. Vad ryttaren inte visste var att Parkeringsfunktionären var tävlingsledaren.

 

De personer som ansvarar för anläggningsskötsel (oftast en person per anläggning som i BÄSTA fall har tre medhjälpare) lägger ned sin lördagkväll på att harva ridhus. Skotta sand från upptrampat fyrkantsspår, sopa av dammiga sargväggar och vattna banorna; för att i slutet av tävlingshelgen få kritik för det dåliga underlaget. Eftersom flera ekipage halkade och gick omkull.

 

Krocken är ett faktum. Del ett, Lisa och hennes familj, ställer krav på arrangörerna och är öppna med att uttrycka sig om det dåliga arrangemanget. Del tre, arrangörerna, jobbar redan hårt (många ideella timmar) och väljer att skära ned alternativt sluta med sitt tävlingsengagemang. Det är inte ekonomiskt hållbart när klasserna inte blir fulla samt att de förväntas erbjuda bättre arrangemang.

 

Del två, Jenny, får färre tävlingstillfällen att kunna välja på. Dessutom blir det billigare och enklare för henne att välja Pay and Jump som alternativ istället. Där byggs inte banorna efter TR’s stadgar, oftast inga funktionärer alls, ingen betald överdomare som kontrollerar säkerheten och ekipagens utrustning.

”I kraft av ideella föreningar utvecklar vi ridsport med kvalitet, för alla – hela livet”, är en jättebra verksamhetsidé och jag hoppas att jag oroar mig i onödan.
Men jag tror att vi behöver hjälpas åt istället för att ställa mer krav på varandra. Jag tror det behövs mer förståelse för de delar som är inblandade. Alla jobbar redan hårt; Lisa, Jenny, våra sekretariat, överdomare, banbyggare, anläggningsansvariga och arrangörer.
Vi behöver hjälpas åt för att inte tappa det fina engagemang vi har i många föreningar. Vi vill erbjuda tävlingar med kvalitet på alla nivåer; till det behöver vi förutsättningarna.

Jag och DJ Tambor 

 

Det jag kan, är att sköta hästar och undervisa elever. Men jag är övertygad om att jag är omgiven av många som kan göra planritningar på anläggningar, förhandla sponsoravtal, marknadsföra, presentera verksamhetsmål för kommuner och planera arbetsfördelning bättre än vad jag kan.

 

Vi behöver lyfta frågan hur vi i häst-Sverige tillsammans kan hjälpas åt att höja kvaliteten till ryttarna, erbjuda bättre möjligheter och underlätta för alla som jobbar hårt för att hålla igång vår tävlingsverksamhet.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Tävla ridsport med kvalitet? Del 2

Louise Nyberg | 3/11 - 2019

Svenska Ridsportförbundets verksamhetsidé är: ”i kraft av ideella föreningar utvecklar vi ridsport med kvalitet, för alla – hela livet”.
HUR erbjuder och utvecklar vi ridsport med kvalitet för alla nivåer och åldrar med hjälp av ideella föreningar?

Syrran och Manne fixade placering idag på Lurbo, i 110cm klassen.

 

Del två är Jenny, som inte har möjlighet till samma uppbackning från familjen som Lisa har. Men Jenny känner sig lyckligt lottad att ha hittat en ponny som är inom hennes familjs budget. Hennes dröm om en egen ponny är ju uppfylld.

 

Jenny gör sitt bästa med sina förutsättningar; har sällan möjlighet att rida i ridhus samt är inte omgiven av ett team med erfarenhet och kompetens. Hon försöker söka sig till bästa möjliga hjälp hon kan få, de gånger hon inte kommer iväg på träning för någon utbildad tränare. Någon i stallet som haft häst längre än Jenny eller en kompis som tävlat högre klasser än henne; är bättre hjälp än ingen alls resonerar hon.

 

Jennys familj hjälper henne efter bästa förmåga, men det ska fungera ihop med så mycket annat i familjens vardag. De väljer tävlingar efter vad som fungerar i resväg; det får ta max en timme att åka hemifrån.

 

Antalet tävlingsalternativ att välja på blir därmed inte så många. Dessutom blir det billigare och enklare för henne att välja Pay and Jump som alternativ istället. Enkelt att anmäla sig dagen innan och lätt att hoppa precis vilka höjder hon vill.

 

Jenny vet att det finns många både i skolan samt på ridskolan hon red innan, som är nyfikna på hur det går för Jenny och hennes egna ponny. Det gör att plötsligt står väldigt mycket på spel; finns resultaten på Equipe behöver hon dela dem med alla vare sig hon vill eller. Jenny känner att det är lättare att tävla för sin egen skull om hon istället startar på Pay and Jump, så resultaten inte blir offentliga.

