Är det befogat med fasta hinder, frågar sig krönikör Angelica Forsberg. Foto: Fredrik Jonsving

Forsberg: Är tjusningen att någon slår ihjäl sig?

De allra, allra flesta ryttare känner nog igen sig i uttrycket ”hästen före allt”. Ridenews krönikör Angelica Forsberg ställer sig frågande till hur det kan gå hand i hand med att vi fortfarande har fasta hinder på tävling.

Fälttävlan är en sport som förtjänar den allra största respekt. Utövarna är tuffa, otroligt måna om sina hästar och modiga som få. För att inte tala om att både ryttare och häst är extremt mångsidiga och tävlar i alla discipliner. Jag måste påtala det innan du läser vidare.

MEN det är 2018 nu.

Under nations cup-tävlingarna i irländska Millstreet i augusti i år dog en häst, riden av Patrick Martin Byrne, efter att ha gått omkull vid ett hinder.

Även 2016 hade ett otäckt facit. Tre dödsolyckor inom ett halvår. Brittiskan Philippa Humphreys, 33 år, dog efter ett rotationsfall. Det vill säga att man slår i och hästen går över. I värsta scenario landar hästen på ryttaren – med en enorm kraft. I april omkom 19-åriga Caitlyn Fischer under en tävling i Sydney och dessförinnan avled hennes 17-åriga landsmaninna Olivia Inglis, enligt uppgifter från Expressen.

Otäckt att se

Är vi så beroende av kicken att det trots ovanstående facit är värt att behålla fasta hinder i terrängen? Alla olyckor ovan är inte orsakade av fasta hinder – det är jag väl medveten om. Men risken finns likväl. Olyckor händer, likväl. Den som har sett ett rotationsfall har svårt att tvätta bort den synen, det kan jag lova dig.

I terrängen kan jag faktiskt se en fördel med de fasta hindren. Hästarna har stora ytor att galoppera på och det finns gott om plats att bryta ut eller hoppa av lite stort. Hästarna lär sig att hoppa rätt och vara noggranna med sina ben och så vidare.

Men när vi bygger upp fasta fälttävlanshinder inomhus – för att ge publiken efterlängtad spänning med “ohhs” och “ahhs”– så tycker i alla fall jag att det går för långt. Ryttare och hästars liv ska inte behöva hotas till följd av en stunds eufori hos ridhuspubliken.

Tro mig: Inomhusfälttävlan är oerhört populärt och en riktig publiksport. Spänningen gick att ta på under Flyinges upplaga för några veckor sedan. Den kommer vara ännu mer påtaglig under samma evenemang i Friends arena senare i vinter. Inget snack om saken.

Publikansvar?

Men här tycker jag att publiken har ett ansvar. Vi har alla läst hur Anna Freskgård fått hot och hat efter att hennes Box Qutie dog efter en skada på VM i Tryon. Kritiken är fullständigt felriktad. Jag lovar, och jag kan sätta pengar på det, att ingen människa vill sin häst något ont. En elithäst är det en enorm insats inlagd i – både ekonomiskt och träningsmässigt.

I stället är det sporten som sådan jag anser att det är befogat att ifrågasätta. Jag ifrågasätter särskilt varför showen skulle bli mindre lockande om fler hinder var rivningsbara både inomhus och utomhus, även om det är lite som att jämföra äpplen och päron. Skulle skadorna minska om hindren inte var fasta? Skulle publiken försvinna om skadorna minskade? Skulle ryttarna rida långsammare och mer safe? Tråkigare?

Jag tror inte det.

Så fundera gärna på detta:  Är publikintäkterna så viktiga att man gladeligen riskerar både hästar och ryttares liv för lite extra tjo och tjim och applåder? Skulle du som publik svika om risken var mindre att någon gjorde sig rejält illa?

Jag tror inte det.

-----

No more pages to load