Forsberg: ”Med en duns drog Aragorn sitt sista andetag”

Krönika. Det var bara fem år sedan samma veterinär gav mig samma besked, i samma beklagande ton. Den enda skillnaden är att det här var en annan häst. En häst jag skulle ha för framtiden. Börja tävla med. Få minst 20 år med om drömmen höll i sig.

Det gjorde den inte.

Problemen började ganska kort efter att den unga islandshästen Solfari kommit till gården. Han var ett byte. Mitt islandssto Freyfaxa blev barnhäst, jag fick hem en ridbar – men envis unghäst som jag kom att älska från dag ett. Tanken var att vi skulle köpa varandras hästar samma vecka lilla röd fick sitt första fånganfall. Något köp blev det aldrig.

Ett halvår efter ankomst hade ”Solens” olater, som jag kommit att älska, minskat. Åtminstone bet han inte alla längre. Han bet mest matte, och en och annan hagkompis. Alltid med samma spetsade öron och glittrande blick. Aldrig arg. Under den extremt korta tid (drygt ett år) jag fick med min vackra foderhäst, islandshästen med röd hårrem, ljus man och en vit stjärna i pannan, såg jag honom aldrig arg. Busig? Ja. Fruktansvärt provokativ och irriterande, absolut. En riktig finne i rumpan på sina hagkompisar? Självklart!

Genomsnäll? Ja, i alla fall om du frågar mig. Men jag är såklart partisk.

Frågar du de andra i stallet – vars hästar utrustades med extra lufthål och ägare likaså – kanske historien låter lite annorlunda. I efterhand kan jag skratta åt det hela. Vår lyckliga piraya blir inte lättglömd.

Historien upprepar sig

För sex år sedan sa veterinären ”vi har ett problem”. Jag kände det på mig. Jag hade redan bokat slaktbilen i förebyggande syfte. Den stod redo att komma och hämta Aragorn trots att min omgivning trodde att jag tappat förståndet fullständigt. Jag hade rätt. Röntgenplåtarna talade sitt tydliga språk. Han gick direkt på hovbenet  – rotationen var extrem. Där och då tog jag farväl och såg min vackra första egna häst falla död i gruset med en duns.

I juni ringde jag det där samtalet igen – den här gången hade min lilla shettis Ramzes Mini Mc Muffin tarmvred. Återigen tillkallades slaktbilen – återigen fick jag se en vän dra sina sista andetag.

Nu borde det lugna ner sig, trodde jag.

I stället ringde jag veterinären igen i måndags. Min veterinär tar aldrig jourfall, tiden finns helt enkelt inte. Men han vet om vår historia. När han lovade att komma samma dag och flytta schemat visste jag innerst inne att det här skulle gå åt helvete  – till och med veterinären lät orolig.

Beskedet från röntgenplåtarna efter fånganfallet Solfari hade i somras ekade i huvudet. ”Han har hovbensrotation på höger fram”. Den här gången var lilla röd framhalt som få. Han kunde inte gå, inte vända, hade en bekymrad uppsyn. Veterinären såg på mig. Såg på vänster framhov som såg ut att ha kollapsat invändigt och lät ihålig när man knackade på den. Han såg på mig igen. Jag vågade knappt fråga, men gjorde det ändå efter undersökningen. ”Vad rekommenderar du…?”. Diagnosen: hovbensrotation, båda fram. Akut fång. ”Ta bort hästen. Han lider”, sa veterinären med sin lugna stämma. Det fanns inget att göra. Rotationen satt nu på två framben. Lilla röd skulle aldrig bli bra igen.

Sov gott kompis

Nu springer även Solfari på de evigt gröna ängarna med mina andra två, nyligen förlorade vänner Aragorn och Ramzes Mini Mc Muffin. Tack vare goda vänner slapp jag vara med denna gång. Jag klarade det inte. Jag tog farväl med pussar och kramar, morötter och tårar innan jag tog av den blå grimman för sista gången.

Vid varje farväl dör jag inombords. Varje gång frågar jag mig om det är värt det.

Varje gång säger jag ”aldrig mer”. Men de tenderar att hitta mig. De där hästarna med DET, även om en bit av mig dör med dem när de vandrar till andra sidan.

Varje gång jag säger ”aldrig mer” minns jag en mjuk mule i nacken och den varma luften ur två näsborrar som försiktigt blåser för uppmärksamhet och en och annan hästgodis med lakritssmak.

Varje gång borstar jag så småningom av mitt krossade hjärta och öppnar upp för att älska en ny vän. Kanske nån dag. Men inte nu.