Efter björnattacken: ”Vågar inte rida i skogen”

Händelsen utspelade sig i slutet av juni vid Söderåsen i offerdal i Kaxås, men för Jhenny Larsson har mötet satt djupa spår. Hon berättar att hon först bara trodde kompisen Celine var ovanligt nervös när hon sa att hon hörde visslingar och kände att något bevakade ekipagen.

– Jag var faktiskt lite sådär ’äsch skärp dig’ säger Jhenny och skrattar. Hon trodde att det var kompisens rädsla för vilda djur som fick henne att höra i syne.

Det var det inte.

– Det är som en liten å vi rider över. Där finns en buske och något lät i den busken. Jag red fram emot den och skulle titta vad det var, säger Jhenny.

Hon beskriver att hon hörde ett ljud som påminde om när man blåser i en flaska. Sen drog hästen hejdlöst och var fullständigt okontaktbar.

Hästarna föll i sken och ryttarna hade inte en chans.

– Jag bara drog och drog men det hände inget. Jag fick ingen kontakt alls med hästen, säger Jhenny.

Det som bröt tystnaden var kompisen Celines röst.

– Titta inte in i skogen, ropade hon.

Jhenny råkade göra precis tvärt emot vad Celine rådde – och där fick hon se björnen.

– Den sprang bara 3,5 till fyra meter från oss.

Björnen gjorde aldrig en ansats att rent fysiskt attackera ryttarna.

– Om den hade velat fälla oss hade den ju kunnat göra det hur lätt som helst. Den typ joggade bredvid och kryssade mellan terrängen medan vi gick för maxfart, säger Jhenny.

För egen del var hon inte lika rädd att ramla av som att kompisen Celine skulle göra det. Hon har nämligen blödarsjuka, berättar Jhenny.

– Själv funderade jag på om jag skulle kasta mig av i farten. Men vad är värst liksom? Björnen eller gå omkull?

Efter en eller två kilometer tog skogslängan slut och hästar och ryttare kunde skaka av sig björnen. Den satte sig på ett trettiotals meter avstånd med benen i kors och började vagga från sida till sida, berättar Jhenny Larsson.

– Vi har fått höra i efterhand att det är ett stressbeteende. Men han satt där och såg ut som en nallebjörn, säger hon.

Att björnen hade jagat dem bara minuter tidigare var som bortblåst hos jätten. Hästar och ryttare var alltjämt ängsliga.

– Jag ringde min sambo som först inte trodde på oss och skrattade. Då fräste jag ’det var en björnjävel’, säger Jhenny och skrattar.

Till slut fick ryttarna samla mod till sig och skritta långsamt hemåt samma väg de kom. Sedan dess har skogen fått vara. Några mer björnmöten vill Jhenny Larsson helst inte riskera, trots att det nu gått drygt tre månader sedan träffen med björnen.

– Jag rider mest längs vägarna nu. Jag var jätterädd och min häst blir skärrad när den kommer in i skogen numera, säger Jhenny.

– Jag tänker att trafik är bättre än björnar iallafall, säger Jhenny som sett björn tidigare, men aldrig blivit jagad förr.

– De brukar ju vara rädda för människor har jag fått lära mig. Första gången jag såg en sprang den över vägen och det tyckte jag var fränt. Andra gången såg jag en björnunge och tog lite bilder på den innan jag hörde prassel i skogen och gick tillbaka till bilen, säger hon.