 

På Pay and Jump byggs inte banorna efter TR’s stadgar, oftast inga funktionärer alls, ingen betald överdomare som kontrollerar säkerheten och ekipagens utrustning. Inga krav på att skilja publik från hästar; barnvagnar står parkerade mitt bland alla hästar utanför tävlingbanans collecting ring.

 

När jag var på Pay and Jump med en 4-årig unghäst, stod det barn på framhoppningen som var sju år gamla. Jag bad dem lämna framhoppningen så de inte skulle råka stå i vägen för en unghäst på vift.
På en annan Pay and Jump skulle ekipagen ta sig över vattenmatta på höjden 60cm. På den framhoppningen var det en tjej som meddelade alla andra ekipage att flytta sig, eftersom hon inte kunde svänga sin häst.

Emma gjorde fyra starter idag på Sundbys lokala ponnyhoppning. Killen stod för två placeringar.

 

Varför ska Jenny betala mer för att ”tävla på riktigt” när Pay and Jumpen finns som alternativ; enklare att anmäla/avanmäla och mer möjlighet att kunna välja sitt tävlande (höjder/tider).
Varför kostar det mer att ”tävla på riktigt”; jo, för där finns funktionärer som ska ha betalt. Banbyggarens främsta uppgift är att bygga utbildande banor för ryttare och hästar. Domarens uppgift är att säga till ryttare som bryter mot regelverk. Överdomaren ser till att hästarnas bästa och säkerhet kommer i första hand på tävlingsplatsen.

 

Erbjuder vi Jenny kvalitet på ”de riktiga” tävlingar hon startar? Erbjuder vi tillräckligt med kvalitet?
Hur kan vi locka Jenny att välja bort Pay and Jump; behöver vi finare priser, större rosetter, mer ”användarvänligt” vad gäller anmälan osv?

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2

2 kommentarer på “Tävla ridsport med kvalitet? Del 2

  1. Jag har en liten idé om en enklare tävlingsform, pay and show. Vi tar allt som är bra med P&J; inget licenskrav, ingen resultatrapportering, alla har rätt att fullfölja osv och lägger till det vi saknar; överdomare, banan byggs av banbyggare kvällen innan (sedan övergår ansvaret för höjning på överdomaren), möjlighet för felfria att få ett riktigt pris eller kanske t o m hoppa om på tid.
    Då håller vi kostnaden nere samtidigt som vi tillför en kvalitetskontroll som inte fanns där innan och öppnar dörren lite för att upptäcka hur kul det kan vara att få tävla på riktigt.
    Vi kan också använda eventen för funktionärsutbildning om vi får in dem under SvRf. En banbyggaraspirant eller domaraspirant är förmodligen bättre än någon helt utan utbildning och så ges de möjlighet att få lite rutin innan de kastas ut i hetluften. 😊
    Mvh/Magdalena Regårdh

  2. Hej! Jag delar inte alls ”Lisas” bild. Vi är runt på de små ponnyhopptävlingarna i Stockholm och jag tycker att de är jättetrevliga, och duktiga funktionärer som verkligen anstränger sig för att göra ett bra jobb. Fina vänliga banor och verkligen bra med överdomare och Hoppdomare som håller koll, säger till när spöt används lite väl mycket och kan styra upp om det blir knas. Mälarhöjden, Sundby, Roo och Gladö har i år bjudit på väldigt fina tävlingsupplevelser. Inte att förglömma Muskös fälttävlan. Ett sätt att locka fler kan vara A+A bedömningar, så att fler får åka hem med en välförtjänt rosett! Eller andra bedömningar som premierar god ridning framför snäva svängar? Det tror jag vore en bra utveckling!

Tävla ridsport med kvalitet? Del 1

Louise Nyberg | 31/10 - 2019

Svenska Ridsportförbundets verksamhetsidé är: ”i kraft av ideella föreningar utvecklar vi ridsport med kvalitet, för alla – hela livet”.
Jag tycker det är en jättebra idé att jobba mot. Men om jag tittar på vår ridsport genom ”åskådarperspektiv”; då kan jag inte låta bli att känna en oro.

 

Jag tycker ridsportens framtid är viktig. Problemet är att svårigheterna vi står med; har inga enkla eller självklara lösningar. Vi har flera delar som är inblandade och varje del ser inte hur situationen ser ut från någon annans perspektiv.
Det här blogginlägget blir därför uppdelat i tre delar; men frågeställningen är densamma för varje del. HUR erbjuder och utvecklar vi ridsport med kvalitet för alla nivåer och åldrar med hjälp av ideella föreningar?

 

Del ett är Lisa, som uppbackad av sin familj står med ambitionen att bli en av de bästa i Sverige. De köper en ponny som ska kunna ta dem dit och har de ekonomiska förutsättningarna att kunna rusta sig med allt de behöver för sin ambition. De har även teamet av tränare, veterinär osv tillgängligt (skulle de inte ha det, skaffar de sig det).

