”Vårt helvete har blivit vardag”

– Det har ju blivit en vardag detta med. Just nu håller vi bara skötseln på alla hästar. Vi kör till sjukhus, hämtar på sjukhus, blir glada, blir ledsna igen, sen glada igen, säger hon.

Med alla händelser kommer erfarenheten och kunskapen.

– På en lekmannanivå så börjar vi ju kunna en del. Man ser hur det smittar och man ser de olika cyklerna. Man vet ungefär när förlamningen kommer. Vi börjar lära oss om man behöver åka på direkten med en häst som börjar se vinglig ut eller om man kan vänta lite, säger hon.

Temporärt stall

Mardrömmen på Skånsta är en verklighet. Fortfarande insjuknar hästar dagligen. I ett ridhus finns ett temporärt stall med tävlingsboxar uppbyggt.

– Man kan säga att vi har en ny verksamhet nu, helt enkelt, säger Ann Borglund.

Hos Skånsta ryttare finns nu tolv hästar kvar som inte blivit sjuka i ridskoledelen. Privathästarna står uppstallade i ridhuset. De sköts helt av ägarna.

– De är ju såklart livrädda att få det här. Och det förstår man ju verkligen, säger Ann.

”Hoppas och tror”

Hon vågar hoppas på att ridhushästarna ska klara sig från viruset. De har inte varit i kontakt med de sjuka hästarna.

– Jag tror att de här nio kommer klara sig undan. Jag tror och jag hoppas på det. De andra tolv går man ju och väntar på att de ska få feber, säger Ann Borglund.

Alla sjuka hästar får lyckligtvis inte den neurologiska formen av sjukdomen. Det finns mildare varianter.

Oron är nu stor för vad som händer om isoleringsboxarna på djurkliniken blir fulla.

– Då har vi inget annat val än att försöka vårda här hemma med hjälp av distriktsveterinär. Om det inte fungerar så är det avlivning som gäller, säger Ann Borglund och förklarar att distriktet inte har samma möjligheter att sätta kateter på de hästar som inte längre kan kissa eller bajsa.

– Det är en enorm oro hela tiden, säger Ann.

– Jag hävdar ju fortfarande att om hästen kommer till Ultuna och får en chans till hängmattan är det större chans att den överlever. De tre som fått tillgång till den lever. De fyra som inte fick det har dött. Men sen är finns det ju ingen garanti att de överlever med den heller. Om hästen är så sjuk så den hänger så kvävs den så det går ju inte heller. Men jag tror att chansen är större, säger hon.

Hon har valt att vara öppen på sociala medier med vad som försiggår på ridklubben just nu.

– Men det är inte så att jag på något sätt vill gnälla eller ha uppmärksamhet. Jag är inte ens en människa som varken använder sociala medier eller vill stå i centrum. Men jag vill att det ska pratas om det här. Min olycka kan göra att det inte drabbar någon annan, säger Ann och tillägger att hon vill skapa medvetenhet om sjukdomens förlopp.

– Vi måste tillsammans bekämpa detta.

”Ovärderligt”

Det har startats flera insamlingar till Skånsta Ryttares förmån. Över 150 000 kronor har kommit in så långt.

Det är ju inte bara pengar heller. Alla snälla människor är vad som håller mig uppe. Det är de som erbjuder pengar, hjälp, saker. Till exempel kom en elev och gjorde lunch till personalen. Sådant är ovärderligt. Hade det inte funnits de som stöttar hade det bara varit ett mörker, det måste man försöka tänka på.

Men något ljus i mörkret på smittsidan vågar Ann inte sia om.

– Jag kan inte ens tänka framåt tills när vi kan ha en normal verksamhet igen. Snart kanske vi kan se en period där vi kan släppa in elever eller de som har anknytning till oss att hjälpa till men inte än, säger Ann som hoppas något ”gott” kan komma ur detta så småningom.

– Min olycka måste föra oss framåt. Det måste ge något. Det måste bli så att folk tänker mer på smittskydd och respekterar varandra och inte är egoistiska.

Färgkodning

På frågan om hur hård smäll all veterinärvård blir för klubbens ekonomi så är det alldeles för tidigt att sia om. Klart är dock att man har en utökad försäkring som gäller för 80 dagars avbrott i verksamheten.

– Det är en början i alla fall. Men det är inte bara förlusten i ekonomin som är problemet. Vi måste också anställa mer personal för att mäkta med, säger Ann.

Hon berättar att man idag har vattentäta system för att hålla koll på sjuka, respektive friska hästar. Färgkoden grön eller röd siar om läget.

– Vi delar helt enkelt upp oss. Röd mössa innebär att man har hand om sjuka hästar och grön att man har hand om friska. Sen räknas ju de hästar som varit sjuka som röda fortfarande även om de mår bra idag. De kommer att hållas isolerade, säger hon.

Ridklubben har också fått sätta upp nya hagar så att hästarna kan gå i mindre grupper och vara långt separerade från varandra.

– Det är mycket jobb med det. Vi fick låna bergsborr för att kunna sätta nya hagar. Sedan är det 55 hästar som ska tempas. Vissa ska ha medicin. Alla ska rörelsekontrolleras och ledas ut i hagarna. Det är ett pyssel, säger Ann.

– Men det är viktigt att man belyser vad som händer. Det är därför jag har allt öppet. Det är nästan lite töntigt det jag skriver men det är viktigt. Det måste fram, säger hon.

I skrivande stund har Skånsta Ryttare tre hästar som står inne på Universitetsdjursjukhuset