Kim C Lundin: Rampljuset kommer att riktas mot framhoppningen. Är ni beredda?

Det är dags att skåda given häst i mun – skärskåda din egen disciplin och var beredd att förklara. Om du inte kan motivera varför du gör något, kanske är det bättre att låta bli att göra det?

Från mitt perspektiv som skandinavisk fotograf och journalist har mycket förändrats när det gäller hästvälfärden de senaste fem åren – i dressyr. Sporten kom under lupp på ett både plågsamt och emellanåt förfärligt sätt. Alla dressyrentusiaster tvingades att skärskåda sin egen inställning och ta in hur omvärlden såg på hela tillställningen. Hur du än ser på det som hänt inom dressyren de senaste åren – på många punkter har det skett förändringar.

”Så länge hästen är felfri kan den gå banan med bakåtstrukna öron, blixtrande ögonvitor, piskande svans, med alla tecken på obehag”

Men hoppning är fortfarande en annan femma. Där finns en mycket större spännvidd i vad som är acceptabelt inne på banan i fråga om hur en häst ser ut och uppför sig. När ett ekipage är mellan startsignal och korsad mållinje så är det inte särskilt mycket fokus på harmoni och ”the happy athlete” i alla lägen. Så länge hästen är felfri kan den gå banan med bakåtstrukna öron, blixtrande ögonvitor, spänning i hela kroppen och en piskande svans, med alla tecken på obehag och ofta kicka efter hindren, bocka, slå upp huvudet, stå på bakbenen innan start. ”Bara lite pigg / busig /istadig /unghäst” – välj själv lämplig ursäkt. Om resultaten är på rätt sida strecket så är det mesta acceptabelt.

Sedan kan samma häst trava ut från banan på lång tygel med spetsade öron och njuta av publikens applåder. Det är ingen lätt ekvation att dra slutsatser ifrån – trivs hästen med sitt arbete eller är den obekväm i sin roll?

Jag är övertygad om att när djurrättsaktivisterna börjar ta en närmare titt på ”den nöjda hopphästen” (”happy jumping athlete”) eller den coola fälttävlanshästen (”cool cucumber eventer”) snarare än på dressyrsporten, så kommer det att innebära samma förändringar på de här områdena.

Här är några frågor som alla då ska vara beredda att svara på:

  • Varför har vi bett som är mer komplicerade än låsen på Fort Knox? Kan du beskriva hur betslingen fungerar i munnen på din häst? Varför behövs hävstångseffekt – smaka på det ordet i en oinvigds mun…
  • Varför behöver vi omfattande sporrskydd på hästar som är så känsliga att de kan känna när en fluga sätter sig på dem? Varför rider vi med metallpiggar i sidorna på hästen överhuvudtaget?
  • Varför är tre rapp med ett spö okej på internationella tävlingar? Är två rapp helt ok men fyra är hästmisshandel? Varför behövs spö om hästen älskar sitt jobb?
  • Varför behöver vi grundlig kontroll av utrustning och benskydd före varje FEI-start i hoppning? Om alla vill sin fyrfota partner väl?
  • Varför behöver så många hästar flugluvor / lugnande huvor om de tävlar inomhus utan insekter, om de gillar sitt jobb så mycket?
  • Varför är det en annan syn på blod i hoppning och fälttävlan när en droppe gör att du blir utringd från dressyrbanan?
  • Varför kan en hel lastbil åka ifrån ett stall i arla morgonstund med flera hästar, stå på en tävlingsparkering under en hel dag och hästarna är bara ute korta stunder för värmning och en runda eller två på banan?

Om vi som hästsamfund inte kan ge tillräckliga, tydliga och trovärdiga förklaringar på de här frågorna från människor utanför ridsporten, så kommer det att bli ett problem för vår sport.

”Är det inte konstigt att just ”touchering” har funnits i reglerna i 32 år – ända sedan den första barreringsskandalen…”

Jag väntar nu på en förklaring från det tyska ridsportförbundet om varför de behöver behålla ”touchering” i sina regler.
Vilka är fördelarna med en sådan metod, om du ser till vad vi idag vet om hästar? En hel del kunskap har ändå tillkommit de senaste tre decennierna.

Det är uppenbart att toppsporten inte har hängt med i beteendeforskningen kring hästars inre liv och leverne. Den gamla skolan och daterade traditioner har fått hänga med alltför länge, alltför få söker nya sätt att bli en verklig partner till sin häst.

Och är det inte konstigt att just ”touchering” har funnits i reglerna i 32 år – ända sedan den första barreringsskandalen…

Under tre decennier har ingen i ridsportens helgedom Warendorf och Tyskland tyckt att det där med light-barrering – det kan vi klara oss utan.

Dags att agera nu.

”Dags för er att skaffa lite kurage och berätta”

Det innebär också att det nu är upp till bevis för alla som med självklarhet hävdar:  ”Det är lika vanligt i Sverige och sker i alla stallar”.
Dags för er då att skaffa lite kurage och berätta om det, gärna för oss i media.

Om ingen tar bladet från munnen, stannar förändringen av.

Det är starkt att berätta, även anonymt. Gör det. Vi lovar att lyssna.

Ridenews står för oberoende journalistik och vi följer de pressetiska spelreglerna.