 

Men Lisa inser snart att det är ett nålsöga att ta sig igenom för att nå de bästa i Sverige. Lisa gör bra resultat men inte tillräckligt för att nå hela vägen fram. Hon ser vad som skiljer henne från konkurrenterna hon tävlar mot; de har inte en tävlingsponny utan tre eller fyra stycken. På så sätt hinner de under ett av sina få, dyrbara ponnyår göra fler tävlingsstarter och få mer rutin än Lisa.

Varför jag har flera ponnyskimlar; bra att ha reservhästar

 

Lisa känner att tidsmässigt kommer hon inte hinna med mer än en tävlingsponny per vecka. Hon känner inte att det kommer fungera med skoltid, läxor och allt annat som ”livet” innebär.

 

Lisa och hennes familj vill ändå leva drömmen. De gör tiden med ponnytävling till en upplevelse och har stora förväntningar. De betalar hellre mer och åker längre för att få sina förväntningar infriade. Det ska vara professionella arrangemang, uppstallningsmöjligheter, bra priser, en stilig tävlingsbana med bra underlag och gärna duktiga ryttare med i startlistorna. Även om hon inte tar sig hela vägen genom nålsögat till bäst i Sverige så gör hon bra resultat under sina ponnyår.

 

Lisa och hennes familj går på de årliga träffar/möten som klubben hon tävlar för arrangerar. De hör hur klubben ber sina medlemmar att bidra med ideella insatser. Lisa och hennes familj ställer upp som funktionärer på klubbens tävlingar, men ser helst att det skulle kunna gå att betala någon annan för att göra det.

 

Jag har träffat ”Lisa” och hennes förälder som var snabb på att tala om för mig hur dåliga alla tävlingar de startat i Stockholm var, förutom möjligtvis ett par stycken.
”På nationell nivå”, sade föräldern. ”Är arrangemangen SÅÅ mycket bättre. Det är så skönt att nu när vi har en bra ponny, så slipper vi starta de där lägre tävlingarna. Det är pinsamt hur oprofessionellt vissa tävlingar sköts. Visserligen får vi nu åka fler timmar i bil till våra tävlingar men det är det värt! Eller hur, Lisa?”
Dottern nickade instämmande.
”Du vet”, svarade jag. ”Vad anledningen är?”
Föräldern såg oförstående på mig.
”Nej?”
”Hur många anläggningar har vi i Stockholm som klarar av att arrangera de typer av tävlingar du menar?”
Föräldern var tyst och funderade.
”På rak arm”, svarade jag. ”Kan jag komma på två anläggningar. Vårt stora problem i Stockholm är att det inte finns många anläggningar anpassade för tävlingsverksamhet.”
Föräldern erkände att hen aldrig tänkt på det förut.

 

Jag minns en tävling jag var på i Gävle; jag tappade hakan när jag såg de ytor de hade tillgång till att arrangera tävling på. Till skillnad från Stockholm; där vi ibland parkerar hästsläp på cykelbanor, rider fram på grusvägar och hoppar fram på fotbollsplaner…

Ett av Hufvudstas tävlingsekipage i dressyr; Louisa och ridskolehästen Daiquiri

 

I samtalet med Lisa och hennes förälder, insåg jag att vi måste lyfta de här frågorna mer. Nå ut med information.

Mer om detta i del 2…

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Welcome to the Circus!

Louise Nyberg | 23/10 - 2019

När jag möter nya elever och föräldrar brukar jag säga; welcome to the circus. Vissa veckor är cirkusen liksom mer i rullning än andra.

 

Möjligheten jag har att göra (och vara med om) så mycket olika saker varje vecka hade aldrig varit möjlig om jag inte haft alla fantastiska medmänniskor omkring mig. Genom att vi jobbar som ett team gör vi det möjligt. Det är inte enkelt men vi gör vårt bästa och försöker hela tiden bli bättre.

 

Tack mina föräldrar, min familj, mitt ponnyteam, mina elever, mina vänner, mina kollegor, mina chefer och ridskolans eldsjälar. Ni alla är tillsammans med hovslagare, veterinärer och tränare teamet runt mig som får min vardag att fungera.

 

Jag tänkte dela med mig lite av vad som hänt senaste veckan;

Emma Oscarsson med Killimor Boy och Ballycar Lad 

 

Killen har plockat blågula rosetter två helger i rad med sina två ryttare Emma Oscarsson och Emma Thörnqvist. Den här ponnyn har ett hjärta av guld, är inte den modigaste hästen men krigar alltid för sina ryttare.

