Elise – for president

Louise Nyberg | 16/10 - 2019

Jag får ganska ofta höra att det inte längre är som förr. Att de hästtjejer som en gång i tiden spenderade flera timmar med stallpyssel, rykta pälsar, smörja sadlar, hjälpa till att fodra och andades häst; inte längre finns. Allt ser annorlunda ut idag.

 

Det är sant att samhället ser annorlunda ut idag. Trots att ridskolan där jag jobbar, ligger mitt i Solnas bebyggelse (sju minuters promenad från närmaste tunnelbana) är det få barn som tar sig hit utan föräldrars sällskap. Barnens lektionstider på ridskolan måste med andra ord inte bara passa ihop med skolscheman utan även föräldrarnas arbetstider. Många barn har inte tid att hänga i stallet någon extra tid; antingen vill föräldrarna hem, skjutsa syskon till deras aktiviteter eller så är våra ridskoleelever på väg till nästa idrottsaktivitet efter avslutad ridlektion.

 

Många ridskolor här i Stockholm vill ha fritidsledare på ridskolan som finns här främst för barnen. Så att de ska kunna hänga i stallet och att föräldrarna ska känna att det finns en vuxen som leder barnens fritid där.
Personal finns alltid på plats; men de personerna behöver fodra, sköta hästar, verksamhet och hålla lektioner. En fritidsledare är tänkt att kunna stötta de elever som känner sig osäkra på hästarna, kunna föreslå aktiviteter för barnen och erbjuda läxläsning. Vara en tillgänglig vuxen som barn och unga kan vända sig till.

 

Barn och ungdomar lägger stort fokus på mobiltelefoner och sociala medier; till och med när de är i stallet. Konsekvensen blir att antalet minuter som läggs på hästskötsel minskar. Istället för att rykta tio minuter extra på hästen kollar de vad som hänt på instagram.

 

Så ja; samhället ser annorlunda ut. Vi ridlärare  står inför nya utmaningar och behöver hitta lösningar som förr inte behövdes.
Men svaret är nej; det är inte sant att hästtjejer som andas häst inte längre finns. Jag tänker att jag i bloggen ska ge bevis på att de (och hästkillar) finns.

 

Elise är 11 år och stallet är hennes andra hem. Hon suger in allt vi ridlärare säger och ser allt vi gör. Elise har flera kompisar på ridskolan, men har inget problem med att hänga här utan dem. Hon frågar oss vad hon kan hjälpa till med; alltid tillsammans med oss så hjälper Elise till att sopa, fodra, leda hästar och göra i ordning hästar.

Elise hämtar Lavina i hagen.

 

Jag vet inte om det är vi som har gett henne ett ”vettigt hästtänk” eller om Elise har det inbyggt från början:
”Lollo, när jag ska leda ut Lavina ur stallet så behöver jag väl gå genom dörren vid Lagunas box? Jag tänkte eftersom stegen till loftet är nere.”
”Det stämmer, Elise. Helt rätt tänkt.”
Att det är olämpligt att leda en häst förbi en stege är inte självklart för alla. Det är vi på ridskolan som har i uppdrag att lära ut säkerhet; vi gör vårt bästa.

 

En sak som är Elises styrka, är att hon har naturlig hand med hästarna. Hon är alltid trygg i hanteringen med dem, lugn och självklar. När jag har elever som är livrädda för hästarna; är bästa botemedlet alltid att använda Elise. När de ser hur tryggt hon hanterar hästarna, tänker barnen att de nog också vågar. Dessutom förklarar Elise på ett sätt så barnen lär sig förstå hästarna. Jag kan höra hur Elise förklarar med exakt samma meningar som jag och mina kollegor använder; men sättet hon säger det på gör det lätt för barnen att förstå.

 

Jag hade inte återhämtat rösten efter en förkylning när det var dags att introducera en grupp med 24 nybörjarbarn till ridskolan. Just den lektionen, deras första, skulle de inte rida. Istället skulle de få en guidad tur runt ridskolan samt genomgångar inför ridningen veckan därpå.
Min röst var nästan obefintlig. Jag frågade Elise om hon kunde hjälpa mig. Jag ledde gruppen runt anläggningen medan Elise berättade om sadelkammare, boxar, klubbrum och ridhus. Därefter hade Elise genomgång med barn och föräldrar om att leda häst, förbereda uppsittning och ta sig upp i sadeln. Jag fyllde i när Elise förklarade. Efteråt kom föräldrar fram till mig och tackade för en mycket bra första lektion. Jag hade inte klarat det utan Elise.

Elise och Noel

 

Elise har en kärlek till hästarna, framförallt till en som heter Noel. Vår hovslagare Lasse hade vid ett tillfälle svårt att fånga Noel i boxen (Noel tycker bäst om barn) och muttrade om hur jobbig han tyckte ponnyn var.
Elise stod bredvid och hörde Lasse, hon blixtrade snabbt till med svar på tal;
”NOEL ÄR FAKTISKT BARA BLYG!”
Nej, prata skit om Noel gör ingen ostraffat när Elise är i närheten.

 

Jag kan se hur Elise växer av att vara i stallet, på flera sätt. Vi vill erbjuda henne och alla våra andra ungdomar en trygg miljö. Vi i personalen vill inspirera till glädjen med hästarna och ridsporten.

 

Ibland säger föräldrar till mig; ”du vet Lollo att du är en förebild för de här barnen”.
Jag tror inte föräldrarna vet att deras barn är mina förebilder. För mig är de mycket större förebilder än världens elitryttare.
Såklart att deras driv, vilja att lära sig, fina sätt att lära andra och förstå hästarna inspirerar mig.

 

Om jag kunde välja vem som i framtiden ska bestämma viktiga saker, skulle jag absolut rösta för Elise.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

4

4 kommentarer på “Elise – for president

  1. Men Lollo… Du har så mycket fint inom dig så jag blir rörd. Sagt av en fd fritids ledare på Hufvudsta Ridskola från tiden då solna kommun tyckte det var viktigt att ridskolan hade en sån ❤️

    Du har så rätt! Barnen är förebilderna! ALLA barn förtjänar att bli sedda. Vilket du gör så bra Lollo. Heja dig!

Manchester – när mamma köper häst

Louise Nyberg | 14/10 - 2019

”Lollo, titta på den här!”
”Nej mamma, vi ska inte ha fler hästar.”
”Men den här tror jag på! Kolla vad fin den är! Gissa åldern på den?!”
”Mamma, kan vi inte göra något vettigt av de tre hästar vi redan har innan vi köper fler?”
”Eva och Björn gillar den här!”
”Mamma, det är inte Eva och Björn som ska ha den!”

 

Där stod vi med tre halvblod i stallet. Ulmus, den tilltänkta hopphästen som valde en dressyrkarriär istället. Guldhästen, som jag köpte som 4-åring och verkade kunna göra allt möjligt. Samt Portos, som mamma köpt från ridskola (han passade inte riktigt där) och nu svischade runt med mig och syrran i sadeln.
Jag sa nej till att köpa en fjärde häst. Syrran sa ingenting när mamma frågade henne.
Resultatet av den diskussionen blev att mamma köpte ett fjärde halvblod som hamnade i vårat lilla stall.

 

Om det fanns någon tanke med hästköpet? En framtida ”påläggskalv” kunde ju vara bra att ha. En unghäst tar ”ju inte så mycket tid” innan den blivit vuxen. Den extra boxen hade vi och hjälpen att utbilda honom hade vi också.

