Lundin: Det skaver med djurplågeri på VM

Det börjar ett VM i Tryon om mindre än tre veckor, det blir en hästfest utan dess like. Varför? Jo, för amerikaner kan både det här med att organisera och entusiasmera, de har många chanser i flera discipliner. Det är en fin arena om än i stark ombyggnad men kan någon så kan Mark Bellissimo, megasuperduper entreprenören som skapat Wellyworld i Florida, ett veritabelt hästmecka vintertid.

Men det är något som skaver i mig – trots att jag sett fram emot detta World Equestrian Games i princip sedan det förra avlutades i franska Caen 2014, på miserabelt vis på många sätt. Publik som missade att se evenemang på grund av trafikkaos, eviga säkerhetskontroller, matbrist och eländigt väder men oj så bra sport, så oändligt bra sport med Rolf-Göran Bengtsson i VM-final och en värdig vinnare i Jeroen Dubbeldam.

Så till det där skavet i själen. Under VM i Normandie såg jag mitt första internationella distansritt över 160 km med 166 startande ekipage i gryningen nere i Sartilly. Jag såg de här hästarna, ultratunna och med döda blickar allt eftersom de olika looparna slutfördes. Bara 38 ekipage kom i mål, jag såg hästar få dropp ute på fälten. Såg dem tas om hand om av fler händer än jag kunde räkna när de skulle ”vila”. En häst dog tidigt i den första loopen i en tragisk olycka, efteråt tänkte jag att det var skönt för hästen att slippa resten. Såg skötarna stötta dödströtta hästar mot en veterinärkontroll istället för att bara säga ”nu räcker det, du har gjort nog min vän” till deras partner hästen. Jag såg hästar som kissade och kissade för att deras metabolism var så överansträngd av den oerhörda ansträngningen. Deras magra seniga kroppar hade så oerhört lite med atletiskt musklade elitidrottare man kan tänka sig, ändå är det så FEI vill att vi ska betrakta dessa hästar som med alla normala mått mätt är undernärda och överutnyttjade.

Jag såg flera tusen människor hylla en vinnarhäst som knappt kunde stappla sig fram under stort jubel, ett sto som aldrig någonsin setts på bild sedan dess. Yamamah, levde du ens dagarna efter det där loppet du vann? När du blev VM-vinnare på tiden 8:08:28 över 160 km, sträckan Malmö-Halmstad i ett tempo som snittade på 325 meter per minut. En häst kan bara vinna om den klarar en veterinärkontroll dagen efter – till den släpps ingen press in – du klarade uppenbarligen det, vem vet hur.

Jag såg också de oerhört lyxiga tälten och faciliteterna som de olika länderna i från FEI:s Grupp 7 hade ställt upp på tävlingsområdet. I vilken annan disciplin hade ett eller flera länder fått bygga egna VIP-bås intill banan? Men som mycket annat är det mesta kring distanssporten lätt absurt för en utomstående.

Bilderna av dessa hästar har följt mig som spöken om natten sedan dess, på väg hem från Sartilly till Caen var jag som i chock, det blev inte mycket sömn. Jag tyckte mig ha upplevt systematiskt djurplågeri som kallades sport. Värst var jublet kring en dödstrött segrare, en häst överutnyttjad för sportens skull.

Sedan dess har dödsfallen varit fler än jag kan räkna inom distansen, de flesta i ökenloppen i Grupp 7   Men hästar med med FQ -CI – Failed to qualify , Catastrophic Injury, på ren svenska död under loppet, kommer i fler lopp än så. Senast i lördagens lopp över 120 km i brittiska Euston Park. Den 10-åriga spanska hästen Perla CPS genomförde de fyra looparna men har klassats som CI, mer orsak går ännu inte att få fram.

Inom distans är det ganska vanligt att inte ens majoriteten av deltagare klarar att fullfölja loppet. Allt från en tredjedel till hälften kommer i mål men sällan fler inom internationell distans. Det är inte ryttare som känner att nu räcker det, de flesta håller på tills en veterinär kontrollerat och sagt nej nu får du inte rida mer.

Hittills har distansen bevakats under lupp – eftersom ingen gren är så dopingbelastad, har haft så mycket fusk i form av allt från fejkade lopp till hästbyte under ritter samt hästarnas väl och ve är hela tiden komprometterat. Bäst på att sätta fokus på grenen har brittiska stjärnjournalisten Pippa Cuckson varit genom artiklar i brittisk dagspress, Horse and Hound samt hennes blogg The Cuckson Report. Den stora Facebook-gruppen av frivilliga krafter Clean Endurance har gjort oerhört mycket för att blottlägga fusk som drabbar hästarna.

Åter till det som skaver med det efterlängtade WEG. När distansen arrangerades 2014 var det på en dag med mycket lite aktivitet i de olympiska disciplinerna. Det innebar att i stort sett all ackrediterad press, journalister och fotografer, fanns på plats i Sartilly. Det dokumenterades och observerades, jag var inte ensam om att känna mig som en alien – hur kunde alla de där jublande människorna inte se en överutnyttjad häst, ett sto pressad bortom det rimliga med döda ögon och stumma lemmar.

Skavet består i att distansritt är på VM-programmet allra första dag, den dag under hela perioden så det finns väldigt få fotografer och journalister på plats. Distansen går samtidigt med lagdressyren som de flesta i presskåren behöver bevaka. Det är svårt att frigöra sig från tanken att det här är behändigt för FEI och för distansentusiaster. Det är liksom win win, en stor publik tävlingsplats men ändå så få från oberoende press på plats. Under VM i Jerez 2002 där det rådde höga temperaturer och distansterrängen var utmanande, lite som i Tryon, dog flera hästar. Det var journalist och fotografkårens stora uppvaknande inför det på sätt och vis orimliga i disciplinen. Det är 2000-tal – varför måste vi i sportens namn utnyttja ett djur till bristningsgränsen, inte bara bokstavligt utan de facto in i döden?

Ja, det finns fin och vacker distanssport.  Men innan reglerna ändras, loppens längd kortas och regelverket sätter stopp för överhastigheter finns det ingen skönhet att hitta i disciplinen. Bara döda ögon på magra utmattade hästar som gjort allt för sin ryttare ända in i döden. Det skaver.

Gilla Sportbladet Ridsport på Facebook!

Gilla Ridenews på Facebook!

Ladda ner Ridenews app – för Android
Ladda ner Ridenews app – för iPhone