 

My och Ballycar Lad 

 

Ballycar jobbar på! Pay and ride med My och hopptävlingar med Emma; med båda ryttarna har Ballycar gjort fina starter under hösten. På torsdag tar jag med mig honom på dressyrträning för Nina Känsälä.

 

Imma och Catrin

 

Imma har ridits igång långsamt under hösten efter att vi upptäckte i somras att hon fått spatt. Snart är vi på återbesök för att kolla hennes status och hoppas kunna fortsätta träning och tävling efter det.

Silver och Lilly

 

Silver är tydligen rosettplockare. Han har tagit sina ryttare runt hoppbanorna som den superstar han är. De två senaste tävlingarna har Evie, Nellie och Lilly ridit. I söndags skulle Nellie ha tävlat men hon fick hög feber, stackarn. Då bytte vi ryttare i sista minuten och Lilly fick tävla (trots att hon inte hoppat Silver på några månader). Resultatet blev dubbelnolla och placering i båda klasser.

DJ Tambor

 

Tambor är pigg och glad, tränar på med sin ryttare Julie. Jag älskar den här ponnyn, rolig att jobba med.

 

Evie och Ulmus hopptränar för mig

 

Jag älskar Ulmus. Han har en härlig inställning och har just nu några olika ryttare som rider medan Syrran är på Strömsholm. Ulmus gick hopplektion härom dagen vilket han tycker är buskul.

Syrran och Manne

 

Syrran har just nu med sig Manne på Strömsholm. Manne fick kliva in som reservhäst till Syrrans hoppexamen vilket han gjorde galant. Grattis Syrran till godkänd hoppexamen, bra jobbat!

 

Czardas 

 

Czardas har hopptränat för Quentin Pleyers. Det blir nog bra det här, vi behöver dock träna mer.

Auburn Monty

 

Jag har köpt en ny ponny som flyttar hem under veckan. Monty, 10år, D-ponny, irländare och helt grön.

 

Zaza och Natalie

 

Min elev Natalie kommer nu ha ett uppehåll från lektioner ett tag. 25dagar till beräknad förlossning red hon sista dressyrlektionen med sitt fullblodssto Zaza, i skritt.

Tully

 

Hufvudstas ridskoleponny Tully Boy Lad har tränat tillsammans med mig för Berit som tycker han är en liten stjärna (ja, det är han). I måndags glänste han dessutom på hoppträning med ridskoleeleverna för Lotta Björe. Däremellan är han en otroligt uppskattad kompis hos alla barn som håller på att lära sig rida.

Glenn

 

Glenn är 5år och har precis inlett sin karriär som ridskoleponny.  Innan han börjar gå lektion så ska han först lära sig dressyrens ”ABC” med hjälp av mig och mina kollegor.

Gällöfsta konferens

 

Jag deltog under lördagen på Ridsportforum 2019 då det var ledarskapsutbildning med Marie Hallander Larsson. Otroligt givande! Tack till Annelie Grimborg som ordnade så jag kunde vara med.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

What would John do?

Louise Nyberg | 1/10 - 2019

Jag började dagen med att morgonfodra Czardas och Ulmus, pappa skulle släppa ut dem senare. Jag skjutsade mamma till Sollentuna Ridklubb där hon var funktionär på deras dressyrtävlingar. Jag åkte vidare till jobbet på Hufvudsta.

 

”Vet du, Lollo, det är min födelsedag idag!”
En av mina elever på ridskolan strålade ett leende mot mig.
”Vad härligt att du får rida på din födelsedag!”
”Jag vet!” var svaret jag fick.
Under ridlektionen fick eleverna öva några galoppfattningar; de är på den nivån att de inte riktigt fått kläm på det ännu. Ibland blir det galopp och ibland inte, men innan höstterminen är slut så vet jag att det (med lite träning till hjälp) kommer sitta stadigt hos eleverna.
När de skrittade av såg jag hur födelsedagselevens underläpp darrade okontrollerat och tårarna var på väg att ramla nedför kinderna. Så stor var besvikelsen att alla galoppfattningar inte suttit perfekt, för eleven var det lika illa som jordens undergång. Plötsligt kändes det som jag förstört elevens födelsedag. Jag tröstade och sa att vi kommer öva mer på galoppfattningar.

 

Efter lektioner och lunch, fylldes ridskolan med närmare 150 personer som deltog i eftermiddagens clinic. Eamon Hickey och John Ricketts ägnade flera timmar åt att visa olika hästar och berätta om sitt arbete. Jag hann inte vara kvar under hela clinicen, utan åkte hem för att ta in och fodra hästar på gården.

 

På vägen hem reflekterade jag över det som John och Eamon pratat om och visat. Hur viktiga de dagliga rutinerna är, hur tydlighet löser problem, hur vi ska läsa hästen, hur vi ska minska säkerhetsrisker i hantering, kommunikation och hur vi ska bli bättre i vår tajming. Både John och Eamon sa att de lagt ned flera år och timmar på att öva och träna. De har haft sömnlösa nätter, varit frustrerade och besvikna över att inte alltid lyckas.