 

Manchester, lite mer än ett år gammal, valde vi att kalla Manne och han köptes direkt från uppfödaren Agneta Sjögren-Fredriksson. Vi såg hans mamma Thelma (e. Turban Rose – Ambassadeur) i hagen bredvid. Det stoet var den häst som Ludwig Svennerstål red junior-EM i fälttävlan på, efter att Thelma tävlat hoppning på 140cm nivå.
Mannes pappa var Marwin (e. Maurice – Aderlass) som tävlade hoppning internationellt med Helena Lundbäck.

Bild från första gången vi träffade Manne, då 1år gammal. 

 

Vi åkte till Agneta för att hämta Manne. Han hade aldrig åkt transport förut så med oss i transporten hade vi Guldhästen; han klev före Manne in i transporten som fint följde efter så lastningen tog inte många minuter.
I bilen på väg hem ringde de från stallet hemma.
”Portos har ett stort sår tvärs över nosryggen som måste sys. NU!”
Vi ringer distriktsveterinären som säger att hon är hos oss och syr ihop Portos inom 20 minuter. Vi har 45minuter kvar hem.
Väl hemma lastar vi ut lilla mini-Manne 1år gammal samt stora trygga Guldhästen. Skyndar upp till stallet där fina (och sömniga) Portos är ihopsydd och färdig, med fantastisk hjälp av veterinär och hjälpsamma stallkompisar.

 

Det skulle visa sig att Manne blev en av Agnetas sista hästar att sälja; efter många år med framgångsrik avel av tävlingshästar. Bara några få månader efter att vi hämtat Manne förlorade Agneta kampen mot cancern.

 

Resan med vår unghäst Manne; vi visste inte vad vi skulle få men har försökt göra vårat bästa längs vägen. Vad resultatet av en unghäst blir vet man aldrig i förväg.

Samtidigt som Manne skulle ridas in och matchas för 3års test så hade vår kompis Erika sin jämnåriga PopEyePJ (e. Perigueux – Silvio I), även kallad Poppe, i stallet.
Vi kunde hjälpas åt att matcha Manne och Poppe (Team ManPop) inför äventyret vilket underlättade allt. Inridning (hjälpas åt att hålla i snöre när ryttare skulle sitta på), löshoppning (bygga hela pusslet) samt lastning (och andra nya situationer).

Manne, Poppe och Erikas dotter Malin.

 

Både Manne och Poppe skötte sig bra på 3års testet, även om det inte blev några toppresultat så var det erfarenhet både för oss och hästarna. Det är inte lätt för en så ung häst att i en så pass ny situation leverera avspänd löshoppning, gångartstest samt ridprov. Hatten av för alla duktiga unghästutbildare i landet som gör det här på heltid!

 

Vi hade aldrig någon bestämd plan att Manne skulle bli syrrans tävlingshäst i fälttävlan; det bara blev så. Förutom att syrran har planerat och genomfört en bra plan med Manne varje år, så har han visat sig passa till fälttävlan. Känslan är att han är född till att göra det här.

Bild från syrrans och Mannes H100 start på Ryttarstadion

 

Syrran har inte haft bråttom, lagt in lugna perioder i Mannes träning och kombinerat det med dressyr, hopp och terrängträning. Vi har haft jättebra hjälp runtomkring oss; utan det hade det varit betydligt svårare att ha en unghäst.

Manne 4år på hopptävling med syrran.

 

Sista fälttävlanstävlingen för i år blev syrrans tvåstjärniga debut; varken hon eller Manne har någonsin ridit så svår klass innan.
Dressyren innehöll några galoppombyten för mycket (laddad häst). Hoppningen gjorde de felfri med god marginal. I terrängen såg varje anridning stadig ut och de gick i mål utan ett enda fel på hinder.

Manne är bara sju år gammal. Det är roligt att rida honom alla dagar i veckan och han är en riktigt mysig individ att lära känna.
Mannemannen; vi ser fram emot kommande tränings- och tävlingssäsonger med dig. Det ska bli spännande att fortsätta den här resan!

 

Och slutligen: okej då, mamma. Det blev ganska bra det här hästköpet.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

What would John do?

Louise Nyberg | 1/10 - 2019

Jag började dagen med att morgonfodra Czardas och Ulmus, pappa skulle släppa ut dem senare. Jag skjutsade mamma till Sollentuna Ridklubb där hon var funktionär på deras dressyrtävlingar. Jag åkte vidare till jobbet på Hufvudsta.

 

”Vet du, Lollo, det är min födelsedag idag!”
En av mina elever på ridskolan strålade ett leende mot mig.
”Vad härligt att du får rida på din födelsedag!”
”Jag vet!” var svaret jag fick.
Under ridlektionen fick eleverna öva några galoppfattningar; de är på den nivån att de inte riktigt fått kläm på det ännu. Ibland blir det galopp och ibland inte, men innan höstterminen är slut så vet jag att det (med lite träning till hjälp) kommer sitta stadigt hos eleverna.
När de skrittade av såg jag hur födelsedagselevens underläpp darrade okontrollerat och tårarna var på väg att ramla nedför kinderna. Så stor var besvikelsen att alla galoppfattningar inte suttit perfekt, för eleven var det lika illa som jordens undergång. Plötsligt kändes det som jag förstört elevens födelsedag. Jag tröstade och sa att vi kommer öva mer på galoppfattningar.

 

Efter lektioner och lunch, fylldes ridskolan med närmare 150 personer som deltog i eftermiddagens clinic. Eamon Hickey och John Ricketts ägnade flera timmar åt att visa olika hästar och berätta om sitt arbete. Jag hann inte vara kvar under hela clinicen, utan åkte hem för att ta in och fodra hästar på gården.

 

På vägen hem reflekterade jag över det som John och Eamon pratat om och visat. Hur viktiga de dagliga rutinerna är, hur tydlighet löser problem, hur vi ska läsa hästen, hur vi ska minska säkerhetsrisker i hantering, kommunikation och hur vi ska bli bättre i vår tajming. Både John och Eamon sa att de lagt ned flera år och timmar på att öva och träna. De har haft sömnlösa nätter, varit frustrerade och besvikna över att inte alltid lyckas.

 

Jag parkerade bilen utanför mitt hus och styrde stegen mot stallet, fylld med inspiration. 36 hästar skulle ledas in i stallet; det vill säga 36 tillfällen för mig att öva. Läsa häst, lösa situationer och öva min timing.

 

Därefter skulle fyra av mina hästar promeneras som motion istället för ridning. Slippa sadel, ryttare och bett för en gångs skull men ändå byta underlag för lederna och röra muskulaturen. Jag valde att leda dem två och två.

 

Jag har mina senaste femton år varit inspirerad av John. Han har löst så många av mina problem i hästhantering, gett mig en självständig trygghet och förklarat så mycket jag inte förstått tidigare. Han har fått allt att bli så självklart för mig.

 

Jag har velat dela med mig av det här till andra och deras hästar. Jag har så gärna velat berätta att det finns lösningar; som jag prövat på mina hästar. Och det har fungerat!
Till svar har jag ibland fått; ”det är inte på grund av det du gjort, Lollo. Det är för att dina hästar råkar vara enkla. Min häst är mycket mer komplicerad än dina.”
Dessa tankar gick genom mitt huvud medan jag gick. I mörkret, det regnade och en häst i varje hand. Tillbaka till stallet igen och hämtade nästa två.

 

Ingen av de fyra hästarna jag promenerade försökte kliva på mig, skyggade för skuggor, drog iväg mig, släpades efter mig eller stannade plötsligt. Istället marscherade de med avspända steg och öronen framåt. Vi hade en tyst överenskommelse om att vi litade på varandra.

