Finns det en gryning för distansen när allt går igen – redan har två hästar dött. Foto: Kim C Lundin

Lundin: “Döda distanshästar känns som deja-vu”

Ridenews krönikör blir allt mer frustrerad över att historien upprepar sig, igen och igen och igen. Det gäller de många förlusterna i form av avlivade hästar under lopp inom distansen.

Den intensiva distanssäsongen i Grupp 7 pågår från sen september till mars och antalet nationella och internationella lopp är otroligt många. Det tävlas om helt otroliga prispengar, tänk liknande sponsorer som till Global Champions Tour och ni kan tänka er prispengarna i de mest prestigefyllda loppen.

Det är nog inte möjligt att förstå den ära som är förknippad med att vinna – speciellt inte när priset för seger är så högt i form av andra hästförluster längs loppets väg. Det är inte svårt att förstå att man gör allt för att vinna: dopning, hjälpmedel, märkliga träningsmetoder.  Allt det där har vi sett i både trav och galoppsporten tidigare flera gånger. Mycket pengar involverade gör att inget pris känns för högt när ambitionen stiger en hel sport åt huvudet.

Jag tänker på det där loppet i onsdags, den 7 november i Dubai och försöker tänka mig in i hur det ser ut.

Fler än 300 hästar ska starta i ökenområdet i gryningen, det är trångt och det kryllar av bilar från alla team som ska stötta sina ekipage. I organisationen finns fem behandlande veterinärer och 20 (tjugo) veterinärer från hela världen som ska kontrollera puls, andning och rörelsemönster i de olika vet-gaterna.

Den som ska vinna hela loppet den här onsdagen är Mansour Saeed Mohd Al Faresi på 16-åriga stoet Za’amah. Hon är rutinerad, hon har gjort 20 internationella starter med fler än 10 ryttare från Spanien, Italien, Förenade Arabemiraten och Indien. Innan dagen är slut ska hon ha tillryggalagt 80 km motsvarande sträckan Malmö-Helsingborg i en snitthastighet på 450 meter per minut med två pauser. Allt tyder på att Za’ameh mår bra och 188 andra hästar i loppet klarade sig – det vill säga, FEI har aldrig någon statistik på vad som händer efter loppen.

För två av de 121 som inte lyckades gick det riktigt illa, Henham Featherstone och Deledan Shanary hade statusen FTG-CI, Failed to Qualify-Catastrophic injury,  i protokollet.

När FEI:s pressavdelning svarar på min fråga om vad som hänt de två hästarna – inom mig hoppas jag lite på en vanlig olycka – kommer scenerna från februari 2015 tillbaka. Det är då känslan av deja-vu – det här har jag redan sett och upplevt – infinner sig.

I det mycket korrekta mailet står att läsa att de två hästarna ådragit sig akuta skador på ett framben och avlivats, båda har skadat sitt vänster framben.

Vad består då deja-vu-känslan av?

Splitters Creek Bundy – ett hästnamn som för evigt är inbränt i mitt medvetande. I februari 2015 spreds bilderna och film från ett lopp i Dubai där en häst går ner på framknäna. Helt enkelt för att båda frambenen mitt under loppet har brutits av precis under carpus. Jag minns illamåendet när jag ser bilderna, när jag känner den totala paniken – en häst på knä för att båda frambenen är av. Det är ofattbart.

Splitters Creek Bundy, analysera vad det är ni tittar på och känn klumpen i magen.

Under den här vintern och åren efter startades mängder med initiativ för att ta reda på hur och varför ben splittras som spinkeved på distanshästar, för Splitters Creek Bundy var långt ifrån ensam om detta fruktansvärda öde. Den här säsongen som så många tidigare år dog massor av hästar, så många att det krävdes krafttag världen över. Det har inte varit någon brist på initiativ från FEI:s sida, det har däremot inte lett till så mycket resultat.

Kanske är det den status hästarna hålls i, utmärglade för att vara så som maratonlöpare. Fast maratonlöpare har muskler och äter väldigt bra. Hästar som får för lite eller felbalanserad foderstat kalkar ur sitt skelett, samma sak händer när de inte får röra sig utan står på boxvila, för lite och för mycket skämmer allt.
Kanske hade forskaren från Australien som gästade FEI Sports Forum 2017 hela nyckeln i sin hand. Han beskrev förloppet som ett slags “droppen-som-får-bägaren-att-rinna-över” syndrom. Först märks ingenting, sen ingenting och krasch så splittras benet om ett antal faktorer har samverkat över tid. Hans forskning kom från fullblodshästarna inom galoppen, idag är det liten skillnad mellan den sortens racing och ökendistans.

Inför VM var det full kraft från många olika håll på att kräva förändringar inom distansen. Nu går alla i spänning i väntan på FEI:s generalförsamling i november – i Manama i Bahrain. Årets generalförsamling hålls alltså mitt i Grupp 7.

Jag befarar att enda chansen för distansen alla hästar är en inre revolution, att distansens egna entusiaster vaknar och ser till att få igenom de regeländringar som räddar liv på hästar. Längre viloperioder, lägre puls i vetgate, lägre tempo i loppen med idealtider samt ett stopp på de riktigt långa krävande loppen.

För att få en bild av hur det ser ut när ryttarna är “ett med sin häst och naturen” i de här ökenloppen så ta en titt på hur de unga junior-ryttarna har skolats in. Nej, loppet går inte till en allmänt trafikerad väg, det är hästägare, grooming team och andra som kör int till samt såklart filmteamet från YAS sport.


Film från ett lopp i Dubai dagen innan Splitters Creek Bundy dog.

Nej, jag är ingen fan av internationell distansridning. De svenska distansryttarna rider inte lika fort, de älskar sina hästar – men ingen höjer sin röst mot vansinnet inom den egna grenen. Mina hästar och andras ök.

Inte gott nog för mig.

Ryttarfakta från VM

FEI fakta om de 120 ryttare som startade loppet från början, kvalade till VM.

Bilden av orutinerade ryttare och ryttare som inte känner sina hästar växer fram

  • 13 hade aldrig tävlat sin VM-häst i ett internationellt lopp före VM
  • 13 hade bara startat sin VM-häst en gång tidigare (de flesta en 160 km VM-kval)
  • 28 hade bara ridit 160 km med sin häst två gånger tidigare
  • 24 hade startat sin VM-häst två gånger in internationellt lopp över någon distans, nio ryttare hade startat tre gånger
  • 59 ryttare hade gjort mer än två försök på 160 km med sin VM-häst före Tryon
  • Bara 37 hästar och ryttare hade följts åt som ekipage under utvecklingen från 80 km till 160 km
  • Fyra ryttare hade färre än tio starter i internationella lopp oavsett distans eller häst, 18 ryttare hade bara 10-20 starter i internationella lopp

Statistik sammanställd och presenterad i the Cuckson Report

-----

No more pages to load