 

Jag parkerade bilen utanför mitt hus och styrde stegen mot stallet, fylld med inspiration. 36 hästar skulle ledas in i stallet; det vill säga 36 tillfällen för mig att öva. Läsa häst, lösa situationer och öva min timing.

 

Därefter skulle fyra av mina hästar promeneras som motion istället för ridning. Slippa sadel, ryttare och bett för en gångs skull men ändå byta underlag för lederna och röra muskulaturen. Jag valde att leda dem två och två.

 

Jag har mina senaste femton år varit inspirerad av John. Han har löst så många av mina problem i hästhantering, gett mig en självständig trygghet och förklarat så mycket jag inte förstått tidigare. Han har fått allt att bli så självklart för mig.

 

Jag har velat dela med mig av det här till andra och deras hästar. Jag har så gärna velat berätta att det finns lösningar; som jag prövat på mina hästar. Och det har fungerat!
Till svar har jag ibland fått; ”det är inte på grund av det du gjort, Lollo. Det är för att dina hästar råkar vara enkla. Min häst är mycket mer komplicerad än dina.”
Dessa tankar gick genom mitt huvud medan jag gick. I mörkret, det regnade och en häst i varje hand. Tillbaka till stallet igen och hämtade nästa två.

 

Ingen av de fyra hästarna jag promenerade försökte kliva på mig, skyggade för skuggor, drog iväg mig, släpades efter mig eller stannade plötsligt. Istället marscherade de med avspända steg och öronen framåt. Vi hade en tyst överenskommelse om att vi litade på varandra.

 

Istället för att berätta vad John lärt mig, kan jag berätta vad jag sett. Vilka skillnader jag sett.

 

Med Johns hjälp fick jag en bättre förståelse för Portos. När John första gången mötte oss fanns inget samspel, bara en stark missförståelse och en hög energi från två håll som försökte göra rätt men allt blev bara fel. John förvandlade oss. Portos kunde i slutet av vår resa följa minsta rörelse jag gjorde med axeln, jag behövde bara lägga en blick på hans bakhov för att han skulle flytta den.
Han kunde galoppera lös i ridhuset i full galopp, sänkte jag min ena axel tvärstannade han och vände sig om mot mig. Såg rakt in i mina ögon.

Jag och Portos

 

När Imma kom till oss var hon svår att fånga i boxen. Kände sig långt ifrån trygg i alla situationer, blev lätt spänd och reagerade starkt på förändring. Med sättet John lärt mig, kunde jag få Imma till att ”be soft and listen”.
Beviset fick jag på en framhoppning i ett stort ridhus då min 10-åriga elev red Imma. En ponny skickade av sin ryttare och satte av i sken mot utgången. Drog förbi Imma i högsta fart, snett bakom henne. Det naturliga för en häst i det läget är att fly, följa den som springer. Det gjorde inte Imma. Hon stannade och inväntade vad hennes ryttare ville att hon skulle göra.

Jag och Imma

 

I lördags var Czardas, 4år och 165cm hög, på sin första hopptävling. Min mamma ledde honom medan jag gick banan inne i ridhuset. Då hör jag hur en fyrhjuling drar förbi utanför ridhuset i full fart, med en tom vagn bakom som skapade ett väldigt oväsen på väg dit Czardas var.
Jag skyndade ut ur ridhuset ifall Czardas skulle bli skrämd, min mamma har svårigheter med sitt ena ben och är inte så snabb flytta sig om hästar skyggar.
Längre bort på stallplanen passerar fyrhjulingen förbi Czardas som mamma står och håller. Jag ser på hela Czardas uttryck; ”det här är en ny situation och jag vet inte hur jag ska reagera, men jag står still tills någon säger vad jag förväntas göra.”
Då kunde jag slappna av, han tänkte inte dra iväg med mamma.

I lördags var Czardas på sitt livs första tävling. Vi skuttade felfritt runt 60cm; största prövningen för dagen var att uppleva tävlingsplats, publik och framhoppning vilket han klarade bra.

 

Ibland ser jag inte utvecklingen av allt jobb jag lägger ned. Då känner jag mig trött, frustrerad och tårarna rinner av besvikelse. I de lägena har John kunnat hjälpa mig och bekräftat; det kommer inte bli 100% rätt varje gång jag övar men han ser förbättring hos min häst. Alltså är jag på rätt väg.

 

Jag har tackat John och sagt att de kunskaper jag fått med mig har gjort skillnad. Hans svar var:
”Kom ihåg att det är du som har lagt ned allt arbete. Jag har bara visat dig hur du ska göra. Det är du som gjort skillnaden.”