 

Istället för att berätta vad John lärt mig, kan jag berätta vad jag sett. Vilka skillnader jag sett.

 

Med Johns hjälp fick jag en bättre förståelse för Portos. När John första gången mötte oss fanns inget samspel, bara en stark missförståelse och en hög energi från två håll som försökte göra rätt men allt blev bara fel. John förvandlade oss. Portos kunde i slutet av vår resa följa minsta rörelse jag gjorde med axeln, jag behövde bara lägga en blick på hans bakhov för att han skulle flytta den.
Han kunde galoppera lös i ridhuset i full galopp, sänkte jag min ena axel tvärstannade han och vände sig om mot mig. Såg rakt in i mina ögon.

Jag och Portos

 

När Imma kom till oss var hon svår att fånga i boxen. Kände sig långt ifrån trygg i alla situationer, blev lätt spänd och reagerade starkt på förändring. Med sättet John lärt mig, kunde jag få Imma till att ”be soft and listen”.
Beviset fick jag på en framhoppning i ett stort ridhus då min 10-åriga elev red Imma. En ponny skickade av sin ryttare och satte av i sken mot utgången. Drog förbi Imma i högsta fart, snett bakom henne. Det naturliga för en häst i det läget är att fly, följa den som springer. Det gjorde inte Imma. Hon stannade och inväntade vad hennes ryttare ville att hon skulle göra.

Jag och Imma

 

I lördags var Czardas, 4år och 165cm hög, på sin första hopptävling. Min mamma ledde honom medan jag gick banan inne i ridhuset. Då hör jag hur en fyrhjuling drar förbi utanför ridhuset i full fart, med en tom vagn bakom som skapade ett väldigt oväsen på väg dit Czardas var.
Jag skyndade ut ur ridhuset ifall Czardas skulle bli skrämd, min mamma har svårigheter med sitt ena ben och är inte så snabb flytta sig om hästar skyggar.
Längre bort på stallplanen passerar fyrhjulingen förbi Czardas som mamma står och håller. Jag ser på hela Czardas uttryck; ”det här är en ny situation och jag vet inte hur jag ska reagera, men jag står still tills någon säger vad jag förväntas göra.”
Då kunde jag slappna av, han tänkte inte dra iväg med mamma.

I lördags var Czardas på sitt livs första tävling. Vi skuttade felfritt runt 60cm; största prövningen för dagen var att uppleva tävlingsplats, publik och framhoppning vilket han klarade bra.

 

Ibland ser jag inte utvecklingen av allt jobb jag lägger ned. Då känner jag mig trött, frustrerad och tårarna rinner av besvikelse. I de lägena har John kunnat hjälpa mig och bekräftat; det kommer inte bli 100% rätt varje gång jag övar men han ser förbättring hos min häst. Alltså är jag på rätt väg.

 

Jag har tackat John och sagt att de kunskaper jag fått med mig har gjort skillnad. Hans svar var:
”Kom ihåg att det är du som har lagt ned allt arbete. Jag har bara visat dig hur du ska göra. Det är du som gjort skillnaden.”

 

Oavsett om det är födelsedagseleven, jag själv, John eller någon annan; ibland känns våra försök otillräckliga. Men det är helt fantastiskt för varje gång vi får det att fungera; varje gång vi lyckas.

 

På jobbet, har mina kollegor ett uttryck som vi använder när vi stöter på motgångar med hästarna:
”What would John do?”

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “What would John do?

Rexona har gått i konkurs

Louise Nyberg | 28/8 - 2019

Ett av mina yngsta ponnybarn på ridskolan:
”Lollo, jag hörde att Rexona har gått i konkurs!”
Jag var tvungen att hålla tillbaka ett leende.
”Jag tror du menar att Rexona gått i pension.”

Ridskolan hade inte alls tänkt pensionera Rexona; vår plan var att hon skulle få tillbringa hela sin ålderdom hos oss för trygghet och omvårdnad. Men så hittade vi det perfekta stället för henne som sällskapshäst på en lyxig gård med alla tänkbara bekvämligheter: box där hon kan komma och gå som hon vill, borstar på väggen för kunna klia sig, härliga hagar och massa kärlek – Vilken lyckoträff.

Denna ponny har en speciell plats i mångas hjärtan. Allt ifrån att lära barn sitta på en häst för första gången till att vara ridskolans tävlingsponny. Det har varit fantastiskt att ha henne som arbetskollega då hon gjort det enkelt för oss ridlärare att ha lektion.

I lördags tävlade jag fälttävlan hos Muskö. Tillsammans med min hjälpreda Emma styrde jag dit med Ballycar i transporten för att starta H80. Det tog lite mer än 1,5 timme dit. Jag tänkte berätta om några av svårigheterna vi stötte på.

Jag och Imma, hemma på Grana

 

 

– Jag hinner precis ut ur Muskö tunneln innan jag får fel på bilen. (Ja, den var tankad.)
– En timme kvar tills jag starta och jag befinner mig 6km från tävlingsplatsen. Bilen kan omöjligt rulla vidare.
– Jag ringer Malin som befinner sig på tävlingsplatsen. Hon pratar med en i sekretariatet som utan att tveka säger till mig i telefon: ”jag kommer och hämtar dig”.
– Jag och Emma lastar ur Ballycar på en busshållplats och kopplar av släpet.
– Vår fantastiska räddare i nöden kommer, vi kopplar på släp, packar ur saker och jag ställer bilen längre in på en mindre väg. Ballycar kliver rakt in i släpet och vi åker till tävlingen.
– Sekretariatet hjälper oss, jag startar min dressyr och min hoppning. Inte mina säsongsbästa resultat men min häst var duktig (resultaten berodde inte på uppladdningen utan jag behöver helt enkelt rida bättre).
– Först nu har jag tid att ringa syrran. Hon är min hjälte och kommer hämta oss på tävlingen efter terrängen.
– Jag startar terrängen, felfri på hinder men långsam tid. Rundan i terrängen förbättrar oss i resultatlistan.
– Syrran har försökt ringa mig. Jag ringer upp och hon berättar att hon snart är framme på tävlingen.
– Jag ringer vägassistans att jag behöver bärgning till min bil. Jag förklarar läget att jag befinner mig på hästtävling.
– Sttax därefter ringer bärgaren och säger att han är på väg, han är snart vid min bil. Jag berättar att jag ska ta mig dit.
– Syrran ringer, hon är framme vid Arbottnavägen 4. Jag ser henne inte. Det visar sig att hon är vid fel Arbottnavägen 4, hon befinner sig 40 min bort.
– Jag behöver ta mig till min bil och möta bärgaren. Men hur? Jag lämnar Emma med Ballycar betandes gräs på tävlingsplatsen.
– Jag hittar två fantastiska pensionärer som erbjuder sig att köra mig till min bil.
– Bärgaren ringer och frågar på vilken adress min bil står. Till vänster, typ, efter Muskö tunneln svarar jag. På en busshållplats som jag inte vet vad den heter i en skog. Eller, vid en busshållplats.
– Jag och pensionärerna hittar rätt busshållplats. De lämnar av mig och åker vidare efter att jag tackat dem.
– Jag ringer bärgaren och meddelar vad busshållplatsen heter.
– Jag ska ta upp bilnyckeln ur min handväska men hittar ingen nyckel. Den är kvar på tävlingsplatsen.
– Jag ringer syrran och frågar var hon är. Hon är på väg mot Muskö tunneln.
– Jag chansar och ringer Malin. Jag har tur, de är fortfarande på tävlingsplatsen. Det går snabbare för dem att ta med sig nyckeln till mig än att syrran ska hämta nyckeln och sedan åka till mig.
– Malin föreslår att de ska ringa Emma och be henne komma med nyckeln men jag förklarar att hennes mobil är slut på batteri. De hittar Emma men hittar inte nyckeln.
– De vänder upp och ned på allt, hittar nyckeln och åker till mig.
– Bärgaren kommer. Inte så glad på att behöva vänta. Stackaren.
– Syrran kör förbi mig och fortsätter till tävlingen för att hämta släp, ponny och hjälpreda.
– Malin kommer med nyckeln, bärgaren tar bilen och kör iväg. Jag sätter mig på min påse med hösilage och väntar på busshållplatsen.
– Syrran hämtar mig och vi kan åka hem. Hon inser att hennes gäster till kräftskivan hemma kommer om tio minuter. Vi har 1,5 timme kvar hem.
– Vi inser att våra tre halvblod hemma väntar ute i hagen på att gå komma in. Syrrans världens bästa pojkvän och världens bästa bästis räddar situationen.
– Vi skrattar åt eländet som pågått hela dagen. Jag frågar Emma hur det gått för det ekipage som okontrollerat skenat förbi mig på dressyrframridningen. Den stackars ryttaren kämpade. Emma konstaterar att min dressyr hade gått bättre än hennes men att hon slutat på bättre tävlingsresultat än mig totalt. Då skrattade vi ännu mer; inte ens mitt tävlingsresultat var värt lördagens besvär.

