Forsberg: ”Går prestige före kampen att stoppa dödlig smitta?”

Tystnad. Till och med behandlande hästkliniken Ultuna verkar angelägna om att inte prata om den dödliga elefanten i rummet: neurologisk EHV-1, trots massmedial uppmärksamhet och svensk smittopanik. Jag frågar mig varför. Går den egna prestigen verkligen före kampen att stoppa smittspridningen?

Krönika. Information – där har du nyckeln till att vända det här helvetet. Det är bara information som kan få oss att förstå vidden av det vidriga som sker. Det är information som gör att människor slutar anse att oron är överdriven och “bara ska åka till ridhuset en sväng”.

Samtidigt är det just information vi saknar.

Stallen är väldigt duktiga på att i öppna Facebookinlägg informera om smittläget. Men hur går det egentligen för dem? De frågorna vill man inte svara på. Inte heller vill man kommentera hur den ekonomiska förlusten slår mot gårdarna eller hur viktiga de pågående pengainsamlingarna kan komma att bli för ridskolornas överlevnad.

Än mer alarmerande är att även veterinärer lägger locket på. Varför?

Är man rädd för sitt eget anseende?

Är man rädd för att anklagas att ”göra fel”?

Tveklöst gör alla allt i sin makt. Några utpekade syndabockar behövs inte och ska heller inte utses. Vi är mitt i denna mardröm tillsammans. Och tillsammans kan vi bekämpa den.

Sprids ändå

Men handen på hjärtat: Om alla är så noggranna som man påstår … Hur kan nya stall drabbas? Hur kan smittan spridas om ingen påstår sig åka iväg och om alla sköter regler för ombyte och sanering?

Faktum är att jag tror att många inte är noggranna alls. Enligt flera rapporter till oss på Ridenews är många stall delade i två läger – de som tycker att “det inte är så farligt” och de som absolut inte vill att någon ska åka till eller från stallet. I något fall har folk till och med flyttat från stall just på grund av att stallet inte vill att man åker ut med hästen i dagsläget. Träning och tävling går före både egna hästens och andra hästars liv.

Respektlöst beteende? Eller är andra överdrivet nojiga?

Det lämnar jag osagt.

Varför tystnad?

Inte ens behandlande veterinärklinik, Universitetsdjursjukhuset Ultuna, verkar vilja prata om saken. Trots upprepade försök att få en kommentar verkar locket ligga på med något slags tätslutande vakuum.

Ingen vill uttala sig. Varken om behandlingar, plan eller arbetsbelastning för personalen. Inte ens om det faktum att nya hästar insjuknar och att isoleringen vid detta laget borde vara fylld till bredden.

Vad händer då?

Vad händer med de hästar som behöver den berömda hängmattan när den är upptagen? Skickas de till andra sjukhus eller är det för riskabelt? Kommer man installera fler hängmattor? Går det? Är hängmattan ens en lösning eller hade hästarna dött ändå? Är det snarare slumpen som avgör om de klarar sig?

Frågorna är många, svaren är få. Eller faktiskt helt obefintliga från veterinärt håll. Jag frågar mig: Är man verkligen rädd? Är anseendet och ryktet viktigare än att stoppa det rena helvete som har Hästsverige i sina klor?

”Inte insatta”

Under onsdagen gav djursjukhusdirektör, tillika presstalesperson på UDS, besked att Ridenews skulle ringa klinikchefen för ett samtal. Sagt och gjort. Vi fick en tid uttalat – ring efter rondering. Men vid utsatt tid satt klinikchefen plötsligt uppbokad i möte. Heldag. Med djursjukhusdirektören som tidigare hänvisat till just klinikchefen. Vi hänvisas till att prova igen imorgon, torsdag.

Ingen annan personal vill uttala sig med hänvisning till att ”de inte är insatta”.

Jag vågar påstå att personalen är mycket väl insatt men rädda för att säga eller göra fel.

Det är svårt att inte ställa sig frågan om det är så att inte heller Ultuna vill prata om smittan. Kliniken som sitter på all information och som faktiskt kan ge svar på vad alla undrar: Hur går egentligen arbetet?

Borde det inte vara i Ultunas intresse att stoppa smittan? Återigen: Information är nyckeln, egen prestige och rädsla för dåligt rykte är livsfarligt i detta läge.

Fler smittas

Våra tankar går till personalen som i ärlighetens namn kämpar som svin för att rädda livet på de sjuka hästarna. Det hade varit fint att uppmärksamma dessa personers idoga arbete och slit. Inte minst för att deras insats är fullständigt ovärderlig. Vi alla är fullständigt övertygade om att veterinär och djursjukhuspersonal gör allt i sin makt och mer för att vända detta. De är inga syndabockar. Tvärtom, utan dem hade dödstalen med all säkerhet varit betydligt högre.

Ta av locket

Så vad är då problemet? Jo, informationsbristen riskerar att slå tillbaka som en bumerang när fler hästar smittas. Ja, jag säger när, inte om.

För mig är det därför oerhört märkligt att man låter ryktesspridning och spekulationer fortgå utan att komma med konkret fakta.

Korten borde vara öppna, mitt på bordet så alla kan se.

Först då kommer smittorna att avstanna och lugnet återgå.

Först då kommer folk ta detta på allvar.

Först när prestigen och den egna rädslan att dömas ut släpps kommer mardrömmen 2019 att vara över.