 

Oavsett om det är födelsedagseleven, jag själv, John eller någon annan; ibland känns våra försök otillräckliga. Men det är helt fantastiskt för varje gång vi får det att fungera; varje gång vi lyckas.

 

På jobbet, har mina kollegor ett uttryck som vi använder när vi stöter på motgångar med hästarna:
”What would John do?”

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “What would John do?

Varning för hovkrats

Louise Nyberg | 15/9 - 2019

Förra helgen var jag i England tillsammans med mamma och syrran. Vi bodde i Peterborough och spenderade två dagar som publik på fälttävlanstävlingen Burghley Horse Trial. En fantastisk upplevelse, många duktiga ekipage och mycket inspiration. Vi åker gärna dit igen!

 

Vid två tillfällen under resan tappade jag all förmåga att förstå det engelska språket:

– Första tillfället var när jag och syrran gick terrängbanan. Vi stegade avstånd mellan hindren när en funktionär kom och frågade oss ”are you supposed to be here?”. Tydligen var det bara ryttare och tränare som fick vara innanför avspärrningarna (rent hypotetiskt är vi ju ryttare och tränare). ”Sorry we speak swedish” svarade vi i våra Sverige-kepsar.

– Andra tillfället var när de vid incheckningen på väg hem skulle väga våra handbagage. Det här kommer inte sluta bra, tänkte jag. Så när de visade kön till vågen vi skulle stå i svarade jag ”sorry I speak swedish” och kunde istället gå ombord på planet.

 

Det gick inte så bra att checka in bagagen när vi skulle in på flygplatsen. Mitt handbagage tog sig inte igenom ”röntgenmaskinen” i säkerhetskontrollen. En äldre kvinna tog min väska åt sidan och frågade mig;
”Do you have any sharp items in your bag?”
”Yes”, svarade jag. ”I have a hoof-pick.”
”You have a what?”
”A hoof-pick.” (Hovkrats på engelska).
Hon öppnar väskan och det första hon möts av är ett par regnbågsfärgade stigbyglar som jag köpte på Burghley.
”What is this??”
”My stirrups.”
Jag tar fram hovkratsen (med en inbyggd vinöppnare på) och kvinnan konstaterar att hon måste hämta sin chef för att kunna fatta ett beslut.
Jag förklarar för kvinnan och hennes chef att en hovkrats använder man för att göra rent hästens hovar med och att jag köpt den som present till min vän. De ser på varandra och beslutar att jag får ta med mig min hovkrats.

 

Veckan som gått;

Manne – flyttade till Strömsholm i tisdags där han kommer bo en del under hösten medan syrran går hippologutbildningen där. De har passat på att gå terrängträning vilket gick bra, dock är inte Manne så förtjust i korna i närheten.

 

Czardas – har varit på Stjärnborg och dressyrtränat för Nina Känsälä tillsammans med mig. Han känns väldigt snäll att åka iväg med trots att han bara är fyra år.

 

Silver – har haft en tävlingsfri helg och tränat (det vill säga när han går att fånga i hagen) inför nästa helgs fälttävlan.

 

Tambor – har tävlat dressyr med Emilia och tog med sig två placeringar hem.

 

Killen – har tävlat hoppning med Emma T. Det blev en lyckad dag; dubbelt felfri i bägge klasser och två rosetter med hem.

 

Imma – upptäckte vi i somras att hon har spatt. Planen just nu är att hon kommer fortsätta fungera som tävlingsponny men håller på att sättas igång nu efter veterinärens råd. Det är mest jag som rider just nu.

 

Ulmus – har varit på Pay and Ride med Lilly och Julie hos Roslagens RKK. Han agerade dressyrprofessor; tjejerna red jättefint i varsin start i Lätt C:1. Deras första tävling på storhäst. Domaren belönade dem med bland annat en 9:a på den fria skritten.

 

Ballycar – har gått Pay and Ride med My och de red två fina ritter. Han har också varit med mig på hoppträning för Quentin Pleyers. Vi åkte hem med en bra känsla!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Rexona har gått i konkurs

Louise Nyberg | 28/8 - 2019

Ett av mina yngsta ponnybarn på ridskolan:
”Lollo, jag hörde att Rexona har gått i konkurs!”
Jag var tvungen att hålla tillbaka ett leende.
”Jag tror du menar att Rexona gått i pension.”

Ridskolan hade inte alls tänkt pensionera Rexona; vår plan var att hon skulle få tillbringa hela sin ålderdom hos oss för trygghet och omvårdnad. Men så hittade vi det perfekta stället för henne som sällskapshäst på en lyxig gård med alla tänkbara bekvämligheter: box där hon kan komma och gå som hon vill, borstar på väggen för kunna klia sig, härliga hagar och massa kärlek – Vilken lyckoträff.