Muskös tävlingsledare med funktionärer ( www.muskohsf.se ) ska ha allt beröm i hela världen. Stort tack för allt ni hjälpte oss med i lördags!
Tack till Malin för all din hjälp!
Tack syrran, som ställde upp som skjuts och som dagen efter åkte som ponnycoach till samma tävling igen (Kl 05.20 lastade de hästarna, jag morgonfodrade hästar hemma och åkte sedan för att jobba på ridskolan).

Min elev Erica och ridskolehästen Anjou ska tävla lokal dressyr i höst.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Rexona har gått i konkurs

Ulmus – dressyrhästen som dök upp ur Dalälven

Louise Nyberg | 20/8 - 2019

Ibland händer det att min familj köper en häst. Alltid i samband med att vi köper hästen får vi frågan: ”vad är tanken att hästen ska tävla, vad ska den användas till?”

Självklart har vi alltid en plan med hästköpet, men facit står du aldrig med förrän i efterhand. Här kommer berättelsen om en av de hästar, där vi inte hade kunnat gissa vilken resa vi hade framför oss.

 

Ulmus (sv halvblod f. 2000, e. Roderik – Brustolon xx) har bott hos oss i över tio år.
Han föddes i Skåne och tanken var att han skulle bli fälttävlanshäst. De åkte över till Tyskland på träningar och tog med Ulmus, vi tror att han även gått hubertusjakt. Planerna på att göra honom till fälttävlanshäst lades ned då Ulmus ansågs för feg på vattenhinder.

Då hamnade han i Stockholm och skulle bli dressyrhäst. Men efter tid med träning och tävling ansågs han inte ha vad som krävdes för att bli en framgångsrik dressyrhäst. Då såldes han istället som hopphäst och det var då vi köpte honom. Han blev min systers första egna storhäst.

Första sommaren med Ulmus, Syrran hoppar 

 

Första sommaren med Ulmus var vi på träningsläger i Avesta. Vi bodde kvar på anläggningen med våra hästar efter avslutat läger, eftersom vi skulle vara med på ett hoppmeeting i närheten veckan efter.

Dalälven låg nära anläggningen och på ett ställe fanns en strand där man kunde bada med häst.
Vi blev tillsagda att inte gå för långt ut från stranden då vattnet snabbt blev djupt. När jag frågade hur långt ut man kunde gå fick jag svaret: ”det märker ni”.

 

När vi kom till vattnet tog syrran på Ulmus täten. Han tvekade vid strandkanten, inte alls övertygad om att gå ned i vattnet. Men syrran skänklade bestämt på.
Då tog Ulmus ett stort språng rakt ut i vattnet med syrran på ryggen och min häst Rajjan, 177cm hög, följde efter.
Jag minns hur jag sitter ovanpå Rajjan som sjunker, nästan hela hans huvud sjunker under vattenytan. Hela hästen flyter upp till ytan igen, med mig fastklamrad vid sadeln. Jag spottar ut vatten och lyckas med tygeln vända Rajjan så hans huvud pekar mot stranden.
Då känner jag hur extremt starka strömmarna är. Hade jag inte haft Rajjan att hålla i så hade jag inte haft en chans att ta mig upp. Jag manade på Rajjan med rösten och han tog sig mot stranden. Jag höll båda mina händer i en stigbygel och så drog han upp mig ur vattnet.

 

Uppe på stranden hör jag hur syrran skriker rakt ut mot vattnet. Hon har också lyckats ta sig upp men Ulmus simmar vidare längs med strömmen. Och försvinner bakom vassen.
Jag drar av mig mina genomdränkta stövlar och lämnar över Rajjan till syrran. Sen springer jag; förbi stora tjusiga hus, tvärs över gräsmattor, förbi bryggor. Hela tiden längs med vattnet och med Ulmus snett framför mig simmandes i vattnet.
Det tar stopp, jag står framför ett buskage av vass och tistlar högre än mig själv. Det växer i gyttja och omöjligt att ta sig runt. Jag tar sats och springer rakt igenom buskaget.
Jag får syn på Ulmus och är ikapp honom, men det finns ingen strand där han kan ta sig upp. Han letar efter någonstans att komma upp på land.

 

Plötsligt slutar buskaget och jag finner mig ståendes på en gräsmatta vid ett hus. Vid vattnet har en massa vass klippts bort men det är fortfarande gyttja där vassen vuxit.
Jag hinner inte tänka igenom alternativen utan är på väg att hoppa ut i vattnet mot Ulmus tyglar.
”ULMUS!”
Han vänder på huvudet och får syn på mig innan jag hunnit hoppa ned i vattnet. Målinriktat bestämmer han sig för att ta sig upp där jag står. Jag får tag i tygeln, Ulmus är på väg att fastna med alla fyra ben i gyttjan men jag manar på honom.
”Kom igen! Ja, kom igen!”
Ulmus lyckas. Han slår sig fram genom gyttjan med frambenen för att nå fast mark. Till slut står han uppe på gräset och hämtar andan. Jag står med armarna runt hans hals och kollar hans ben. Han ser oskadd ut.

 

”Titta, mamma! EN HÄST!”
Jag vänder mig om och inser att uppe på en balkong står en mamma, stirrandes på oss, med två små barn. Nere på gräset vid husets ytterdörr står pappan, han ser ut som att han sett ett spöke.
Plötsligt svänger en motorbåt in till tomten med sex stycken personer i som tydligen sett allt som hänt. En cyklist samt en annan kvinna kommer springandes runt huset för att se vad som hänt; de har sett mig springa.
Pappan frågar mig om jag behöver någon hjälp.
”Jag behöver ett par skor”, svarar jag. ”Jag kan inte leda hem min häst barfota.”

 

De första åren Ulmus bodde hos oss var det dressyr- och hoppträningar, uteritter samt hopptävlingar som gällde. Svårigheten var att Ulmus var extremt tittig både på hemmaplan och på tävling. Det räckte med en enda tittig planka för att Ulmus skulle bli väldigt spänd.

