KCLundins krönika: ”Treåringar ska inte vara för lydiga”

Stoets betydelse – i teorin

Alla vet – erfarna uppfödare betonar ständigt stoets betydelse för avkommornas framgång. Det förekommer ändå ganska många omeriterade, ibland inte ens inridna, ston i avel. Visst kan ett fint 3-årstest eller stoprov i andra förbund vara nog för att fatta avelsbeslut?

Det är inte någon större skillnad mellan hur svenska uppfödare kontra deras motsvarighet i större hästländer än Sverige resonerar. Idag är ridbarhet och vettigt temperament ett måste, tänk om din uppfödning inte blir en supernova utan måste säljas till någon vanlig dödlig ryttare. Då om inte förr tackar du din lyckliga stjärna för att du i alla fall försökte hitta en match som skulle resultera i en ridbar vettig uppfödning. De flesta hästar som föds upp blir inte en ny Hansson WL eller Bianca. De allra flesta blir hyggliga medelhästar, förhoppningsvis innerligt älskade av sin ägare och i fas med dennes ambitionsnivå.  Men trots att just ridbarhet och temperament är så viktigt idag ter det sig lite märkligt hur många avelsbeslut fattas. De tas på bedömningar av både hingstar och ston utan ryttare.

Samarbetsvilja och ridbarhet lika med lyckligt liv

Den bästa garantin för att en häst får ett bra liv är att den är utrustad med samarbetsvilja och god ridbarhet i form av arbetslust och begåvning. Idag kan allt fler visa sina hästar i motsvarigheten till forna tiders 3-årstest, oavsett fas och utveckling. SWB har öppnat reglementet för fler åldrar, faktiskt alla åldrar. Det skapar en bas för att fler ska kunna delta i unghästtesterna. Det behövs för att kunna skapa index till hingstar och ston. Fast en snabb blick på nyuppdaterade sto-blup gör att det där med index skulle behöva renoveras rätt ordentligt, men det är ett helt annat ämne.

Fram för betyg i tidig årskurs

Anno 2019 borde det gå att sätta betyg på ridbarhet och temperament/samarbetsvilja. Det hade varit en naturlig del i utvärderingen på unghästtesterna. Testperioden med betyg på de tidigare 3-årstesternas ridprov var inte helt lyckade. Domarkåren hade ganska varierad syn på vad som skulle bedömas och hur. Det togs bort för att det fanns en oro för att unga hästar skulle övertränas. Den fallgropen hade kunnat undvikas med tydligare bedömningsgrund och striktare instruktion. Det var tråkigt att SWB backade istället för att vidareutveckla.

Dubbelmoral

Nästa vecka är det bruksprov. På bruksproven har det ALDRIG fungerat att visa upp en 3-åring precis så rå och ofärdig som de ska vara i mars. Har de inte varit tränade för uppgiften [läs ridna sedan hösten som 2,5-åringar] och musklade som om de var mer än ett halvår äldre har det blivit sorti. Oavsett vilken stam, prestationer på mödernet etc de visat upp – ut med badvattnet blir det. Det är ett klassiskt fall av dubbelmoral.
Eller hur? Det är inte ok att hoppa dem uppsuttet över små enkla hinder för att se attityd och inställning, naturlig bjudning och språngkurva. Det är helt ok att se 3-åringar ridas i en form där de garanterat tränats med gramantyglar i sitt unga liv, alternativt longerats inspända ”för att bygga muskler” det vill säga se ut som 4-åringar i mars.

Många gånger har ungdomssprall från en 3-åring resulterat i ej godkänd. Sådant har större betydelse än en guldkantad stam och prestationssäkert möderne. Helt ärligt är det mer bekymmersamt om en ung 3-åring INTE sprallar lite, det är gröngölingar i en ny hormonstinn miljö. Att vara lydig är inte samma sak som ridbarhet i långa loppet. Att vara kuvad är inte samma sak som att ha en äkta samarbetsvilja och förtroende för sin ryttare. Uppochnervända världen.

Prova ett annat sätt, låt dem vara unghästar

Ska då 3-åringar ridas? Ja, men klokt och varsamt, mer lek än allvar. I det belgiska förbundet BWP hoppas de 3-åriga hingstarna uppsuttet i mars med egen ryttare. Det kombineras med rutinerade testryttare som provar hingstarna utan att hoppa dem. De hingstarna går i en klar unghästform, får lov att både busa och spänna till när de visar begåvning för sin disciplin. Nej, de börjar inte rida sina ännu tidigare, snarare tvärtom. När en hingst i slutet på januari får grönt ljus för nästa omgång i avelsselekteringen – då börjar ofta inridningsjobbet. Därför accepteras unga hästar som kanske är lite trutiga, sätter upp huvudet, springer och tittar lite, det är helt ok. De är unghingstar, bara babies. Det är inte de sakerna som avgör om de blir hoppstjärnor.

För svensk del så skulle knuten ganska enkelt kunna lösas upp. I Sverige börjar inte avelssäsongen på allvar förrän i april. Flytta bruksprovet från slutet på februari till slutet på mars och inför unghästridning av 3-åringarna i båda disciplinerna. En månad mitt i vintern gör gott på tillväxt och mognad.

Nästa vecka brakar det loss – det minsta och mest diskuterade hingstprovet i hela världen – nej förlåt i Sverige – nej fel det med. I ett antal FB-grupper där den innersta kretsen vänder ut och in på förtjänster och nackdelar ner till hårvirvlar i pannan på varje hingst – där är bruksprovet viktigast i världen.

Bruksprovet  stundar – ses vi där?

Fotnot:
Bilderna i krönikan visar unga hästar som inte går rakt fram på tygeln i balans samt i huvudbilden sådan som inte orkar bära sig.
Ingen av de här hingstarna blev godkända. Deras avelsvärde? Vem vet – de var inte ”lydiga” nog för att bli godkända i ridprovet, förlåt – bruksprovet.