Denna ponny har en speciell plats i mångas hjärtan. Allt ifrån att lära barn sitta på en häst för första gången till att vara ridskolans tävlingsponny. Det har varit fantastiskt att ha henne som arbetskollega då hon gjort det enkelt för oss ridlärare att ha lektion.

I lördags tävlade jag fälttävlan hos Muskö. Tillsammans med min hjälpreda Emma styrde jag dit med Ballycar i transporten för att starta H80. Det tog lite mer än 1,5 timme dit. Jag tänkte berätta om några av svårigheterna vi stötte på.

Jag och Imma, hemma på Grana

 

 

– Jag hinner precis ut ur Muskö tunneln innan jag får fel på bilen. (Ja, den var tankad.)
– En timme kvar tills jag starta och jag befinner mig 6km från tävlingsplatsen. Bilen kan omöjligt rulla vidare.
– Jag ringer Malin som befinner sig på tävlingsplatsen. Hon pratar med en i sekretariatet som utan att tveka säger till mig i telefon: ”jag kommer och hämtar dig”.
– Jag och Emma lastar ur Ballycar på en busshållplats och kopplar av släpet.
– Vår fantastiska räddare i nöden kommer, vi kopplar på släp, packar ur saker och jag ställer bilen längre in på en mindre väg. Ballycar kliver rakt in i släpet och vi åker till tävlingen.
– Sekretariatet hjälper oss, jag startar min dressyr och min hoppning. Inte mina säsongsbästa resultat men min häst var duktig (resultaten berodde inte på uppladdningen utan jag behöver helt enkelt rida bättre).
– Först nu har jag tid att ringa syrran. Hon är min hjälte och kommer hämta oss på tävlingen efter terrängen.
– Jag startar terrängen, felfri på hinder men långsam tid. Rundan i terrängen förbättrar oss i resultatlistan.
– Syrran har försökt ringa mig. Jag ringer upp och hon berättar att hon snart är framme på tävlingen.
– Jag ringer vägassistans att jag behöver bärgning till min bil. Jag förklarar läget att jag befinner mig på hästtävling.
– Sttax därefter ringer bärgaren och säger att han är på väg, han är snart vid min bil. Jag berättar att jag ska ta mig dit.
– Syrran ringer, hon är framme vid Arbottnavägen 4. Jag ser henne inte. Det visar sig att hon är vid fel Arbottnavägen 4, hon befinner sig 40 min bort.
– Jag behöver ta mig till min bil och möta bärgaren. Men hur? Jag lämnar Emma med Ballycar betandes gräs på tävlingsplatsen.
– Jag hittar två fantastiska pensionärer som erbjuder sig att köra mig till min bil.
– Bärgaren ringer och frågar på vilken adress min bil står. Till vänster, typ, efter Muskö tunneln svarar jag. På en busshållplats som jag inte vet vad den heter i en skog. Eller, vid en busshållplats.
– Jag och pensionärerna hittar rätt busshållplats. De lämnar av mig och åker vidare efter att jag tackat dem.
– Jag ringer bärgaren och meddelar vad busshållplatsen heter.
– Jag ska ta upp bilnyckeln ur min handväska men hittar ingen nyckel. Den är kvar på tävlingsplatsen.
– Jag ringer syrran och frågar var hon är. Hon är på väg mot Muskö tunneln.
– Jag chansar och ringer Malin. Jag har tur, de är fortfarande på tävlingsplatsen. Det går snabbare för dem att ta med sig nyckeln till mig än att syrran ska hämta nyckeln och sedan åka till mig.
– Malin föreslår att de ska ringa Emma och be henne komma med nyckeln men jag förklarar att hennes mobil är slut på batteri. De hittar Emma men hittar inte nyckeln.
– De vänder upp och ned på allt, hittar nyckeln och åker till mig.
– Bärgaren kommer. Inte så glad på att behöva vänta. Stackaren.
– Syrran kör förbi mig och fortsätter till tävlingen för att hämta släp, ponny och hjälpreda.
– Malin kommer med nyckeln, bärgaren tar bilen och kör iväg. Jag sätter mig på min påse med hösilage och väntar på busshållplatsen.
– Syrran hämtar mig och vi kan åka hem. Hon inser att hennes gäster till kräftskivan hemma kommer om tio minuter. Vi har 1,5 timme kvar hem.
– Vi inser att våra tre halvblod hemma väntar ute i hagen på att gå komma in. Syrrans världens bästa pojkvän och världens bästa bästis räddar situationen.
– Vi skrattar åt eländet som pågått hela dagen. Jag frågar Emma hur det gått för det ekipage som okontrollerat skenat förbi mig på dressyrframridningen. Den stackars ryttaren kämpade. Emma konstaterar att min dressyr hade gått bättre än hennes men att hon slutat på bättre tävlingsresultat än mig totalt. Då skrattade vi ännu mer; inte ens mitt tävlingsresultat var värt lördagens besvär.