 

Tränare rekommenderade syrran att sälja Ulmus; hon stod i ett vägval. Sälja hästen och köpa en som passade hennes satsning bättre eller byta satsning som passade hennes häst bättre.

Syrran hade aldrig sett sig själv som dressyrryttare och tyckte inte dressyrtävlingar var särskilt kul. Men hon tyckte mycket om Ulmus och bestämde sig för att ge honom ett år. Trots att det inte var särskilt enkelt att tävla dressyr på Ulmus (tittig för allt, ofta spänd) så ville syrran ge det en chans. Annars skulle hon behöva sälja Ulmus och köpa en annan.

Plötsligt var det som att något började lossna, syrran kom hem med rosetter från varje tävling hon ställde upp i. Hon började hitta knappar som fungerade på Ulmus.

Syrran och Ulmus, Gripens dressyrmeeting gick väldigt bra 

 

Hon har alltid försökt anmäla sig till två klasser varje tävling, han är mindre spänd klass två och då går det oftast bättre.
Några år av systematiskt tränande och tävlande har kvalat dem till Medelsvår B.

Syrran och Ulmus på uppvisning i Hagaparken 

 

Förutom dressyrkarriären så har Ulmus blivit mer och mer trygg att hoppa med. Även om han inte tävlar hoppning och fortfarande är tittig, så tycker Ulmus att det är väldigt roligt att hoppa.
Tillsammans med syrran så blev Ulmus även en godkänd riddarhäst i Celeres Nordica (ett riddarsällskap i Uppsala) och fick bland annat åka till Finland på uppvisning.

Ulmus är en häst som aldrig visar något dåligt humör och som alltid älskar sitt arbete. Idag består Ulmus vardag av att uppfostra unghästar, uteritter, tävla Msv C dressyr med syrran, träna ponnytjejer i hoppning samt agera dressyrlexikon åt dem. Att ha Ulmus på lektion när man undervisar är en lyx.
Förra året fick en av ponnytjejerna debutera storhäst dressyr på Ulmus och de placerade sig i båda starterna.

19år gammal är han nu men har aldrig känts finare i dressyren. Min syster är en av mina största idoler, vilket är en helt annan historia. Det är hon som lagt ned allt arbete med Ulmus.
Till Ulmus, du anar inte hur mycket glädje du ger oss och du kommer aldrig få något annat hem än här på Grana.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Aminda – fälttävlansryttaren med drömjobbet

Louise Nyberg | 4/8 - 2019

Min syster föreslog förra sommaren att vi kunde åka med några hästar till Skåne för att vara med på en fälttävlansvecka där. I samband med den fick jag träffa Aminda Ingulfson, fälttävlansryttaren med många ess i rockärmen.

Hon är C-tränare, driver eget företag med 6 hästar samt arbetar som forskningsassistent inom biomekanik på häst på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Att Aminda är civilingenjör i teknisk matematik och examinerad beridare från Flyinge har gett henne drömjobbet på SLU.

Jag var nyfiken att veta mer om Aminda och passade på att fråga henne nu när vi var i Skåne och tävlade fälttävlan.

Aminda och Rozie

 

 

Nu är veckan ”Sommarfälttävlan i Skåne” precis avklarad där du ingår i det team som organiserat och genomfört veckan. Hur känns det nu när veckan är över?

Sommarfälttävlan i Skåne arrangeras för andra året i år. Tanken är att det ska bli ett årligt återkommande arrangemang någon gång under sommarmånaderna. Vårt mål är förutom att arrangera tävling att sprida kunskap och sprida sporten. Därför lägger vi fokus på introduktioner som Sugar Cup och kurs för fälttävlanskort. Vi har en kunskapsdag med intressanta föreläsare som själva oftast har en anknytning till fälttävlan. I år hade vi ett hinderbanelopp där man kan vara med utan att ha något hästintresse alls, men ändå få se hur en terrängbana ser ut, och förhoppningsvis komma tillbaka senare i veckan för att se hästarna ta sig an samma bana. Målet är i framtiden att fälttävlansSverige möts under en vecka i Skåne och umgås och har trevligt och unga kan inspireras av gamla (och kanske även tvärt om).

 

Många arrangörer runtom i Sverige jobbar hårt för att erbjuda oss ryttare bra tävlingar. Har du något tips till andra som arrangerar tävling?

Att arrangera ska vara kul! Se till att ha tillräckligt med funktionärer så ni inte blir utbrända. Bjud på lite godis så håller funktionärerna humöret uppe. Försök skaffa lite sponsorer, med fina hederspriser blir ryttarna lite extra glada också.

 

Du rider 6st hästar just nu varav 4st är dina egna, samtidigt som du är forskningsassistent.  Jag är nyfiken på hur du löser ditt vardagspussel?

Vardagspusslet är svårt. I perioder får vissa saker vänta lite, och det handlar hela tiden om att prioritera. En viktig sak är att ha ett bra team runt sig, så om jag är borta från stallet en dag så finns någon som tar hand om hästar och stall. Hela mitt liv är väldigt flexibelt och ändras från dag till dag, då är det viktigt att också mitt team är flexibelt. Tex min tränare brukar kunna byta träningstider med kort varsel, mina elever likaså. Mitt jobb på SLU kan jag göra när som helst, ofta blir det kvällsjobb. Men ibland är det tufft, som nu när det varit Sommarfälttävlan har två hästar fått vila helt i 10 dagar och de andra fått gå lite varannan dag.

 

Är det fälttävlan som är inriktningen med alla sex hästar du rider?

Grundplanen är att alla går fälttävlan. Jag har en som inte tycker dressyr och terräng är så kul, så han får gå hoppning. Planen är att han ska tävla lite och sen säljas till någon som vill hoppa med honom. Men jag börjar alltid med fälttävlan med alla hästar, om jag sedan upptäcker att någon häst är bra eller dålig på något specifikt så kan man ändra planen. Det viktigaste är att lyssna på hästen så den får göra det den känner sig bekväm med och tycker är roligt.

 

Vilken tävlingssäsong du haft i år! I juni tog du silver på nordiska mästerskapen i fälttävlan för seniorer och guld med laget, du red huntingen i Falsterbo och nu i helgen vann du klassen DM för Skåne Senior i fälttävlan.
Din pappa säger att du är inne i ett bra flyt just nu, dina hästar är i bra form och det ligger mycket hårt arbete bakom. Vad säger du själv?

Denna säsongen har varit helt otrolig! På 21 starter i år har det blivit 15 placeringar. Höjdpunkten såklart nordiska med lagguld och individuellt silver och en individuell tredjeplats i klassen på min andra häst. Just nu har jag väldigt fina hästar som jag tror på. Jag har kämpat länge och inte gett upp! Jag vill hela tiden bli bättre och försöker hela tiden lära mig mer. Jag har hittat tränare och inspirationskällor runt mig som jag hela tiden kan prata med och diskutera med för att bli bättre. Man blir inte bättre om man inte utmanar sig själv och vågar prova nytt. Om en tränare säger att jag ska ändra något så ger jag det alltid en chans, även fast det inte alltid känns bättre just då, men förhoppningsvis kan det ge resultat över tid. Men då gäller det också att man har förtroende för sin tränare och litar på att det den säger är rätt. För mig är personkemi med min tränare väldigt viktigt.

 

Hur var det att starta Falsterbos hunting? Vad behöver man vara beredd på om man vill starta den klassen?

