Hästen – min olyckliga kärlek

Läs ett utdrag ur boken Hästkärlek (Brombergs 2020). Nyhetsankaret och programledaren Anna Hedenmo skriver om sina hårda erfarenheter ur hästlivet.

”Vad är det med tjejer och hästar?” hör man ibland någon fråga. Är hästen ett substitut för mannen, handlar det om sex? Övar tjejer på sin kommande modersroll när de sköter om sina hästar?
Som om det behövdes någon underliggande, mystisk förklaring till att ridning är en av Sveriges största folksporter.
Alla som har galopperat genom ett vintervitt landskap eller på en mjuk skogsstig omgiven av försommarens bedövande grönska, vet att frågan är helt överflödig.
Spänningen, farten, äventyret! Känslan av hästens hjärtslag genom sadeln, de spelande musklerna under den glänsande hårremmen. Nu är vi ett, hästen och jag.

I samma kropp, i exakt samma rörelse flyger vi fram. Och med faran ständigt närvarande, som en extra krydda.
Medvetenheten om att allt kan hända. Hästens nedärvda flyktbeteende tvingar mig att skärpa minna sinnen till max. Att se och höra allt lika intensivt som hästen; ett nedsinglande löv, en skuttande hare, en cyklist som dyker upp från ingenstans. Att påminna hästen gång på gång: var inte rädd, du kan lita på mig, jag har kontroll!

Jag kan fortfarande – vid 58 års ålder – känna hjärtat bulta av förväntan och nervositet när jag kliver in i ett stall. Doften av hästspillning, hö, sågspån och läderbalsam knockar mig.
På en sekund är jag tillbaka i Grimstastallet i Vällingby. Klockan är 6 på lördagsmorgonen, jag har cyklat i ilfart från radhuset med matsäcken i en plastpåse på styret, och nu gäller det att komma först till Buster, min älsklingsponny på ridskolan. Enda sättet att få vara hans skötare under en hel dag är att hänga på låset, före alla konkurrenter.
Där någonstans, i åttaårsåldern, börjar min livslånga kärlek till hästen. En livslång och – på sätt och vis – olycklig kärlek.
Mitt liv med hästar kan liknas vid de där nattliga mardrömmarna där man kämpar i motvind, stretar på som i kvicksand och aldrig kommer fram. Målet är så nära, nästan inom räckhåll, men just som jag tror att jag är framme, halkar jag tillbaka och får börja om från början.

Barndomens år på ridskolan följdes av tonår med helt andra intressen. Men när jag bildat familj och fått två döttrar, började det slumrande hästintresset väckas till liv igen. Tjejerna började på ridskola och på somrarna åkte de på ridläger. Så småningom började vi tre fantisera om det roligaste vi kunde föreställa oss – en egen häst. Blotta tanken gjorde mig vimmelkantig av lycka, det som hade varit en fullkomlig omöjlighet i min barndom kunde nu bli verklighet! ///

Ridenews står för oberoende journalistik och vi följer de pressetiska spelreglerna.