Muskös tävlingsledare med funktionärer ( www.muskohsf.se ) ska ha allt beröm i hela världen. Stort tack för allt ni hjälpte oss med i lördags!
Tack till Malin för all din hjälp!
Tack syrran, som ställde upp som skjuts och som dagen efter åkte som ponnycoach till samma tävling igen (Kl 05.20 lastade de hästarna, jag morgonfodrade hästar hemma och åkte sedan för att jobba på ridskolan).

Min elev Erica och ridskolehästen Anjou ska tävla lokal dressyr i höst.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Rexona har gått i konkurs

Berätta om dina förväntningar

Louise Nyberg | 8/8 - 2019

 

Om du är en elev som rider en gång i veckan på ridskola, betyder det att du har en hel vecka på dig att gå och ladda inför det kommande ridpasset. Du kommer till ridskolan med tydliga förväntningar på vad du vill ska hända under ridpasset.

Om du åker iväg på en tre dagars hoppkurs, åker du dit med en tydlig förväntan och målbild av vad som kommer hända under kursen. Detsamma gäller om du åker på dressyrtävling med din häst; dina förväntningar är att du kommer rida programmet lika bra som du gör hemma i ridhuset.

Besvikelsen kommer när prestationen inte motsvarar dina förväntningar; det blev inte som du hade tänkt dig. Du lyckades inte fatta galopp, du ramlade av varje lektion på hoppkursen och din dressyrhäst vågade inte gå förbi domartornet.

Du suckar. Du berättar för dina ridkamrater hur besviken du är över att inte ha lyckats med dina förväntningar. Du pratar med mig, din tränare, och berättar om dina förväntningar som du mer än allt annat vill lyckas med.

Det är bra. Det är jättebra att du har ambitioner och vill. Det är bra att du vet vilka förväntningar du har. Men du glömmer en sak.
Du glömmer bort att berätta dina förväntningar för en viktig person i träningssatsning. Den viktiga personen är inte du själv, inte din tränare och inte dina kamrater.
Den viktigaste som behöver veta dina förväntningar är din häst.

När jag åker på hoppträning med min Czardas, 4år, så är min förväntning att vi ska lyckas hoppa felfritt och åka hem som ett mer utvecklat hoppekipage.
Czardas kommer dit utan att veta vad som förväntas av honom och han försöker under träningen lista ut vad han förväntas fokusera på. Är det läktaren, de andra hästarna, vattenmattan, spegeln eller hindren?
”Vänta nu, har jag en ryttare på ryggen också?” tänker Czardas. Ryttaren, det vill säga jag, försöker säga något.
Det kan ta flera år för en hopphäst att lära sig vad som förväntas av den när den kommer in på en hoppbana.

Czardas

Min ponny Imma är idag en läromästare som hjälper orutinerade ryttare runt hoppbanan. När hon var 6år och debuterade hoppning med mig  var allt nytt. Framhoppning, rörig tävlingsplats, tävlingshinder och speaker tyckte hon var jätteläskigt. Imma behövde mig som trygghet att dirigeras runt på tävlingen. Efter att vi tävlat några gånger kände jag hur Imma tog över taktpinnen och då visste jag att hon var redo att starta med ponnybarnen.

Imma och Lilly

 

I helgen startade jag Ballycar i Skåne. Han är snabb och älskar att kriga på terrängbanan. Av han och mig så är det bara jag som gått banan innan; jag vet vad vi har att förvänta oss och inte han. Vissa av hindren kommer snabbt ur sväng, till exempel vattenhindret låg gömt bakom ett annat hinder. Jag behöver vara förberedd för att kunna ge min häst rätt förutsättningar att lyckas. Jag behöver vara den av oss med en taktik.

Jag och Ballycar från helgens fälttävlan. 

 

När du sitter upp på din häst så vet den inte vad du förväntar dig av den. Du behöver vara den som säger till din häst att du vill att den ska lyssna för din skänkel. Du behöver lära dig hur du ska göra det och du behöver vara nyfiken för att hitta en lösning. Bli inspirerad av hur andra gör, inte att de gör det.
Detsamma gäller att hoppa, öva fattningar, öppna och så vidare. Du sitter upp i sadeln med en förväntning som du behöver kommunicera ut till din häst. Om du inte upplever att hästen är intresserad av att lyssna till det du har att säga, så är det en unik chans för dig att träna på hur du ska nå fram.

Hästen behöver din hjälp att leva upp till dina förväntningar. Det som du och jag tycker är självklart är inte alltid självklart för våra hästar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.