Huntingen i Falsterbo är alltid rolig att rida. Att få rida in på den stora arenan med fullsatta läktare är oslagbart. Jag tycker konceptet med att snabbast vinner är fel, folk tror att detta är fälttävlan, vilket det inte är. Själv ser jag det mer som reklam för mig själv och mitt fokus är att representara mig själv och mitt varumärke på ett respektabelt sätt. Dels väljer jag en häst som hoppar bra, så att jag förhoppningsvis är felfri i hoppningen. Jag väljer också en som är kvick, då hindren kommer väldigt snabbt under terrängdelen och både häst och ryttare behöver reagera snabbt. Jag väljer också en häst som inte bryr sig så mycket om publik och omgivningen, eftersom det kan vara lite mycket under ritten. Dock tror jag att det kommer se annorlunda ut nästa år. Kanske rids terrängdelen på en optimaltid, och man får tilläggssekunder utifrån den, och sedan är hoppningen en omhoppningsbana. Återstår att se.

 

Du är uppvuxen i Norge och började tävla fälttävlan där innan du flyttade till Sverige. Hur skiljer sig förutsättningar som fälttävlansryttare i Norge och Sverige?

Förutsättningarna för fälttävlan i Sverige och Norge är väldigt olika. I Sverige har du många fler tävlingar per år. Om man dessutom som jag bor i Skåne så har man fälttävlan nästan varannan helg under hela säsongen. Även Danmark är nära, så behövs det kan man snabbt åka dit. I år har jag gjort 21 starter och då har 17 av de starterna varit max 2 timmar bort. När jag bodde i Norge hade jag 5 timmar till närmsta fälttävlan.

 

Ditt arbete som forskningsassistent på SLU, kan du berätta lite om vad ni gör?

Det bedrivs en hel del forskning om hästens rörelseapparat, det mesta fokus ligger på hältor och symmetrier/osymmetrier. Jag har fått börja på en ny inriktning som tittar på prestation hos sporthästar, och tittar då bara på friska hästar. Just nu tittar jag på hästar som hoppar två hinder och försöker hitta sätt att mäta hur bra de är. Och vad är bra egentligen? Vad är ett normalt språng och vad är ett bra respektive dåligt språng? Eftersom ingen riktigt har tittat på detta än så finns inget program som kan hjälpa oss på vägen till dessa svar. Så under tiden måste jag göra ett program som kan räkna fram siffror på de saker vi ser, så de kan jämföras.

 

Slutligen: all kunskap du samlat på dig hittills med din bakgrund, hur tänker du kring hållbara hästar? Vad tycker du att vi ryttare behöver tänka på?

Om hästen inte håller har man ingen häst att rida på, vilket är tråkigt för ryttaren, men framförallt tråkigt för hästen som oftast har ont någonstans. Därför är det viktigt att hela tiden ha i bakhuvudet vad du gör med din häst. Jag försöker tänka så att varje pass ska ha ett syfte. Om jag rider ett dressyrpass på ridbanan så kanske syftet är att träna program. Jag försöker också alltid variera underlag. Jag kanske rider program på fibersand en dag och nästa gång jag rider på ridbana så rider jag på sand/träflis. Som fälttävlansryttare rider man ju ofta på gräs, så jag rider ofta på gräs, nästan alltid utan broddar så hästarna vänjer sig vid att halka lite ibland, och för att det är mer naturligt och sliter mindre på leder. Förutom underlag är det viktigt att variera arbetet. Om du rider dressyr så se till att du inte gör samma sak varje gång, utan variera. Sen är återhämtningen jätteviktig. Se till att låta hästen vila efter en intensiv tränings- eller tävlingsperiod. Och se till att dessa perioder inte blir för långa. Det där är ju lättare när man har fler hästar, då har man ändå något att rida och tävla på även fast någon vilar. Sammanfattningsvis, variera arbetet, variera underlaget, låt hästen få tid för återhämtning både korta och långa perioder, lyssna på hästen och våga stryka dig från en tävling om den inte känns helt hundra.

Aminda och Hot Cup

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Att genomföra en tävling

Louise Nyberg | 29/7 - 2019

I helgen har vi startat på Väsby Ridklubbs fälttävlan;
– Linda och Manne H100 på lördagen
– Jag startade min D-ponny Ballycar i H80 lördag.
– Emma och Killen P70 söndag.
– Nellie och Silver P60 söndag.
(H står för storhäst klass och P för ponnyklass, siffran är klassens höjd.)

 

Vi hade lagt upp en plan för hur veckan skulle se ut med ridpass, vila, packning, foderstat, tider osv.
– Min plan med Ballycar fick jag ändra pga ett skavsår som jag ville låta läka. Därför fick jag rida alla pass barbacka inför tävlingen. Ballycar visade sig på måndagen vara i akut behov av skoning med fyra lösa skor (funkar inte att tävla fälttävlan med lösa skor).
– Emmas plan med Killen fick ändras då han tappade en sko tre dagar innan tävling och vi inte ville att hoven skulle slitas på.
– Nellies plan med Silver fick ändras då han tappade en sko en vecka innan tävling. Nellie 11år fick istället öva sitt dressyrprogram på jättehalvblodet Ulmus. Silvers hov behövde vila i väntan på en sko.
– Syrran behövde både hinna med projektet ”bygga ny gödselstack” på gården och trimma Manne inför tävling.

”Projekt Gödselstack” sommaren 2019

 

Som om inte det var nog så var dagarna under veckan otroligt varma. Vi hjälptes allihop åt med att fylla vatten till hästarna flera gånger per dag, bygga nya hagar med skugga, svalka hästarna med bad i spolspiltan och ta in dem i stallet de varmaste timmarna.

Sommartid behöver vi sprida ut hösilaget så det inte blir dåligt av värmen.

 

Ett annat uppdrag varje vecka: handla

 

Behoven av skoning lyckades vi lösa genom att boka en hovslagardejt dagen innan tävlingen. Samma morgon trodde jag att vi skulle behöva ställa in skoningarna (och tävlingarna) pga värmen. Vår stackars hovslagare slet hårt i värmen och jag vet inte hur jag ska kunna tacka för den räddningen.

Vi kom iväg på tävling till slut.

 

Lördagen red jag min dressyr; Ballycar började programmet spänt men blev bättre. Manne var lite väl laddad i sin dressyr men syrran skötte det med ro.
Hoppningen var Ballycar felfri, Manne petade ett hinder.
Båda två hästarna klarade veterinärbesiktningen. Under dagen såg vi till att hästarna skulle klara värmen så bra som möjligt. De trivdes bra i sin transport och återhämtade sig snabbt.

Hästarna serveras vatten, kraft, hö och salt.

 

I terrängen glänste Manne, lekte igenom banan och satte ytterligare ett kval till 2* klass. Felfri på hinder och i tid.
Ballycar fick terrängen att kännas enkel och gick i mål felfri på hinder och i tid. Innan terrängen låg vi utanför placering men slutade på ett så bra resultat att vi kom trea.

Söndagen red Nellie och Emma sina dressyrprogram utan missar även om hästarna kändes spända. Killen felfri i hoppningen och Silver ett pet.
Hästarna gick igenom besiktningen, blev ordentligt omhändertagna i värmen och ryttarna såg till att äta samt dricka mycket för att orka med dagen.

Nellie och Grennan Silver. Foto: Gerd Eriksson 

 

I terrängen gjorde båda tjejerna jättefina rundor och var felfria på hinder. Då Nellie var den enda i sin klass som lyckades genomföra alla tävlingsmomenten så räckte det till vinst.

