Åsikt: Kan man hålla på med ridsport utan att gilla hästar?

Våren har bestått av diverse tävlingar: ponny, storhäst, dressyr, hoppning, fälttävlan.

En hopptävling ponny jag varit på; ett litet barn åker av sin ponny inne på banan. Startar nästa klass också och samma sak händer igen. Hästskötaren tar ponnyn och leder den av banan åt ett håll, barnet lämnar banan utan sin ponny gråtandes men oskadd ihop med sin mamma och går åt motsatt håll. Föräldern uttrycker sitt missnöje med att högt säga: ”nu är det verkligen dags att köpa ny ponny.”

Jag blir inte ledsen över ryttaren och dess team väljer att agera, jag är övertygad om att de gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Men jag blir ledsen över att fenomenet existerar. Där och då är jag otroligt besviken på min sport, ridsporten.

Det är inte cykla mountainbike vi håller på med, vi kör inte på så länge cykeln håller och sedan köper en ny. Det är inte hästen som ska fungera för tävlandet, det är tävlandet som ska fungera för hästen.
Hästens bästa kommer alltid före min bekvämlighet. Jag kan aldrig skylla mina resultat på min häst, jag kan bara klandra min förberedelse för uppgiften och att jag inte lyckats läsa situationen tillräckligt bra.

Antingen så vinner jag eller så lär jag mig. Misslyckanden, misstag och motgångar behöver jag ta med mig för att nå mina mål framåt, de ska inte användas för att sänka mig själv i stunden.

Veckorna efter den händelsen. En tränare som jobbat med hoppryttare på hög nivå både i och utanför Sverige, berättade om vikten av att vi behöver kunna läsa av och förstå våra hästar. Ridning handlar om kommunikation och samarbete.
Jag frågade hur många av de ryttare som tränaren träffat, har varit intresserade och nyfikna på att lära sig mer om kommunikation för häst och förståelse för den i träning. Svaret gjorde mig besviken, tränaren kunde komma på tre ryttare som haft det intresset.

En annan tränare konstaterade att den haft träning i två dagar för ryttare och medföljande publik där ingen var intresserade av hästar, bara ridsport. De liksom missade att hästar är en ganska stor del av hästsport. Igen blev jag besviken.

Ponnyhopptävling i helgen. En liten ryttare kommer in på banan med sin ponny, ett likadant ekipage som för några veckor sedan. I rosaglittrig kavaj så har hon matchat hela sin och ponnyns outfit. Första klassen vinner hon trots att ponnyn galopperar långsammare än de andra men tack vare att de tog mindre svängar.
Nästa klass stannar ponnyn på ett hinder och ryttaren slår sig hårt på bommarna. När hon reser sig upp ser man att hon själv inte är mycket större än själva hindret. Tårarna rinner, mamman står kvar utangör banan, ryttaren borstar av sig gruset och går fram till sin ponny. Det första hon gör är att krama sin ponny runt halsen och torka bort tårarna i pälsen.

Samma scenario som för några veckor sedan. Två situationer väldigt lika men ändå helt olika. I min värld så kan man inte hålla på med ridsport utan att gilla hästar och vilja vad som är bäst för dem och deras behov. Det kommer jag aldrig kompromissa på och jag brinner för att förmedla det vidare ☆

Louise Nyberg
ridlärare