Segerbild precis innan jag och Emma kastar Nellie i vattnet.

 

Är jag nöjd med min tävling i lördags?
Dressyren vet jag att vi kan få till en jämnare ritt, om vi sätter det lika bra på tävling som hemma. Inte riktigt där än men snart.
Hoppningen felfri men jag vet att jag kan få till jämnare anridningar. Balansen är bättre nu än för ett halvår sedan.
I terrängen red jag fortare i början och långsammare i slutet, det vill jag få till jämnare istället.

Det är det jag är mest nöjd med; att det fortfarande känns som det finns utvecklingspotential i alla delarna.

Tack alla medhjälpare denna helg! Ni är guld värda!
Och till sist; tack Ballycar. Min räddare i nöden och krigare till döden; på mer än ett sätt.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Att genomföra en tävling

Ibland behöver jag göra föräldrar besvikna

Louise Nyberg | 21/7 - 2019

Först och främst, vill jag tacka mina tio underbara ungdomar som gjort årets lägervecka till en toppenvecka.
Fantastiskt roligt att jobba med er, vara med er på resan och tillsammans jobbar vi mot utveckling. Ni sköter hästarna jättefint och har en trevlig inställning till dem.
Tio ungdomar åldern 8 – 15år har bott hemma hos mig en vecka, ridit hästar och fyllt på med ny kunskap.

 

Men inför veckan fanns det en viss oro. Sophie, 8år, var klart yngst bland lägerdeltagarna och hennes mamma hörde av sig till mig innan lägret. Mamman sa till mig att Sophie antagligen inte skulle klara av att sova borta hela veckan, skulle bli utanför från de andra tjejerna och inte klara av att sköta sin ponny. Jag svarade att det löser sig nog.
Det skulle visa sig att oron för Sophie var helt onödig.

 

Redan första morgonen såg Sophie på mig med stora ögon när jag visade frukosten.
”Får vi dricka oboy till frukost?”
”Ja, hemma hos mig får man dricka oboy till frukost.”
Idag meddelade Sophie att hon minsann gått till mitt hus och druckit oboy tre gånger per dag hela veckan.

 

Hon har under veckan varit en liten citat-maskin:

”Lollo, jag behöver en högerbanan!” (När vi pratar ställning i dressyren)

”Lollo, jag såg din bil som din granne lagat. Om du behöver hjälp att laga din dator någon gång så kan min pappa göra det, han kan sånt.”

”Lollo, jag försökte ge Diamond vatten i stallet men han ville inte ha. Så jag bar ut en hink till hans hage och fyllde den.”

”Lollo, kan du väcka mig imorgon så jag kan hjälpa dig att morgonfodra.”

”Lollo, menar du att om jag tittar ned när jag ska hoppa vattenmattan så kommer Diamond tro att det är krokodiler där?”

 

Jag är fascinerad över att Sophie orkade rida två pass per dag. Hon kikade varje dag på de äldre tjejerna och det syntes att hon försökte sitta likadant när hon red dressyr.
”Du rider så fint att jag nästan börjar gråta, Sophie.”
Hon vände sig mot mig och log från öra till öra.
”Lollo, jag har lärt Diamond, eller Raymond som du kallar honom, att trava på lösa tyglar. KOLLA!”

 

”Jag vill rida Ulmus”, sade Sophie.
Hon hade spanat in syrrans halvblod på över 170cm som de äldre tjejerna fick dressyra. Honom ville hon pröva som omväxling till sin B-ponny. Jag vet inte om hon eller de äldre tjejerna blev mest förvånade när hon faktiskt fick rida en hel dressyrlektion på Ulmus.
Ulmus tävlar Msv C dressyr i vanliga fall och var en riktig gentleman mot Sophie. Jag satte på Ulmus inspänningar för att Sophie lättare skulle kunna bromsa. Hon övade att sitta i traven, rida bogen in och skänkelvikning. Galopp fick hon pröva medan jag longerade.
”Lollo, jag har lärt Ulmus hur han ska se att jag står på marken, han kunde inte det innan.”

Sophie och Ulmus

Det var inget fel på Sophies aptit, hon åt alltid minst två portioner. Hon hakade på de stora tjejerna i allt de gjorde och hjälpte mig att kvällsfodra hästarna varje kväll.
Sophie assisterade när en av hästarna skulle bli av med sin framsko och få bandage för en hovböld, samt sårvård på en annan häst.

Sophie har varit med på teoripassen under veckan då vi bland annat pratat om doping.

 

Jag lät bli att prata med Sophie om hemlängtan under veckan, fram till sista dagen. När jag frågade om hon haft hemlängtan någon gång under veckan såg hon frågande på mig.
”Varför skulle jag ha det? Mamma sa att hon också vill åka på ridläger, då svarade jag att hon får åka på läger någon annanstans för jag vill inte ha henne här.”

Livet som Lollos hjälpreda i stallet innebär hårt arbete och långa dagar.

Ibland behöver jag göra elevernas föräldrar besvikna; det har inte gått någon nöd på Sophie denna vecka. Hennes mamma meddelar att Sophie vill att lägret ska vara två veckor nästa år istället för en vecka.

 

Tack till min syster, bror, mamma och pappa som hjälpt mig genomföra denna lägervecka. Tack Marie för lån av din häst och tack Ingun för lån av din tid när vi pratade om hovar på hästarna.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Stackars 28-åriga ridskoleponny

Louise Nyberg | 16/7 - 2019

Första gången jag träffade Rexona var när jag började jobba på Hufvudsta Ridskola. Då hade hon slagit i ett ben och veterinären ordinerade metacam och vila ett tag.
Min chef frågade om jag kunde ge Rexona metacam; absolut svarade jag.
Efter 20 minuter gick jag tillbaka till chefen.
”Jag lyckas inte fånga Rexona”, sade jag.
”Hon står ju i boxen?”
”Ja.”
”Med grimma på sig?”
”Ja.”
”Och du lyckas ändå inte få tag på henne?”
”Jag försökte locka med havre”, svarar jag och håller upp foderskopan medan chefen låg dubbelvikt av skratt.

Rexona har varit nästan hela sitt liv på ridskola och har alltid varit skeptisk till nya människor. Efter att jag jobbat ett år på ridskolan så var hon inte så misstänksam mot mig längre.
När hon kom till ridskolan råkade hon vara dräktig och få ett föl som också blev ridskoleponny. Idag är fölet pensionerat från ridskoleverksamheten medan Rexona är kvar; hon tycker fortfarande att det är roligt att gå till jobbet.

Vincent och Rexona 

 

Ibland får vi frågan om när Rexona ska gå i pension. Många tänker att det bästa för hästen vore att få sina sista år hos en privatperson. Men är det vad Rexona vill? Vi pensionerar inte våra hästar vid en viss ålder utan vi ser till vad varje enskild individ trivs med och behöver.

Rexona är nu lite stelare i sina bakben än tidigare. Hon behöver daglig motion utan att det blir för hårt jobb. Vi i personalen kan dagligen ha koll på och anpassa Rexonas arbete. Hon har på senare år fått svårare att omsätta proteinet i kroppen, vilket gör att hon behöver en liten tablett per dag för att reglera det. Rexona har en egen dosett där vi lägger hennes medicin varje vecka.
Förutom daglig motion, anpassad foderstat av en foderrådgivare och utpassad utrustning så får Rexona också regelbunden koll av veterinär och hovslagare.
Vad många inte tänker på är att ett miljöombyte innebär en stor omställning för en häst och många gånger är det en stress att byta hem. Rexona trivs med sin kollegor. När vi i personalen leder henne och den andra 28-åriga ponnyn Dino till och från hagen så måste vi småspringa för att hålla samma tempo som dem. De travar med spetsade öron.

I och med att Rexona behöver sin medicin så bor hon varje sommar hemma hos mig. Då får hon det foder hon behöver så hon inte faller ur och mina ponnyryttare motionsrider henne så bakbenen får hålla igång. Rexonas stora favorit är när hon får hoppa små stockar på terränbanan.

Trivs Rexona med livet? Kan man ha livskvalitet som en 28-årig ridskoleponny? Fattar vi rätt beslut för en av våra favoritkollegor som är en tillgång i vår verksamhet?
I augusti varje år när Rexona är tillbaka på ridskolan, blir hon överlycklig av att se sitt hemmastall och sina kollegor igen.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

12

12 kommentarer på “Stackars 28-åriga ridskoleponny

  1. Coolaste Rexona! En dam med stark integritet, som tar sig ålders och erfarenhetens rätt att kräva att en gör saker på hennes sätt. Det kan ibland lura en att tro att hon inte gillar kel. Inget kan vara mer fel!

  2. Helt rätt tycker jag!
    Att pensioneras o lämna sitt trygga hem där utbildad personal jobbar är många ggr helt förödande för hästen. Självklart går det bra i vissa fall beroende på individ o köpare men jag tycker att ”säljas som pensionär” är glorifierat.
    Om ridskolan har ekonomi att låta en gammal häst gå på halvfart så är det det bästa för hästen – enl mig❤️
    /Cicci Ridlärare på Örebro Fältrittklubb

  3. Min häst köpte jag loss från ridskolan när hon var 16. Hon är lite ängslig och blev inte direkt mer tillfreds och lätthanterlig under åren på ridskola; inte alls glad över att olika människor skulle in till henne hela tiden.

    Vi bor dock kvar på samma anläggning, har bara bytt stall, och hon har samma hovslagare och veterinär som förut, och omställningen blev ganska lagom. (Nu är ju inte hon lastgammal, men hann ändå göra 6,5 år som ridskolehäst och har bott in sig rätt bra på anläggningen.) 🙂

    Vi är med på kurser med ridskolan ibland, och hon visar att hon nuförtiden tycker det är jättekul att göra saker i grupp, men medan hon jobbade fulltid där var hon en typisk röd-rosett-häst.

    Så ja, en lagom omställning tror jag är bra, men just någon som denna hästen skulle inte uppskatta att vara kvar även om det bara var på halvtid.

Att göra sitt bästa med det man har

Louise Nyberg | 1/7 - 2019

Här på Grana har jag alla förutsättningar jag behöver för att kunna träna; friska hästar att rida på, kompisar att träna tillsammans med, banor som underhålls varje vecka, släp att kunna köra hästarna i och tränare som kommer hit.

Det är viktigt att komma ihåg att alla står inte med samma förutsättningar; för några år sedan fick jag kontakt med Lena. Hon hade sin häst Silvio (kallades Sillen) hos min granne och ville prova att dressyrträna med mig. Lena hade inte ridit lektion på många år och jag åkte till grannens stall regelbundet.

Det första jag sa när jag såg Sillen var: WOW! En stor maffig häst, egen motor, känslig, lätt för att samla sig och agerade som ett dressyrlexikon åt Lena. När de inte tränade dressyr arbetades Sillen på tömmar eller reds i skogen.

Sillen.
Sillen på töm i skogen med Lena.

 

Sillen var inte alltid trygg i trafiken efter att han blivit skrämd. För att ta sig till något av de närliggande ridhus behövde Lena korsa bilvägar vilket hon helst undvek; det kändes inte tillräckligt tryggt.

Istället höll jag dressyrlektioner på deras egen ridbana. Det var en ridbana med bokstäver, men som bara användes av totalt fem hästar. Underlaget var inte plant; det gick lite upp och lite ned. Banan harvades de gånger Lena satte på harven bakom sin egen bil.

Det säger sig självt att ridbanan gick inte att använda alla dagar på året. Vissa veckor fanns det knappt någonstans att rida ute heller; en del vintrar får vi nämligen ingen snö alls samtidigt som marken är glansis. Dessutom ska Lena tillsammans med de andra hästägarna se till att fodringar, hagar, foderleveranser osv flyter på.

Vinterhalvåret var det redan mörkt när Lena kom till stallet, drog på reflexer och pannlampa för att bege sig ut och rida. Då blev det dock lättare att hitta motivationen när vi hade lektioner inbokade som Lena och Sillen kunde öva inför.

Efter en skada blev Sillen aldrig frisk igen och Lena behövde tillsammans med hans andra ägare, fatta det tunga beslutet att låta honom somna in.
Trots den tuffa perioden av saknad, bestämde de sig ändå för att hitta en ny häst. Då kom Dagge.

Dagge.

 

I jämförelse med Sillen liknade Dagge en övervuxen ponny, en otroligt charmig nordsvensk. Sillen hade varit ett dressyrlexikon; Dagge förstod inte alls vad vi gjorde på ridbanan. Inriden var han men vi fick börja lära honom dressyrens ABC. Följa staketet var tillräckligt svårt.

Dagge var inte helt lättövertalad om att ridas ut utan sina vänner, Lena behövde ofta sällskap. Vissa ridpass gick ut på att ta sig förbi brevlådor, vilket Dagge tyckte var livsfarligt. Att rida till ridhus var ett ännu större projekt med Dagge än vad det varit med Sillen.

Dressyrlektionerna gick bättre och bättre; Dagge gick från att tycka vi var besvärliga till att vi var helt ok. När han var trött talade han tydligt om för mig och Lena att nu är lektionen slut. Fick han syn på en annan häst under dressyrlektionen var det kört; då fick vi inte tillbaka hans fokus på oss igen.

Lena berättade om en uteritt hon gjort ensam med Dagge en tidig morgon. Han hade fått syn på en annan häst längre bort och då börjat skrika oavbrutet. Lena försökte hjälplöst få tyst på honom så att inte skulle väcka alla hushåll i närheten men Dagge fortsatte. Alla äventyr hon berättat om Dagge har fått mig att tänka på seriefigurerna Molly och Mulle.

Lena och jag bollade med varandra varje gång vi hade dressyrlektion, stora som små problem försökte vi hitta lösningar på.

Lena har gjort ett fantastiskt jobb med denna fina lilla häst. Idag ser Dagge ut som en liten dressyrnordsvensk och han älskar att arbeta på lektionerna. Orken finns nu, både mentalt och fysiskt.
Vi har hittat verktyg som gett Lena och Dagge ett bättre samspel och nu kan det passera hästar utan att han tappar fokus.

Nu har Lena och Dagge flyttat till vårat stall istället och hon ser fram emot deras nya förutsättningar till att träna. Det har också inneburit nya utmaningar; första veckorna  på Grana har Lena spenderat med att försöka få Dagge att våga gå in i stallet. Nu klarar han att gå in i sin nya box; om han tar sats först.

Jag kan ibland glömma bort vilka förutsättningar jag har till att träna med mina hästar och komma på mig själv med att tänka på vilka förutsättningar jag saknar. Jag tror inte att jag är ensam om det; att vi ibland fokuserar på begränsningar istället för möjligheterna.
Jag tror det är viktigt att var och en ser det den har och gör det bästa av det. Det räcker längre än man tror.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.